29

Både Henning, Annika och Sofie var inne på Sofies rum. Det var ett låst läge där Sofie mådde väldigt dåligt och Henning påstod att han var en hemsk människa. För stunden var det faktiskt Annika som hade bäst kontroll på sig själv.

Henning upprepade orden igen:

-Jag är en förfärlig människa.

Både Annika och Sofie tittade på honom. Henning reste sig igen och började återigen gå fram och tillbaka i rummet.

-Ååå, så dumt allting har blivit och så dum jag är. Vad har jag ställt till med, varför blir det såhär.

Han pratade mest för sig själv, men de båda kvinnorna följde varje steg han tog. Till slut stannade han mitt i rummet.

-Jag ger mig, det här går inte längre. Jag erkänner alltihop!

-Vad är det du ska erkänna, undrade Annika.

-Att ni två har varit ute och prasslat i buskarna tillsammans förstås, sa Sofie.

-Det har vi ju inte, snäste Annika tillbaka.

-Nu får ni två hålla tyst. Jag ska berätta allt från min synvinkel. Sedan vill jag att ni i berättar saker ur er synvinkel och er historia om så nödvändigt. Vi måste veta var vi har varandra när vi ska vara så här nära och när det finns så allvarliga problem inblandade som både depression och utmattningssyndrom. Sofie, jag ville inte berätta om vad Annika och jag pratade om tidigare idag eftersom det inte hade något med dig att göra, utan var Annikas privatliv. När jag har pratat färdigt så är det sedan upp till er båda om ni vill berätta för varandra det ni har berättat för mig. Medan jag berättar vill jag att ni är tysta och bara lyssnar. Jag vill inte bli avbruten, så frågor får ni spara till senare. Är det okej.

Både Annika och Sofie nickade.

-Okej, jag tänker berätta hela historien från början till slut. Vissa delar förtjänar egentligen en längre förklaring, men jag kör nog den korta varianten här om vi ska hinna med.

Annika och Sofie nickade igen. Nu började Sofie känna igen Henning igen. Det var inte likt honom att vandra omkring sådär som han gjort nyligen och att låta tårarna rinna på det där viset var verkligen inte speciellt manligt. Henning fortsatte:

-Du Sofie, har redan hört vad som hände för ungefär fem år sedan, men jag tycker och tror att det är lika bra att även Annika får veta. Så, för fem år sedan ungefär, då förlorade jag min syster. Hon hade länge varit deprimerad i olika omgångar och det hela slutade med att hon tog sitt eget liv. Dagen innan hade hon och jag varit på Liseberg hela dagen och haft jätteroligt, så jag anade ingenting. Jag sov över hos henne och när jag skulle erbjuda henne frukost på sängen, hittade jag henne istället död. Hela sängen var nerdränkt i hennes blod. Det var en förfärlig upplevelse som det tagit lång tid för mig att bearbeta. För att hjälpa andra i hennes situation, bestämde jag mig till slut för att påbörja det här projektet. Sofie var den första som hörde av sig och jag har verkligen uppskattat att ha Sofie här. När Sofie först kom hit var hon väldigt negativ och tveksam till det mesta. Men jag har lyckats få henne att ändra på små saker som gjort att jag tycker att hon nu är lite gladare. Det har också gjort att jag har börjat uppskatta henne lite mer än vad jag hade tänkt från början. Tidigare har jag haft många kvinnor på gården. Det är ganska enkelt för mig att få med kvinnor hem. Jag antar att jag har ett utseende som tilltalar. Men ingen av de kvinnor som varit här har för mig varit intressanta. De har varit här en gång och sedan aldrig mer. Visst har de velat komma tillbaka, men jag har inte varit intresserad.  När jag började det här projektet insåg jag att det fanns en risk att jag skulle attraheras av någon av mina besökare, men jag såg det som en ganska liten risk eftersom jag inte lyckats hitta någon kvinna på alla dessa år som passar mig. Det var förstås väldigt dumt. Mycket dumt till och med. Ja, nu är det så dumt så att jag inte kan förstå hur jag kunde vara så dum. När jag först berättade för Sofie att du skulle komma hit, Annika, så såg jag på Sofie att det inte var vad hon hade tänkt sig och det var också vad hon sa. I samma stund insåg jag vad som höll på att hända. Jag hade inte förstått det själv tidigare, men när jag såg Sofies reaktion, så insåg jag att jag hade börjat gilla henne lite mera. Ingen av oss sa något om detta. Inte förrän när du verkligen var här. Jag hade lite panik över situationen och kunde inte somna, så jag gick ner i min källare och började träna. När jag varit där en stund så kom Sofie och det blev en känslornas berg och dalbana för oss båda, skulle jag tro. Det slutade med att vi båda erkände att vi hade börjat få lite känslor för varandra. Men det hände egentligen inget mer. Vi har inte haft någon direkt närkontakt. Den här “nya” relationen mellan mig och Sofie är alltså egentligen bara en dag gammal och såklart väldigt skör. När vi var där i källaren i gårkväll så erkände jag också för Sofie att jag inte vet något om utbrändhet och att jag skulle behöva hennes hjälp. Vi bestämde att vi skulle turas om att vara tillsammans med dig Annika, så att den andra skulle kunna läsa på lite. Jag vet, det är fruktansvärt dåligt och ansvarslöst att ta hit någon utan att ha några kunskaper om problemet. Jag hoppades och trodde att jag skulle hinna lösa det innan du kom hit, men så blev det inte. Sofies och min plan började bra tyckte jag. När ni två tittade på mina fiskar läste jag på om utmattningssyndrom och på eftermiddagen skulle Sofie läsa på medan vi gick till hästarna, du och jag Annika. Fram till denna stund hade det mesta fungerat ganska bra. Visst hade jag kämpat en del med Sofies depression och jag måste vara ärlig och säga att jag tyckte att du var en förfärlig pratkvarn Annika när du kom. Jag visste knappt hur jag skulle stå ut. Men när vi idag gick till hästarna hände det något.

Henning tittade ner i golvet och visste inte riktigt hur han skulle fortsätta. Annika och Sofie höll nästan andan där de satt en bit ifrån varandra i sängen och väntade på fortsättningen.

-När du berättade din historia Annika, då fick jag en helt annan bild av dig. Du var plötsligt mycket trevligare. Kanske för att hästarna lockade fram ditt riktiga jag. När vi sedan gick tillbaka förändrades bilden lite till. Du gick lite framför mig på den lilla stigen och när jag såg på dig bakifrån, insåg jag vilken vacker kvinna du är.

Han vände sig till Sofie:

-Förlåt Sofie, jag vet inte vad som har flugit i mig. Jag gillar er båda och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag började bli panikslagen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Som jag sa tidigare har jag ju aldrig haft några riktiga känslor för någon kvinna tidigare och nu plötsligt har jag två underbara kvinnor på gården. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Som du vet så har jag svårt att få kontakt med Gud när det blir såhär och nu är det inget undantag. Jag vill inte ens ha någon kontakt eftersom jag är arg på honom för att han lurat mig att ta hit er båda två. Därför satte jag mig på bänken där ute. Annika gjorde inget mer än att fråga hur det var och hon la bara armen om mina axlar, inget mer. Vi har haft lika lite kontakt som du och jag har haft, eller egentligen mindre. När sedan Annika kom och ropade på mig och berättade att hon hittat dig i köket vid min kökslåda med knivar i, blev jag rejält orolig. Som jag sa tidigare har jag ju hittat min syster död i blodiga lakan och det är det sista jag vill uppleva igen. Det var därför som jag tvekade innan jag knackade på. Annika såg mig sitta här utanför och skaka. Jag var verkligen livrädd för vad jag skulle få se när jag öppnade dörren. Men nu är vi här och du lever vilket jag är oerhört tacksam för. Men jag är ändå både arg och ledsen på mig själv för att jag utsatt dig för det här och för att jag släpat hit er båda. Jag kan förmodligen inte hjälpa någon av er. Jag är nog den som behöver mest hjälp, för jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag är på riktigt ledsen.

Tårarna började rinna nerför Hennings kinder igen och han satte sig ner på golvet. Sofie grät också och visste inte vad hon skulle säga. Till och med Annika som nyligen varit den av dem som varit mest oberörd, var nu en smula både chockad, lite rädd och ledsen. Men det var ändå hon som tog till slut tog till orda när det varit tyst en lång stund.

-Oj, vilken soppa du blandat ihop Henning.

-Ja, det kan man säga, höll Henning med.

Sofie sa fortfarande ingenting. Hon bara grät.

-Sofie, vill du berätta, undrade Henning.

Men hon kunde inte. Hon kunde inte få fram ett ord. Det var bara helt tomt i huvudet. Efter en lång stund skakade hon på huvudet.

-Får jag säga något, undrade Annika.

 

….. fortsättning följer …. redan imorgon……

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.