16.

När Henning och Sofie kom ut i stallet, hade kossan mycket riktigt börjat kalva, precis som Henning hade sagt. Sofie som aldrig varit med vid någon förlossning tidigare hade tusen frågor. Hon undrade om allt från hur lång tid det skulle ta innan kalven var ute, till hur man skulle kunna veta att allt gick bra. Henning gjorde så gott han kunde för att förklara hur det gick till när kor kalvade. Kon som skulle få en kalv hade för tillfället fått en helt egen box så att hon skulle få lite lugn och ro. Boxen var täckt med ett djupt lager med halm. Kossan var lite orolig och både reste sig och la sig ner flera gånger. Varje gång hon reste sig så undersökte hon platsen där hon precis haft baken. Henning sa att han trodde att det skulle ta ganska lång tid än, så de skulle kunna gå och göra något annat under tiden.

Sofie bestämde sig för att gå ut till de kalvar som redan fanns på gården. Kalvarna hade en egen avdelning. Det liknade nästan ett dagis. Henning hade på förmiddagen gett dem ny halm i boxen, så nu höll de på att skutta runt och jaga varandra i den lösa halmen. Sofie tyckte att det såg väldigt roligt ut. Flera av kalvarna hade svansen i vädret och de hoppade jämfota på alla fyra samtidigt.

Men Sofie hade inte ro att titta på de små kalvarna speciellt länge. Visserligen var de roliga att titta på, men den där nya kalven var ännu mer spännande.

När hon kom tillbaka till kon kunde man se lite mer av kalvens ben.

-Det ser ut som att kalven kommer på rätt håll i alla fall, sa Henning. Det är frambenen du ser. Kalven dyker ut med frambenen först.

Kalven hade svarta ben, men mer än så kunde man inte se. Sofie satte sig på en stor halmbal som var placerad intill boxen där kossan höll på att kalva. Det blev en ganska lång väntan.

-Kan man inte hjälpa kossan, undrade Sofie efter en stund.

-Det kan man, men man måste akta sig för att göra det för tidigt. Kon måste öppna sig först och är man där och hjälper till för tidigt så kan det bara bli värre för kon.

Sofie funderade en stund på hur det gick till på savannen i Afrika. Där var det viktigt att kon klarade sig själv och om hon inte gjorde det, så skulle hon vara ett lätt byte för lejon och andra rovdjur. Till Henning sa hon:

-Brukar dina kor klara sig själv.

-Min målsättning är bland annat att de ska klara kalvningen själv. Det är väldigt viktigt för mig. Det blir ofta väldigt dyrt om kalvningen blir för svår. Dels kan kalven skada sig och självklart är det större risk för kossan vilket också blir dyrt för mig. Jag inseminerar alla mina kor och då kan jag välja vilken tjur jag ska ha som pappa till kalvarna. Då kan jag välja en tjur som t.ex. själv var liten när han föddes. Det ökar förutsättningarna för att den här kalven ska vara så liten att kon lätt klarar kalvningen själv. Men, tyvärr är det ingen garanti. Jag har inseminerat med tjurar som gett stora kalvar, så stora att både ko och kalv blivit lidande. Det är för mig något av det värsta som kan hända.

-Men hur fungerar det i det vilda? Gnuerna i Afrika kan ju inte välja vilken tjur de ska ha som pappa till sina kalvar.

-Nej, det är riktigt. Men de Gnu-tjurar som ger för stora kalvar, kommer inte att få sina gener att leva vidare, eftersom det ju leder till komplikationer vid förlossningen. De kalvarna kommer att bli uppätna av kanske ett lejon.

-Men vill inte kalvarna vara tillsammans med sina mammor sedan när de är födda och vill inte kon ha sin kalv.

-Tycker du det ser ut som att kalvarna där ute saknar sina mammor?

-Nej, inte alls faktiskt. De verkade väldigt glada.

-Precis. Och när du är inne och skrapar ner skiten och när du tittar på korna som är på väg in i roboten, tycker du att de ser ut att sakna sina kalvar?

-Nej. Dina kor verkar vara livsnjutare.

-Just det.

Sofie frågade inte mer. Hon såg ju själv hur bra Hennings kor hade det.

Nu började det verkligen att dra ihop sig för kossan som höll på att kalva. Nu kunde man se nosen på den lilla kalven.

-Vänta här, jag ska bara gå och hämta ett rep, sa Henning och försvann.

När han kom tillbaka hade han ett vitt rep med sig.

-Det är bra att ha ett rep till hands om något skulle bli fel. Tar det för lång tid när kalven kommit halvvägs, är det risk att den dör. Då måste man hjälpa till att dra. Eftersom kalven, som du ser är väldigt blöt, är den också väldigt hal, därför får man oftast inte något bra grepp med bara händerna. Men med ett kraftigt rep kan man knyta det runt benen och sedan är det bara att dra i repet istället.

-Men gör det inte ont på kalven.

-Det gör i vilket fall som helst mer ont att sitta fast halvvägs inne i kon. Det kan den ju till och med dö av. Det gäller att till varje pris få ut kalven. Det är nämligen inte bara kalven som riskerar sitt liv. Även kossan kan mista livet om inte kalven kommer ut som den ska.

-Usch, det låter hemskt.

-Ja, kanske, men oftast så löser det sig själv. Nu hämtade jag ett rep bara för att vara beredd. Jag vill ju inte springa och göra det när jag ser att det håller på att gå galet.

Men just den här gången behövdes det inget rep alls. Nästa gång kon krystade kom halva kalven ut. Henning hoppade in i boxen till henne och gjorde sig beredd på att hjälpa till om så skulle behövas. Men vid nästa krystning så åkte hela kalven ut. Snart var kossan på fötter och började tvätta sin kalv. Hon muade och tvättade. Med ett splash kom även den så kallade efterbörden ut. Kon vände sig då om och muade även på den. Sedan började hon tugga på den sega slemmiga sörja som åkt ur henne.

-Ska hon verkligen äta det där.

-Ja, det är fullt med nyttigheter. Och tänk lite på hur din gnu i Afrika skulle gjort. Gnu mamman måste äta upp efterbörden för att det inte ska lukta för mycket och locka till sig rovdjur.

Det hade Sofie inte tänkt på. Det var verkligen mycket hon inte visste om hur livet fungerade på riktigt. Att ha fått vara med om en kalvning kändes som en ära. Och precis som Henning sagt, så gick ju allt hur bra som helst. När kon ätit upp hela efterbörden fortsatte hon att tvätta sin kalv. En timme senare stod kalven och diade för första gången.

-Det blev en liten tjur, sa Henning.

Sofie tittade på den lilla tjuren. Den var verkligen söt. Men hon hade också sett Hennings betydligt större tjurar och de var inte lika söta. De brukade morra och krafsa med frambenen när Sofie passerade.

-Ja, idag har du fått en liten lektion i livet, sa Henning och log.

Sofie kunde inte annat än att hålla med. Ena stunden fick hon lektion i andlighet och om hur man samtalar med Gud och andra andliga väsen. I nästa stund fick hon vara med när livet startade för en liten kalv. Hon funderade på om det var korna som gjorde att Henning visste så mycket om livet i stort. Förmodligen. De gav ju lektioner varje dag. Sofie hade hittills tyckt att kor mest bara var kor, men efterhand som hon lärde sig förstå dem bättre, så insåg hon att de inte bara var kor. De är en viktig del av jorden och av alla människors liv. Hon tänkte på svalan och den lilla skalbagge de sett häromdagen och på hur Henning då förklarat att de inte skulle funnits på gården om han inte haft sina kor. Vidare funderade hon på hur Henning jämfört kossans kalvning med de vilda gnuernas och att den tama kossans kalvning och liv var mycket likt de vild gnuernas liv. Skillnaden var egentligen bara att den tama kossan fick maten serverad och hon behövde sällan oroa sig för några rovdjur.

Innan Sofie gick och la sig den kvällen, tackade hon för att hon fått vara med vid kalvningen och för att det gått så bra både för kalven och för kon. Precis som Henning sagt, så gick det nu lite lättare att hitta saker att vara tacksam för när hon skrev i sin tacksamhetsjournal. Eller var det bara så enkelt att hon faktiskt nu hade mer att vara tacksam för? Kanske det var en kombination. Förutom kalvningen, valde hon att tacka för att hon fått se kalvarna leka i halmen och för den ljuvliga mossan hon legat i dagen innan och som hon nu tänkte tillbaka på. Det hade egentligen räckt, för Henning hade sagt att hon skulle tacka för tre saker. Men hon fortsatte och tackade för att Hennings hund var så enkel att ha med på promenad. Den sista saken hon tackade för var diskussionen hon och Henning haft vid lunchbordet då de pratade om det som Sofie läst om i boken Samtal med Gud och om tomtar och troll.

När hon lagt blocket åt sidan somnade hon ganska snabbt, vilket också var en förbättring mot hur det var innan hon kom till Henning. Det verkade som att livet vänt, trots att det fortfarande var väldigt lång väg kvar. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.