fbpx

11.

Henning satt vid sitt köksbord. Sofie hade gått upp till sig. Det hade varit en lång och jobbig vecka för dem båda och än var den inte slut. Det hade börjat i måndags med att visa Sofie källaren och att få henne att träna.

På tisdagen hade det inte blivit bättre. Sofie kom inte ner till frukosten så som de kommit överens om, vilket fick Henning att oroa sig. Han visste att oro inte ledde till något bra utan snarare tvärt om fick honom att må dåligt. Men känslor är svåra att kontrollera och oro är en väldigt svår känsla att hantera. Han hade läst mycket om oro eftersom han hade en tendens att oroa sig lite väl mycket. Nu kunde han hantera det lite bättre, men det var oftast inte tack vare någon av de tekniker han läst om utan för att han fått kontakt med sin Gud. I en bok han läst föreslog författaren att man skulle avsätta en speciell tid på dygnet eller i veckan då man skulle få lov att oroa sig. Det var en ganska dum teknik tyckte Henning. När man oroade sig så var man ju orolig och det gick inte att spara till senare. Henning undrade om författaren själv hade varit orolig på riktigt. Den oro han känt för Sofie i tisdags, den skulle inte gå att spara till på lördag eller ens till senare på kvällen. Hade det varit så att Sofie faktiskt var skadad, då hade det ju varit alldeles för sent att vänta till lördag för att se hur det var med henne. Men det var förmodligen inte så författaren till boken hade menat. Henning kom inte ihåg vilken bok det var, men det spelade ju ingen roll eftersom han ändå inte gillade idén. Han hade bestämt sig för att istället försöka begränsa oron lite och för att försöka tänka lite mer rationellt. Det hade han med tiden blivit ganska bra på och det var det som fungerade bäst. 

En annan sak som fungerade bra mot oro, var att titta tillbaka på de gånger som han oroat sig och se hur många gånger som det verkligen funnits anledning att vara orolig. Det var inte speciellt vanligt och i tisdags hade oron också varit obefogad. Det var väldigt sällan som människor runt honom skadades allvarligt och fick föras iväg med ambulans. Det hade faktiskt aldrig hänt. Däremot hade han faktiskt hittat en person död en gång och det var kanske det som gjorde att han hade så lätt att ta till oron, särskilt idag när Sofie inte kommit ner till frukosten. Han ville inte tänka på det han varit med om. Det gjorde fortfarande ont i bröstet. Egentligen var det den enda gången som han borde varit orolig, men just den dagen hade han inte varit det. Han hade trott att allt var som vanligt. Dödsfallet hade kommit som en chock och han hade mycket svårt att ta in det. Men det var flera år sedan nu och han försökte gå vidare. 

Att hjälpa Sofie bekämpa depressionen kändes bra och hon hade mycket att lära. Henning undrade vad hon hade sysslat med om dagarna innan hon kom till honom. Hon verkade inte ha gjort något. Hon hade berättat att hon tyckte det var roligt med handarbete. Virka och brodera var något hon gjorde på kvällarna medan hon tittade på tv. Henning hade ingen tv. Han hade såklart haft det, men när den gick sönder så valde han att inte skaffa någon ny. Det tog mest en massa tid att titta på den.

Nu hade Henning sitt planeringsverktyg framför sig. Det var en Carpe Diem pärm i a5 format.  Det var ett redskap som han använt mycket och som han verkligen trivdes med. När pärmen började bli full tog han bara ut några av de sidor han redan fyllt och arkiverade dem. Han hade provat flera olika tekniker för planering och flera olika kalendrar och block innan han slutligen fastnade för den här. Denna metod var helt klart enklast, men gjorde ändå det arbete han behövde den till.

I tisdags hade han gjort en anteckning i sin pärm om att han introducerat Gud för Sofie. Hon hade varit väldigt skeptisk, men idag hade hon fått pendeln till att fungera. Egentligen var det lite fusk att använda pendel för att komma i kontakt med Gud och många ansåg att det inte alls hade med Gud att göra. Men Henning såg det som ett hjälpmedel precis som hans planeringspärm var ett hjälpmedel för honom att hålla koll på alla aktiviteter.

Henning fortsatte att göra anteckningar om vad de gjort under dagen, samt lite olika tankar kring hur det gått och hur Sofie reagerat på de olika aktiviteterna. Hon gillade att ta den enkla vägen. När de skulle välja vilket redskap som var enklast för att få kontakt med Gud, hade hon valt det som Henning sa var lättast. Det gjorde såklart inte så mycket och man ska ju inte göra saker svårare än vad de är, men ett visst motstånd kan man ändå behöva besegra.

Det här med planering var en annan sak som han ville lära henne. Men det skulle förmodligen dröja. Hon behövde först få till rutinen att vara tacksam, att motionera varje dag och att läsa. Det var alla viktiga aktiviteter och Sofie var inte van att göra någon av dem. Därför skulle det ta tid att få henne att bli van vid dem. Visserligen hade hon sagt att hon ibland läste deckare, men det var inte den typ av böcker som Henning ville att hon skulle läsa. Han ville att hon skulle läsa mera böcker som hjälpte henne. En deckare är knappast till någon hjälp, såvida man inte ska bli deckarförfattare själv då möjligen. Då kan det vara klokt att hämta inspiration från de som redan lyckats.

Men för Sofies del var det inte att bli deckarförfattare som var viktigast just nu om det ens någon gång skulle bli aktuellt. Hon behövde få ordning på sitt liv. Därför behövde hon läsa böcker som kunde inspirera till det. Egentligen ville Henning att hon skulle läsa lite i bibeln, men han förstod att det skulle bli väldigt svårt, så han sparade det och hoppades att de skulle hinna titta lite i den innan hon skulle lämna honom om ungefär fem veckor.

Henning hade gjort upp en plan innan Sofie kom, men nu verkade det plötsligt som att tiden var knapp trots att hon bara varit hos honom i ett par dagar. Det gällde att prioritera. Och att få kontakt med Gud var verkligen viktigt. Det var förmodligen viktigast. Lyckades de med det så skulle hon själv kunna vända sig till Gud för fortsatt vägledning. Med Guds hjälp skulle hon förmodligen kunna slippa fler återfall av depression.

Innan Henning la sin pärm åt sidan skrev han ner ett par saker som han hade tänkt att de skulle göra nästa dag. När han var klar, tog han fram sin tacksamhetsjournal. Han hade verkligen mycket att vara tacksam för. Han skrev snabbt ner tio saker och för varje sak kände han djupt i sitt hjärta hur glad han var över dessa saker.

Sedan tog han ett annat block och däri skrev han ner några dagboksanteckningar i form av tankar och känslor han haft under dagen samt lite mer och längre beskrivning av vad han gjort. Han såg planeringspärmen som en kortfattad version där han snabbt kunde hitta tillbaka till en speciell aktivitet, bland annat med hjälp av olika färgkodningar och om han ville läsa mera om hur aktiviteten varit så skulle han kunna bläddra till rätt sida i dagboken som mest var ett virrvarr av text. Det här systemet hade fungerat alldeles utmärkt för honom och han behövde både planeringspärmen och dagboken som ett komplement till varandra.

När han var klar med dagboken plockade han fram sin telefon och öppnade bibelappen däri. Han läste dagens vers som var hämtad ur Psaltaren. Som vanligt jämförde han några olika bibelöversättningar innan han la telefonen åt sidan och lämnade köket. Han gick och sa godnatt till alla smådjur och släckte lamporna i hela huset. Därefter gjorde han sig färdig för att gå och lägga sig. Från nattduksbordet plockade han fram den bok han just nu höll på att läsa. Det var en bok på engelska av Jack Canfield. Han hade läst den tidigare, men ville läsa den igen. Vissa böcker kunde man läsa hur många gånger som helst. Samtal med Gud boken som han gett Sofie, den hade han läst flera gånger.

Han började läsa boken av Jack och gjorde flera markeringar med post-it lappar så att han skulle kunna gå tillbaka senare.

När han lagt boken åt sidan tackade han Gud för dagen och somnade.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.