35

Hela tiden medan Henning och Sofie var ute bland djuren höll de varandra under uppsikt. Inte för att Henning just för stunden var orolig för att Sofie skulle skada sig, utan för att han var tokförälskad i kvinnan som han så nära förlorat för alltid. Innan Annika kommit till gården hade känslorna inte varit helt övertygande, men efter händelsen då han nästan förlorade Sofie, så blev det väldigt tydligt och klart. Han kunde inte förstå hur han för en kort stund trott att Annika var intressant. Kanske var det som Annika sagt att eftersom de bestämt att dölja sina känslor inför henne och Hennings känslor inte gick att stänga in, så hade Annika stått nära till hands. Han var i alla fall glad att ha haft Annika i närheten när Sofie varit på sjukhuset och han var väldigt tacksam att grannen Karl orkat ställa upp och hjälpa till med djuren trots att han varit pensionär sedan länge.

När Henning och Sofie var klara med morgonens sysslor skulle de gå in i köket för att fika tillsammans med Sofies mamma och Annika. Sedan skulle mamman åka hem till sig. Men innan de lämnade stallet, tog Henning Sofie i handen och vände henne mot sig.

-Jag är så glad att ha dig här igen, sa han. Du är en helt fantastisk kvinna.

Sedan kunde han inte hålla emot längre. Han böjde sig fram blundade och kysste henne. När han slutat tittade han henne djupt i ögonen en stund innan han kysste henne igen. En varm härligt kyss.

-Jag kan inte få nog av dig, sa han, men jag tror nog ändå att vi måste gå in till de andra. Annars blir de oroliga. Men först måste jag bara….

också kysste han henne en tredje gång.

Sofie trodde nästan att hon drömde. Det var svårt att förstå att det var sant. Här stod hon i ett stall med världens vackraste man som dessutom var väldigt trevlig, omtänksam och hur fantastisk som helst och dessutom sa han gång på gång att han inte kunde få nog av henne. Just henne av alla människor på jorden, så sa han att han ville ha henne. Hon kände på ringen hon hade fått på fingret dagen innan medan han kysste henne. Allt som hände på gården kändes så overkligt. Dagen då hon skadat sig själv hade också känts overklig och i efterhand kunde hon faktiskt inte riktigt förstå varför hon gjort det. Visst, hon hade en depression och tankarna hade burit iväg henne på den hemskaste av mardrömmar, men ändå. Kan en depression verkligen ställa till det så. Tydligen. Även kyssarna kändes overkliga. Kanske var det för att hon gick på medicin?

När Henning och Sofie kom in i köket hade Annika och Sofies mamma dukat fram fika. Det blev en ganska kort fikastund, för mamman var otålig och ville komma iväg. Visserligen ville hon vara med sin dotter, men hon hade två timmars bilresa framför sig och ville vara hemma innan det blev rusningstrafik.

När de vinkat av Sofies mamma gick de tre tillbaka in i köket igen.

Stärkt av morgonens kyssar tog Henning kommandot.

-Jaha, mina damer. Vi har väl en del att prata om tänker jag.

De båda kvinnorna höll med.

-Var börjar vi, tycker ni?

-Jag vill gå till mitt rum, sa Sofie.

Både Henning och Annika stelnade till, vilket Sofie märkte, så hon fortsatte:

-Alltså, jag vill se hur det ser ut bara. Jag kan inte gå här och vara rädd för ett rum. Det var lite läskigt när jag gick förbi i går kväll. När jag vaknade idag så nästan sprang jag förbi.

-Okej, sa Henning efter en stunds tvekan.

-Kan ni båda följa med mig?

-visst, sa Annika.

Tillsammans lämnade de köket och gick upp på ovanvåningen. De stannade utanför dörren till det rum där Sofie hittades med sår över hela kroppen.

-Måste vi göra det här nu, sa Hennig.

-Ja, sa Sofie, det måste vi.

Henning hade knappt varit på ovanvåningen sedan den där förfärliga kvällen. Grannen Karl och hans underbara fru hade erbjudit sig att röja upp på rummet och sedan hade han undvikit hela ovanvåningen. Inte förrän de skulle förbereda Sofies hemkomst hade han gått upp. Nu hade han en stor klump i magen. Visserligen såg han Sofie stå bredvid honom hel och levande, men han var ändå livrädd att öppna dörren. Han var rädd att han skulle hitta någon annan därinne. Han tänkte på sin syster som han också hittat alldeles blodig. Men henne hade han hittat för sent.

Sofie tog tag i handtaget med ena handen och med den andra letade hon upp Hennings hand och höll ett stadigt tag i den. Henning tänkte att det förmodligen varit bättre om hon tagit Annikas hand, för just nu hade han ingen kraft alls att dela med sig av. Sofie öppnade dörren på vid gavel innan hon klev in. Det doftade gott av lavendel i rummet och sängen var prydligt bäddad med småblommiga lakan.

-Var är mina saker, undrade Sofie.

-Jag tror att de ligger i skåpet, sa Annika. Det är Karl och hans fru som gjort iordning rummet.

Sofie släppte Henning och gick fram till skåpet. Där var mycket riktigt alla hennes saker. Hon såg sig omkring i rummet och satte sig sedan på sängkanten.

-Jag kommer inte ihåg så mycket, bara att jag var väldigt arg och ledsen. Kan ni berätta.

Annika och Henning tittade på varandra. Annika var den som fick berätta. Hon visste att Henning inte orkade.

-Det var Henning som hittade dig, sa hon. Jag var i köket, men hörde hur Henning ropade. Jag förstod att något var fel, så jag rusade hit upp. Du låg på sängen, helt naken, och du hade fullt med sår över hela kroppen. Henning hade fått av sig sin tröja och virade den runt din ena handled. Henning ringde efter ambulans och jag hämtade förbandslåda och hjälpte sedan Henning att vira om några av dina sår. Innan jag gick ut för att möta ambulansen la jag en filt över dig. När ambulansen åkt iväg med dig satte vi oss båda i hallen där nere och visste inte vad vi skulle ta oss till. Det var tur att Karl sett ambulansen och att han kom för att kolla vad som hänt.

Sofie mindes inget av det som Annika just berättat.

-Jag kommer inte ihåg något av det där, sa Sofie. Nu i efterhand kan jag inte riktigt förstå att jag gjorde det. Jag har faktiskt inga planer på att göra det igen, så jag tycker att ni måste försöka lugna ner er lite. Det är ganska jobbigt om ni hela tiden ska fråga hur det är och om ni hela tiden ska kolla vad jag gör.

-Det förstår vi, sa Annika, men vi kan nog inte hjälpa det.

Hon gick fram till Sofie och kramade om henne.

-Kan vi försöka glömma det som har hänt och göra något kul med det här rummet, föreslog Sofie.

-Jag glömmer gärna, sa Henning, men jag vet inte om det är så enkelt. Kan vi inte gå någon annanstans nu?

-Jo, egentligen vill jag också det, sa Sofie, men jag känner att vi måste vara här mera.

-Jag tror du har rätt Sofie, sa Annika. Men vad ska vi göra här inne?

-Vi skulle ju prata och det kan vi väl lika gärna göra här?

-Jo, det är klart.

Nu var det Annika som hade kommandot. Henning var inte sig själv. Hon sa åt Henning att komma och sätta sig i sängen han också. De satte sig tillrätta alla tre och lutade ryggarna mot väggen. Sofie satt i mitten och hade åter tagit tag i Hennings hand.

-Jaha, sa Annika, hur gör vi nu då? Hur ser planen ut?

-Jag har tappat bort planen, erkände Henning. Jag kan inte tänka här.

-Tur då att jag återfått en del av mina vanliga krafter när jag bott hos Karl, sa Annika och fortsatte:

-Här tror jag inte att någon ska sova på ett tag. Däremot kan jag tänka mig att ta tillbaka mitt rum. Det betyder, Sofie, att du antingen får ha det tredje rummet här uppe, vilket jag tycker är väldigt dumt eller så sover du hos Henning, vilket jag tycker är en bättre idé

Det pirrade till i Sofie när hon hörde vad Annika sa. Hon och Henning hade inte haft någon vidare närkontakt tidigare och att de nu skulle dela sovrum kändes plötsligt lite nervöst och hon kunde inte låta bli att rodna lite.

Det pirrade till lite i Henning också. Han ville inget annat än att dela sovrum med Sofie, men han ville inte vara för mycket på, så han skyndade sig att säga:

-Jag lovar att hålla händerna i styr och om du vill så kan jag sova på golvet.

-Är du dum eller, sa Annika. Tänk om Sofie vill att du inte håller händerna i styr.

-Jag tycker att ni två pratar som om jag inte är här. Men jag håller med dig Annika, rum på ovanvåningen vill jag inte ha. Om du ska sova på golvet eller inte Henning, det kan vi väl bestämma senare.

-Ja, det låter bra. Henning var lättad över att Sofie kunde säga ifrån.

Sofie fortsatte:

-Det är väl mer än bara sovandet vi behöver prata om. Annika och jag kom ju ursprungligen hit för att bli friska från två besvärliga sjukdomar.

De båda andra nickade innan Sofie fortsatte:

-Jag tycker att vi fortsätter där vi slutade.

-Jag vet inte, sa Henning. Jag tror att jag pressar er för hårt. Ni behöver vila och återhämtning.

-Du sa till mig, sa Sofie, och det är riktigt, man kan inte vila sig frisk från en depression. Visst behövde jag ett par veckor på sjukhus för att verkligen återhämta mig och är man i behov av det så ska man göra så, men för mig känns det inte som det rätta just nu. Det jag behöver nu är att någon driver på mig och för mig framåt. Jag måste lämna det där bakom mig.

-Ååå vad du är duktig, sa Annika och gav Sofie en kram. Hör på din prinsessa, du Henning. Hon vet vad hon behöver. Hon behöver en karl som styr upp och sätter lite fart.

-Du får ursäkta, sa Henning till Annika, men hon gör mig helt vimmelkantig. Du kan hålla för ögonen nu om du vill.

Samtidigt lutade han sig in framför Sofie och kysste henne.

-Jag behöver inte blunda, sa Annika, heja Henning! Jag vill se mera!

De skrattade alla tre och lämnade till slut rummet på andra våningen. De hade fortfarande mycket kvar att prata om, men nu var de i alla fall på väg.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.