31

Det var Henning som knackat på dörren.

-Jag tänkte att du kanske behövde Hemse en stund.

-Ja, det blir bra.

Henning satte den lilla svarta kaninen i sängen. Den verkade nöjd och glad över att få vara hos Sofie igen. Den började gräva i hennes sängkläder precis som den brukade. Sedan hoppade den ner på golvet och började undersöka rummet.

-Du, Annika vill nog också ha ett djur att ta hand om, sa Sofie.

-Kanske det. Det ska vi väl kunna ordna i så fall.

Henning gick ut igen och den här gången gick han ända ut i stallet för att fortsätta där han blev avbruten av Annika för en stund sedan. Djuren behövde mat. Det spelade ingen roll om jorden höll på att gå under eller inte. Kossorna var alltid hungriga. Men han hade svårt att koncentrera sig på det han skulle göra. Det hade varit en omtumlande dag. Framförallt var han nu lättad och glad över att han inte längre behövde dölja de känslor han hade för Sofie. Visserligen tyckte han att det var konstigt att de vuxit sig så starka på så kort tid, men kanske att det berodde på att de faktiskt kom varandra väldigt nära i arbetet på gården och med att försöka bli kvitt hennes depression.

När han var klar med sysslorna gick han in genom grov-ingången till huset för att ta sig en dusch. Redan när han kom innanför dörren kände han den ljuvliga doften från köket där Annika höll på med kvällsmaten, trots att det i den här delen av byggnaden oftast mest luktade ko. Det var här Henning förvarade sina arbetskläder. Han ville inte ha dem i övriga huset. Han gillade visserligen kor, men deras gödsel ville han inte ha i hela huset.

När han duschat klart tog han på sig ett par jeans och en ganska tajt t-shirt. Jeansen hade han fått från det företag som han ibland åkte till för att bli fotograferad. Han hade vid ett par tillfällen varit frontfigur på ett antal månadsmagasin och i en produktkatalog för en välkänd postorderfirma med kläder hade han visat diverse olika både tröjor och jeans. Jeansen han nu tagit på sig hade ingått i postorder-firmans sortiment och katalog förra hösten. Helst ville de att han skulle visa jeansen med bar överkropp och vid flera tillfällen hade han gjort det, men nu hade han börjat tröttna på det. Han kände sig utnyttjad och tackade därför nej ganska ofta. I förra veckan hade de ringt igen och ville ha med honom. Han hade då bett om en veckas betänketid. Han hade ju egentligen fullt upp med de båda damer han nu hade i huset, men samtidigt tänkte han att de skulle uppskatta en tur till stora staden. De senaste dagarna hade dock inte gett utrymme för några mer funderingar på saken och eftermiddagens händelser gjorde att han nu tvekade. Varken Sofie eller Annika var förmodligen redo för ett sådant äventyr. Men när han gått omkring bland djuren hade han bestämt sig för att hela tiden säga hela sanningen till både Sofie och Annika och inte undanhålla något för dem. Han ville inte vara med om fler katastrofer som den de haft tidigare under dagen. Innan han lämnade omklädningsrummet så bestämde han därför att han skulle berätta om fotograferingen för de båda kvinnorna medan de åt middag.

-Det doftar ljuvligt, sa han till Annika när han kom in i köket. Vad är det vi ska äta?

-Det blir fisk.

-Gott!

-Ja, det får vi hoppas. Men jag tycker det har varit svårt att laga mat idag. Det har inte blivit riktigt som jag tänkt mig. Det har varit lite för mycket i mitt huvud.

-Ja, förlåt. Du skulle såklart inte lagat någon mat alls idag. Det borde jag gjort själv. Du är ju inte här för att vara någon form av hushållerska, du är ju här för att återhämta dig.

-Nja, det är okej. Jag vet att du också har haft mycket och när jag är klar här, så tänker jag inte göra mer idag. Du får ta hand om disken.

-Det gör jag gärna.

-Ska du inte gå till din prinsessa?

Henning gillade att Annika hade kallat Sofie för prinsessa och att han blivit kallad prins. Visst längtade han efter sin prinsessa.

-Jo, det kanske jag ska göra. Men jag kanske ska hjälpa dig att duka först.

-Nej, gå du till Sofie, så dukar jag. Ni kan komma ner igen direkt, för maten är klar.

-Okej.

Henning gick mot hallen men vände sig sedan om.

-Tack, sa han.

Annika bara log.

När Henning kom fram till Annikas dörr stannade han. Hjärtat bultade våldsamt inne i bröstet. Fast nu av helt annan anledning än tidigare under dagen. Då hade han varit livrädd för vad han skulle få se när han öppnat dörren. Nu var han faktiskt lite nervös. Sådär nervös som man bara kan vara när man ska träffa någon man beundrar och är nyförälskad.

Han knackade på dörren, men fick inget svar. Han knackade igen och den här gången öppnade han försiktigt dörren samtidigt som han knackade.

Men, det han fick se när han öppnat dörren var inte vad han väntat sig. Sofie låg visserligen i sin säng, men hon sov inte. Hon låg helt naken ovanpå sängen som var helt täckt med blod. På bordet intill låg en rakhyvel som hon förmodligen använt för att skada sig själv. Förra gången som han öppnat dörren var han beredd på att något eventuellt kunde vara fel, men inte den här. Han hade trott att allt var bra.

-Annika, ropade han allt vad han orkade, innan han rusade in i rummet. Sofie var i alla fall fortfarande vid liv. Han fick fram sin telefon och ringde 112 och bad om en ambulans. Samtidigt kom Annika in i rummet. Hon skrek till när hon fick syn på Sofie. Hon hade tydligen sprungit upp för trappan, för hon var rejält andfådd. Hennings rop hade skrämt henne, men hon blev ännu mer rädd när hon nu fick se Sofie.

-Lever hon, frågade Annika.

-Ja, det gör hon. Jag har ringt efter en ambulans.

Henning hade satt sig på huk bredvis Sofie och höll nu på att vira om såren så att det skulle sluta blöda.

-Lyssna noga nu, sa han. Sedan började han förklara för Annika var hon skulle hitta en förbandslåda. Hon sprang iväg och var snart tillbaka med en hel låda med utrustning.

-Hjälp mig, bad Henning. Annika började med att lägga en filt över Sofie och hjälpte sedan Henning med att linda om såren som Sofie gjort på sig själv.

-Kan du ta kaninen och springa ner och möta ambulansen?

-visst. Annika tog den lilla kaninen och släppte tillbaka den i smådjursrummet. Sedan gick hon ut på gårdsplanen. Efter en stund kunde hon höra ambulansen komma. Hon visade dem sedan vägen upp till Sofies rum där de tog över. De la Sofie på en bår och bar ut henne till bilen. Sedan försvann de lika snabbt som de kommit.

När ambulansen åkt, satte sig Henning i trappan till övervåningen. Han var helt matt. Annika visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon bara stod där och kände sig hur dum som helst. Hon visste inte vad hon skulle säga eller vad hon skulle göra. Till slut satte hon sig på golvet och grät.

När de båda satt där klev plötsligt Karl innanför dörren.

-Hej, sa han.

Henning tittade upp.

-Hej, svarade han kort.

-Jag såg ambulansen. Är det något allvarligt?

-Ja, det är Sofie.

-Jaha, vad är det med Sofie. Det är väl inte du som är Sofie. Den Sofie jag hälsade på igår var kortare och rundare.

-Ja, nej, detta är Annika.

-Hur ofta byter du kvinna egentligen Henning? Eller har du två samtidigt?

Karl såg visserligen att de båda inte var på humör för att skämta, men han behövde få veta vad som höll på att hända på stället.

-Nej, jag har ingen kvinna.

-Men du har ju haft två olika hos dig. Jag är lite orolig. Vi grannar på landet måste hjälpa varandra och när jag såg ambulansen tänkte jag att det hade hänt något. Du vet att jag gärna hjälper dig om det behövs, men då måste jag ju veta vad som händer. Varför var ambulansen här?

Henning suckade:

-Jo, jag hade tänkt att jag skulle hjälpa de här båda kvinnorna ur psykisk ohälsa. Annika här är sjukskriven för utmattning och Sofie som du ju träffat två gånger är här för att hon är deprimerad.

-Jaha, och vad har du för erfarenhet av det.

-Du, jag har faktiskt ganska goda erfarenheter av depression.

-Det kan hända, men vet du hur man botar det då?

-Det verkar inte så.

-Åkte Sofie iväg med ambulansen?

-Ja.

-Men herregud, då kan ni ju inte sitta här och hänga med huvudena.

-Henning och Sofie har förälskat sig i varandra, sa Annika.

-Men vad är det jag hör? Ni behöver helt klart en hjälpande granne just nu. Det luktar gott med mat, har ni ätit?

-Nej, jag skulle gå upp och väcka Sofie för att säga till henne att maten var klar. Men….

Henning orkade inte fortsätta. Tårarna rann i floder nerför hans kinder.

-Okej, är spisen avstängd? Kan maten klara sig till senare?

Karl vände sig till Annika som verkade lättad över att Karl dykt upp. Hon nickade.

-Nog bäst att jag kolla för säkerhets skull. Vill ju inte att stället ska brinna ner också. Karl försvann in i köket, men kom snart tillbaka.

-Nu sätter ni er i min bil så åker vi iväg till sjukhuset. Vi måste ju se hur det går för den lilla tösen.

Henning och Annika gjorde som han sagt och snart bar det iväg till det sjukhus dit ambulansen kört. På sjukhuset lyckades de tillsammans hitta en sköterska som visste hur det var med Sofie.

-Jo, hon kommer att klara sig. Men hon hade tur. Ni gjorde ett bra arbete med att stoppa blodflödet. Det var förmodligen i sista sekunden ni hittade henne.

Enligt sköterskan sov Sofie och fick inte störas. Hon tyckte att de skulle komma tillbaka nästa dag istället.

Karl som fortfarande hade befälet, tog med sig Henning och Annika ut till bilen igen.

-Nu kör jag er hem. När ni kommer hem så går ni in och äter den mat som doftade så gott. Vill du ha hjälp med djuren imorgon Henning?

-Nej, det ska nog gå bra.

-Bra. Då kommer jag vid tio tiden så åker vi tillsammans in till stan igen.

Kategorier Sofie

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.