Hej. Det är jag som är Sofie. Någon sa åt mig att jag skulle presentera mig för dig. Alltså, jag förstår inte vad det ska vara bra för. Varför vill någon/du veta något om mig. Jag är liten och obetydlig. Visserligen verkar alla killar på jobbet vara som galna i mig, men personligen tycker jag mest att de är jobbiga. Skorpan är visserligen rolig, men att bli utbjuden på dejt en gång i månaden är ganska jobbigt. Nu har han dock lugnat sig lite som tur är, men i början var han helt galen.
Som du vet började jag på det här företaget för ungefär tre år sedan. Innan hade jag varit utanför arbetsmarknaden ganska länge. När jag såg annonsen från det här stället kändes det rätt direkt. Jag älskar alla former av papper och pennor och att vara ett företags ansikte mot kund kändes väldigt lockande. Visserligen är jag ganska blyg, men jag kan inte låta bli att hjälpa folk. Och att ge en medmänniska ett leende och kanske hålla upp en dörr känns så tillfredsställande tycker jag.
Kärlek till papper och pennor har jag haft hela mitt liv. Jag kommer ihåg när jag fyllde kanske nio. Då fick jag förmodligen många fina paket, men jag minns bara ett av dem. Det var en moster som köpt tre pennor till mig. Ååå vad jag älskade de där pennorna. Jag använde dem inte så mycket för jag ville inte göra slut på dem. Men det var den bästa present jag fått någonsin. Tyvärr var det inte någon som fattade min kärlek till de där pennorna, så jag fick aldrig några fler. Men när jag blev lite äldre och själv kunde gå till bokhandeln så var jag där ofta och tittade på de olika pennorna. Min ekonomi var väl inte den bästa som tonåring, så sorgligt nog kunde jag inte köpa mer än ett fåtal. Men så fort jag fick mitt första jobb och en riktig lön, var jag i bokhandeln och köpte en snygg penna och mitt första riktigt snygga block.
Att jobba tillsammans med Camilla känns toppen. Hon är lite äldre än mig, men hon är hur snäll som helst. Kunde inte bett om en bättre kollega. Vi har flera gånger tagit en bit mat tillsammans efter jobbet. Det blir dock inte så ofta eftersom hon ju är gift och måste oftast hem och hjälpa till med barnen. I deras familj är det dock mannen som tar största ansvaret för hemmet, men hon måste naturligtvis också vara där.
Camilla har hjälpt mig många gånger när killarna från lagret varit på mig. Hon är inte rädd att säga till dem att sluta. Hon verkar inte vara rädd för något. Jag själv däremot är rädd för det mesta. Men mest vad andra ska tycka om mig. När jag gick i skolan så kände jag mig alltid annorlunda. Framförallt i tonåren. Alla tjejer i klassen fick bröst, medan jag själv var lika platt som jag alltid varit. Jag var ett lätt offer för dem som gillade att retas. Men jag tog mig igenom plågan på något obegripligt sätt och idag står jag här. Nu har jag insett att en del killar, ja ganska många faktiskt, gillar små bröst. Men det är inte bara mina bröst som är små, hela jag är liten.
Här på jobbet har alla som sagt alltid varit snälla hela tiden. Det är skönt. Jag behöver inte låtsas så mycket. De gillar mig som jag är. Men det var ändå väldigt olustigt att stå där under lampan som lyste när allt annat runt mig var mörkt. Och ännu värre var det när lampan som ju egentligen bara var en helt vanlig glödlampa, plötsligt ändrade färg. Jag såg inte någon av mina kollegor, men jag vet att de stirrade. Det hade ju jag gjort.
När strömmen kom tillbaka försökte Camilla peppa mig och skoja om saken, men det hjälpte inte speciellt. Inte blev det bättre när Skorpan kom dagen efter och försökte prata om det. Alltså när han nämnde Johan kände jag mig så dum. Hur har jag kunnat vara på samma arbetsplats, i stort sett varje dag i nästan tre år och ändå fullständigt missa en av nio killar. Det kändes nästan som att jag mobbat honom utan att veta om det. Skorpan sa att han var liten, men så liten kan han ju inte vara. Jag är ju själv liten och mig ser de ju hela tiden.
Och åååå vad jag tyckte synd om den där Johan när han kom gående från lagret den där första gången jag på riktigt fick träffa honom. Jag såg ju hur alla de andra stod i fönstret bakom honom och glodde. Han verkade så nervös, stackarn. Han kunde ju knappt gå.
Tur att Camilla räddade situationen genom att vinka mot lagret. De såg ganska roliga ut när de plötsligt försvann från fönstren alla på en gång.
Det var ett stelt första möte, men det gav mersmak. Johan är helt klart inte som de andra. Jag låtsades oberörd, men Camilla hade lärt känna mig lite väl bra och läste av mig som en öppen bok. Hon sa inte så mycket, men jag såg på henne vad hon tänkte.
Nästa dag ringde hon till lagret och bad att Johan skulle komma och fylla på med tejp i kassorna.
-Men jag har tejp i massor, protesterade jag.
-Ja, men du kan behöva påfyllning.
Jag visste att det bara var något som Camilla hittade på för att hon skulle få ut Johan igen. Och Sillen som hade svarat var tydligen inte sen att skicka ut just Johan.
Återigen hade de andra radat upp sig bakom portarna medan Johan bar ut lådan med tjep. Han gick först till Camilla, vilket gav mig lite extra tid att studera honom. När han vände sig mot mig log han och jag kände hur det blossade på kinderna.
-Ehh, jag har redan fullt med tejp, försökte jag.
Men Camilla var påstridig.
-Fyll du på lite i alla fall Johan.
Johan tittade först på Camilla och sedan på mig igen. Han var ganska liten faktiskt. Var det därför som jag missat honom under så lång tid? Den här gången verkade han inte riktigt lika nervös i alla fall. Han gick runt disken och jag tog några steg åt sidan så att han kunde lägga några tejprullar bland de andra. Sedan försvann han snabbt ut på lagret igen. Jag hoppas att jag får möjlighet att prata mer med honom framöver. Nu vet jag ju i alla fall att han existerar.
