fbpx

2.

Sofie hann inte ens stänga ner sin dator innan telefonen ringde. Hon tittade på luren, men det var inget nummer hon kände igen. Säkert bara en försäljare, tänkte hon. Tidigare hade hon valt att inte svara när det var en kollega som ringde. Hon orkade inte vara trevlig längre. Men en säljare behövde hon inte föra något långt samtal med och hon skulle inte behöva förklara hur hon mådde. Efter några signaler bestämde hon sig för att svara.

-Hej, det här är Henning från Hennings lantliga rehab, svarade rösten i på andra sidan. Jag såg din ansökan. Jag kan ta emot dig på en gång om du vill.

-Eeehh… alltså, det är ett misstag. Jag har ångrat mig, svarade Sofie.

-Har du ångrat dig? Varför då?

-Eeee…. jo, alltså, det är ganska mycket pengar. Jag är bara en vanlig kassörska, jag har inte de pengarna.

-Du låter precis som en sådan gäst jag vill ha här hos mig. Tänk inte på pengarna, det löser vi. Jag hjälper dig med det, inga problem.

-Eeee….

-Få se… idag är det onsdag. Jag tänker att det är bäst med hela veckor. Blir lättare att hålla koll på scheman och så då. Men om du kommer på söndag efter lunch, så kan jag visa dig runt lite först också får vi lära känna varandra lite.

-Eee…

-Tar du medicin?

-Ja, min läkare skrev ut ett recept till mig idag.

-Bra, då har den hunnit få lite effekt innan du kommer hit. Det är perfekt. Jag har ju din mejladress, så jag skickar en vägbeskrivning till dig, så ses vi någon gång mellan ett och tre på söndag.

-Eee… ok.

Sofie kände sig otroligt dum. Hur hade det här gått till. Hon hade ju knappt fått ur sig en stavelse på hela telefonsamtalet. Den här Henning tog verkligen tag i saker. Hur kunde han föra ett samtal så att det blev på det här viset. Hon hade ju ångrat sig. Hur skulle han kunna lösa hennes ekonomiska problem? Jaja, hon kunde ju åka dit i alla fall. Hon hade ju ändå inte så mycket annat att göra om dagarna, nu när hon var sjukskriven.

Hon satte igång datorn igen och öppnade sitt e-postprogram. Det dröjde inte länge innan det kom ett mejl från Henning. Det var både en packlista och en vägbeskrivning. Sofie gissade att det skulle ta ungefär 1½ timma att köra dit. Det var ju inte så farligt i alla fall. Packlistan var lång. Oömma kläder, regn och badkläder, träningskläder och mjukiskläder. Träningskläder hade inte Sofie. Träning var inte riktigt hennes grej. Hon hade inte tränat något sedan hon slutade skolan. Skolans gymnastikundervisning hade gjort vad den kunde för att hon aldrig mer skulle prova på det där med idrott. Nu hade det gått över tjugo år sedan hon slutade skolan och det där med träning höll hon sig fortfarande undan från. Några korta promenader kunde det bli ibland, men hon skulle aldrig få för sig att gå till något gym eller gå med i något lag för bollsport. Så det där med träningskläder fick bli en vanlig t-shirt och ett par mjukisbyxor.

Vidare stod det på packlistan att hon skulle ha med sig en penna som hon gillade att skriva med. Hade hon några färgpennor som hon tyckte om så kunde hon ta med dem också. Tydligen var det också bra om hon hade med sig ett fint anteckningsblock eller annat block. Sofie gillade inte vad hon läste. Skulle hon åka till ett dagis? Idrott och bild, inte hennes favoritämnen när hon gick i skolan. Fast och andra sidan hade hon nog inga favoritämnen i skolan. Hela skoltiden hade varit en plåga. Hon hade inte tillhört klassens elit precis, men hon var ändå omtyckt av de flesta.

Till slut kom söndagen och Sofie åt en enkel lunch innan hon satte sig i bilen för att köra till Henning. Hon var ganska nervös. Hon hade ju ingen aning om vad han var för en. Hon visste inte mer än att han hade lantbruk och att han var ganska drivande.

Det var ganska enkelt att hitta rätt och när Sofie svängde in på gårdsplanen möttes hon av en hund som glatt viftade på svansen och en ung man som hon antog var Henning.

-Hej och välkommen! Det är jag som är Henning. Har det gått bra att köra?

-Hej, Sofie, jo, det har gått bra.

Sofie hälsade på hunden som Henning berättade hette Frida. Frida var tydligen en korsning av flera olika hundraser. Sofie tyckte mest att den liknade en på tok för stor och alldeles för lurvig svart golden retriever. Henning fortsatte att driva framåt. Han pekade på de olika byggnaderna. Det var en ladugård, ett ungdjursstall, en maskinhall och längre bort fanns det flera byggnader som tydligen också hörde till Henning. När han pekat färdigt, hjälpte han Sofie med väskorna och visade henne till det rum där hon skulle bo. Hela tiden pratade han och frågade en massa frågor. Trots att han pratade hela tiden, så fick Sofie ett gott första intryck. De som pratar hela tiden kan annars vara lite dryga, tyckte hon, men inte Henning. Han var verkligen trevlig, för att inte tala om hur han såg ut. Han var förmodligen tio år yngre än henne, gissade hon och mycket vältränad var han. Hans tajta t-shirt framhävde det mesta som fanns därunder. Men det var ändå leendet och hans ögon som var mest förtrollande. När han log mot henne, var hon tvungen att titta ner i marken. Hur gjorde han det där egentligen? Hon hade nog aldrig träffat en så attraktiv man i hela sitt liv och ändå verkade han vara singel. En kort stund önskade hon att hon varit lika vältränad som han, men så var det ju detaljen med att träna. Nej, nu var hon här för att bli frisk. Hon hade ingen aning om hur det skulle gå till. Hur skulle han kunna göra henne frisk, när inte kuratorn på läkarmottagningen kunde hjälpa henne.

Henning fortsatte att visa henne runt. Till slut hamnade de i köket och Henning började duka fram fika.

-Jag är inte så bra på att baka, sa han, men de hade färdiga bullar i affären. Kaffe har jag inget, duger det med mjölk?

Inget kaffe. Konstigt, det hade väl varenda människa. Mjölk och bulle var en bra kombination och Sofie misstänkte att det skulle bli ganska mycket mjölk på det här stället. När de fikat färdigt, fick Sofie lite ledigt. Henning tyckte att hon kunde behöva vila efter resan. Dessutom hade han några djur att ta hand om.

Sofie stängde dörren till det rum där hon skulle bo i fem veckor. Hon la sig på den nybäddade sängen. Väskorna fick vänta till senare. Nu var hon faktiskt lite trött så hon somnade.

Några timmar senare knackade det på dörren. Det var tydligen Henning som var klar med djuren. Sofie klev upp och öppnade för honom.

-Du kan hänga in dina kläder i de här garderoberna om du vill. Ska jag hjälpa dig?

Sofie avböjde hjälpen, men gjorde inget för att börja på, så Henning sa:

-Det är lika bra att du sätter igång direkt. Jag väntar på dig i köket. Maten är klar om tjugo minuter. Efter maten tänkte jag att vi skulle titta lite närmare på alla djuren.

Men Henning tänkte tydligen inte lämna rummet innan hon tagit tag i sina väskor. Hon satte den ena av dem på sängen och öppnade den. Då vände sig Henning om och gick. Sofie suckade. Han är ju lika tjatig som vilken mamma som helst, tänkte hon. Hon satte sig i sängen en stund innan hon tog tag i kläderna.

När de en stund senare ätit färdigt gick de ut tillsammans. Henning visade några av sina kor, hästarna och getterna. Sedan gick de till hönorna. Sist gick de in i huset igen. I ett av rummen var det som att komma in i en djuraffär. Där fanns kaniner, marsvin och två gigantiska akvarium.

-Jag vill att du väljer minst ett av djuren som vi nu har tittat på. Det djur du väljer kommer du att ensam ha ansvar för under hela din vistelse här. Du kan välja en ko om du hittar någon som du tycker är speciell, kanske en häst eller ett av mina akvarium. Väljer du någon av kaninerna eller marsvinen, så kan du ta dem med till ditt rum. Du måste bara tänka på att inte ha kaninerna och marsvinen ifrån varandra för länge. Jag vill inte att de ska vara ensamma och om jag har dem ifrån varandra för länge finns risken att de glömmer av varandra och då kan jag inte ha dem tillsammans igen.

Det var ett svårt val. Hur skulle hon välja? Kaniner tyckte hon om, men en häst hade ju varit spännande. Hon tänkte precis säga häst, när Henning inflikade:

-Om du inte är van vid häst, så är det nog inget bra val. Som ansvarig innebär det att du ska rida, köra och sköta om hästen. Vi kommer att göra det ändå, men om du väljer att vara ensamt ansvarig, kan det bli jobbigt för dig om du inte är van. Hade jag varit som du hade jag valt en av kaninerna. De är ganska enkla.

Sofie uppskattade att det fanns ett enkelt alternativ, så hon tog det. Kaninerna var väldigt fina. Henning berättade att det var Gotlandskaniner. Sofie trodde att kaniner var väl kaniner, men det visade sig att det var en hel vetenskap med kaniner. Henning visade var maten till dem fanns och hur mycket mat de skulle ha.

-Men vi hjälps åt. Du har ansvar för din kanin, men jag ska ju ändå ta hand om de andra som bor här inne.

Henning tittade på sina kaniner en stund innan han fortsatte:

-Jag tror att vi är färdiga för idag. Imorgon vill jag att du är i köket klockan fem på morgonen. Vill du, kan du ta med dig kaninen upp på ditt rum en stund, men släpp tillbaka den innan du går och lägger dig.

Klockan fem. Det var tidigt. Men det är klart man måste kanske stiga upp så tidigt för att mjölka. Det kändes jobbigt. Sofie bestämde att kaninen fick vara kvar i rummet med de andra. Skulle nästa dag börja klockan fem behövde hon komma i säng direkt.

Till avsnitt 3 ->

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.