-Hej, Sofie, sa Skorpan. Han är väl inte arg nu igen?
-Nä det är ingen fara. Jag har bara tänkt lite. Johans föräldrar var här.
Sofie hade precis klivit utanför dörren där hon och Johan skulle bo tillsammans. Hon gick en bit bort medan hon och Skorpan fortfarande småpratade. Hon ville vara säker på inte bli upptäckt av Johan. Det hon inte märkte var att det var någon annan som tjuvlyssnade.
-Jo…eehh… Sofie tvekade.
-Vad är det, undrade Skorpan.
-Jo, jag har tänkt lite. Vad är de för tjej du ska träffa ikväll?
-Det sa jag ju att du fick vänta med. Jag vet ju inte ens själv än.
-Nä… det är bara det att….
Nu började Skorpan bli lite orolig på andra sidan luren. Han förstod att det skulle komma någon form av chock-meddelande från Sofie eftersom hon tvekade, men han kunde inte räkna ut riktigt vad det skulle kunna handla om. Sofie fortsatte:
-Jo, jag vet inte det här med Johan och mig. Tror du verkligen att det är rätt?
-Ja, varför skulle det inte vara det?
-Ja, alltså han är ganska mesig av sig och det där med Jesus, jag tror ju inte på det. Och idag när han var sådär arg. Jag blev rädd och ledsen. Och nu hans föräldrar. Tänk om han har fler av deras dåliga sidor. Jag insåg att jag inte vet riktigt vad jag ser hos honom. Han ser bra ut i mina ögon, men det är ju inte det viktiga. Det är insidan som räknas säger man ju alltid. Du är ju rolig och när vi satt på bänken tillsammans, så fick jag se en sida av dig som jag inte sett tidigare. Och när jag tog din hand… Stor och stark och full av kärlek. Tänk om det är dig jag skulle valt istället.
Skorpan var chockad. Visst hade han varit smått beredd på ett chockartat uttalande från Sofie när han hörde hur hon tvekade, men inte det här.
-Nä, så kan du inte säga Sofie. Du vet mycket väl att jag tycker om dig. Du får inte ge mig falska förhoppningar. Nu är jag på väg till en annan tjej. Ska jag inte ta henne på allvar då eller? Ska jag inte åka till henne alls? Ska jag gå här och vänta på att du eventuellt gör slut med Johan? För du har väl inte redan gjort slut?
-Nej, inte än. Men tänk om det är det bästa. Jag vet inte om jag kan bo med honom. Jag vet inte varför jag förhastat mig in i det här. Allt känns väldigt förhastat med Johan. Vi känner ju inte varandra än. Dig känner jag bättre. Vi har ju pratat med varandra dagligen i flera år. Det har jag inte med Johan. Och varför har jag inte det, jo för att han gömde sig på lagret i flera år. Det är ju inte klokt.
-Åååå…. Sofie, jag vet inte vad jag ska säga. Det är nog inte mig du ska prata med. Du måste ringa någon annan. Någon som inte påverkas av ditt beslut så som jag gör. Jag får nästan lite ont i magen när du säger såhär. Men varför blev det inte något mellan oss tidigare? Vi var ju ute och åt en gång.
-Jag var nog inte redo. Nu har det gått så pass lång tid efter att jag lämnade Jonny, att det har blivit dags att gå vidare.
-Jag tror inte jag kan göra så mot Johan. Han är min vän. Jag kan inte ta dig från honom.
-Men det är ju inte du som tar mig, det är ju jag som väljer dig istället.
-Jag tycker du måste ge Johan en chans i alla fall. Jag kan hålla den här andra tjejen på lite lagom avstånd ett tag så att du hinner känna efter ordentligt. Om det nu är Johans föräldrar som skrämt dig, så ska du inte låta det gå ut över Johan. Johan är snäll och inte alls som sina föräldrar. Och jag tror förresten att du kommer att fortsätta att behandla mig som luft när Johan är i närheten och det kommer inte att kännas bra om det är du och jag och du behandlar mig som luft.
-Hmmm, okej, jag ger honom en chans till. Men spring inte iväg och gift dig med den där andra tjejen hur fort som helst va.
-Nej, det ska jag inte. Hon och jag känner ju inte heller varandra. Vi har som sagt träffats på Ica och sedan följde jag med henne hem och åt min micro paj hos henne. Det är allt. Men jag håller med dig. Johan har varit konstig senaste tiden. Så som han var innan idag, så har jag aldrig sett honom. Och det där med att han skulle hoppa från taket förra veckan. Jag förstår hur du tänker. Men jag tror nog ändå att det är Johan du ska välja. Trots att det gör ont att säga det, för jag hade hellre velat ha dig själv. Men jag tror faktiskt inte att det kommer att bli bra.
-Jaja, jag får väl försöka då. Jag måste nog gå nu. Jag sa till Johan att jag skulle ut och hämta lite frisk luft bara. Han har lagat mat till oss och den är säkert färdig nu.
-Okej, då är det nog bäst att du går. Annars ringer snart han till mig och undrar. Kom ihåg att oavsett vad du bestämmer dig för, så är jag här för dig. Om inte som partner, så som bästa vän som du alltid kan ringa till.
-Tack, du är gullig du. Ha det så trevligt ikväll.
-Tack, jag ska försöka. Efter det här samtalet vet jag inte hur det kommer att bli. Men tack ändå för att du ringde. Vi hörs!
-Ja, kram.
-Kram på dig med älskade Sofie.
Sofie la på luren och drog sig långsamt tillbaka till huset. Innan hon klev in tog hon ett djupt andetag.
-Hej, hej, nu är jag tillbaka, ropade hon till Johan med så glad röst hon kunde.
-Hej, hjälpte det med frisk luft.
-Ja, det var skönt att vädra tankarna lite.
-Jag förstår det. Mina föräldrar är inte enkla. Som tur är så slipper vi dem för det mesta. Och jag hoppas att jag aldrig blir som dem. Blir jag det får du ta Skorpan istället.
Sofie fick hämta andan när hon hörde vad Johan sa. Hade han hört samtalet till Skorpan? Men Johan fortsatte:
-Skorpan är min bästa vän och om jag inte kan hantera dig själv, så är det bättre att Skorpan gör det.
Sofie svarade inte. Istället satte hon sig vid bordet igen och kommenterade maten som Johan ställt fram. Det smakade ljuvligt. Annat än de där färdiga maträtterna hon brukade värma eller köttbullarna som hon brukade koka makaroner till. Det här var riktig mat.
När de ätit klart hjälptes de åt att plocka undan. Det lilla som blev över la de i en burk så att någon av dem skulle kunna ha det med till jobbet på måndag.
-Nu skulle vi haft en mysig soffa att sitta i, sa Johan. Vill du sitta kvar här i köket eller ska vi sätta oss på golvet i vardagsrummet eller ska vi sitta i sängen kanske?
-Jag vet inte. Inget av det lockar riktigt tycker jag.
-Nä, jag håller med. Vi kanske kan gå ut och gå en liten promenad istället.
-Ja, okej.
Tillsammans gick de ut i mörkret och gick en runda bland husen. De flesta av husen var ju tomma, men det var ändå intressant att se området i mörker. Plötsligt kom Emelie cyklande.
-Hej, sa hon. Vem var det som knackade på hemma hos er? Var det Jehovas vittne eller?
-Nej, det var mina föräldrar sa Johan. Såg du det?
-Ja, jag ser och hör allt som händer här. Varför håller du inte Sofie i handen? Gillar du inte henne?
-Eeehhh… jo, det är klart att jag gör. Det bara blev inte.
-Jag tycker du ska hålla hårt i henne om du vill ha kvar henne. Annars kanske det kommer någon och tar henne ifrån dig. Eller hur Sofie?
-Va, ja, kanske det.
Hade Emelie hört samtalet hon haft med Skorpan? Hon sa att hon hörde och såg allt och nu säger hon till Johan att någon annan kanske tar henne om han inte är observant. Sofie vågade inte fråga, men kände en viss oro. Emelie var bara ett barn och hon skulle kunna få för sig vad som helst. Dessutom gillade hon Johan, det visste Sofie.
-Du är lite förtjust i Skorpan va, sa Emelie vänd mot Sofie efter en kort paus.
-Va, ja, han är min vän.
-Jaså, bara vän. Jag såg er på bänken och jag såg hur du kramade om honom.
Nu kände sig både Johan och Sofie illa till mods. Det Emelie sa var ju sant. Det fanns ju vissa känslor för Skorpan, men det kunde Sofie såklart inte erkänna nu när Johan var med. Men att ljuga kändes inte heller rätt. Och Johan hade själv sett hur Skorpan och Sofie höll om varandra och då hade inget annat än förtvivlan funnits på kartan i hans värld.
-Det var en kram vänner emellan, sa Sofie.
-Men var det inte Skorpan du pratade med i telefon helt nyligen?
-Eee… jo…
-Ja, jag hörde allt vad du sa. Jag skulle precis knacka på hemma hos er när du kom ut. Men så följde jag efter dig en stund istället. Hon tvivlar på dig Johan. Hon överväger att gå till Skorpan istället.
Sofie ville sjunka genom jorden. Det kändes nästan som om hon varit otrogen. Men det hade hon ju inte. Hon hade bara ringt Skorpan och ventilerat sina tankar. Johan tittade på Sofie och såg direkt att det som Emelie sa var sant.
-Jag har inte gjort något, sa Sofie som intog försvarsställning direkt.
-Vadå, det var du som ringde Skorpan, inte han som ringde dig, det såg jag, sa Emelie.
-Ja, men ringa får man väl göra till vem man vill. Och Skorpan är min vän.
-Ja, fast då säger man inte sådana saker som du sa. Du pratade om att allt med Johan kändes förhastat och att du kände kärlek genom Skorpans hand när du höll i den. Och du sa också att det ju skulle vara ditt val. Jag kan tänka mig att Skorpan inte ville ta dig från sin vän och att det var därför du svarade så, att det ju var ditt val.
Johan tittade förskräckt på Sofie som inte kunde svara på vad Emelie sa. Så Emelie fortsatte fast nu vänd mot Johan:
-Sofie tycker att du är mesig och idag gjorde du henne både rädd och ledsen, det sa hon till Skorpan. Och det där med Jesus är inte hennes grej. Det kanske du ska ta och sluta upp med om du ska ha kvar Sofie.
-Det kan jag inte.
-Så du väljer hellre Jesus än Sofie? Du är dum på riktigt. Då fattar du väl att hon går till Skorpan. Det hade nog jag också gjort. Du verkar ganska tråkigt faktiskt. Jag tänkte prata med dig om den där lekplatsen, men nu känner jag inte för det längre. Du får vänta till måndag eller någon annan dag. Det är inte roligt med dig längre. Du verkar för korkad för ditt eget bästa.
Orden som Emelie sa sved ordentligt. Men det brydde hon sig inte om. Istället cyklade hon vidare och lämnade Johan och Sofie ensamma på trottoaren. Både Johan och Sofie stod som paralyserade av Emelies hårda kritik och ärliga redogörelse.
-Är det sant Sofie, ringde du till Skorpan och övervägde du att… eller överväger du att…
Johan fick en stor klump i halsen som nästan gjorde det omöjligt att få fram orden. Han fick anstränga sig för att fortsätta:
-Överväger du att välja Skorpan istället?
Förtvivlan sköljde över Sofie. Vad skulle hon svara? Hon ville ju inte såra Johan, men det var ju faktiskt så hon kände. Hon satte sig på huk på trottoaren och gömde ansiktet i händerna.
-Det Emelie sa var sant, snyftade Sofie. Jag ringde Skorpan och ja, jag …. det kändes så bra med Skorpan där på bänken. Han var där för mig och vi hade ett samtal som var på riktigt. Du och jag… nej… förlåt Johan.
Besviken satte sig Johan direkt på asfalten en halvmeter från Sofie.
-Vad sa Skorpan då?
-Han sa att han inte ville ta mig från dig. Det var då jag sa att han inte skulle göra det, för det skulle ju i så fall vara mitt val.
Det var tyst en lång stund innan Johan sa:
-Vill du inte bo med mig? Är det slut mellan oss?
-Jag vet inte. Skorpan tyckte att jag skulle ge dig en chans. Han sa att du inte varit dig själv den senaste tiden.
Johan försökte samla ihop sig innan han svarade:
-Jag hör vad du säger och jag förstår att du tänker som du gör. Jag har själv undrat varför du inte valt Skorpan istället. Han är mycket roligare än vad jag är och han är en fantastisk vän. Jag har ingen bättre vän en Skorpan. Ja, Sillen då, men de två är de bästa vänner man kan ha och jag förstår att du överväger Skorpan. Jag har kanske sumpat alla mina möjligheter. Jag har varit en klant så många gånger att jag tappat räkningen. Jag tror på Gud och jag tänker inte överge Jesus för att få vara med dig. Du får Jesus på köpet om du väljer mig, så är det. Och det Gud sa till mig, att det skulle bli du och jag, det tvivlar jag inte på. Men han kanske bara menade den här korta tiden. Det vet jag inte. Jag kan inte mer än acceptera om det är så Guds vilja ser ut. Jag vill ditt bästa och om det är att du är med Skorpan så tänker jag inte stå i din väg, även om det gör fruktansvärt ont i mig just nu. Hellre Skorpan än någon helt annan, det kan jag ju säga. Kanske till och med Gud tycker att jag klantat till det för mycket och att det är därför som du nu känner ännu starkare för Skorpan. Ska jag skjutsa dig hem till honom?
Sofie svarade inte. Men hon hade hört varje ord som Johan sagt och nu bearbetade hon dem i sitt inre. Både Johan och Skorpan var alltså villiga att ge upp henne för sin bästa vän, men bara för att de ville hennes bästa. Båda ville de hennes bästa, sa de. Men hur kunde det då komma sig att hon satt här på trottoaren och mådde dåligt.
Det Johan nyss sagt kändes mer äkta än något han hittills sagt. Tidigare hade han ju bara svamlat om det där med att det var Guds vilja att det skulle bli de två.
-Blir du inte arg eller ledsen om jag väljer Skorpan istället då.
-Ledsen, jo alldeles förtvivlat ledsen. Men arg. Nej, det kan jag inte bli. Jag har förståelse för ditt val, men det betyder inte att det inte kommer att göra fruktansvärt ont. Jag kommer ha svårt att se er två tillsammans. Så jag förstår just nu hur det är för Skorpan. Det gjorde ont bara av att se er två på bänken tillsammans. Att se er dela liv skulle vara en evig plåga som jag inte skulle kunna bli kvitt. Men för er skull, din och Skorpans, så skulle jag ändå försöka stå ut.
-Du kan inte köra mig till Skorpan ikväll. Han skulle iväg, sa han.
-Är det enda anledningen till att jag inte ska köra dig dit nu?
-Jag skulle faktiskt vilja vara lite mera med Skorpan.
Johan mådde så illa att han höll på att kräkas. Men han tvingade sig själv att hålla ihop.
-Ska jag köra dig till din lägenhet istället?
-I så fall kan jag lika gärna gå dit själv. Det är ju inte långt härifrån.
Sofie tänkte på Skorpan och det han sagt. Det var svårt att behöva välja. Båda var ju fina killar. Fast Johan hade ju verkligen visat en del dåliga sidor idag. Kanske var det som Skorpan sagt, bara tillfälligt för att det blivit så hård press på Johan. Men tänk om han blir arg varje gång han hamnar i en pressad situation. Och tänk om han ska gnälla sådär som han gjorde vid bänken tidigare idag. Gnällig och mesig hade han ju visat sig vara flera gånger. Nu gnällde han visserligen inte. Det var ju också lite konstigt. Nu när det var ett verkligt hot så satt han bara där på marken. Han erbjöd ju till och med sin hjälp att köra henne vart hon ville, till och med hem till Skorpan. Valet var svårt och just nu visste hon inte riktigt själv vad det var hon ville.