18

Idag var det exakt två veckor sedan Sofie kom till Henning. Mycket hade hänt och framförallt hade Sofie lärt sig väldigt mycket. Den här dagen hade börjat precis som alla andra. De hade träffats i köket klockan fem på morgonen för att äta gröt. Därefter hade de gått ner i källaren för att träna en kort stund. Sofie hade cyklat och Henning hade kört med roddmaskinen. När de tränat klart hade de satt sig i sittpuffarna och försökt prata med Gud. Just den här dagen hade det gått ganska dåligt för dem båda. Men annars gick det lite bättre för Sofie för varje dag.

När de var klara i källaren hade de gått ut till alla djuren och gett dem frukost. Den lilla kalven som föddes i förra veckan hade nu hamnat i en box för sig själv och hans mamma gick istället till roboten för att bli av med mjölken. Hon verkade inte bry sig om ifall det var en robot eller om det var en kalv som tog mjölken och kalven verkade inte bry sig om ifall det var från kons spene eller om det var från en spene på en hink som mjölken kom.

Nu var Henning och Sofie tillbaka i köket igen. Den här gången för att äta vars en fralla med ost på.

När de hade satt sig vid bordet sa Henning:

-Jo, det är en sak jag borde berätta.

Sofie blev lite nervös av hans ordval. Det lät allvarligt och Henning såg allvarlig ut. Henning tittade ner i bordet och tog sats.

-Jo, du vet ju att jag oroar mig ganska mycket och jag berättade ju för dig att jag hade fler erfarenheter av depression än bara av att jag själv haft en lindrig depression en gång (se avsnitt 5 och avsnitt 6).

-Ja, sa Sofie tveksamt.

-Jo, för ungefär fem år sedan…. eller…. hmmm… Jo, jag har en syster.

Sofie lyssnade spänt. Vad var det han ville säga? Varför var det så viktigt att berätta om en syster. Sofie hade en bror, men den hade hon inga planer på att prata med Henning om.

-Jo, min syster var under flera perioder också deprimerad. Hon träffade flera olika psykologer och provade diverse olika mediciner. Det var hon som hjälpte mig när jag mådde lite dåligt då jag gick i högstadiet. Då hade hon redan provat på det där med depression ett flertal gånger. Det faktum att vi båda hade erfarenhet av depression gjorde att vi kom varandra väldigt nära. Hon var som en hjälte för mig. Men tyvärr såg hon inte det själv.

Henning gjorde en paus. Sofie satt bara helt tyst och väntade spänt på fortsättningen. Hon förstod nu att Henning faktiskt hade mycket erfarenhet av depression. Hon kunde förstå hur Henning försökt hjälpa sin syster. Han fortsatte:

-På samma sätt som hon hjälpte mig, försökte jag hjälpa henne. Långa stunder var allt bra och vi hade en fantastisk relation. Våra föräldrar var hela tiden där, men det var inte samma sak. Så en dag för som sagt ungefär fem år sedan, så hade vi bestämt att vi skulle göra något tillsammans. Vi åkte till Liseberg och hade jätteroligt. Hela dagen var vi där, från det att de öppnade ända tills de stängde. När vi körde hem bestämde vi att jag skulle sova över hos henne. Hon insisterade på det och jag tyckte att det lät som en trevlig och bra idé. Hon hade en egen villa i utkanten av staden och det var ju ganska behändigt eftersom jag då slapp köra ensam hela vägen hit mitt i natten. Hon hade sitt sovrum på ovanvåningen och jag fick sova i en bäddsoffa på nedervåningen. Hela kvällen skrattade vi och hade roligt tillsammans. På morgonen var jag den som vaknade först. Jag började göra iordning frukost till oss, men hon kom aldrig ner trots att jag väntade ganska länge, tyckte jag. Jag gjorde i ordning en bricka med frukost som jag bar upp till henne. Utanför hennes sovrum stannade jag och knackade försiktigt. Men hon svarade inte. Så jag knackade igen och började skämta om att hon var en sömntuta som fortfarande sov och om att hon kanske inte tålde alla turerna i Balder.

Till slut satte jag brickan åt sidan och öppnade dörren lite försiktigt. Men redan innan jag fått upp dörren så att jag kunde se henne, visste jag att något var fel. Väldigt fel. När jag öppnat dörren så pass mycket att jag kunde se henne, så såg jag hur alla lakan var alldeles röda av blod. Förskräckt rusade jag fram till henne, men det var sedan länge för sent. Förtvivlad satte jag mig bredvid sängen och grät. Jag tappade helt tidsuppfattning. Jag bara satt där och kunde ingenting göra. Jag kunde inte förstå hur det gått till. Vi hade ju haft så roligt hela dagen innan. Varför hade hon gjort det? Jag bara satt där en lång lång stund och grät. Inte förrän min telefon ringde ställde jag mig upp. Det var vår mamma. Hon ringde för att fråga hur vi hade haft det. Jag visste inte vad jag skulle säga utan bara grät och grät. Till slut fick jag ur mig att min syster lämnat oss. Mamma hon förstod först inte vad jag sa och förmodligen hörde hon inte heller så som jag snörvlade. Jag minns att jag blev irriterad för att hon inte förstod och till slut skrek jag i luren att Hon var död. Sedan kastade jag luren åt sidan och satte mig ner bredvid sängen igen och fortsatte att gråta. En stund senare kom det en ambulans. Det var vår mamma som hade ringt efter den, men den kunde ju inte göra något. Det var för sent.

Efter en stund kom även polisen och båda mina föräldrar. Men inte heller de kunde såklart göra något. Min syster var borta för alltid. Exakt vad som hände sedan är lite luddigt. Allt kändes så overkligt. Min syster hade skrivit ett brev till mig och ett till mina föräldrar. Hon hade planerat resan till Göteborg och hur hon skulle övertala mig att sova över. Hon ville att det var jag som hittade henne och hon ville att mitt sista minnet av henne skulle vara roligt. Det var därför som vi åkt till Liseberg och det var därför hon insisterat på att jag skulle sova över.

Henning tystnade. Sofie kunde se på honom att det var väldigt jobbigt att berätta. Han hade helt klart minnet färskt fortfarande. Hon kunde också förstå varför han varit så väldigt orolig den där morgonen då hon inte kommit ner så som de hade bestämt att hon skulle göra och nu ångrade hon ännu mer att hon inte gått ner som de sagt. Men trots att hela berättelsen var förfärlig var hon ändå glad att han berättade. Hon reste sig från bordet och gick fram till honom och la en arm om honom.

-Tack för att du berättade, sa hon tyst. Hon kunde se en tår i Hennings ena ögonvrå. Ingen av dem sa något mer på en lång stund. Henning behövde samla sig och hämta kraft igen efter att ha delat med sig av sin mardröm.

Efter en stund gick Sofie tillbaka till sin plats.

-Hur gammal blev hon, din syster?

-28.

-Vad hette hon?

-Karin.

-Jag är verkligen ledsen, men jag är glad att du berättade. Kan vi inte tända ett ljus för henne?

-Jo, kanske det. Jag brukar göra det, men har inte gjort det nu när du varit här.

-Var ligger hon begravd? Kan vi inte åka och hälsa på henne.

-Jo, visst kan vi det. Vi kanske kan göra det i eftermiddag.

Henning var lättad över hur förvånansvärt bra det gått att berätta. Han hade varit hos ett flertal psykologer och efter den där förfärliga dagen, men ingen av dem hade varit någon vidare hjälp. De kunde ju inte få tillbaka Karin. Det kändes bättre att berätta för Sofie. Henning kunde inte förstå riktigt varför. Kanske för att hon var en vanlig människa och kanske för att hon också led av depression, hon visste vad det handlade om. Det kanske var lättare för henne att förstå. Men hon sa inte så mycket. Psykologerna hade försökt hjälpa till på alla möjliga vis. Den bästa hjälp fick han faktiskt av sin syster trots att hon inte längre var där och trots att det var hon som gjort honom så ledsen. Det var ju hon som lärt honom hur man hanterar depressioner, även om hon till slut inte orkade med sin egen. Fast det var egentligen inte någon riktig depression han hamnade i när hon gått bort. Det var bara en oerhörd sorg och saknad, vilket är naturligt när man förlorar någon som står en så nära. Det ska inte förväxlas med depression.

Nu hade han lärt sig att minnet av systern alltid finns kvar i hjärtat och han var glad att hon valt att göra som hon gjorde, när hon nu ändå var tvungen att göra det. Det var bra att ha den där sista dagen på Liseberg som det färskaste minnet.

Nu hade han lovat sig själv att han skulle försöka rädda i alla fall Sofie från att gå så långt som hans syster hade gjort. Det var bland annat därför som han hade satt igång det här projektet med att ta emot de som behövde hjälp. Han ville se till så att inte fler gjorde samma som Karin hade gjort.

Depression är en alvarlig sjukdom som kan leda till döden. Ta hand om dig!
Förväxla inte sorg och saknad med depression

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.