22

Idag skulle Annika komma. Stämningen på gården hade varit spänd hela dagen. Både Henning och Sofie hade ansträngt sig för att vara trevliga mot varandra, men sanningen var att de båda egentligen var helt slut. Båda hade haft svårt att somna flera kvällar i rad och nu gick de bara här och väntade på Annika.

Sedan Henning meddelat att Annika skulle komma, hade det blivit helt annorlunda mellan Sofie och Henning. Innan beskedet hade de haft ganska trevligt tillsammans, men nu var Sofie besviken för att Henning tog emot en kvinna till. Egentligen visste hon att det var vad han skulle göra, men hon tyckte ändå att det var lite tråkigt. Henning hade aldrig lovat Sofie någon form av ensamrätt och om hon hade valt ett annat hjälpcenter, då hade det garanterat varit andra där hela tiden. Men nu var det inte så och Sofie hade vant sig vid att vara ensam med Henning och nu började hon dessutom få lite känslor för honom.

 

I samband med att Henning berättade om Annika, hade Sofie deklarerat att hon inte ville ha någon annan på gården, att hon ville ha Henning för sig själv. Så fort orden lämnat hennes mun hade hon ångrat sig. Visserligen hade hon börjat gilla Henning, men det vågade hon knappast erkänna ens för sig själv och hon hade kämpat med att försöka gömma sina känslor. Ordvalet hade dessutom blivit fel och Sofie visste inte vad Henning hade tyckt om kommentaren. Men nu gick det inte att ändra på, orden var sagda och gick inte att ta tillbaka.

Sofies ordval hade gjort att Henning börjat ångra sitt beslut att ta emot Annika. Han ville ju hjälpa så många som möjligt, men var det här verkligen rätt? Sofies ord hade gjort att han börjat fundera mera på sina känslor för henne. Från början hade han tyckt att hon var ganska tråkig och inte speciellt attraktiv, men nu hade han börjat se något annat långt där inne bakom den depression som hon bar omkring på.

 

Henning hade dessutom börjat tvivla på sig själv. Han hade försökt få kontakt med sin Gud för att få vägledning i frågan om Sofie och Annika, men det hade inte lyckats. Henning ville prata med sin Gud om ifall det var rätt eller fel att ta emot Annika och vad de skulle göra. Han hade frågat sin Gud direkt när han fick förfrågan från Annika och då hade Gud sagt att det var en bra idé. Men efter att han berättat för Sofie om Annika, hade han börjat tvivla. Han hade då försökt att fråga sin Gud mera inför Annikas besök, men fick inget svar. Det hade varit helt tyst.

 

Förutsättningarna för att kunna ta emot Annika med kärlek och glädje, var de sämsta, både för Henning och för Sofie, trots att det var vad Henning intalat både sig själv och Sofie, att det var vad de skulle göra.

 

Klockan halv tre på eftermiddagen kom så en silverfärgad opel rullande in på gårdsplanen. Henning gick ut och mötte föraren som var en lång smal kvinna i kjol. Sofie stod inne i hallen och tittade när kvinnan plötsligt hoppade in i bilen igen och körde därifrån. Lättad gick Sofie ut och mötte Henning.

-Har hon redan ångrat sig, undrade Sofie som inte kunde låta bli att le, lättad över att Annika redan ångrat sig och åkt iväg.

-Nä, det var Jehovas vittne. Jag fick deras tidning.

Sofies besvikelse gick inte att ta miste på. Hon hade både hoppats och trott att det var Annika.

 

Den silvriga bilen hann knappt lämna gårdsplanen innan en till bil kom rullande. Sofie och Henning stod båda mitt på gårdsplanen. Sofie ångrade att hon hade gått ut. Nu skulle hon tvingas möta den andra kvinnan här ute.

Men det visade sig att inte heller den andra bilen var Annikas bil. Den här gången var det en äldre man som svängt in på gårdsplanen. Det var en av Hennings grannar. Sofie hade träffat honom vid brevlådorna en gång, men det hade bara varit ett flyktigt möte där de sagt hej och kommenterat vädret.

-Jaså, du är fortfarande kvar, sa mannen när han fick se Sofie. Jag presenterade mig aldrig sist vi träffades. Jag heter Karl och jag bor som du kanske förstår i huset en bit bort längs vägen.

-Sofie, sa Sofie och gjorde vad hon kunde för att le. Men det var inte så enkelt som man skulle kunna tro. Spänningen inför Annikas besök gjorde att nästan inget fungerade som det borde. Karl skulle tydligen bara berätta att han noterat en trasig stängselstolpe på marken som Henning arrenderade av honom. Karl skrattade och sa att han helst inte ville ha Hennings kor i sin trädgård. Henning skrattade också och sa att han skulle åtgärda problemet en dag i kommande vecka. Sofie märkte att även Henning behövde anstränga sig för att skratta och skämta med Karl.

Innan Karl hann sätta sig i bilen igen, så kom det en tredje bil rullande framåt gårdsplanen.

-Väldigt vilken rusningstrafik det var här idag då, sa Karl innan han stängde bildörren.

-Ja, det kan man säga, svarade Henning.

Sofie kunde se att det var en kvinna som kom körande. Kvinnan såg lite osäker ut, men Henning vinkade och log.

När kvinnan stannat bilen och klivit ur frågade hon om hon kommit till Henning.

-Jajamen, svarade Henning. Det är jag som är Henning. Han sträckte ut handen och hälsade på kvinnan.

-Hej, det är jag som är Annika, sa Annika.

Med raska steg och armen utsträckt gick hon fram till Sofie så fort hon släppt Hennings hand. Sofie tog emot handen och presenterade sig som Sofie. Annika vände sig sedan åter till Henning och började genast att klaga över hur långt det varit att köra, hur trött hon var i benen och vilken förfärlig lukt det var på det här stället. Hon hade väldigt bråttom med att få sagt så mycket som möjligt. Munnen verkade knappast gå att stänga av. Hon pratade på om allt möjligt. Både Henning och Sofie stod tysta och försökte hänga med i allt vad hon sa. Inte konstigt att hon är utbränd, tänkte Sofie. Den munnen kan ju få vem som helst i närområdet att gå in i väggen.

Henning nickade några gånger emellan, men sa inte så mycket eftersom Annika själv lyckades hålla igång konstant. När Annika äntligen tystnade så föreslog Henning att de skulle titta på det rum som Annika skulle sova i.

På vägen till rummet fortsatte hon att prata om allt möjligt och kommentera precis allt de passerade. Flera gånger klagade hon över vilken förfärlig lukt det var. Henning försökte förklara att man vänjer sig, men Annika verkade inte höra vad han sa, för hon bara fortsatte att klaga och att kommentera allt hon såg.

Efter att de lämnat Annikas väskor på hennes rum och tagit en enkel eftermiddagsfika var det dags att gå runt och titta lite på Hennings alla djur.

Annika fortsatte att prata, så Sofie bestämde sig för att hålla sig lite på avstånd. Hon gick ett par meter efter Annika och Henning. Sofie undrade vad Henning hade planerat för uppgifter åt Annika. Tydligen skulle hon inte få ansvar för ett eget djur, såsom Sofie fått. Sofie tänkte att det förmodligen är olika i behandlingar av deprimerade och av de som är utbrända och att det var därför som Annika inte fått välja något djur. Annika skulle tydligen inte heller få prata med Gud. Inte i första taget i alla fall. Rundvandringen slutade vid entren till Hennings hus.

-Sofie, du kan väl visa Annika var du har ditt rum, så går jag ut till djuren och börjar på. Du kan väl komma ut när du visat färdigt. Annika, du kan väl installera dig i ditt rum under tiden som vi tar hand om korna.

Annika verkade glad att slippa korna. Men Sofie var både arg och irriterad på Henning för att han lät henne ta hand om den här pratglada kvinnan. Hon vände honom ryggen och sa åt Annika att följa efter. Det var väl inte hennes uppgift att visa runt. Det var ju Hennings uppgift att ta hand om dem båda. Hon tänkte att Henning förmodligen var lika trött på allt tjat som hon själv var och att han därför ville smita undan lite. Så fort Annika och Sofie stängt dörren började Annika prata om Henning. Hon tyckte tydligen också att han var attraktiv, men hon tyckte han hade dålig smak vad det gällde tapeter, möbler och en massa andra saker. Till slut orkade Sofie inte lyssna på vad hon sa.

-Nu får du klara dig själv. Jag ska ut och hjälpa Henning med korna.

-Jaja, gör du det, men vi tjejer får hålla ihop, sa Annika.

Sofie svarade inte utan gick bara därifrån. Det skulle bli riktigt skönt att komma ut till korna efter det här mötet. Korna pratade inte och de klagade inte heller. Från början hade Sofie tyckt att korna var lite läskiga, men nu hade hon vant sig och det visade sig att de var ganska trevliga.

Ute i stallet försökte hon undvika Henning så mycket det gick. Hur kunde en och samma man röra upp så många känslor. Sofie tog god tid på sig att skrapa ner skiten och dröjde extra länge vid en av favorit korna som gärna ville bli kliad på ryggen. Vad som helst, bara hon slapp den där pratkvarnen. Men till slut kunde hon inte maska längre. Hon var tvungen att avsluta och ta sig in i huset igen.

Kvällsmåltiden var lika förfärlig som alla andra stunder då Annika varit närvarande. Men nu klagade hon i alla fall inte längre på lukten. Nu var det maten hon petade i och klagade över Till slut fick Henning nog och föreslog att hon skulle kunna sköta maten medan hon var på gården. Hon fick välja. Fixa kvällsmaten eller hjälpa till med djuren på eftermiddagen. Efter en lång stunds klagan så valde hon egentligen ganska enkelt att fixa kvällsmaten. Djuren ville hon inte beblanda sig med. Fast tydligen var hon väldigt nyfiken på Hennings hästar. Det visade sig att det var hästarna som gjorde att hon sökte sig till gården. Sofie såg sin chans att göra henne besviken.

-Vi jobbar inte så mycket med hästarna. Det är ju de andra djuren som är viktiga.

-Men hästarna måste väl också vara viktiga och de måste man ju också jobba med.

Innan Henning fick en chans att svara, så började Annika berätta om alla sina hästäventyr.

-Vi ska nog hinna med hästarna också, sa Henning när hon äntligen gjorde ett litet uppehåll.

Då tog det fart i Annika igen och hon fortsatte att berätta om hur fina hästar är och hur bra hon är på att ta hand om dem.

När kvällsmaten äntligen var avslutad skyndade Henning sig att flika in mellan Annikas alla häst berättelser:

-Jaha, tjejer. Jag tror att vi avslutar här för idag. Sofie, du och jag ses här imorgon bitti klockan fem som vanligt. Annika, du får sovmorgon. Du behöver inte vara här förrän vid 10 när Sofie och jag kommer in från djuren. Sedan har vi gemensam aktivitet på förmiddagen.

-Okej, sa Sofie och skyndade sig att lämna köket.

Tydligen ville Annika prata mera med Sofie, för hon skyndade sig efter. I trappan upp till ovanvåningen fortsatte Annika att prata om Henning.

-Du får ursäkta, sa Sofie utan att bry sig om vad Annika sagt. Jag är ganska trött så jag går in till mig.

Medan Sofie stängde dörren hörde hon Annika klaga åt henne över vilka hemska morgontider hon tvingades ha. Praktiskt tänkte Sofie, jag behöver inte längre vara negativ, Annika verkar sköta det åt mig.

Trött och irriterad la hon sig på sängen. Hur skulle det här sluta?

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.