34

Henning tyckte att Sofie skulle åka med sin mamma tillbaka till gården. Visserligen ville han helst ha henne för sig själv, men han förstod att mamman gärna ville prata med sin dotter och Henning skulle ju få många tillfällen framöver. När han satt sig i bilen skickade han ett sms till Annika. Det blev bara en tumme upp i meddelandet, men det räckte. Hon skulle förstå.

Hennings planering verkade fungera perfekt så här långt.  

När de närmade sig gården hade det börjat skymma och Annika hade varit ute och tänt marschaller längs hela framfartsvägen. Henning hade köpt flera hundra marschaller den där dagen då han var i stan och köpt ringen till Sofie. Nu lyste de så fint och inbjudande. Henning hade kört först och visat vägen för Sofies mamma. När han nu parkerat bilen kom Annika emot honom.

-Det gick bra förstår jag, sa hon med ett stort leende på läpparna.

-Ja, det gick bra.

-Grattis!! Hon ville ge Henning en kram, men vågade inte. Hon var rädd att Sofie skulle se och att hon skulle få för sig en massa dumheter igen.

-Hur har det gått här då?

-Bra här också, sa Annika. Allt är klart.

Nu hade Sofies mamma stannat bilen. Annika gick för att öppna för Sofie och Henning hjälpte mamman ut ur bilen. Mamman började prata om hur långt det varit att köra men att hon var glad att Sofie hade hamnat hos Henning, trots att det varit lite turbulent. På andra sidan bilen såg Henning hur Annika och Sofie kramade om varandra.

-Vill min prinsessa följa med in?

Henning gick runt bilen och tog Sofie under armen och ledde henne mot huset. Han var glad att han haft Annika och Karl till hjälp hemma medan han varit på sjukhuset. De hade hjälpt honom att pynta det sista. Det som inte kunde göras innan han var på väg hem.

-Men…. sa Sofie….. har du lagt rosenblad på trappan.

Henning tittade på Annika som log och nickade.

-Ja, Annika har hjälpt mig lite medan jag var iväg och hämtade dig.  

-Ja, men det var Henning som sa vad jag skulle göra. Allt är hans förslag.

Innanför dörren hade de hängt upp en stor banderoll med texten välkommen och runt banderollen hängde ballonger i olika färger. De tog av sig skor och jacka och fortsatte sedan att följa rosbladen in till köket. I köket stod det en man med kockkkläder.

-Hej, sa mannen och vände sig till Sofie. Jag heter Henrik och det är jag som lagar maten ikväll.

Henning lotsade Sofie till bordet och hjälpte henne att sätta sig. Sedan hjälpte han Sofies mamma att sätta sig på andra sidan innan han själv satte sig bredvid Sofie. Annika satte sig på den stol hon brukade sitta på.

-Det blir trerätters idag, sa Henrik. Vi börjar med räkor och mango med en avokadokräm till. Till huvudrätt kommer jag att servera fetaost fyllda kycklingbröst med basilikasås och slutligen blir det en chokladmousse med hallon.

-Ååå vad det låter gott, sa både Sofie och hennes mamma i kör.

-Det hoppas jag att det blir, sa Henrik.

Maten smakade lika gott som det lät när Henrik berättat hur menyn såg ut. När de ätit klart sa Annika:

-Vi har bäddat åt dig Sofie på mitt gamla rum. I samma rum har vi ställt in en extra säng där vi tänkte att du skulle få ha din mamma. Jag sover hos Karl den här natten också. Imorgon, kan vi diskutera hur vi gör fortsättningsvis.

Sedan reste hon sig och lämnade sällskapet.

Sofie kände sig lite nervös av att vara tillbaka på gården igen. Det var ju vad hon velat, men det var ju också här som hon ställt till det förut. Hittills hade det gått bra. Alla blomblad och levande ljus hade fått henne att tillfälligt glömma det jobbiga. Men när nu Annika lämnade så kom det tillbaka igen. Både Sofies mamma och Henning märkte av skillnaden.

-Om det blir för jobbigt så hittar vi på något annat, sa Henning.

-Nej, det blir bra, svarade Sofie snabbt.

-Okej, gå du och gör dig iordning, så tar vi hand om disken så länge, sa Sofies mamma.

Sofie gick in i badrummet. När hon öppnade badrumsskåpet såg hon att det var i princip helt tomt. Hon visste varför och det gjorde ont i magen av tanken. Henning hade tydligen vidtagit en del försiktighetsåtgärder. Sofie hann inte mer än få fram sin tandborste förrän det knackade på dörren. Det var hennes mamma som undrade hur det gick.

-Jo, det går bra.

Hon hörde mamman gå iväg. De litade tydligen inte riktigt på att hon skulle klara sig. Men hon uppskattade deras oro. Det betydde ju att de faktiskt brydde sig om henne. Precis när hon skulle öppna dörren för att gå ut, knackade det igen. Hon öppnade och den här gången var det Henning som stod utanför.

-Jag skulle bara kolla att allt var som det skulle.

-Ja, jo, det är det.

Ganska gulligt, men skulle de hålla på såhär hela tiden då skulle det bli jobbigt.

-Vi är snart klara med disken.

-Kan jag hjälpa till?

-Nej, sätt dig du på en stol så länge så tar jag det sista själv. Nu är de din mammas tur att göra sig klar.

Sofie gjorde som han sagt, men sa inget. Ingen av dem sa något mer. När mamman kom tillbaka gick de två tillsammans upp till det rum som Annika tidigare haft. Sofie kikade åt rummet där hon tidigare bott och där hon för drygt två veckor sedan skadat sig själv så allvarligt att hon hamnade på sjukhus. Men istället för att gå dit visade hon sin mamma till Annikas rum.

Det doftade väldigt gott. Henning hade tydligen haft rökelse i rummet. På det lilla bordet som stod mellan de båda sängarna fanns ännu en enorm bukett med rosor. På den ena sängen låg det en stor chokladask och på den ett brev. Till Sofie, stod det utanpå kuvertet.

Hennes mamma hade också fått en chokladask, fast mindre och ett brev. De båda la sina askar åt sidan och la sig sedan för att läsa sina brev. Det var Henning som skrivit dem båda. Både Sofie och hennes mamma fick tårar i ögonen av alla känslor som fanns i breven.

-Du har en fantastisk tur som har hittat Henning, sa mamman när hon läst klart brevet.

-Mmm, sa Sofie som var tvungen att läsa brevet en gång till.

-Han kommer att ta hand om dig och du kommer att få det hur bra som helst.

-Mmm, var allt Sofie kunde säga. Hon var rörd av alla de fina ord som Henning lagt i brevet.

Det var tyst en lång stund medan Sofie läste brevet om och om igen.

-Jag ska aldrig mer skada mig själv, sa hon när hon till slut la brevet på bröstet och släckte ljuset.

-Det hoppas jag verkligen!

-Godnatt mamma.

-Godnatt min lilla älskade dotter!

 

Henning steg som vanligt upp klockan fem för att tillbringa lite tid i källaren innan det var tid att gå ut till djuren. Han hade sagt åt Sofie att ta sovmorgon och Annika hade han bett komma vid åtta ifall Sofie steg upp innan han var tillbaka i huset igen. Han var glad att Annika bott hos Karl i huset intill medan Sofie varit borta. Han hade ju lovat att hon skulle få hjälp med sin utmattning, men Sofies självmordsförsök hade bara gjort allt mycket värre. Han hade velat att Annika skulle åka hem eftersom han inte tyckte att han kunde ge henne någon hjälp. Men då hade Karl klivit in och tagit över. Tydligen hade det gjort nytta, för Annika mådde nu betydligt bättre. Naturen och miljöombytet hade gjort sitt och det var ju det som från början var Hennings förhoppning. Nu hoppades de att Annika snart skulle kunna flytta tillbaka till Hennings gård, så att de kunde fortsätta där de slutade. Annika hade problem med dåligt självförtroende och det behövde de börja jobba lite mer aktivt med.

Henning satt i sin roddmaskin när han hörde källardörren öppnas. Vem kunde det vara som kom var på väg ner i källaren vid den här tiden?

Det var Sofie. När han fick syn på henne slängde han årorna åt sidan och gick med raska steg mot henne.

-Sofie, vad gör du här, du skulle ju ha sovmorgon.

-Jag vet, men jag kunde inte sova längre.

-Får jag ge dig en kram?

Hon nickade.

Han gav henne en varm kram innan han sa:

-Vi kan inte vara här nere nu. Vi går upp till köket. Om din mamma märker att du är borta så hittar hon inte dig här och då kommer hon att bli orolig.

Medan de gick upp sa Sofie:

-Det är gulligt av er att ni är så oroliga, men jag är rädd att det blir för mycket om ni hela tiden ska fråga hur det är och om ni hela tiden måste veta exakt vad jag gör.

-Jag förstår det, men vi kan liksom inte hjälpa det. Du betyder ju så otroligt mycket för oss. Ingen av oss har råd att förlora dig, inte på något vis. Jag hoppas att vi under dagen kan prata igenom hur vi ska fortsätta så att det funkar för oss alla.

-Ja, det tror jag att vi måste göra. Min mamma säger att hon vill åka tillbaka på förmiddagen. Vi kanske kan prata när hon har åkt.

-Låter jättebra. Om det är okej så vill jag gärna att Annika också är med då. Hon har bott hos Karl hela tiden medan du har varit iväg, men både hon, jag och Karl vill helst att hon kommer tillbaka hit om det är möjligt.

-Jag tror nog att vi kan hitta lösningar som funkar för oss alla.

-Det låter bra!

-Kan jag följa med dig ut till korna?

-Vill du det?

-Ja. Jag har faktiskt saknat dem. 357, vill säkert bli kliad på ryggen.

-Du, det tror jag också att hon vill. Jag skriver en lapp och lägger till din mamma så att hon vet var vi är och vad vi gör.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.