33

Det hade nu gått drygt en vecka sedan Henning besökt Sofie på sjukhuset och över två veckor sedan den där förfärliga kvällen då han hittat henne på rummet efter att hon skadat sig själv så illa att hon förlorat medvetandet. Han hade ringt till sjukhuset varje dag, men det var inte förrän den senaste veckan som han fått prata med Sofie själv. Annika hade tillfälligt flyttat in hos Hennings granne Karl. Karl hade varit en ovärderlig hjälp i den krissituation som uppstått. Han hade skjutsat både Annika och Henning till sjukhuset den där hemska dagen och han hade sedan haft daglig kontakt med Henning som han var orolig for illa av det som hänt. Henning hade nu också fått kontakt med Sofies mamma. Det kändes bra. Hon var en trevlig kvinna och hon hade besökt Sofie på sjukhuset flera gånger de senaste två veckorna. Det var Sofies mamma som tog hand om lägenheten och all post som kom. De stod varandra ganska nära och Sofie hade pratat varmt om sin mamma vid ett flertal tillfällen då hon varit hos Henning. Mamman hade tydligen tagit på sig att betala de räkningar som kom i brevlådan för att Sofie skulle slippa tänka på det när hon var i väg. De flesta räkningar hade Sofie på autogiro, så det blev inte så mycket för mamman att betala, hade mamman berättat för Henning.

Både Henning och Sofie hade ovetande om varandra, försökt påverka sjukhuspersonalen så att hon skulle få åka hem till Henning igen. I början hade de tvärt vägrat, men efterhand hade de börjat vackla. Idag skulle Henning äntligen få åka och hämta henne. Det var en viktig dag för Henning. Han hade förberett sig redan för flera dagar sedan genom att åka till stan och handla lite. Han hade planerat en liten överraskning åt Sofie. Han var inte säker på om det verkligen var helt rätt, så han hade rådfrågat Annika. Annika hade pratat med Sofie i telefon flera gånger sedan hon blev inlagd. Annika tyckte att han gjorde rätt och hade lovat att inte säga något till Sofie. För säkerhets skull hade han även berättat för Sofies mamma vad han tänkt ut. Också hon verkade gilla idén.

Hela förmiddagen hade Henning och Annika förberett för Sofies hemkomst. Grannen Karl och hans fru hade också varit över hos Henning och hjälpt till med förberedelserna.

Man kan ju tro att det är kungen och drottningen som ska komma på besök, hade Karl sagt.

Det är ju i alla fall en prinsessa som ska komma, hade Annika svarat.

Henning satt nu i bilen på väg till sjukhuset där han skulle hämta Sofie. Med sig hade han sin lilla överraskning och en ännu större bukett med rosor än vad han haft med sig vid sitt första besök. På parkeringen mötte han Sofies mamma. De skulle gå in tillsammans till Sofie. I korridoren mötte de läkaren som varit ansvarig för Sofie under hennes vistelse på sjukhuset. Han berömde de fina blommorna och önskade Henning lycka till.

-Jag tror att det är lika bra att du följer med mig in till henne, sa Henning. Jag har en överraskning till henne och jag hoppas att hon gillar den, men för säkerhets skull så kanske det är lika bra att du är med.

-Jaha, ja ja, gärna. Vad är det för en överraskning?

-Det får du se, log Henning hemlighetsfullt.

Sofies mamma visste vad det var frågan om och hon höll med Henning.

När de var utanför dörren till Sofies rum, sa Henning:

-Vänta…. jag måste samla mig först.

Alla tre stod stilla utanför dörren och Henning tog några djupa andetag. Sedan knackade han på dörren och klev in.

-Hej, Sofie, sa han och log med hela ansiktet. Han gick med raska steg fram till henne och gav henne en stor kram.

-Hej, sa Sofie och log hon också. Hej mamma! Till dig ska jag väl säga hejdå, sa hon till läkaren.

-Ja kanske det, men kom ihåg att du har lovat att ringa hit varje dag.

-Ja, det lovar jag.

-Henning, du ser till så att hon gör det.

-Jag ska göra mitt bästa. Men jag har en annan liten sak som jag hoppas ska förhindra att det som har varit ska upprepas igen.

Henning tittade ner i golvet, och tog ett djup andetag innan han la sig på knä framför Sofie. Sedan tittade han upp på henne och mötte hennes blick.

-Sofie, sa han. För att du aldrig mer ska behöva tvivla på hur mycket jag tycker om dig, så har jag varit och handlat lite.

Sofie blev osäker och tittade på sin mamma som nu hade fått tårar i ögonen. Sedan tittade hon på läkaren som nu förstod vad Henning menat. Sedan vände hon åter blicken mot Henning som letat klart i sin jackficka. I handen höll han nu en liten ask. Han öppnade asken och sa:

-Sofie, vill du gifta dig med mig?

Sofie tittade på sin mamma igen. Mamman hade fått fram en näsduk ur fickan och nickade nu mot sin dotter. Sekunderna tickade och Henning började tvivla på att han gjort rätt. Var hon inte redo? Gick han för fort fram? Men han ville ju inte förlora henne igen.

-Henning, sa hon.

-Ja, snälla, underbara Sofie. Vad?

-Jag vet inte… jag….

Hon kunde lika gärna ha slagit honom medvetslös. Henning visste inte vad han skulle ta sig till. Han var glad att det i alla fall fanns en läkare i rummet. Hade han nu lyckats skada den här kvinnan ännu mer? Hur? Han kunde inte förstå. Han hade tyckt att planen var perfekt, men nu ångrade han alltihop. Han ångrade att han hade tjatat på vårdpersonalen om att få hem Sofie och han ångrade att han köpt den där fåniga ringen. Han sänkte huvudet och såg ner i marken. Han gav upp. Kvinnan han hade framför sig, var visst inte menad för honom.

Sofie visste inte vad hon skulle säga. Hon tittade på Henning, hon tittade på sin mamma och hon tittade på läkaren. Visste alla dessa vad Henning hade planerat? Hon vände sig till sin mamma.

-Visste du det här?

Mamman nickade.

-Jag visste ingenting, sa läkaren. Henning bara sa att han ville ha med mig in på rummet eftersom han hade en överraskning.

-Ja, det är sant, läkaren visste inget, sa Henning som fortfarande inte vågade titta på Sofie igen.

Sofie satte sig ner på huk framför Henning.

-Henning, sa hon. Jag vet inte vad det är för fel på dig. Du känner ju inte mig. Jag har bott hos dig i några veckor och nu har jag varit här i två veckor. Du kan ju inte gifta dig med någon som du inte känner.

-Jo, sa Henning som åter såg in i Sofies ögon. Du verkar inte förstå hur mycket du har påverkat mig. Jag har inte fungerat normalt sedan du försvann. Jag har haft hjälp av både Karl och Annika  med djuren för jag har inte fixat det. Jag har bara tänkt på dig hela tiden. Jag har suttit i källaren och försökt ro i min roddmaskin, men det har inte gått bra. Jag har inte ens skrivit i min tacksamhetsjournal.

-Det har ju jag gjort.

-Jag vet, men det enda jag har varit tacksam för är att du lever och det blev tjatigt att bara skriva det varje dag. Jag var orolig för hur du skulle ta min fråga, därför bad jag läkaren vara med, men nu när du säger nej, är jag rädd att det är mig han måste ta hand om. Jag orkar inte åka hem utan dig och även om du följer med, så vet jag inte om jag orkar se dig varje dag utan att få röra vid dig och …

Henning tystnade och tittade ner i marken igen.

Sofie tittade återigen på sin mamma och på läkaren. Båda såg ut att hålla andan.

-Henning, sa hon igen. Res dig upp!

Henning skakade på huvudet och sjönk bara ännu närmare golvet. Läkaren började nu bli orolig för Henning och gjorde ansats för att gå fram till honom. Men Sofie som ställt sig upp gjorde stopptecken åt honom och sa ännu en gång till Henning.

-Henning, res dig upp!

Henning fortsatte att skaka på huvudet.

-Men du, sa hon. Hur ska jag kunna ta emot ringen om du ligger där på golvet och stirrar på mina fötter.

Henning tittade upp på henne. Läkaren lutade sig tillbaka och mamman plockade fram sin näsduk igen.

-Vad menar du, sa han och reste sig snabbt upp.

-Jag menar Ja!

-Du menar ja på min fråga? Ja att du vill gifta dig med mig?

-Ja, ja och ja. Det var ett fasligt tjat. Kan man få den där ringen eller?

Hon fick inte ringen, däremot fick hon en stor kram.

-Ja, sa Henning och tog ett nytt tag om Sofie och lyfte upp henne i luften och snurrade runt ett varv.

-Oj oj, akta ryggen, uppmanade Sofies mamma.

-Strunta i ryggen, jag har ju fått en fantastisk kvinna i min famn, sa Henning som nu log med hela ansiktet. Han satte ner Sofie och satte ringen på hennes finger.

-Nu är du min prinsessa på riktigt, sa han.

-Ååå, jag önskar att vi hade haft champagne här, men det har vi såklart inte, sa läkaren.

De fyra uppehöll sig en stund i Sofies rum innan läkaren till slut var tvungen att gå vidare. Innan han gick sa han till Sofie.

-Jag önskar dig all lycka i världen. Jag tror att det här var bland det bästa som kunde hända dig just nu. Du har pratat mycket om Henning och hans “metoder” för att hjälpa dig. Jag tror att han faktiskt har den bästa medicinen för just dig. Inte bara för att du nu fått en ring på ditt finger utan för att det faktiskt har fungerat. Det är som jag alltid har sagt. Det är olika från person till person vilken metod som fungerar mot depression. Men klart är att Hennings metoder verkar vara de som fungerar för dig. Fortsätt med din tacksamhetsjournal och fortsätt att varje dag komma ut i naturen. Det du förmodligen behöver jobba mer med är din självkänsla och såklart dina negativa tankar. De vet jag att du kommer att behöva brottas med länge än, men förhoppningsvis kan vi tillsammans skrämma in dem i det hörn där de hör hemma. Om det nu skulle vara så att du någon gång börjar fundera i negativa banor igen, liknande de du hade för ungefär två veckor sedan, berätta det för någon. Du har många i din närhet som bryr sig. Och om det känns jobbigt att berätta för dem, då måste du ringa hit. Lovar du det?

-Ja, jag lovar.

-Henning. Jag uppskattar det du gjort för Sofie. Jag vet att landstinget inte gillar dig, men det beror ju bara på att de måste ha bevis för saker och ting innan de kan skicka iväg folk.

-Just nu är jag glad att jag inte tagit emot fler än jag gjort, svarade Henning. Jag har haft mer än fullt upp med de två damer jag fått och det var väldigt nära att hela projektet slutade i katastrof. Jag är inte säker på att jag någonsin kommer att ta emot någon mer.

-Jag förstår hur du känner. Men om du bestämmer dig för att ta emot någon mer, så hör av dig till mig. Även om jag inte får skicka iväg patienter till dig, kan jag ändå ge dem ditt telefonnummer och berätta för dem om ditt arbete. Sedan är det ju upp till dem att själv bestämma.

-Fast jag är inte säker på att det är dina patienter jag vill ha. De som behöver läggas in är ju i behov av vård på en annan nivå och jag kan inte ge dem det. Det jag kan erbjuda är bara miljöombyte och lite hjälp med nya rutiner och hjälp med att försöka se saker ur ett annat perspektiv.

-Det är riktigt. Jag tänker inte skicka de som är i behov av akutvård till dig, de tar vi här. Men de som inte är så sjuka att de behöver vård här kan eventuellt ha glädje av att komma till dig. Jag delar inte ut ditt nummer till vem som helst, det kan du vara trygg med. Jag vill inte heller att det ska sluta i katastrof. Det är inte bra för någon.

Läkaren lämnade rummet och snart var även Henning, Sofie och hennes mamma på väg. Nu skulle de alla åka hem till Henning och fira den stora dagen.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.