Johan sprang runt som en yr höna i hela lägenheten. Tanken var att han skulle packa med sig en del av köksutrustningen från sin lägenhet till nya boendet. Men det blev inte gjort speciellt mycket. Sofie som satt sig på en av stolarna i köket kände inte igen Johan. Vad hade flugit i honom? Han öppnade sina köksluckor flera gånger, men tog aldrig ut något ur dem. Istället for han iväg in i sovrummet och öppnade dörrarna till garderoberna. Till slut ställde sig Sofie mitt i dörröppningen så att han inte skulle kunna springa vidare. Men då fick hon se en sida av Johan som hon aldrig sett tidigare och inte ens anat att den fanns. Plötsligt verkade han arg och vresig.
Sofie kände sig väldigt illa till mods och visste inte riktigt vad hon skulle göra. Efter en stund sa hon:
-Jag går ut och hämtar lite luft bara.
Men Johan verkade inte höra henne. Han sprang vidare fram och tillbaka och fick ingenting gjort. När Sofie kommit ner på gatan tog hon upp sin telefon. Hon ringde till Skorpan.
-Hej, det är Sofie.
-Halloj snäckan, hur går det för er?
-Na, jag vet inte. Johan är så konstig. Han springer bara runt och får inget gjort. Jag har inte sett honom sådan förut. Jag ställde mig i dörröppningen för att hejda honom lite, men då blev han arg och vresig. Vad ska jag göra?
-Bra du ringde. Men jag vet inte vad du ska göra. Jag måste nog snacka med Sillen om det lite. Vi kanske kommer. Var är du nu?
-Jag är ute på gatan. Jag sa att jag skulle ut och hämta lite frisk luft, men han hörde mig inte. Det får inte verka som att jag ringt och skvallrat. Det är inte bra.
-Nej, jag vet. Det är därför jag vill prata med Sillen lite först. Han tänker igenom saker lite bättre än mig. Stanna där du är så ringer jag tillbaka.
Skorpan och Sofie avslutade sitt samtal. Då kom plötsligt Emelie cyklande.
-Hej, Sofie! Är Johan hemma?
-Ehh…ja, fast det är nog ingen bra idé att du går upp till honom nu. Han är lite konstig. Jag blev nästan lite rädd för honom. Det är därför jag är här ute. Jag har ringt efter några kompisar. De ringer snart tillbaka och säger vad jag ska göra.
-Vadå, är han våldsam? Slår han dig?
-Nej, det har han inte gjort och jag tror inte han är sådan. Men han var så arg och irriterad. Jag tyckte det var obehagligt, så jag gick ut.
-Jag förstår. Mina föräldrar bråkar jämt. Det är inte roligt. Då brukar jag gå ut. Det är därför jag hittar så bra där ni ska bo och där du bott. Jag har inte haft så mycket annat för mig.
-Aahh… nu ringer det, sa Sofie och plockade upp sin telefon.
Skorpan och Sillen hade kommit överens om att komma och erbjuda sin hjälp att bära soffan. Det var ju ändå fredag och de var snabbt färdiga på jobbet.
-Förstärkning är på väg, sa Sofie till Emelie efter avslutat samtal.
-Bra. Får jag hänga med upp då?
-Det är kanske bättre att du väntar.
-Okej, men jag kan vara här med dig tills förstärkningen kommer.
-Det får du gärna. Jag kan väl säga åt Johan att ringa dig senare. Hur sent på kvällen får han ringa?
-Det är inte noga. Det är ju fredag och då bestämmer jag själv hur länge jag ska vara uppe. Jag kommer förmodligen cykla runt hela kvällen och då håller jag koll på er.
-Det tror jag säkert att du gör. Fast vänta inte uppe för länge på det där telefonsamtalet. Jag kanske glömmer att säga till honom. När Skorpan kommer så blir allt lite….hmmm … vad ska jag säga…. Skorpan är snäll, men det blir gärna lite…. barnsligt är inte rätt ord, men åt det hållet.
-Jag fattar. Ett vuxet barn. Vi har en idrottslärare som är sådan. Ganska roligt, men det blir inte mycket ordning.
-Ja, precis. Skorpan är väldigt rolig, men ordning är inte hans starka sida och när han är nära har alla omkring en tendens att smittas av honom.
En stund senare kom både Sillen och Skorpan körande.
-Hej, Emelie. Jaså du är här.
-Ja, fast jag ska cykla vidare nu. Vi får prata en annan dag.
-Okej, hejdå!
-Hejdå!
-Jaha, Sofie. Har han inte efterlyst dig än?
-Nä, inte än.
-Ska vi gå upp och se hur det går för honom?
-Ja, det är väl lika bra det.
Tillsammans gick de tre vännerna upp till Johans lägenhet och klev in innanför dörren. Man kunde höra hur Johan rotade runt i köket och sprang fram och tillbaka.
-Hej, Johan, ropade Skorpan! Behöver du hjälp?
-Va, vad gör ni här? Har du ringt efter dem?
Johans tonfall var aggressivt. Men både Sillen och Skorpan låtsades inte om vad han nyss sagt.
-Vi tänkte ni behövde lite flytthjälp. Din soffa skulle du ju ha med dig, sa du. Vi är redan klara på jobbet och tänkte att det är bättre vi hjälper till med soffan än att lilla Sofie ska släpa på den.
-Jaja, men jag måste fixa i köket.
Sillen och Skorpan tog sig till vardagsrummet och Sofie hängde efter.
-Vi kan nog lasta i min bil, sa Sillen. Den är störst.
-Men vi kommer inte att få in en hel soffa i din bil.
-Nej, kanske inte, men vi kan ta dynorna, så får vi hyra släp igen.
Sofie tog en av dynorna och gick mot hallen. Där mötte hon Johan som fortfarande inte fick något vettigt gjort.
-Ååå… Akta dig kvinna, sa Johan och flyttade Sofie åt sidan med en väldigt kraft genom att ta tag i dynan hon höll i. Kraften var överdriven, så Sofie flög in i väggen intill med en duns.
Men då blixtrade det till för Skorpan.
-Vad tusan tar du dig till? Akta Sofie! Du ska väl inte kasta runt med henne sådär? Så gör du inte! Om inte du passar dig, så kommer vi aldrig att låta dig bo med henne.
-Det kan du inte hindra, röt Johan tillbaka. Gud har bestämt att det ska bli hon och jag och ingen kan sätta stopp för det.
Nu kunde inte heller Sillen hålla sig utanför.
-Vad är det du säger Johan? Du ska väl inte behandla Sofie hur som helst för det. Nu har du gått för långt. Sätt dig ner.
-Det kan du glömma. Jag måste få med mig alla dessa saker.
-Nej, du. Nu sätter du dig ner.
Sillen gick mot sin vän och Skorpan var precis intill som stöd. Tillsammans lyckades de trycka in Johan i köket och sätta honom på en stol.
-Nu ska du lyssna väldigt noga på mig, sa Sillen. Just nu bär du dig åt som en äkta skit-stövel. Jag vet inte vad som tagit åt dig. Det här är inte du. Skorpan och jag är dina vänner, men vi är också Sofies vänner och vi har lovat att hålla ett vakande öga över henne och nu gillar vi inte det vi ser. Du kan inte komma här och säga att Gud har sagt att det ska bli ni två och sedan bära dig åt på det här sättet. Sofie är inte säker här tillsammans med dig just nu. Vi tänker ta henne härifrån.
-Vadå, ska ni kidnappa henne? Ska ni göra sällskap med Jonny i fängelset? Människorov, det ger fängelse.
-Och vad tror du att kvinnomisshandel har för straff?
-Jag har inte misshandlat Sofie. Det skulle jag aldrig göra.
-Du kastade precis iväg henne så hon flög in i väggen.
-Det är för att hon är så lätt. Jag räknade inte med att hon skulle flyga sådär. Hon stod mitt i vägen. Jag får ju inte gjort något.
Sofie som stått på avstånd, kände tårarna komma krypande. Hon kände sig helt värdelös och obetydlig. Hur kunde Johan säga och göra så? Skulle hon tvingas bo med honom? Även om Jonny utnyttjat henne, så hade han aldrig varit så här arg och våldsam. Han hade haft en annan metod. Han hade ju manipulerat hela hennes hjärna. Det var såklart inte heller bra, men han var i alla fall inte våldsam. Kanske var det bättre att antingen leva helt ensam alltid eller att bo med en tramsig Skorpan.
Utan att säga ett ord lämnade Sofie lägenheten och började vandra omkring. Hon gick planlöst hit och dit, kors och tvärs på alla möjliga gator och vägar. Efter en timmes vandring satte hon sig på en bänk i ett område som liknade hennes eget. Hon visste inte var hon var, men det kvittade. Det gjorde så ont att inte vara värd något. Att ses som ett objekt som man kan kasta omkring eller utnyttja efter eget behag. Tårarna rann nerför kinderna. Det var bara att inse. Hon var och skulle alltid förbi en nolla som ingen egentligen vill veta av. På den här kalla bänken skulle hon förmodligen kunna sitta och tyna bort. Ingen skulle märka det.
Men det Sofie inte märkt var att hon var uppmärksammad. Någon hade sett henne sitta på bänken. Det var dock varken Johan, Sillen eller Skorpan.
De tre hade helt nyligen märkt att Sofie inte längre var kvar i Johans lägenhet och Johans humör var nu ännu värre. Han slog till och med till Skorpan och anklagade honom för att ha tagit Sofie ifrån honom medan Sillen distraherade. Ljudvågorna från Johans lägenhet var nu så höga och häftiga att de väckt uppmärksamhet bland grannarna och strax knackade det på dörren. Skorpan skickades att öppna och blev minst sagt förvånad när han såg vem som stod på utsidan.