14.

När Henning var klar med sina sysslor gick han in i boningshuset och började förbereda lunchen. Han hade arbetat tungt under förmiddagen, men han hade fått gjort mycket och kände sig nöjd med det han åstadkommit. Efter en stund kom han på att han inte sett Frida. Hon brukade ligga ute på gårdsplanen, men hon hade inte varit där. Han gick ut i hallen som vette mot gårdsplanen och tittade ut genom det fönster han hade där. Men han kunde inte se Frida. Konstigt, tänkte han. Var har hon tagit vägen?

Han gick bort till dörren och öppnade den för att få en bättre överblick över hela gårdsplanen. Det hjälpte inte. Han kunde fortfarande inte se Frida. Han ropade hennes namn, men hon kom inte. Han kom att tänka på att Sofie tagit med sig Frida på promenad för drygt en och en halv timme sedan. Kanske att Sofie tagit med hunden upp på sitt rum. Så är det förstås. Henning gick tillbaka till köket och fortsatte förbereda lunchen, men något fick honom att fortsätta undra över om Frida och Sofie verkligen kommit tillbaka. Han kände oron komma krypande igen. Men den här gången tänkte han inte ge den något övertag. Istället släppte han det han hade i händerna och gick upp på ovanvåningen. Han knackade på dörren till Sofies rum. Inget svar. Han knackade igen, men inget hände. När han knackat en tredje gång öppnade han försiktigt dörren till rummet. Men det var tomt. Det fanns varken någon hund eller någon Sofie där inne. Genast kom oron galopperande igen. Det hade väl inte hänt något i skogen.

Varg och björn var ovanligt i hans skog, men ibland passerade de. Vildsvin var inte heller att leka med. Han visste en som nästan blivit anfallen av en arg vildsvinssugga för att den kommit mellan suggan och hennes kultingar. Eller hade Frida och Sofie gått vilse i skogen. Det sista verkade inte speciellt troligt. Frida hade mycket bra koll på alla vägar i skogen och hon visste hur man hittade tillbaka. Hunden skulle hjälpa Sofie i vilken nödsituation de än hamnade i. 

Henning sprang nerför trapporna och tittade i hallen om Sofies skor fanns där. Men de var borta. Vad hade hänt? Han tog på sig sina skor och en jacka. Han hade sett vilken väg de gått iväg, men hur långt hade de gått? Han tog upp sin telefon och ringde till Sofie. Det gick flera signaler, men det kom inget svar.

Han försökte tänka sig in i hur Sofie kunde ha gjort. Han tänkte att hon egentligen bara visste en väg i skogen och det var den som de tillsammans hade gått dagen innan med getterna. Henning chansade och började småspringa den lilla rundan. Det var ingen lång runda, kanske inte mer än tre, fyra kilometer, men nu kändes det långt. Rundan gick runt en hög kulle och träden stod bitvis ganska tätt. Ungefär halvvägs öppnade det upp sig något och det blev glesare mellan träden. Här täckte mossan marken och i normalfall såg det hela ut som ett sagolandskap där man kunde förvänta sig både älvor och troll. Men idag såg inte Henning någon skönhet i skogen. Hans oro skenade och han tänkte den ena hemska tanke efter den andra. Var Sofie i sämre skick än han trott? Hon hade ju sett ganska glad ut när hon gick iväg och han hade fått uppfattningen att det som de gjort började göra skillnad mot hennes depression. 

När han rundade den ena kurvan, fick han plötsligt se Frida lufsa omkring bland träden. Han rusade fram till hunden och gav den en stor kram.

-Åååå vad jag är glad att se dig, sa han till sin lurviga kamrat. Var har du Sofie någonstans?

Hunden verkade glad och skuttade in i skogen en bit och viftade på svansen. Då fick Henning se någon som låg utsträckt i mossan. Han blev alldeles kall och stod först helt förstelnad innan han började rusa in mellan träden. När han kom närmare såg han att det var Sofie. Hunden verkade tycka att det var en rolig lek, så hon skällde och skuttade med sin husse mot Sofie. Men för Henning var det alls ingen rolig lek. Varför låg hon här i skogen, vad hade hänt, var hon överhuvudtaget levande eller var hon skadad? Varför låg hon så långt från vägen?

Hunden var den som först kom fram till Sofie. Den pussade henne i ansiktet och Sofie skrattade.

Det gjorde Henning något lugnare, men han var fortfarande mycket orolig.

-Sofie, ropade med andan i halsen han när han var nästan framme.

Han såg att Sofie öppnade ögonen och sedan satte hon sig upp.

-Hej, sa hon. Vad är det? Är det tid att äta?

Henning satte sig ner bredvid henne. Adrenalinet hade gjort sitt. Nu var han helt slut.

-Nej, sa han, eller jo, det är tid att äta. Men jag blev orolig att det hade hänt något. Vad gör du här? Varför ligger du här mitt i skogen?

-Jag försöker prata med Gud.

-Va?

-Jo, alltså, du sa att jag skulle försöka vid många tillfällen och på många platser. Den här mossan såg så mjuk och inbjudande ut, så jag la mig här en stund.

Med en suck slängde sig Henning bakåt för att också ligga i den mjuka mossan en stund. Han behövde hämta sig från anspänningen som oron gett honom. Men han glömde att titta bakom sig innan han la sig ner. Precis vid huvudet så låg det en sten som han nu slog i.

-Aj! Han satte sig upp igen.

Sofie hade svårt att hålla sig för skratt.

-Oj, hur gick det?

-Nja, sådär.

De tittade på varandra.

-Du är verkligen orolig av dig, sa hon till slut.

-Nja, jag försöker bli bättre på att inte oroa mig, men det är svårt. Dessutom känns det som att jag har ett visst ansvar för dig.

-Men jag borde väl ta ansvar för mig själv.

-Jo, men du är sjuk och som jag sagt tidigare är det en allvarlig sjukdom. Och du är här för att jag sagt att jag kan hjälpa dig. Då kan jag ju inte göra saken värre.

-Du har hjälpt mig.

-Jo, det var det jag trodde, men när du och Frida var borta blev jag orolig.

Det kunde Sofie förstå. Hon bad om ursäkt och sedan reste de sig upp och gick tillbaka till gården.

-Nå, fick du någon kontakt då, undrade Henning som återhämtat andan.

-Jag vet inte. Jag tycker att det är jättesvårt. Men kanske. Det är lite som du säger att förmodligen blir det lättare för varje gång som man hör något. Jag tyckte att det kändes lite lättare nu när jag låg här.

-Det kan faktiskt ha med naturen att göra. I naturen är det lättare att få kontakt. Alla andra störande moment är då bortsållade och vägen hit gör att man hinner rensa bort onödiga tankar.

-Ja, kanske det. Fast det verkar inte gälla om man är orolig.

-Jo, egentligen, men nu var jag ju orolig att det hade hänt dig något och det blev inte bättre av att jag gick i skogen. Generell oro kan minska i skogen, det har jag upplevt flera gånger.

-Jaja, jag tycker i alla fall att du borde söka hjälpa för att få bukt med din oro.

-Jag har försökt, men det bästa är att ta tag i den direkt och det är ju vad jag försöker göra nu.

Hunden skuttade före dem båda ut på stigen som Sofie lämnat för den mjuka mossan. Henning böjde sig ner och ropade på sin hund som glatt sprang honom till mötes. Hon fick en godisbit som Henning hade i fickan och sedan sprang hon vidare igen.

-Vad ska vi göra i eftermiddag, undrade Sofie. 

-Inte så mycket tror jag.

Henning förde handen mot bakhuvudet och när han tog ner den igen var fingrarna lite blodiga.

-Men du blöder ju, utropade Sofie.

-Det är nog inte så farligt.

Sofie var visserligen inte så förtjust i blod, men hon var ändå tvungen att undersöka Hennings sår. Som tur var hade han rätt. Det var bara ett litet ytligt sår, men hon förstod att han ville ta det lugnt. Det passade henne bra. Hon ville verkligen läsa mera i boken som Henning hade gett henne och nu hade ju hela förmiddagen gått åt till att vara i skogen, vilket hon i och för sig var nöjd med. Men läsningen ville hon faktiskt också ta tag i. Boken hette ju Samtal med Gud och den kanske skulle hjälpa henne att få bättre kontakt med sin egen gud.

Efter lunch tog hon därför sin bok igen och la sig i sängen för att läsa vidare.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.