fbpx

3.

Klockan 4:55 ringde larmet på Sofies telefon. Hon hade medvetet satt ljudvolymen väldigt högt för att hon säkert skulle vakna, men när telefonen nu ringde ångrade hon sig. Hon vred sig i sängen och ville bara ligga kvar. Nu var den så varm och skön att ligga i. På kvällen hade den varit för varm. Då hade hon legat där och vänt på sig flera gånger innan hon till slut somnade. Hon hade trott att hon skulle somna direkt, så trött som hon var av resan och alla intryck, men så blev det inte. Det hade helt enkelt snurrat för mycket i huvudet, så det gick bara inte att somna.  

Att stiga upp tidigt är helt klart en nackdel med att vara bonde, tänkte Sofie. När hon jobbade som kassörska hade hon inte börjat innan klockan nio på förmiddagen och behövde därför sällan stiga upp tidigare än klockan sju och när hon var ledig sov hon gärna till åtta eller ännu mer. Motvilligt satte hon sig nu upp i sängen och gick ner till Henning i köket. Hon gäspade flera gånger på vägen ner. När hon fick se Henning vid köksbordet övervägde hon att vända tillbaka till sängen igen. Han såg så pigg och fräsch ut medan hennes hår var en enda röra, ögonen kändes så små att de knappt gick att titta med och på sig hade hon fortfarande nattlinnet.

-Godmorgon, sa Henning när han fick se henne. Han log med hela ansiktet. Det leende som dagen innan nästan fått henne att gå på knäna av förtjusning, fick henne nu att må illa. Hur kunde han vara så pigg och glad vid den här tiden på morgonen?  Ännu en gång övervägde hon att gå tillbaka till sängen på andra våningen. Men Henning hade tydligen andra planer. Han gick henne till mötes, tog hennes hand och drog med henne till köksbordet. Sofie stapplade efter, men ville helst slippa undan.

-Kom här, så ska du få en tallrik havregrynsgröt innan vi börjar.

Till Sofies förvåning, smakade gröten faktiskt bra och den gjorde att hon kände sig något lite piggare.

-Varför måste vi börja så här tidigt, klagade Sofie.

-Därför att vi har mycket att göra. Ät upp det sista så ska jag visa dig något som du inte fick se igår.

Utan att vänta på Sofie, reste sig Henning upp, tog sin skål och satte den på diskbänken. Sedan gick han ut i hallen mot en dörr som Sofie visserligen sett dagen innan, men som hon tänkte ledde till en städskrubb. Nu öppnade Henning dörren och vinkade till Sofie att hon skulle komma. Hon kunde fortfarande inte förstå vad allt det här skulle vara bra för. Hon trodde att anledningen till att de skulle stiga upp tidigt, var för att de skulle ta hand om djuren, men han hade väl inga djur i städskåpet? Bönder brukar väl stiga upp tidigt för att ta hand om sina djur? När Sofie kom fram till dörren såg hon att det var en trappa som ledde ner, men vad som fanns nedanför kunde hon inte se. Det var ganska mörkt, men en liten ljusslinga på varje sida av trappan och ett ljusnät i taket som nästan liknade en stjärnhimmel lyste upp och gjorde trappan riktigt mysig. Dessutom doftade det ljuvligt nerifrån, var det pepparkakor eller vanilj? Sofie visste inte riktigt vad det var för doft men följde efter Henning som sakta börjat gå nedför trappan som var inklädd med en mjuk härlig matta.

När de kom ner tryckte Henning på en strömbrytare och mängder med små små lampor började lysa. Det fanns flera likadana ljusnät i taket i det här rummet som det var i trappan och runt om i hela rummet hade Henning placerat ut olika typer av stämningsfulla lampor. Där fanns lavalampor och andra lampor som på olika sätt spred ett mjukt och behagligt ljus. Henning gick bort i en hörna av rummet och startade mjuk och härlig avslappningsmusik. Sofie hoppades att de skulle sätta sig i någon av de fåtöljer och sittpuffar som stod i ena halvan av rummet, men Henning pekade åt andra hållet.

-Här, välj vilken du vill använda.

I samma stund ångrade Sofie att hon åkt hit överhuvudtaget. I halva rummet fanns olika träningsredskap, en roddmaskin, en träningscykel och ett par andra redskap som alla tydligt var avsedda för träning. Menade Henning verkligen att han dragit upp henne ur sängen klockan fem på morgonen för att använda någon av de här maskinerna.

-Nej, jag har ont i huvudet, jag går och lägger mig igen, försökte Sofie.

Men Henning tänkte inte acceptera något annat än att hon valde en av maskinerna.

-Du kan vila senare. Börja med cykel, du, så tar jag roddmaskinen.

Henning tog henne återigen i handen och ledde henne dit han ville ha henne. Ytterst motvilligt satte hon sig på cykeln.

-Håll ett mjukt och lugnt tempo. Titta på någon av lavalamporna medan du trampar. Du kan hålla samma lugna fart som de har.

Sofie tittade på lamporna och började cykla.

-Hur länge ska vi hålla på med det här, klagade Sofie som verkligen inte ville vara här.

-Inte så länge idag. Det är ju din första riktiga dag här hos mig. Jag säger till när det är dags att sluta.

Sofie hade inte tränat på evigheter och att släpas upp klockan fem på morgonen för att sitta på en motionscykel kändes som tortyr. Visserligen var det väldigt mysigt i rummet men träning var definitivt inte hennes grej. Hon tittade på de olika reglagen på cykeln. Kanske att det skulle gå att göra cyklingen lite lättare, men det var för många knappar att vrida på, så hon cyklade vidare utan att röra dem.

En kvart senare sa Henning att hon kunde sluta om hon ville. Det var inget han behövde säga mer än en gång. Sofie var helt slut. Så fort hon kommit av cykeln, började hon dra sig mot trappan. Nu ville hon ta en dusch och klä på sig lite vanliga kläder och helst krypa ner under täcket igen. Men Henning hade såklart helt andra planer.

-Och vart är du på väg, undrade han.

-Upp.

-Nej, nej, vi är inte klara.

Nu kunde Sofie nästan inte hålla sig. Hon ville slå till den här galningen. Det här kunde väl inte inte hjälpa henne något. Träna kunde hon ju göra hemma. Om han släpade upp henne på ytterligare en träningsmaskin, då tänkte hon slå till honom. Men det gjorde han inte. Istället gick han fram till ett litet kylskåp som stått bakom Sofie när hon cyklat och därifrån plockade han fram en bringare med mjölk och två glas.

-Här, sa han medan han fyllde det ena glaset och räckte det till Sofie. Naturens egen sportdryck, fylld med mineraler och vitaminer.

Sofie tömde glaset. Henning log. Hur kunde han vara så glad. Sofies vilja att slå till honom fanns fortfarande kvar.

-vi sätter oss här en stund och lyssnar på musiken, sa Henning och pekade på de inbjudande sittpuffarna.

Äntligen kom han med ett förslag som var vettigt och Sofie var inte sen att göra som han sagt. Henning drog för ett draperi som dolde träningsredskapen innan han satte sig i en av de andra sittpuffarna. Ingen av dem sa något och Sofie hade ingen aning om hur länge de satt där. Efter vad som kändes som en evighet pep Hennings klocka till.

-Jaha, då är det tid att gå ta hand om djuren, sa han.

Sofie var alldeles avslappnad och hade alls ingen lust att lämna källaren längre. Att inte göra något alls, var en perfekt syssla. Den passade henne.  

De lämnade källaren tillsammans och Sofie var glad att hon inte skulle behöva använda de där träningsmaskinerna mer. Sittpuffen hade hon däremot kunnat tänka sig att sitta kvar i, men samtidigt var hon lite nyfiken på Hennings djur och vad de skulle göra med dem.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.