20

Sofie hade nu varit hos Henning i strax över två veckor. Hon kunde inte förstå hur bara två veckor hos Henning kunde ha sådan positiv effekt på henne. Förra gången hon var deprimerad, hade hon gått till en kurator i flera veckor och månader och ändå hade det knappt haft någon effekt alls.

Hos kuratorn hade hon bara suttit still i en stol och pratat. Visst hade hon fått lite “läxa” någon gång, men det var inte mycket till läxa. Henning hade däremot mer eller mindre tvingat henne att börja motionera, dragit ut henne i skogen och fått henne att börja läsa annat än bara deckare. Det var uppenbart att Hennings medicin var mycket bättre mot hennes depression än något annat. Hon var inte heller lika rädd för korna längre och gick därför ofta själv in till dem för att skrapa ner den skit de lagt i sina liggbås.

All fysisk aktivitet både i form av cykling i källaren, promenader i skogen och att hjälpa till med djuren, hade gjort att byxorna börjat bli lite för stora. Sofie hade inte vägt sig innan hon kom till Henning, men häromdagen hade hon lånat vågen som Henning brukade väga kalvar på. Hon hade fortfarande många kilo för mycket, men det kändes skönt att några av dem hade gett med sig.

Under eftermiddagen skulle Henning och Sofie åka en sväng bakom Hennings båda hästar. Det skulle de egentligen ha gjort flera gånger tidigare, men det hade inte blivit av.

Henning hämtade hästarna i hagen medan Sofie plockade fram borstarna så att de kunde borsta av hästarna innan de la på selarna. Under tiden som Sofie sedan borstade kratsade Henning hovarna så att de inte skulle ha några stenar i fötterna. När Henning var klar gick han och hämtade selen till den häst som Sofie precis borstat klart. Henning och Sofie hade ett perfekt samarbete där de avlöste varandra i de sysslor som skulle göras och strax stod båda hästarna klara framför vagnen. Henning hjälpte Sofie att komma upp och sedan bar det iväg. Det var ljuvligt att sitta i vagnen och höra ljudet från hästarnas hovar när de sakta skrittade iväg in i skogen.

Sofie tyckte att det var ganska romantiskt att åka bakom hästarna. Fast hon var ju inte här för att få romantik. Hon var här för att bli fri från depression. Men hon kunde inte hjälpa det. Henning var en väldigt attraktiv man och hans leende fick det att pirra i henne. Gång på gång försökte hon slå undan känslorna och låtsas att de inte fanns, men hon lyckades inte så bra. Att sitta i vagnen bakom hästarna lockade fram känslorna igen, trots att hon försökte intala sig själv att det var inbillning och att de inte var på riktigt.

-Hur tycker du att det har varit att vara här, undrade Henning när de åkt en stund.

-Jo, jag tycker det har varit bra. Mycket bättre än att gå till kuratorn.

-Det är ju bra. Jag tycker du är duktig. Kommer du ihåg när jag lämnade dig hos korna ensam första gången.

-Ja, det kommer jag mycket väl ihåg. Jag var livrädd. Jag vågade knappt röra mig och jag var väldigt irriterad på dig för att du lurat in mig dit. Men jag vågade inte ropa till dig för jag tänkte att det kanske skulle skrämma korna och att de då skulle ge sig på mig.

-Det hade de nog inte gjort, men det var ändå bra att du lät bli. Vad tycker du om mig som coach då?

-Jag tycker att du är en bra coach. Du har tvingat mig att göra en väldig massa saker. Det skulle aldrig en kurator göra, men det verkar som att din teknik fungerar.

-Det var ju bra det. Jag gillar att ha dig som elev, eller vad jag ska kalla det. Fast jag gillar inte att du har skrämt mig. Två gånger har jag ju blivit rejält orolig. Första gången var ju när du inte kom ner på morgonen som vi kommit överens om precis i början när du kommit hit (se avsnitt 5).

-Ja, förlåt, det var inte meningen. Jag visste ju inte det där med din syster (avsnitt 18 handlar om Hennings syster).

-Nej, det kunde du inte hjälpa. Men jag blev väldigt orolig. Och sedan skrämde du mig igen någon dag senare när du gått ut i skogen med Frida (se avsnitt 14).

-Ja, fast det slutade ju med att jag blev orolig för dig. Du slog ju huvudet i en sten när du hittat mig.

-Ja, men det var inte så farligt.

Henning och Sofie fortsatte att prata om allt de gjort tillsammans ända tills de åter var på gårdsplanen.

Henning tog Sofies hand och hjälpte henne att hoppa av vagnen. Sedan hjälptes de åt att borsta av hästarna igen.

-Hjälper du mig med korna, undrade Henning när hästarna var tillbaka i hagen.

-Det kan jag, svarade Sofie.

När de senare samma kväll satte sig i källaren för att avsluta dagen tillsammans, sa Henning:

-Jag tror det är dags att vi ökar svårighetsgraden för dig. Att cykla en kvart om dagen är inte längre en omöjlighet och du är inte längre rädd för mina kor. Du tar självmant med dig Frida på promenad ibland och du hämtar nästan varje dag posten. Allt detta funkar i den här världen när jag hjälper dig och när jag säger till dig när du ska göra vad. Men den dag då du kommer hem igen. Då är jag inte där och säger när du ska cykla och förmodligen har du inte ens någon cykel.

-Nej, ingen träningscykel. En vanlig har jag.

-Ja, det förstår jag. Men det jag menar är att du själv måste komma på när du ska göra olika saker. Du ska inte göra dem för att jag säger till dig att det är tid att till exempel cykla. Du ska cykla för att du känner att det är bra för dig och du behöver hitta en tid på dygnet som det passar dig att göra det. Här gör vi det tidigt på morgonen för att det verkligen ska bli av. När man har kommit en bit fram på dagen är det så mycket annat som vill ha uppmärksamhet och då är det lätt hänt att man lägger en sådan sak som motion åt sidan eftersom man i stunden tycker att något annat är viktigare. Och jag antar att du som kassörska inte har möjlighet att gå ifrån och cykla lite mitt på dagen.

-Nej, det har jag inte.

Sofie tänkte tillbaka på tiden som kassörska. Det var inget hon längtade tillbaka till. Hon fick nästan lite ont i magen bara hon tänkte på det. Det var som sagt inget dåligt arbete, men det passade inte henne. Hon ville inte tillbaka. Eller var det för att hon var deprimerad som hon kände så? Eller hade arbetet gjort henne deprimerad? Det fanns många frågor som fortfarande saknade svar.

-Det är förmodligen bäst att jag fortsätter med cyklandet tidigt på morgonen, sa hon till Henning.

-Kanske, men det är inte säkert. Du är ju oftast väldigt trött på morgonen. Finns det risk att du ligger kvar i sängen lite längre och skippar cyklandet?

-Det kan nog finnas en liten risk.

-Då behöver du vara helt införstådd med varför du cyklar. Du måste göra det för din egen skull. Det är bara då det finns chans att du kommer att lyckas. Det gäller inte bara cyklingen utan allt som vi jobbar med här. Du måste göra det för din skull. Inte för min och inte för någon annan.

-Okej.

-Jag vill att du redan nu tänker på om cykling är rätt för dig. Ska du fortsätta med det när du kommer hem kanske du behöver köpa en träningscykel. Annars kanske du ska välja en annan motionsform. Promenera verkar du gilla. Du kanske ska promenera mera istället. Du kanske till och med ska skaffa dig en hund som tvingar dig att promenera.

-Jag vet inte.

-Nej, och det är inte meningen att du ska veta detta nu. Men jag vill att du börjar tänka i de banorna. Hur du ska göra när du kommer tillbaka. För om du slutar med allt som vi gjort här, då tror jag att du kommer att falla tillbaka igen och det vill vi inte.

-Nej, verkligen inte.

Sofie gillade inte att tänka på att hon eventuellt skulle lämna Henning och åka tillbaka till det vanliga livet. Allt var så bra på gården. Ingen stress och inga sura kunder som byggde berg av varor. Hon saknade inget från sitt gamla liv. En av kollegorna hade hon pratat med sedan hon blev sjukskriven och en väninna hade hört av sig. Men ingen av dem verkade speciellt intresserade av vad hon berättade. Väninnan hade mest pratat om sina barn. Sofie hade inga barn, men hon gjorde så gott hon kunde för att hänga med när väninnan pratade om dagispersonal, läxläsning och föräldramöten. Kanske var det depressionen som gjorde att hon mest tyckte att väninnan var jobbig och tråkig. När de hade avslutat samtalet hade Sofie frågat sig själv hur det kunde komma sig att de fortfarande var vänner. De sågs ju knappast och deras liv såg helt annorlunda ut nu jämfört med när de slutade gymnasiet för flera år sedan. Kanske var det för att de båda kände att de måste hålla kontakten, som de fortfarande ringde till varandra ibland.

Henning fortsatte att prata om hur Sofie behövde tänka framåt och hur hon skulle öka kraven på sig själv. Han sa att han inte tänkte pressa henne utan att hon skulle behöva arbeta vidare mer på egen hand, men att han skulle finnas där som stöd. Han uppmanade henne att göra någon form av schema som hon skulle kunna följa. Senare skulle de prata lite om planering och om att sätta mål, men det var inte dags för det riktigt än. Han ville att hon skulle komma in i de rutiner som de redan börjat på först. I tre veckor skulle hon jobba med samma saker, motion, tacksamhet, läsning och att prata med Gud. Henning förklarade att vetenskapen säger att det tar ungefär tre veckor att skapa en ny vana. Det var därför de skulle hålla på så länge innan de introducerade något nytt.

-Vi måste befästa dessa rutiner ordentligt innan vi börjar på ännu flera, hade Henning sagt.

Det ingen av dem visste i denna stund, var att redan innan Sofie varit hos Henning i tre veckor, innan den här veckan var slut, så skulle drastiska saker hända som skulle förändra tillvaron för dem båda och kasta omkull alla typer av rutiner som de börjat skapa.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.