13.

När Henning och Sofie satte sig vid köksbordet efter att ha att ha gett alla Hennings djur frukost, bestämde sig Sofie för att berätta om sin upplevelse kvällen innan.

-Jo… eehhh… Hon visste inte hur hon skulle börja eller hur hon skulle säga det. Istället började hon tveka på både sig själv och på det hon upplevt och tittade därför ner i bordet.

-Ja, vad är det, undrade Henning.

-Jo, alltså… igår när jag lagt mig i sängen så skulle jag läsa lite i den där boken.

Hon gjorde ett långt uppehåll, men Henning satt bara tyst och väntade på vad hon skulle säga. Till slut fortsatte hon.

-Eehhh… det gick inte så bra…. Jag kom inte så långt…..

-Okej, det gör inget. Du kan fortsätta senare. Kanske när vi ätit klart.

-Mmmm….

-Men det är något annat du vill säga. Kan jag hjälpa dig på något sätt?

Sofie skämdes lite. Henning var verkligen snäll och han ville hennes bästa. Varför tvekade hon då? Det var ju dessutom han som sagt att man kunde prata med sin Gud, han om någon borde förstå. Hon tog ett djupt andetag och tog sats för att fortsätta.

-Jo, alltså… jag tror att jag pratade med Gud igår.

-Nämen Vad roligt! Grattis!! Hur kändes det?

-Det var väl okej, men jag är inte säker på att det verkligen var rätt. Hur ska man kunna veta? Finns det några vetenskapliga bevis på att det går att prata med Gud, finns hans ens?

-Några vetenskapliga bevis på att Gud finns och på att man kan prata med honom, det kommer förmodligen aldrig att finnas. Gud är inte här för att bevisa något. På samma sätt är inte jag här för att bevisa något för dig eller för någon annan. Det finns inget behov för det. Gud är med dig för att han älskar dig och för att han vill hjälpa dig.

-Men om han älskar och vill hjälpa mig, varför har han inte gjort det tidigare.

-Det har han garanterat gjort, men du har inte lyssnat, du har inte förstått och framförallt har du inte förstått att det är han, för du har inte trott att det är möjligt.

-Men vad kan han hjälpa mig med.

-I stort sett allt du ber om. Jag har vet inte något som jag har bett om, som han inte hjälpt mig med. Däremot har jag vid vissa tillfällen haft svårt att höra honom och att förstå honom på rätt sätt, men det beror inte på honom utan på mig och på att jag låst mig vid något. Ju mer låst jag är vid något, ju svårare är det för mig att förstå och att höra honom. Vid de tillfällena tar jag antingen fram min pendel eller något av mina kort.

-Men jag förstår ändå inte hur jag ska kunna veta att det verkligen är han och inte bara min egen fantasi.

-Du kan ju testa honom vid något tillfälle. Men när du väl har börjat höra honom, och när ni pratat med varandra ett tag, då vet du att det är han. Det är inte så mycket att fundera över. Men du kan ju ändå, om du vill, låta honom bevisa för dig att han är din Gud.

-Men du sa ju att det inte kommer att finnas några vetenskapliga bevis.

-Det stämmer, men han kan ju få lov att bevisa för bara dig. Han har gjort det för mig. Det var kanske onödigt, men jag förstod vid det tillfället att det inte bara var jag.

-Hur kan man göra då?

-Jag gjorde det enkelt för mig. Jag skulle gå ut och hämta posten och jag bad honom berätta vad som fanns i lådan. För mitt inre fick jag då se en bild, en suddig, men ändå klart vilka färger och var de olika färgerna var i förhållande till varandra. När jag lyfte locket till brevlådan fick jag se en tidning. Vad tidningen hette, minns jag inte idag. Men det var en tidning som jag aldrig tidigare sett eller hört talas om och jag har inte sett den någon gång därefter. Tidningen var allt som fanns i lådan den dagen. Och när jag tittade på framsidan av tidningen så fanns det motiv som jag för mitt inre sett innan jag lyfte på locket. Det var bevis för mig. Därefter pratade vi lite om det där med bevis och då sa han just det att han inte behöver bevisa något för någon och att det är upp till var och en att söka sin egen sanning. Varför tror du att det var Gud som pratade med dig?

-Svaren kom så snabbt. Nästan innan jag frågat färdigt. Och svaret var lite udda på något sätt.

-Det är alla tecken på att det faktiskt var din Gud. Nu vill jag att du fortsätter att öva på den kommunikationen. Jag vill att du övar vid flera olika tillfällen. Morgon, middag och kväll. Jag vill att du övar ute, inne, när du är trött och när du är pigg. När du håller på med något viktigt och när du inte gör något speciellt. Vid så många olika tillfällen du kan komma på. Efter ett tag kommer du att märka att du vid vissa tillfällen och på vissa platser har lättare för att höra. Då kanske det är där du ska fortsätta att öva mera.

-okej. Men jag vet inte vad jag ska säga.

-Berätta för honom vad du gör och varför. Han är väldigt intresserad av dig och vad du håller på med och ibland har han svårt att förstå varför vi gör vissa saker. Mycket av det vi gör strider egentligen mot oss själv och när vi pratar med Gud om det vi gör, så kan han hjälpa till att ifrågasätta varför och det kan göra att du kommer på mer rätt spår i din tillvaro.

-Jag tycker det verkar lite väl…. jag vet inte… det låter flummigt….

-Kan hända, men när du väl vant dig vid samtalen, så kommer de att vara lika naturliga som ditt och mitt samtal. Fast samtalet med Gud är förstås mycket mer givande.

-Jag ska försöka.

-Bra, det är allt jag vill att du ska göra, försöka.

-Okej, jag ska göra det.

De avslutade samtalet vid frukostbordet och Sofie fick som vanligt ledigt resten av förmiddagen. Återigen valde hon att gå till brevlådorna för att hämta posten. Sedan skulle hon försöka läsa lite mera. Hon tog koppel på Frida, Hennings hund och tillsammans gick de sedan till brevlådorna.

För att komma till postlådorna behövde hon först gå ungefär hundra meter på den framfartsväg som ledde fram till gården för att komma ut på landsvägen. Därifrån kunde hon se lådorna. Det var fyra brevlådor som samlats på ett ställe. Sofie hade ingen aning om vilka de andra var, men när hon var nästan framme vid lådorna fick hon se en äldre man komma gående mot henne från andra hållet. Hon insåg att de skulle mötas vid brevlådorna och hon hade ingenstans att gömma sig. Det hade varit svårt för henne att prata med andra folk den sista tiden innan hon åkt till Henning. Hon visste att det berodde på depressionen. Nu skulle hon alltså sättas på prov. Okej, tänkte hon för sig själv, jag antar utmaningen. Det fanns ju ändå inte mycket annat att välja på. Sofie kom till brevlådorna något före den äldre mannen. Hon sa åt Frida att sitta, medan hon lyfte locket och plockade upp de vita kuverten från Hennings brevlåda. Strax kom mannen.

-Hej, sa han. Fint väder idag.

Sofie tittade upp mot himlen som för att undersöka om han hade haft rätt.

-Ja, svarade hon. Perfekt väder för en promenad med hunden.

Vart fick hon det ifrån. Mannen verkade i alla fall nöjd med svaret och vände sig om för att gå tillbaka till sitt. Sofie funderade över sitt svar. Hon var själv väldigt överraskad över hur bra det gått. Inte för att hon trodde att det skulle gå dåligt, men ändå. Motståndet mot att träffa den här mannen hade inte varit så stort och det här med hunden var smart. Tänk att hon kommit på det själv. Stärkt i sig själv vände hon och gick tillbaka till gården. Nu var det nästan synd att gå till rummet för att läsa. Plötsligt kände hon för att ta en promenad med Frida på riktigt. Hon var visserligen osäker på om hon skulle hitta runt, men hon litade på att Frida skulle hjälpa henne hitta hem om det skulle behövas. De hade ju gått en liten runda med Hennings getter dagen innan, det var inte så långt och det skulle förmodligen inte vara speciellt svårt att komma ihåg hur de hade gått. De hade mest bara gått runt och där de gått hade det inte funnits så många sidovägar.

Sofie la posten på det lilla bordet som Henning hade innanför dörren hallen. Sedan berättade hon för Frida att de skulle gå en sväng. Frida verkade gilla förslaget för hon skuttade och viftade med svansen.

-Du är fin du Frida, sa Sofie och strök den stor hunden över ryggen. Tack för att du hjälpte mig med mannen vid brevlådorna.

Henning som hade stått och kikat en bit bort, kände sig mycket nöjd och glad när han fick se Sofie komma tillbaka med ett leende. Och när han sedan såg att hon tänkte ta Frida på promenad kunde han inte låta bli att utropa ett litet Yes! för sig själv. Han visste att Sofies vistelse här hos honom hade börjat ha effekt och här kom ett av de första bevisen för det. Han tackade sin Gud och fortsatte med det han höll på med medan Sofie försvann in mellan träden.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.