En hyllning

Hyllningar är väl inget som precis finns i överflöd i den här bloggen, men idag vill jag göra det. Det är en hyllning åt en sann glädjespridare. Genom att  bara vara sig själv har han en period spridit glädje och gemenskap i en hel bygd. Alla har pratat om honom och uppskattat hans närvaro. Men alla har också varit oroliga för honom. Någon gav honom ett namn, men mest är han någon som man pratat om och förundrats över.

Han var inte vem som helst, han var “Safanen”, som min lilla dotter kallade honom. Han var en fasantupp. En ensam och vilsen fasan i en byggd som normalt saknar fasaner, blev han sedd och uppskattad. Han höll ofta till vid vägen och han hade ett väldigt speciellt förhållande till traktorer och andra stora maskiner.

När bonden plöjde på sin åker sprang han fram och tillbaka efter traktorn. När traktorn vände, vände fasanen. Han sprang och sprang. Tyvärr är det osäkert om det var för att han gillade maskinerna eller om det var för att han ville jaga bort dem. Oavsett gav han inte upp. Han kunde hålla på att springa en hel dag.

Av någon anledning tappade han sina stjärtfjädrar och alla trodde att nu har han blivit påkörd. Men inte. Hans stolthet satt förmodligen i de fjädrarna för när de började växa ut igen, så kom han fram. Och han kom nära, var inte rädd och brödsmulor tyckte han om.

Finns så mycket gott och roligt jag skulle kunna berätta om den här fasanen, men jag tror att du förstår hur älskad han var.

Tyvärr blev det ändå ett slut för denna fantastiska varelse. Han har nu tyvärr blivit påkörd av en traktor, en maskin som han som sagt hade ett väldigt speciellt förhållande till.

Med detta inlägg vill jag inte bara hylla en fasan, bygdens glädjespridare. Jag vill också visa hur enkelt det kan vara. Till och med en fasan klarar att sprida glädje och bli omtalad med kärlek även ett par kilometer från hans vanliga område.

Frågan är vad kan du göra för att sprida glädje och kärlek nu idag? Räcker det med att du är dig själv, så som fasanen?

Lämna en kommentar