21

Sofie hade legat och läst hela eftermiddagen. Det hade känts riktigt bra. Hon hade kommit bra in i de nya rutinerna. Nu gällde det bara att fortsätta med det som Henning hade lärt henne. Att motionera varje dag hade från början varit väldigt jobbigt, men nu gick det bättre. Att försöka prata med Gud gick fortfarande dåligt, men hon gjorde ändå ett försök dagligen eftersom Henning insisterade på det. Varje dag skulle hon även öva tacksamhet och hon skulle läsa lite.

Nu hade hon lagt boken åt sidan och lämnat sovrummet där hon legat och läst. Hon gick mot ladugården för att hjälpa till med eftermiddags-sysslorna i stallet. Hon såg att Henning väntade på henne vid dörröppningen till stallet.

-Hej, sa han.

Sofie svarade med ett hej, men tvekade lite. Det var något han ville säga, det förstod hon och hon var rädd att det inte var något bra. Hon undrade vad det kunde vara, men hon behövde inte fundera så länge innan Henning berättade:

-På söndag kommer vi att få lite besök. Det är en kvinna som heter Annika som bokat plats här på gården. Hon är utbränd, men hoppas kunna bli hjälpt av några veckor på landet. Det blir väl spännande!?

Sofie blev alldeles kall. Visst visste hon att Henning hade detta som ett slags extrajobb utöver att vara landskapsvårdare som han kallade det. Men hon var inte beredd på att det skulle vara någon mer här samtidigt som hon. Sofie ville ha Henning för sig själv. Och att plötsligt möta andra människor som hon skulle behöva vara trevlig mot, det kändes väldigt jobbigt. Hon blev nästan illamående av bara tanken på att ha en annan kvinna här. Sofie visste inte vad hon skulle säga till Henning. Hon var verkligen inte beredd på det här.

-Jaha, var allt hon fick ur sig medan hon försökte le.

-Hon kommer efter lunch, precis som du gjorde.

-Spännande! Sofie låtsades tycka det skulle bli spännande, men hon lyckades inte speciellt bra med det.

-Det blir nog bra, trodde Henning.

Men Sofie var inte övertygad om det. Hon ville helst glömma direkt det Henning nyss berättat. Hon tog skrapan och gick in till korna och började skrapa ner skiten. I ögonvrån kunde hon se hur Henning tittade efter henne.

Hon gjorde sina uppgifter snabbt och ganska slarvigt den här eftermiddagen. När hon var klar gick hon in och tog en varm dusch innan hon tog Hemse, den svarta kaninen, med sig upp till sitt rum. Under hela tiden i stallet hade hon känt att Henning hade studerat henne. De hade inte sagt så mycket till varandra, men hon visste att Henning kunde läsa av henne lika tydligt som hon kunde läsa bokstäverna i boken hon läst tidigare under eftermiddagen. Hon funderade på vad Henning tänkte. Vad tänkte han om henne och vad tänkte han om den där Annika?

Sofie tog upp boken från bordet som stod intill sängen och hoppades att orden i boken skulle hjälpa henne att skingra tankarna. Men det gick inte att läsa. Hon försökte, men efter att ha läst samma sida tre gånger och hon fortfarande inte hade någon aning om vad som stod på sidan, gav hon upp.

Kanske det var bättre om hon pratade med Gud om saken. Att prata med Gud var fortfarande svårt, men det gick bättre. Hon gjorde ett försök, men det gick ännu sämre än det hade gått att läsa.

Istället tog hon fram sin tacksamhetsjournal. Hon började läsa igenom det hon skrivit tidigare. Det hade blivit ganska många sidor i blocket redan. Hon hade tackat för allt från pennan hon höll i handen, till att hon fick vara hos Henning och till att hon hade armar och ben som fungerade. Det senaste hon skrivit, hade hon skrivit kvällen innan. Då hade hon tackat för Hemse och för getterna Hans och Greta. Det var förvånansvärt ofta hon tackade för Hennings fina djur.

Nu tog hon pennan och tackade för att hon fått vara ensam med Henning så länge som hon faktiskt varit.

När hon skrivit klart tog hon Hemse upp i famnen. Hon strök handen över den mjuka pälsen och Hemse verkade uppskatta behandlingen. Då knackade det på dörren. Sofie visste att det var Henning, men på söndag skulle hon inte veta om det var han eller om det var den där Annika. Henning stod kvar utanför medan han frågade:

-Får jag komma in?

-visst, svarade Sofie.

Henning visste uppenbart inte riktigt vad han skulle säga och Sofie ångrade att hon inte ansträngt sig mer för att dölja sin besvikelse. Han gjorde ju ett fantastiskt arbete och alla var ju egentligen värda att få samma chans som hon, men det hade inte känts så. Hon ville ha Henning för sig själv. De tittade på varandra en stund innan Henning sa:

-Vill du hjälpa mig att göra i ordning Annikas säng?

Ännu en gång kände Sofie ett illamående skölja över henne. Hon hade inte ens tänkt på att den där Annika skulle sova över. Men det var ju egentligen självklart. Nu koncentrerade hon sig på den lilla svarta kaninen och försökte hämta kraft ur den på något vis. Det gick sådär, men hon lyckades ändå med förvånansvärt glad röst säga

-Visst. Var ska hon sova?

-Jag tänkte att hon skulle få det andra gavelrummet, svarade Henning.

Det var ju i alla fall en lättnad. Sofie hade för en kort stund trott att de kanske skulle dela samma rum. Henning hade visat det andra rummet när Sofie kom till gården för första gången, men sedan hade hon inte tänkt så mycket på det. Dörren dit var alltid stängd. När de nu öppnade dörren så insåg de båda att det första de behövde göra, var att vädra.

Henning gick fram till fönstret och öppnade det, medan Sofie såg sig omkring i rummet. Det här rummet var ungefär lika stort som hennes eget och det fanns både skrivbord, en Billy bokhylla från Ikea och en säng. På skrivbordet låg det några pärmar och på sängen låg det en hel hög med täcken och filtar blandat med kuddar i olika storlekar.

-Oj oj… här har jag visst samlat lite andra saker. Så här många kuddar kommer hon nog inte att behöva, sa Henning medan han gick fram till sängen. Han tog en av kuddarna och bar den med sig ut ur rummet. Utanför fanns det en hall som förband de båda rummen samt ett tredje rum. I hallen fanns också några lite mindre dörrar som Sofie nu såg ledde till olika vindsutrymmen. Sofie tog ett par av de andra kuddarna och följde efter Henning. De hjälptes åt att göra iordning rummet som Annika skulle ha.

-Du verkar inte så förtjust över att vi ska få en till gäst, sa Henning efter en stund.

-Nej, erkände Sofie. Jag vill ha dig för mig själv.

Genast ångrade hon vad hon sagt. Henning var mycket attraktiv, det visste både hon och han och de hade lärt känna varandra väldigt väl på kort tid, men att hon ville ha Henning för sig själv, det hade hon knappt erkännt ens för sig själv. Förresten lät det ju ganska dumt. Varför hade hon sagt så? Fanns det en annan dragning mellan dem än bara som lärare och elev? Var det egentligen svartsjuka hon känt tidigare? Tydligen tyckte Henning att hennes kommentar var lika jobbig som hon själv tyckte, för han sa inget utan fortsatte och låtsades vara extra upptagen av sängen som Annika skulle sova i. Det var inte många gånger som Sofie lyckats få Henning mållös. Han hade nästan alltid kloka och bra svar på allt hon sa men tydligen inte den här gången.

Till slut bröt Henning tystnaden som hade känts ungefär som en evighet.

-Det blir nog bra med en till inneboende här. Det har ju varit svårt för dig att möta andra människor. Det blir bra att du kan öva på Annika.

 

Henning hade tydligen återfått sitt förnuft igen och visst hade han rätt. Sofie behövde verkligen öva på att vara trevlig mot andra. Inte för att hon hade svårt för det, för alla tyckte normalt att hon var väldigt trevlig, utan för att det var precis som Henning sagt. Depressionen gjorde att alla möten blev väldigt jobbiga. Kanske hon faktiskt skulle kunna öva på Annika.

Tillsammans gjorde Henning och Sofie klart rummet som Annika skulle ha. Sofie la nya lakan i sängen medan Henning dammade och dammsög hela rummet. När de var klara lämnade de rummet och stängde dörren efter sig.

Henning tyckte att de skulle lägga fokus på att fortsätta att prata med Gud så mycket som möjligt fram till söndagen eftersom det förmodligen inte skulle bli så mycket med det de första dagarna av Annikas vistelse. Redan samma kväll satte de sig därför tillsammans i källaren i sittpuffarna som Henning hade där och försökte prata. Men det var inte bara Sofie det gick dåligt för. Även Henning hade problem med att få kontakt, fast det erkände han inte. Att ha två kvinnor i huset skulle bli en utmaning för Henning och han ville få svar från sin Gud om det verkligen var meningen att det skulle bli såhär. Men han fick inga svar.

 

Henning försökte flera gånger varje dag och vid olika tillfällen att få kontakt med sin Gud, men det gick inte. Gud verkade vara som bortblåst. Att Sofie hade problem var inte så konstigt eftersom hon ju inte var van, men Henning började mer och mer känna förtvivlan inför det faktum att han inte fick kontakt. Vad hade han ställt till med? Här hade han försökt lära Sofie få kontakt men nu lyckades han inte själv. Tvivel och negativa tankar började slå rot. Hur skulle han klara av ännu en kvinna om han inte fick kontakt med sin Gud?

Kvällen innan Annika skulle komma, kunde han inte somna. Inte Sofie heller för den delen. De låg båda vakna länge medan deras tankar förvred hela verkligheten. Hur skulle det gå nästa dag om de inte ens kunde somna nu.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.