fbpx

1.

Det var måndag morgon och Sofie var på väg till jobbet. Hon jobbade som kassörska i ett stort varuhus vilket egentligen var ett helt okej arbete och en bra arbetsplats. Det var trevliga kollegor och varuhuset tog bra hand om sin personal. Men Sofie vantrivdes ändå med sitt arbete. Det var samma sak varje dag. En vara efter en annan skulle matas fram på bandet. Blipp, blipp och blipp. De flesta kunderna var trevliga, men en och annan kunde vara lite gnällig och just nu orkade hon inte med fler gnälliga kunder. Tänk om det bara kunde bli semester någon gång, eller att arbetsdagen snart var slut. Men för Sofie hade arbetsdagen inte ens börjat. Hon hängde av sig sin jacka i källaren och gick för att stämpla in och hämta sin kassalåda. Det verkade vara ganska lugnt i varuhuset i dag i alla fall. Men som vanligt när hon kom till den kassa där hon skulle sitta, stod det flera i kö i kassan intill och flera av dem undrade om hon skulle öppna snart.

-Snart, svarade hon och gick för att göra iordning sin kassa. Men kunderna som väntade hade inte tid att vänta på att hon skulle förbereda sig. De började hiva upp sina varor i en gigantisk hög över hela bandet. Sedan stod de där och suckade medan hon justerade stolen.

När hon var klar med stolen sa hon hej till kunden och började mata varorna. Några av kundens strumpor föll ner på golvet eftersom berget den byggt började rasa när Sofie startade bandet. Till slut var första kunden ur vägen. Nästa kund verkade ha fattat att man inte kan bygga hur högt som helst med varor, så när kund nummer två var klar, tackade hon den för att den lagt varorna så fint på bandet. Sofie tittade på klockan på datorskärmen framför sig. Det hade bara gått fem minuter av arbetsdagen. Hon log mot kunden som stod på tur och hälsade vänligt på den, men inombords skrek hon av förtvivlan. Hon orkade inte mer. Hon tittade på klockan igen. Den visade fortfarande samma. Hur långsamt kan en klocka egentligen gå. Till slut kom äntligen en kollega som skulle lösa av henne på rast. Att prata med kollegan var ganska trevligt, men ändå jobbigt. Sofie orkade knappt vara så trevlig som hon normalt alltid var. När hon lämnade kassan undrade hon om kollegan märkt något. Hon tycker säkert att jag är hur tråkig som helst, tänkte Sofie.

Under rasten gick hon och satte sig för sig själv i en fåtölj. Skulle hon ta kontakt med en läkare. Hon visste mycket väl att det inte bra att känna såhär. Hon hade redan tidigare varit sjukskriven för depression två gånger och det här var helt klart på väg att bli den tredje. Men att erkänna för någon att man är deprimerad, det är ingen enkel sak. Vad ska folk tro egentligen? Att säga att man brutit benet eller fått magsjuka, det är mycket enklare. Det förstår folk. Men att vara deprimerad, det är en helt annan sak. Det är ju bara dåliga människor som är deprimerade. De hittar på och låtsas. Sofie visste att hon hade väldigt snedvridna tankar just nu. Det hade hon lärt sig vid tidigare depressioner, men det hjälpte inte, de ville inte ge med sig. När hon gick tillbaka till kassan, tyckte hon att alla stirrade på henne som om hon satt på sig tröjan ut och in eller glömt byxor.

När hon kom tillbaka till kassan, växlade hon några väder och vind ord med kollegan innan hon fortsatte att mata varor.

Nu orkade hon inte längre vara trevlig mot kunderna. Hon sa hej, men inte mycket mer. Hela tiden tittade hon på klockan, men den gick verkligen i snigelfart. Vad skulle hon ta sig till? Nu började hon må illa och huvudet snurrade. Ett tag trodde hon att hon skulle svimma. När avlösningen för lunch kom, kunde hon inte hålla sig längre.

-Jag tror jag måste åka hem, jag har så väldigt ont i huvudet att jag mår illa.

Avlösaren förstod och sa att hon skulle krya på sig. Sedan gick Sofie till sin chef och sa samma sak. Chefen verkade också förstående och sa att hon skulle åka hem och vila upp sig. Sofie gjorde som chefen sa, men visste att det inte skulle hjälpa. Dagen därpå ringde Sofie till sin arbetsplats och sjukskrev sig ytterligare en dag. När hon lagt på luren letade hon upp telefonnumret till den kurator hon gått till tidigare. Hon satt länge med numret i handen. Den där kuratorn hade inte varit till speciellt mycket hjälp förra gången. Skulle hon verkligen ringa henne nu. Sofie fick en klump i magen. Nej, kuratorn skulle hon inte till den här gången, inte samma i alla fall. Hon bestämde sig för att boka en tid hos läkaren istället. Han skulle kunna sjukskriva henne så att hon fick lite andrum. Läkaren hade tid dagen efter, så hon bestämde sig för att gå och lägga sig igen. Hon låg i sängen och tittade upp i taket medan tankarna virvlade runt i huvudet på henne:

Det här väl min dom, jag kommer alltid att få sitta där i kassan och vara trevlig mot kunder. Jag är totalt misslyckad, duger inte till något annat. Sofie fortsatte att klaga för sig själv en lång stund.

Plötsligt ringde telefonen. Hon ryckte till. Vem kunde det vara? Hon tog telefonen i handen, det var en av kollegorna från jobbet. Men Sofie orkade inte svara, så hon lät det ringa. När signalerna tystnat, kom det ett sms. Det var kollegan som undrade hur det var med henne, men Sofie svarade inte. Istället valde hon att leta reda på den pärm hon gjort åt sig själv förra gången hon var deprimerad. Längst fram i pärmen hade hon en lista med 16 frågor som hon använt tidigare för att bedöma nivån av depressionen. Man skulle svara på de sexton frågorna med en siffra. 0 betydde inte alls, 1 betydde ibland, 2 ofta och 3 betydde nästan ständigt och tanken var att man skulle ha så låg poäng som möjligt.

Hon ögnade igenom frågorna och kom snabbt fram till att hon fick minst ett på alla frågorna och tre på flera av dem. De två sista frågorna handlade om självmordstankar och om färdiga planer på att ta sitt liv. Direkta självmordstankar hade hon inte, men hon hade funderat mycket på hur man på ett bra sätt tar livet av sig. Men det var inget hon orkade fundera på mera just nu.

Hon bläddrade vidare i sin pärm. En hel sida i pärmen handlade om snedvridna tankar. Hon konstaterade att hon förmodligen använde sig av flera av dem. Mentalt filter, Svart-vitt tänkande, imperativa tankar, kategorisering, övergeneralisering och förhastade slutsatser var några av de tankar hon gjort anteckningar om förra gången. Sofie suckade och slog ihop pärmen igen. Vad skulle hon säga till läkaren imorgon? Han skulle förmodligen tycka att hon var dum eller att hon överdriver.

Till slut kom tiden för läkarbesöket, men hon hade fortfarande inte bestämt vad hon skulle säga.

-Vad kan jag hjälpa dig med då, sa läkaren när de kom in på hans rum.

Då kunde hon inte längre hålla emot. Det gick bara inte. Hon hade låtsats i flera veckor att allt var bra och hon hade varit så glad och trevlig mot alla hon mötte. Hon ville inte att de skulle märka något, för hon skämdes. Nu rullade tårarna nerför hennes kinder och med en kraftansträngning liknande den som förmodligen skulle behövas för att hoppa till månen, svarade hon:

-Jag orkar inte längre.

-Men kära vän, jag förstår det. Läkaren började snabbt bläddra i sin dator och förmodligen hittade han hennes tidigare diagnoser för sedan sa han:

-Jag vill att du svarar på några av mina frågor, orkar du det?

Sofie nickade medan hon torkade bort några av tårarna. Läkaren läste upp en rad frågor som Sofie kände igen sedan tidigare. Några av dem var ungefär samma som hon hade i sin pärm. Även läkaren hade självmordsfrågor som sista frågor.

-Ja, enligt dina svar, så är det en depression igen.

-Jag vet.

-Det är inte bra. Det här är tredje gången. Nu behöver vi tillsammans hitta en lösning som gör att du först och främst kommer ur det här och sedan måste vi ta till åtgärder så att du inte hamnar här igen. Ju fler gånger du hamnar i en depression, ju större är risken att du inte kommer någonstans alls. Jag vill inte på något sätt skrämma dig, men statistiken visar att risken för självmord ökar för varje gång man blir deprimerad igen.

Sofie sa inte något. Hon bara tittade ner i golvet.

-Först och främst sjukskriver jag dig ganska länge, men en sjukskrivning hjälper inte. Vi måste ha en plan. Antidepressiv medicin. Fungerade den du hade förra gången?

-Ja, det gjorde den väl.

-Ok, jag skriver ut det till dig och jag vill att du åker och hämtar ut det på apoteket direkt. Eller vill du att jag lägger in dig?

Nej, inlagd på sjukhus ville hon verkligen inte bli, så hon skakade frenetiskt på huvudet.

-Ok. Hur har det fungerat med kurator?

-Vet inte.

-Aha, där kanske vi har något vi behöver ändra på.

Läkaren funderade en stund, sedan började han rota i en hög med papper han hade i ena hörnan av sitt skrivbord.

-Här är det… detta hittade jag i förra veckan, men tyvärr är det inget som landstinget kan hjälpa dig med. Jag försökte få dem att nappa på det, men det gick inte. Det finns inga bevis för att det fungerar och därför kan vi inte skicka dit patienter.

Han sträckte fram ett papper till Sofie som såg ut att vara en vanlig utskrift från en dator.

-Jag skrev adressen till hemsidan längst ner. Jag tror att det kan vara något för dig kanske.

På sidan fanns det bilder på kor, hästar och en massa andra djur. “Låt mig och mina djur hjälpa dig bli frisk”, stod det med stora bokstäver. Längre ner kunde hon läsa att det var framförallt deprimerade och utbrända som kunde söka en plats på det här stället. Men när Sofie fick se vad det skulle kosta, gav hon tillbaka pappret till läkaren.

-Nej, det går inte. De pengarna har inte jag. Det är omöjligt.

Läkaren hade letat fram hemsidan på sin dator och vände nu skärmen så att Sofie kunde titta. Det såg väldigt trevligt ut, men 3000:- i veckan i fem veckor, det skulle aldrig gå. Var skulle hon få de pengarna ifrån.

-Här står det att du kan dela upp betalningen på upp till ett år. Det enda som behövs idag är 1000:-. Skulle du inte vara hjälpt av vistelsen på det här stället, så får du pengarna tillbaka står det.

Sofie var tveksam. Det var ändå väldigt mycket pengar.

-Jag vet inte, sa hon.

-Nej, det förstår jag. Men ta det här pappret med dig hem och fundera lite på saken. Titta själv runt lite på hemsidan och återkom sedan till mig och berätta vad du bestämt dig för. Om du inte åker dit, så vill jag att du kommer tillbaka till mig i nästa vecka, för då måste vi hitta någon annan lösning.

-Ok.

Sofie, tackade och gick därifrån. När hon kom hem öppnade hon sin dator och knappade in adressen till hemsidan som läkaren tipsat om. Det lät faktiskt väldigt trevligt. Hon älskade ju djur och den där Henning som drev stället såg väldigt trevlig ut. Han hade lagt ut några filmklipp där han visade runt på gården och berättade lite om djuren som bodde där. Han berättade också att vid en vistelse hos honom skulle man få lära sig ta hand om både kor och getter. Under filmen fanns ett anmälningsformulär och Sofie började fylla i sina uppgifter. Slutligen klickade hon på skicka knappen.

Men genast ångrade hon sig. Vad hade hon gjort. Var skulle hon få 15.000:- från. Hon fick väl helt enkelt säga att hon ångrat sig, när någon hörde av sig. Hon visste ju inte ens om någon skulle höra av sig.

Hon bestämde sig för att gå och lägga sig igen. Det hade varit en jobbig dag. Skönt att vara sjukskriven i alla fall. Det sänkte pressen något. Medicin hade hon också. Hoppas att den hjälper snart och skönt att få lite hjälp, tänkte hon, innan hon somnade.

Läs nästa avsnitt, avsnitt 2 ->

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.