19.

Efter att Henning berättat klart om sin syster, satt både han och Sofie kvar i köket en ganska lång stund och samtalade. När de till slut lämnade köket gick Sofie till sitt rum och läste lite medan Henning gick ut till djuren och jobbade.

Vid lunch möttes de i köket igen och Henning avslöjade att han tänkt att de skulle fira att Sofie varit hos honom två veckor, genom att åka iväg och fika lite. De skulle åka till staden som låg ungefär två mil från Hennings gård.

När de satte sig i Hennings Volvo, bar det först iväg på små krokiga vägar som gjorde att resan tog mycket längre tid än om de kört den stora vägen.

-Det är resan som är målet idag, sa Henning. Visst är här vackert.

Sofie kunde inte annat än att hålla med. När de kom fram till staden parkerade de bilen och gick sedan längs stadens gågata och tittade in i alla skyltfönster de passerade. Alla affärer hade stängt eftersom det var söndag, men det var en hel del folk ute och gick längs gatan ändå.

Det blev en ganska trevlig promenad där de båda fick tillfälle att lära känna varandra ännu lite mera. Henning hade tidigt förklarat att han inte tänkte ha några terapisamtal eftersom han inte trodde på den idén. Däremot tyckte han att vanliga samtal två människor emellan kunde ge mera. På gården hade de fått tillfälle att prata mycket om liv och död när de var ute bland djuren och även i naturen. Här i staden blev det andra samtal. Henning var inte helt säker på att det var rätt taktik, men Sofie verkade uppskatta att inte behöva sitta still i en fåtölj och försöka prata med honom så som hon gjort hos kuratorn när hon varit där. Att sitta i en fåtölj blev så stelt och opersonligt och det var lätt att dölja de verkliga sanningarna.

 

En timme efter att de parkerat bilen var de tillbaka vid den igen. Därifrån åkte de vidare till det café som Henning pratat om. Det var ett mysigt litet ställe som låg en bit utanför staden. Det var tydligen mycket populärt, för det var fullt med bilar på parkeringen. När de kom in i lokalen kunde Sofie på avstånd se en av sina gamla kollegor från varuhuset där hon jobbade. Vad gjorde hon här? Sofie visste inte, men det såg ut som att det var någon form av släktkalas. Kanske kollegan hade bekanta som bodde i det här området. Oavsett, så ville Sofie inte träffa på henne just nu. Vad skulle hon då säga? Kollegan skulle förmodligen undra varför hon inte var på jobbet och vad skulle Sofie svara då?

Henning märkte på Sofie att något som inte stämde.

-Vad är det, undrade han.

-En av mina arbetskamrater sitter där borta. Jag vill helst inte träffa henne just nu.

-Jag förstår. Men det är egentligen därför som vi har gjort den här utflykten. För att du ska träffa folk. Jag vet att man som deprimerad gärna undviker människor och det klarar man ju ganska enkelt hemma hos mig. Men man kan ju inte gå omkring och undvika folk hela livet.

-Nej, det vet jag, men jag kan träffa alla de här andra människorna bara jag slipper prata med henne. Vad ska jag säga till henne om hon frågar vad jag gör här? Hur ska jag förklara vem du är?

-Det bästa är såklart att säga som det är.

-Det kan jag inte. Jag är inte redo. Du måste hjälpa mig.

Henning såg paniken i Sofies ansikte och svarade därför:

-Ok, jag ska hjälpa dig den här gången. Men vi måste ta tag i det här senare.

-Jaja… Kan vi kanske sätta oss där långt bort i den hörnan, sa Sofie och pekade bort i ena hörnan där det stod ett litet runt bord med fyra stolar omkring. Det satt ingen vid det bordet så Sofie antog att det var ledig.  

-Ja, det går bra. Vi kan göra så att du kan se henne och så att hon kanske ser dig, men det är inte speciellt troligt att hon kommer att gå hela vägen hit för att säga hej. Hon kommer förmodligen att vinka till dig och vinka tillbaka kan du ju göra.

-Ja, men om hon kommer, vad ska jag säga då? Jag vill inte erkänna varför jag egentligen är här.

-Det är synd, för det skulle hjälpa många människor. Tänk om hon också har varit deprimerad. Då skulle det kännas mycket bättre för henne om någon annan också är det.

-Jag tror inte att hon är eller har varit deprimerad.

-Det kan du inte veta. I vilket fall som helst så behöver vi inte säga så mycket. Vi kan säga att jag är din coach bara. Det räcker. Då har vi inte ljugit och du slipper erkänna. Hon kommer inte att ställa följdfrågor på det som avslöjar något om dig och varför du har en egen coach.

-Okej. Vi gör så. Men om hon skulle börja fråga en massa, då måste du hjälpa mig.

Sofie var fortsatt motvillig till det hela, men satte sig ner medan Henning gick och hämtade fika till dem båda. Kakorna såg väldigt goda ut och de smakade utmärkt. Precis som Henning sagt, så fick kollegan syn på Sofie och vinkade glatt från andra sidan lokalen när hennes sällskap skulle lämna det fiket. Men istället för att komma bort till Sofie fortsatte kollegan skrattande ut ur lokalen  tillsammans med sina vänner. Sofie vinkade tillbaka och såg förmodligen lika glad ut som kollegan gjort eftersom hon var så lättad att kollegan inte kom fram för att prata.

-Du ser, sa Henning. Det gick ju hur bra som helst.

När kollegan försvunnit kunde Sofie slappna av och samtalet blev återigen mer lättsamt och trevligt.

När de fikat klart åkte de till Karins grav. De stod tysta en stund och tittade på stenen. Det fanns inte så mycket mer att säga om det förfärliga just nu.

När de äntligen var hemma på gården igen, var Sofie helt slut. Det hade varit mycket jobbigare än hon trott att det skulle bli. En utflykt låter ju så trevligt, men i själva verket var det ganska jobbigt. Depressionens alla baksidor hade tydligen inte gett med sig än.

Sofie tog fram sin pärm med depressions-frågorna. Hon hade tagit den med sig hemifrån. Det var Henning som föreslagit det när de pratades vid i telefon innan hon åkte hemifrån.  Förra söndagen hade hon svarat på frågorna och Henning hade sagt att han tyckte att hon skulle svara på dem varje vecka för att eventuellt se om det blev några förbättringar.

När Sofie kommit halvvägs, knackade Henning på dörren.

-Hur går det, undrade han.

-Jo, det går bra. Jag håller på med frågorna.

-Bra! Får jag se på dem.

-Visst.

Henning tittade i pärmen.

-Så fint du gjort det! Det är nog samma frågor som min syster svarade på, men du har ju gjort det så fint i din pärm. Är du lite pysslig av dig kanske?

-Kanske det.

-Vilken fråga är du på?

-Fråga 10 ska jag svara på…

-Aha, sa Henning som fortfarande hade pärmen i sin hand. “jag har inget intresse för sex” 0= inte alls, 1= ibland, 2= ofta och 3= nästan ständigt.

Sofie blev generad. Hennes sexliv hade inte Henning något med att göra. Vad skulle hon svara. Som tur var verkade Henning inse att det var en dum fråga just för stunden, så han hoppade raskt vidare till fråga 13.

-Här är en som du har problem med i alla fall, sa han. Fråga 13. Jag undviker kontakt med andra som jag tidigare hade kontakt med. Där tror jag du ska sätta en trea.

-Det tror jag också.

-De två sista, de som handlar om självmord hoppas jag får låga siffror.

-Det får de, men jag är ju inte vid dem än.

-Nej, förlåt. Jag ska inte störa dig mer. Men bra att du svarar på de här frågorna och att du skriver upp svaren. Det kommer att hjälpa dig mycket. Jag kom egentligen bara upp för att säga godnatt. Det har varit en lång dag för oss båda.

-Ja, det har det verkligen. Tack för den här veckan.

Henning reste sig från sängkanten där Sofie satt med ryggen mot väggen. När Henning gått började hon fundera på den där tionde frågan. Sex! Det var inget hon hade funderat på alls. Visserligen var Henning väldigt attraktiv och hans leende fick henne knäsvag i många lägen, men det var fortfarande så mycket annat som tog plats i huvudet på henne. Det fick bli en trea på den frågan.

När hon var klar med alla frågor jämförde hon resultatet med föregående veckas svar. Det hade tydligen bättrat sig en del. Det är ju positivt tänkte Sofie innan hon la pärmen och sina anteckningar åt sidan.

Hon gjorde sig klar för natten och tog sedan boken, Samtal med Gud och fortsatte att läsa lite i den. Hon hade fortfarande mycket kvar att läsa innan hon var klar med den. Hon gillade boken och det bästa med den hade varit att få upp ögonen för att man faktiskt kan samtala med Gud. Det hade hon aldrig tidigare trott var möjligt, men boken i kombination med Hennings envishet hade fått henne att ändra uppfattning i den frågan.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.