Söndag morgon är normalt en morgon då man kan ta det lite lugnare. Men för Johan och Sofie var det ingen dag att ligga kvar i sängen. Kvällen innan hade de somnat nästan så fort de lagt huvudet på kudden. Lördagen hade varit intensiv med både Johans föräldrar på besök och sedan en lång bilresa till Johans gamla hemstad.
Resan till hemstaden blev inte alls som Johan och Sofie hade föreställt sig. Sofie hade trott att det skulle bli trevligt att se vart Johan tillbringat sina dagar, men pizzerian de besökt kändes sunkig och lockade inte alls. Därför hade de lämnat pizzerian utan att äta något.
Utanför pizzerian hade de mött Katja som Sofie nästan genast förstod blev illa behandlad av sin man. Det hade gjort att Sofies hemska minnen också plötsligt fick liv och både Johan och Sofie ville helst lämna staden så fort som möjligt. Men eftersom de förstod att Katja behövde hjälp, så stannade de ändå kvar lite för att försöka hjälpa henne och fick förvånansvärt lätt med henne därifrån.
Den här morgonen hade Johan klivit upp innan Sofie för att hinna läsa Bibeln innan de gav sig iväg. Efter Johans morgonstund med Bibeln åt de en gemensam frukost innan de körde till områdets kontor. Utanför den höga byggnaden mötte de Hugo som var full av liv. Han sprang runt, runt på de olika gångarna i det område som var framför husen och som förmodligen en gång varit en trevlig park.
-Hej, ropade killen när han fick se Johan och Sofie komma gående.
-Hej Hugo, är du redan vaken?
-Jadå, det har jag varit länge.
-Gick det bra att sova i det här huset då?
-Det var lite läskigt i början, men ganska mysigt att ligga i samma rum som mamma. Ska vi åka och titta på hus nu?
-Det kan vi väl göra. Men vi måste väl ha din mamma också med oss?
-Det är nog bäst. Hon är där uppe.
-Hej hej, jag såg när ni kom, sa Katja som precis klev ut genom dörren till det höga huset. Kan ni hjälpa oss till närmaste mataffär först. Vi har inte något att äta och inte något porslin att äta från. De kanske har färdiga mackor eller något.
-Så dumt, det kunde vi ju tänkt på. sa Johan. Klart vi fixar det. Vi kan åka till min lägenhet också och hämta två tallrikar, två glas osv. Vi använder ändå Sofies just nu. Vi håller precis på att flytta ihop. Det här är typ andra natten vi sovit tillsammans.
-Oj, då är det riktigt nytt, sa Katja.
-Ja och det kanske är bra för dig. Vi lär få en del möbler och annat över som du kan ta hand om i fall du vill. Lika gärna som att vi ska kasta det.
-Nä kasta behöver ni inte göra, men jag betalar för det.
-Jaja, det kan vi göra upp senare. Vi måste ju först hitta en lägenhet som ni kan bo i.
En stund senare hade Katja och Hugo delat på en baguette medan Johan sprungit upp i sin lägenhet och hämtat några tallrikar och bestick som Katja kunde använda.
-Nå, ska vi leta lägenhet nu då?
-Jaa, ropade Hugo, fortfarande lika entusiastisk som förut.
-Jag tycker i alla fall att vi tar en sådan lägenhet som är i sämre skick, sa Katja. Det blir bra.
-i vilket fall som helst behöver ni nog gå in på kontoret ett vända. Vi behöver en karta så vi kan göra en plan för vad vi ska titta på.
På kontoret väntade chefen på dem.
-Gick det bra att sova på madrass i natt, undrade han.
-Jadå, det gick bra. Kan vi inte bo i det här huset?
-Nej, det bor visserligen ingen här nu, men tanken är att det ska genomgå en totalrenovering. Vi fick tips om att göra hela huset till kontorshotell med en lyxvåning på toppen.
-Oj, det låter dyrt.
-Det blir det säkert. Jag har precis köpt hela det här området med alla dessa hus. Det är en bit över hundra hus och nästan ingen har bott i dem på flera år. Sofie är en av 25-30 hyresgäster som bott här. Min plan är att få liv i området igen.
-Med precis menar chefen häromveckan, sa Johan. Det är verkligen helt nyligen som han köpt det. Du skulle sett det här kontoret när vi kom hit. Det var fullt med gamla papper som bara lämnats kvar.
-Ja, parken här utanför säger också en hel del om hur de skött området tidigare. Här är massor att göra för att få ordning på detta. Och man kan nog lägga oändliga mängder med pengar.
-Men hur ska du ensam lyckas med det?
-Det vet jag inte, men jag har världens bästa personal till min hjälp. Visserligen är min personal anställda till 100% i min butik där jag säljer papper, pennor och lite böcker.
-Men varför köpte du det här då? Jag menar om du redan har fullt upp.
-Därför att…. hmmm. Chefen tittade på Johan och hoppades på hjälp, vilket han fick.
-Jo, chefen… ja, det är egentligen en väldigt lång historia som börjar med när Sofie började jobba i butiken, sa Johan. Sofie kom som vi tidigare berättat från ett väldigt dåligt förhållande. Chefen tyckte synd om Sofie och har hjälpt henne så mycket han kunnat, utan att egentligen avslöja att han gjort det. Vi andra, hade ingen aning om Sofies historia förrän för någon månad sedan,
-Ja, och sedan dess har han haft en önskan om att kunna hjälpa flera som mig, inflikade Sofie.
-Ja, precis, sa chefen. Men jag har inte gjort något åt det. När min kompis och jag träffades för ett tag sedan frågade han mest på skämt om jag var intresserad av att köpa det här. Och eftersom det är här Sofie bor, tänkte jag genast att det skulle kunna vara min chans att hjälpa flera.
-Ja, fast vi i personalen var tveksamma när chefen berättade det för oss på ett möte, så vi trodde inte att det blev något.
-Fast det blev det, sa chefen.
-Ja, chefen fick ett bra pris, bättre än han från början blivit lovad och det blev ett större område än vad de från början sagt.
-De sa att de inte ville sälja till en konkurrent. Därför fick jag det billigt och nu står jag här med hur många hus som helst och oändligt mycket att göra med dem.
-Oj, det var en imponerande story, sa Katja. Är det därför som jag är här? Är jag en sådan som du tänkte dig att hjälpa?
-Ja, bland annat är du det. Olle och Kalle som du kommer att träffa senare är också sådana som hittills fått hjälp.
-Men du kan väl inte hyra ut alla lägenheter till bara sådana som mig.
-Nej, det är klart, men om jag verkligen ska kunna hjälpa bland annat kvinnor som blir misshandlade, då behöver jag ha lägenheter till dem. Nu råkade jag få lite extra många bara.
-Vi hade ingen aning om att vi skulle möta dig och att du faktiskt behövde komma hit, sa Sofie. Men när jag såg ditt blåmärke, så förstod jag direkt att det var något som var fel. Jag kunde inte låta bli att agera.
-Ja och när det gick upp för mig, vad Sofie fattat, då var det lika självklart för mig, sa Johan. Men nu när vi berättar detta så låter det nästan som om vi åkt dit för att hämta hit dig för att få fler boende. Så är det inte. Fast nu är vi glada att ni är här.
-Vad är det för jobb ni har åt mig då? Det har jag inte ens frågat.
-Vi vet inte än.
-Det är Johan och Sofie som ansvarar för dig, sa chefen. Jag är visserligen deras chef och det är mitt område, men jag litar på att de tar hand om dig på bästa sätt.
-Vad vill du göra, undrade Johan.
-Jag vet inte.
-Det är ingen fara. Vi kommer på något som känns meningsfullt. Vi kan väl bolla lite idéer sedan chefen. Jag har faktiskt lite förslag på sådant som vi behöver ha här. Men nu ska vi hitta lägenhet. Har du kartan som jag och Olle markerat?
-Visst, sa chefen och tog en kopia på kartan.
-Ser ut som att de gula husen generellt är i sämst skick, sa Johan. Vet vi hur många rum det är i varje lägenhet? Jag tänker att Katja och Hugo behöver vars ett rum.
-Nej, det har vi faktiskt inte gjort någon anteckning om. Det kan ni väl skriva upp när ni är runt och kollar.
-Det gör vi, sa Sofie. Hur var det med hissarna? Är det gjort service?
-Nej, bara i de husen där det verkligen bor någon. Vi började med dem. Så ni får använda trapporna i början.
-Okej, sa Johan till Katja. På den här kartan ser du vilken standard husen är i. De som vi markerat med rött är sämst. Om vi tar de gula husen där till exempel och tittar på dem, vad tro du om det? Jag behöver kanske inte släpa med mig nycklar till alla. Vilket av dem tror du du helst vill bo i sett till läget.
-Nja, inte för nära den där vägen med tanke på Hugo. Kanske något av de där längre in, Det ser ut att vara lite grönområde där, det kan vara kul för Hugo att leka i kanske.
-Ja, men det låter smart. Jag tar med nycklar till de i det området så åker vi dit först. Hittar vi inget där så åker vi bara vidare.
-Då blir det i det område som jag bott, sa Sofie. Där heter gatorna något med veckodagar, månader och årstider och så. Januari vägen till exempel.
-Januarivägen är väl bland de gula. sa Johan.
-Ja, det är det, sa chefen.
-Det hade varit kul. Jag är född i januari.
-Jaså, ja då hade det kanske passat extra bra. Vi åker väl dit och kollar.
Katja och Hugo satte sig i baksätet medan Johan intog platsen bakom ratten. Utanför de sista husen på Januarivägen stannade de.
-Ja, vi går väl in och kikar lite här. Ska vi titta i fyravåningshuset eller trevåningshuset först?
-Vi kan väl börja i detta som du stannade utanför, tyckte Katja. Är det röd-markerat på din karta?
-Ja, det är det. så det är inte någon garanti att det går att bo här. Vi har bara gjort en snabb översyn för att få en liten överblick. Det finns garanterat bättre och sämre val i huset.
Väl inne i huset kunde de snabbt konstatera att det var fyra lägenheter på varje plan. Eftersom bottenvåningen inte lockade Katja, gick de direkt upp till andra våningen. Det visade sig att alla lägenheter hade två rum, vilket ju passade bra.
-Jag gillar läget på den här, sa Katja.
-Okej, men vi ska väl ta en titt i huset på andra sidan gatan också.
-Ja, det kan vi göra.
De låste alla dörrar och gick sedan vidare till huset tvärs över gatan.
-Här får du balkong om du vill ha det, sa Sofie. Alla lägenheter här verkar ha det.
-Det vill jag nog inte ha. Jag tror jag väljer den som vi var inne i förut. Den blir bra. Kan vi gå tillbaka och titta igen.
-självklart!
-Visst, det är slitet, sa Katja när de var tillbaka i den lägenhet som hon gillade bäst. Men jag kanske kan få måla om och så eller?
-Ja, det är klart. Den här lägenheten behöver en grundlig städning också.
-Kan jag få en vecka på mig att fixa i ordning innan jag börjar arbeta?
-Ja, det är klart.
-Vet du vad jag kom att tänka på, sa Johan. Det finns ju kvarlämnade möbler i flera av de här lägenheterna. Inte mycket, men dem skulle du ju kunna ta om du vill, så slipper du köpa nya. Det skulle kunna vara din första arbetsuppgift, att hjälpa oss att tömma de andra lägenheterna i det här huset och i husen intill. Det här är ju hus nummer tio, men om du tar nycklarna till hus åtta, nio och elva också, så kan du väl röja upp i dem. Det kan vara din första arbetsuppgift. Vad tror du om det?
-Det låter ganska roligt. Men om det är stora möbler så behöver jag nog någon som kan hjälpa mig att bära.
-Självklart. Vi skickar hit Skorpan och Albin när du lokaliserat alla möbler som du behöver hjälp med, så bär de ut allt stort som ska kastas. De hjälper såklart till att flytta möbler till din lägenhet också. Mindre grejer kan du väl samla i högar i entréerna, så tar vi hit en container och slänger allt på en gång.
-Du kan väl fixa utsidan också om hon vill.
-Självklart. Ju bättre det ser ut häromkring, ju bättre är det för hela området och för chefen. Behöver du en snickare, så hör av dig, så tar vi hit Olle.
-Kanske det är bäst att jag sover i den där andra lägenheten en natt till. Jag vill nog städa ur här innan jag flyttar in.
-Absolut, gör så. Om du vill måla om i din lägenhet, så säg till så åker vi och fixar färg tillsammans. Det får ju hyresvärden stå för, ja, chefen alltså.
-Men hur blir det med Hugos skola då?
-Just det, den kanske vi ska ta en titt på också.
De åkte tillbaka till kontoret och hittade där chefen som fortfarande var kvar. Han lovade visa Katja och Hugo var skolan fanns eftersom Johan och Sofie ju skulle åka hem till Emma, Skorpans tjej. Chefen lovade också hjälpa till att transportera rengörings grejerna som Sofie och den gamla slöjdläraren använt när de städade andra lägenheter, hem till Katjas nya lägenhet. En cykel insåg han också att hon skulle behöva, så det blev första saken de tog tag i när Johan och Sofie körde vidare.
Både Johan och Sofie var väldigt nöjda med hur dagen hade utvecklat sig. Nu hade de ju lyckats fixa meningsfull sysselsättning till Katja och ett nytt hem skulle hon få, ett hem utan en man som misshandlade henne. De var väldigt nöjda när de körde sin lilla svarta bil hem till Emmas gård.