Johan och Sofie hade äntligen kommit lite till ro i sitt gemensamma hus efter en intensiv och jobbig dag. Johan tänkte att han nu skulle få tillfälle att mysa med Sofie i lugn och ro. Men så fel han hade. När han stod vid spisen och lagade mat knackade det på dörren. Både Johan och Sofie trodde att det var Emelie som kom. Emelie hade ju sökt Johan hela veckan utan resultat. Hade det bara varit Emelie, så hade det väl inte varit så farligt, men nu var det inte hon. Johan kände igen rösterna så fort Sofie öppnat dörren. Det var hans föräldrar. Han hörde hur de presenterade sig med namn för Sofie och hur de undrade om det var hon som var Sofie. När de förklarat för henne vem de var, släppte hon in dem.
-Jaså, det är här du ska bo nu, sa Johans mamma när hon kom in i köket och såg sin son stå vid spisen.
-Ja, visst är det fint.
-Det är i alla fall bättre än ditt förra ställe, tyckte mamman.
-Tack snälla för alla pengarna, sa Sofie.
-Ja och vad har ni köpt för pengarna då?
-Det här köksbordet, sa Sofie stolt över det inköp hon och Johan gjort.
-Det ser billigt ut. Räckte det inte till mer?
-Jodå, hela sovrummet är helt nya möbler.
-Då får jag gå och titta, sa mamman.
Sofie visade Johans mamma till sovrummet och pekade på alla möbler de köpt. Sedan berättade hon om hur Sillen och Skorpan varit och hjälpt till att montera allt.
-Ja, det är rätt, sa mamman, man ska utnyttja de man har omkring sig, särskilt om de är gratis.
Mamman och Sofie lämnade sovrummet och gick tillbaka till köket.
-Vad blir det för mat idag då?
-Jag visste inte att ni skulle komma, så det är bara till mig och Sofie. Ni skulle ju inte komma förrän imorgon.
-Vi kastade om lite i planeringen, sa pappan. Vi har ätit på hotellet så vi behöver inget nu. Vi ska sova där i natt. Vi behövde en helg med lite fart i sängen.
-Men pappa.
-Ja, men så är det. Du förstår Sofie, både jag och min fru prasslar både till höger och vänster. Det har blivit som en del av våra jobb. Men ibland behöver vi hålla ihop som ett team och då gör vi sådana här utflykter för att stärka banden.
-Ja, sa Johans mamma. Förra helgen var vi båda upptagna med vars en annan partner.
-Men… Sofie var helt paff.
-Jo, du förstår, det är så bra för affärerna. Det var Johans mamma som började, sa pappan. Hon hade ihop det med en man en kväll och det visade sig ge lite extra skjuts åt affärerna veckan därpå. Det tog ett tag innan jag fattade vad hon höll på med, men sedan började jag med samma metod. Det är dessutom spännande och härligt för sexlivet, ja alltså även för vårt gemensamma.
Sofie var tvungen att sätta sig på en av köksstolarna. Hon trodde knappt att det var sant, det hon hörde.
-Ja, det kanske du också skulle prova lilla gumman, sa pappan till Sofie. Du ser ut som en läcker tjej, så vi skulle säkert få till det.
-Pappa, nu ger du dig, röt Johan. Sofie rör du inte.
-Men det skulle kanske vara bra för ert sexliv också.
-Lägg av! Det var det dummaste jag hört. Du ska se till att hålla dig på behörigt avstånd från Sofie.
-Jaja.. jag ska inte. Men om du känner för det Sofie, så är jag villig, sa pappan.
-Nej, tack, jag tror inte det.
-Jaha, vad jobbar du med då, undrade Johans mamma som också började tröttna på pappans dumheter.
-Jag jobbar i kassan i samma butik som Johan.
-Nej, lilla vän. Ni måste ha riktiga jobb, så ni kan tjäna pengar.
-Pengar är inte allt mamma.
-Man kommer väldigt långt med det.
-Det kan hända, men vi har vänner som tar oss väldigt långt.
-Har du jobbat där alltid, sa mamman vänd mot Sofie igen.
-Nej, i ungefär fyra -fem år.
-Och vad gjorde du innan dess.
-Jag… jag gjorde inte så mycket. Jag bodde med en man som försörjde mig kan man säga.
-Jaså, ja, det var ju smart. Då kunde du själv leva lyxliv.
-Nej, inte direkt. Han utnyttjade mig.
-Jag tycker inte vi ska prata om det, sa Johan. Det har varit jobbigt för Sofie, låt henne vara.
-Jaja, vi går och sätter oss i vardagsrummet, så får ni äta. Så kan vi prata mer sen.
Mamman och pappan gick iväg, men kom snart tillbaka.
-Vart hade ni tänkt att vi skulle sitta?
-Vi har inte hunnit få hit min soffa än. Vi var i min lägenhet idag, men för att flytta soffan behöver vi hyra släp och det hann vi inte idag. Vi tog hit porslin, kastruller och sådant istället.
-Ska ni ha hit den gamla äckliga och fula soffan.
-Det är inget fel på den. Den är mjuk att sitta i.
-Den är hemsk, sa mamman. Vardagsrummet är ju helt tomt. Har ni bara gjort sovrum och kök?
-Ja, vi har inte hunnit mer. Vi har ju precis fått tillgång till huset.
-Jag för över lite mer pengar, så åker ni och köper nya möbler till vardagsrummet också. De gamla duger inte, det förstår du väl.
-Du förstår, Sofie, sa Johans pappa. Johans mamma har ständigt dåligt samvete för att hon inte kan ge Johan kärlek, så hon öser pengar över honom istället.
-Jag har berättat det för Sofie, sa Johan. Men jag hade hellre valt kärleken än pengarna.
-Där tände du mitt dåliga samvete lite extra, sa mamman, så jag dubblade precis beloppet jag skulle föra över. Ni har rätt och jag vet att jag borde gett dig kärlek Johan, men det är inte min grej. Pengar är enklare för mig att hantera. Pengar får jag lätt till mig i mängder, men äkta kärlek, det är mest en myt i min värld.
-Här ser du äkta kärlek, sa Johan och gick och la armen om Sofie. Jag älskar Sofie med hela mitt hjärta. Jag skulle kunna göra precis vad som helst för henne. Du kom aldrig ens på mina skolavslutningar.
-Nä, men du fick fina presenter.
-Ja, fast jag var ensam. Alla de andra i klassen hade sina föräldrar med sig, men inte jag.
-Nä, men du var den som var först med de senaste tv-spelen och du hade alla möjliga leksaker som de andra bara kunde drömma om. Hade du haft ett riktigt jobb kunde du öst pengar över Sofie på samma sätt som jag gjort över dig. Håller du fortfarande på med Jesus och det där.
-Ja.
-Men det får du sluta med nu. Du är för gammal för sådant trams.
-Johan köpte en Bibel till mig idag.
-Tror du också på Jesus?
-Nej. Men han köpte en Bibel till mig ändå.
-Men Johan, väx upp.
Johan tog illa vid sig av vad mamman sa. Men till sin förvåning så kom pappan till oväntad hjälp.
-Vi skulle inte klaga så mycket idag, sa pappan.
-Jag klagar inte. Jag säger ju bara som det är.
-Vi skulle försöka att låta bli att bråka också.
-Det är du som bråkar, som vanligt. Inte jag.
-Vet ni, sa pappan, jag tror vi åker igen. Det är nog bättre vi kommer imorgon. Nu har vi sett hur ni bor i alla fall. Serveras det mat klockan tolv eller?
-Ja. Ska vi åka till butiken före eller efter?
-Vi tar det efter. Vi ska ha sovmorgon imorgon.
Johans mamma och pappa försvann lika plötsligt som de dykt upp. Både Johan och Sofie var lättade när de åkte. Men de visste att de skulle behöva stå ut med dem dagen därpå också.
Sofie var fortfarande chockad över samtalet med Johans föräldrar, så hon satt kvar på stolen där hon satt sig. Hon visste ju att föräldrarna var hemska, men att de skulle vara på det här viset, det hade hon aldrig kunnat ana. Och vad hon förstod, så hade de ju inte ens börjat med att varken klaga eller bråka. Tänk att mamman kunde värdera pengar högre än sin egen son. Och pappans erbjudande om sex för att förgylla sexlivet var bara för mycket. Med den mannen ville hon aldrig vara ensam.
Vad gav hon sig egentligen in i som partner till Johan. Tänk om han hade samma hemska sidor i sig som föräldrarna. Han hade tydligt visat en sådan sida tidigare under dagen. Tänk om Johan skulle få för sig att det var bra för sexlivet om de båda hade sex med andra utanför förhållandet. Eller om han skulle börja ösa pengar över henne istället för kärlek.
Fast Johan var ju kristen och som troende kristen borde han inte få göra så. Eller? Alla de katolska präster man läst om genom åren som förgripit sig på barn, de har ju också varit kristna och för dem var det inget hinder.
När hon satt där på stolen och funderade, så började hon tänka att Johan egentligen är ganska mesig. Som han höll på vid bänken på trottoaren idag. Gnällde och höll på. Och det var inte första gången. Skulle hon verkligen orka med det? Vad var det egentligen hon såg hos den här Johan. Han var bra på att laga mat och på att kyssa och visst såg han bra ut. Men det är ju inte allt, man kan väl inte välja en partner bara för de parametrarna? Det där med Jesus kanske skulle bli för jobbigt att hantera varje dag. Det var ju en sak på jobbet när de inte behövde vara på varandra hela tiden. Det var ju förmodligen hemma som Johan utövade det mesta av vad han nu gjorde med Jesus.
Psykiskt ostabil, var nog det bästa ordet för Johan. Och att leva med någon som är psykiskt ostabil, det kändes jobbigt. Men skulle det gå att backa ur nu? Hon tänkte på Skorpan och det samtal de haft på bänken vid vägkanten tidigare på eftermiddagen. Det hade känts bra och för första gången sedan hon lärt känna Skorpan, så fanns det en viss attraktion. Utseendemässigt var han inte hennes typ, men utseendet borde ju spela mindre roll. Skorpan var ju rolig och hade uppenbarligen en alvarlig sida också. Det kändes bättre än det här gnälliga som Johan höll på med hela tiden.
Skorpan var mycket enklare på något vis. Hon tänkte på hur han höll hennes hand. Så stor och stark, men ändå full med kärlek. Det skulle inte vara svårt att välja Skorpan. Han sa ju att han hade känslor för henne och det hade han sagt många gånger. Varför hade hon inte gett honom en ärligare chans? Visserligen var hon inte mogen då, men det hade ju förändrats. Hade han försökt igen, så hade kanske allt sett annorlunda ut idag. Då hade de kanske bara värmt mat i micron och sedan satt sig i en sunkig gammal soffa och tittat på film hela kvällen. Det hade varit mysigt. Något som hon faktiskt längtade lite efter. Det skulle förmodligen aldrig hända med Johan. Han hade ju inte ens någon tv. Vad gjorde han om kvällarna? Läste Bibeln? Fy så tråkigt.
Ju mer hon tänkte på saken, ju tydligare blev det att hon gjort ett felaktigt val. Johan hade väldigt mycket att bevisa om hon skulle stanna kvar. Fast nu var det kanske för sent med Skorpan. Han hade ju eventuellt hittat en annan tjej. Det gjorde lite ont, när hon tänkte på det. Fast om hon agerade snabbt, så skulle han kanske inte hinna binda sig vid den där andra tjejen.
-Jag går ut och hämtar lite frisk luft, sa Sofie till Johan och reste sig från köksstolen där hon suttit och funderat. Dina föräldrar var mer än jag hade väntat mig, så jag behöver nog komma ut lite.
-Okej. Maten är snart klar annars, men gå du ut en liten stund först då.
Sofie tog på sig sin jacka och gick ut i mörkret utanför. Så fort hon stängt dörren bakom sig, så tog hon upp telefonen och ringde Skorpan.