30

Henning hade just berättat hela sin syn på det som hänt sedan Annika och Sofie kommit till gården. Om hur han nu trodde att han höll på att förälska sig i båda två samtidigt. Det var en massa erkännande som hade suttit långt inne. När han berättat klart satt både han och Sofie i tårar. Annika tyckte att det var en förfärlig soppa som Henning hade lyckats blanda ihop och frågade nu om hon fick ordet.

-Ja, visst, sa Henning

-Du tyckte att jag var modig när jag berättade om min utmattning tidigare idag, men jag tycker att du har varit modig som berättat allt det här för oss. Jag har tack och lov ingen depression, men jag blir helt matt av minsta lilla sak. Det här är egentligen för mycket för mig, men jag tycker nog som du Henning, att det är viktigt att vi reder ut det här och reder ut var vi har varandra. Jag måste förmodligen börja med att be om ursäkt för mitt pratande. Jag kan inte hjälpa det. När jag är nervös, så går det inte att hejda. Det är som ett slags försvar, för då ser inte folk vilken nolla jag verkligen är. Sofie, det jag bland annat berättade för Henning tidigare idag, var hur väldigt dåligt självförtroende jag har och hur jag tycker att jag hela tiden måste vara perfekt för att duga. Det har gjort att gör saker mycket mer avancerade än de egentligen är och det i sin tur har gjort att jag stressar upp mig och att jag sedan sover dåligt på natten. Det har funkat i flera år, men nu gick det tydligen inte längre. Jag blev för drygt en månad sedan sjukskriven och det var faktiskt en vän till mig som ringde hit och när hon slagit numret så gav hon mig luren. Henning, det är ju väldigt smickrande att höra att man är vacker och jag tror som du att ditt yttre lätt lockar till sig alla kvinnor. Jag tycker att du är väldigt attraktiv, det måste jag erkänna, men tyvärr, jag tror inte att det kan bli något mellan dig och mig. För mig är det inget som säger klick, tyvärr. Jag vet inte vad du sett hos mig mer än att jag som du säger har ett vackert yttre även om jag har svårt att hålla med om det. Men jag tror att vi är lite för olika du och jag. Sofie. Jag tänker inte ta Henning ifrån dig och jag tror att Henning själv hamnat på ett litet villospår. Däremot hoppas jag att du och jag skulle kunna bli vänner. Jag hoppas att vi ska kunna vara vänner allihop. Jag tror visst att du Henning, kan hjälpa både mig, Sofie och många andra. Vad det är du svamlar om Gud, det vet jag inte, men har du haft kontakt med honom tidigare, då tror jag att det är hög tid att du tar kontakt igen. Sofie, du sa till mig innan idag att du blivit hjälpt jättemycket sedan du kom hit. Har du sagt det till Henning? Jag tycker också att jag blivit hjälpt och ändå har jag ju precis kommit hit. Jag har bara varit här i drygt ett dygn och ändå känner jag att jag redan fått hjälp. Det är verkligen något speciellt med naturen och med dina djur Henning. Jag tycker att du är mycket speciell. Jag förstår precis varför Sofie gillar dig och då menar jag inte bara för ditt yttre. Du har ett stort hjärta och du är både hjälpsam och omtänksam. Ja, du har helt enkelt väldigt många goda egenskaper, det har jag redan sett. Men ett liv på landet, på en bondgård är inget för mig. Visst, jag gillar dina hästar och jag gillar dina kaniner, men helt ärligt så skulle jag inte kunna leva i den här lukten. Inte heller om du lämnade gården och flyttade till stan, tror jag att det skulle fungera. Ditt hjärta brinner för djuren och naturen och för att hjälpa folk i nöd. Du skulle aldrig trivas i stan.

Annika tystnade en stund innan hon fortsatte.

-Ja, det var väl vad jag hade att säga.

Varken Henning eller Sofie visste vad de skulle säga. Till slut sa Sofie:

-Förlåt.

De båda andra tittade på henne.

-Det är inte du som ska säga förlåt, sa Henning. Det är ju jag som varit dum. Det är jag som ska säga förlåt. Men jag är inte säker på att ni kan förlåta mig. Jag är inte säker på att jag kan förlåta mig själv.

-Ja, du har verkligen rört till det ordentligt, sa Annika. Du gjorde mig både orolig och rädd när du gick här fram och tillbaka. Men den som skrämt mig mest, det är du Sofie.

-förlåt, sa Sofie igen.

-Ja, jag förlåter dig. Du kan förmodligen inte hjälpa det. Det är ju som Henning säger, du har en depression och jag antar att den gör att du inte ser saker för vad de är. Att du förvränger verkligheten på något vis. Du har kanske precis som jag ett dåligt självförtroende.

-Ja, det kan man nog lugnt påstå.

De båda kvinnorna vände sig mot Henning och väntade på vad han skulle säga härnäst.

-Förlåt mig, snälla ni. Jag är verkligen ledsen.

-Ja, det ser vi, sa Annika.

Henning suckade.

-Jag förlåter dig, fortsatte Annika. Du är ju människa och det är förmodligen inte helt enkelt att få hit två kvinnor samtidigt, speciellt inte så speciella kvinnor som oss två.

Annika log och la handen på Sofies axel.

-Sofie, sa Henning. Jag kan inte hjälpa det. Annika har helt rätt. Jag vet inte vad som flög i mig. Hade jag tänkt lite rationellt så hade jag förstås kunnat räkna ut att det inte skulle kunna funka med Annika. Det kanske var mina känslor för dig som inte gick att kväva. Det kanske var de som for över på Annika eftersom det var hon som för stunden var närmast. Sofie, jag tycker väldigt mycket om dig och det är väl förmodligen därför som jag helt tappar förståndet. Och jag tappar det ännu mer när du skrämmer mig som du gjort nu flera gånger, men värst idag.

Henning la sig på knä framför Sofie och knäppte händerna som om han skulle be till Gud i kyrkan.

-Snälla Sofie, förlåt mig.

Sofie tittade på Henning, sedan tittade hon på Annika och sedan på Henning igen, men hon sa fortfarande ingenting.

-Hmmm, sa Annika, du behöver kanske ta till andra metoder Henning. Jag tror att det är en vacker prinsessa du har framför dig. Din prinsessa är just nu inte riktigt vaken. Hon har befunnit sig i en mardröm hela dagen och nu måste du väcka henne. Hur är det prinsar gör för att väcka prinsessor?

Både Sofie och Henning stirrade på Annika som om hon helt tappat förståndet. Men Henning gillade ide´n och satte sig därför bredvid Sofie på sängen igen. Hon följde honom med blicken och tittade snart djupt in i hans vackra ögon. Där hade hon förlorat sig själv flera gånger tidigare och nu kom ögonen närmare och närmare. Till slut nuddade Hennings läppar hennes, men han drog sig snabbt tillbaka som om han bränt sig på dem. Han ville se hennes reaktion. Sedan närmade han sig igen och den här gången kysste han henne. En kort kyss blev det innan han backade undan igen. Han ville känna efter i sig själv. Det kändes helt rätt. Nu hoppades han bara på att Sofie skulle vakna ur den där hemska mardrömmen som de nyss haft.

Annika bröt tystnaden.

-Men kom igen nu Sofie. Vad väntar du på, du vill ju.

Sofies tårar började rinna igen, men den här gången var det tårar av lättnad. Hon la armarna om Henning, vilket han genast tolkade som något positivt. Han böjde sig fram och kysste henne igen.

-Oj oj oj, vilken dag! Hur ska vi kunna toppa det här imorgon, sa Annika som nu rest sig upp.

Henning och Sofie tittade på henne, men sedan reste Sofie sig och gav Annika en kram.

-förlåt och tack!

-Det är okej. Som jag sa, du har inte kunnat hjälpa det. Vad gör vi nu då?

-Ja, jag skulle helst vilja stanna här med Sofie, sa Henning, men jag måste nog tyvärr gå ut till djuren.

-Jaha, och jag skulle helst vilja lämna er båda ifred och låta er mysa lite tillsammans, så jag går väl ner i köket och fixar kvällsmat, sa Annika.

-Förlåt, sa Sofie igen och vände sig till Henning.

-som jag sa så är det jag som ska be om ursäkt.

-Vi kanske är lika skyldiga båda, föreslog Sofie.

-Kanske det.

Annika lämnade de två turturduvorna som nu stod och höll om varandra.

-Jag måste nog gå ut, sa Henning efter en stund. Vad vill du göra? Vill du följa med mig ut eller vill du vara kvar här inne.

-Jag är ganska trött efter allt det här, så om det är okej så stannar jag nog inne och vilar lite.

-Det är okej.

När Henning gått undrade Sofie hur det kunde bli som det blivit. Var det hennes depression som ställde till det så? Den där Annika var kanske inte så dum i alla fall. Det var ganska roligt det där med prinsen och prinsessan, tänkte hon. Hon bestämde att hon skulle ge Annika en chans. Kanske att de skulle kunna hjälpa varandra att stärka självförtroendet. Hur skulle Annikas vistelse hos Henning sluta egentligen? Hon hade bara varit här i drygt ett dygn och redan hade det hänt så mycket. Det var svårt att ta in. Sofie la sig på sängen för att vila. Men då knackade det på dörren. Vem kunde det vara? Henning hade ju gått ut och Annika skulle ju fixa kvällsmaten.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.