37

Henning, Annika och Sofie satt i köket och hade precis avslutat sin lunch. Efter stunden de haft i källaren under förmiddagen igår hade Henning verkligen återfått sin drivkraft och inspiration. Nu var han taggad att göra ett nytt försök att på riktigt hjälpa både Sofie och Annika.

-Nu mina damer! Nu vill jag att ni går ut och går en sväng. Jag behöver vara ensam en stund så att jag kan göra upp en plan för hur vi ska fortsätta.

-Får inte vi vara med och hjälpa till med det. Det är ju vi som i ska vara med i planen.

-Inte nu. Jag hade ju en plan från början och nu vill jag återgå till den. Vi har två riktigt besvärliga sjukdomar att bekämpa och det kräver en plan. Ni två kommer att få vara med senare i planeringen. Just nu vill jag gör en grov skiss på hur vi tar oss vidare. Jag vill inte utsätta er för mer press än nödvändigt. Jag tror inte att ni är redo för det, även om ni är på bättringsvägen.

-Hur mår du själv då? Du har sett ganska vissen ut när Sofie inte varit här.

-Det är rätt. Jag har känt mig ganska nere, men nu är hon tillbaka och kan jag äntligen tänka lite klart igen. Särskilt efter vår stund i källaren under förmiddagen och efter samtalet med Gud. Jag lyckades få till ett bra samtal med honom så känner jag mig redo att bekämpa vilket hinder som helst. Dessutom så behöver ni ut i naturen. Det är ju där jag menar att jag har min bästa medicin mot era båda problem.

-Jaja, vi gör väl som du säger, den här gången, men tro inte att du får som du vill alltid.

Annika log mot Henning när hon sa det och reste sig sedan och tog Sofie med sig.

-Får vi ta Frida med oss, undrade Sofie.

-Självklart! Ta med henne och gå runt det lilla berget i skogen.

Annika och Sofie försvann ut. Henning gick in på kontoret och hämtade ett kollegieblock. Nu behövde han tänka med papper och penna. Han sprang också ner i källaren och hämtade några av sina böcker om depression. Visserligen hade han ganska bra koll redan, men han ville ha dem som referens om det var något han funderade över när han planerade. Han ville inte avbryta tankearbetet bara för att han inte förberett sig tillräckligt. Pennor i olika färg skulle eventuellt också komma till användning.

Han slog upp en blank sida i sitt block och skrev. “Planen för Sofie”, överst på sidan.

Sedan skrev han:

“Saker att fortsätta med”

*Fortsätt med tacksamhets journalen.

*Fortsätt att försöka prata med Gud

*Fortsätt att läsa

*Fortsätt att motionera

*Fortsätt med djur och natur.

När han skrivit klar listan som de skulle fortsätta med tyckte han att den kändes lång. Det var ganska mycket han ville att hon skulle göra. Satte han för hårda krav på henne? Men det behöver ju inte vara så farligt. Motionen och naturen kunde hon ju göra samtidigt. Varvet runt det lilla berget tog inte mer än ungefär en kvart, tjugo minuter att gå och då fick hon ju både motion, natur och frisk luft samtidigt. Prata med Gud kunde hon ju göra när hon lagt sig i sängen på kvällen och behövde inte ta speciellt lång tid. Fem minuter räcker ju. Tacksamhets journalen hade hon ju klarat hur bra som helst och han tänkte inte höja kraven där. Tanken var ju att hon skulle få en vana att vara tacksam och då räckte det ju att hon skrev ner tre saker eller till och med färre om det var nödvändigt.

Läsa kunde han förstå kunde vara jobbigt. Speciellt nu när hon börjat klaga över att hon var trött. De kanske skulle pausa med läsningen. Eller så kunde han läsa för henne. Det var ju också ett alternativ. Eller så skulle han kunna läsa för dem båda ur Mia Törnbloms bok om självkänsla. Det var ju något som de båda behövde öva upp. Då skulle de ju kunna diskutera innehållet i boken samtidigt. Det var faktiskt bättre.

Han lät läsningen stå kvar på listan över saker att fortsätta med, för det var ju bra om hon kunde läsa lite mera själv senare, när hon kände sig piggare.

Henning gjorde en ny rubrik längre ner på pappret.

“Saker att börja med”

*Dagboksanteckningar i olika grad och på olika vis.

*Mer aktivt arbete med att bekämpa så kallade NAT (Negativa Automatiska Tankar)

*Självkänsla och självförtroende.

*Prioriteringar

*känslor.

*Mål och drömmar

Det sista kändes visserligen ganska avlägset, men det kunde vara bra att ha med det i den stora övergripande planen i alla fall. Och trots att det lät stort och jobbigt att sätta upp mål, så var ju även det en sak som kunde justeras och anpassas efter person och situation. Ett mål för Sofie skulle ju till exempel kunna vara att skriva i tacksamhets journalen varje dag. Han bestämde att de i alla fall skulle prata om mål.

När han var klar tittade han på sitt papper. Han hade från början tänkt att han skulle visa det för Sofie och Annika när de kom tillbaka, men listan kändes lång och det fanns stor risk att de skulle sparka bakut om de fick se den. Han var lite osäker på hur mycket de orkade med. Han var rädd att de skulle säga att det gick bra, trots att det inte alls gjorde det. Men samtidigt ville han att de skulle bli fria så snart som möjligt. Att inte ha någon ork är väldigt jobbigt.

Henning plockade i alla fall fram en ny sida i sitt block och skrev överst:

“Annikas plan”

Annika hade inte hunnit börja på något än, så det fanns egentligen inget att fortsätta på. Det var bara att börja med:

*Djur och natur

Henning tänkte att det var lika bra att Annika också fick ansvar för ett djur. Det hade Sofie fått och hon uppskattade det. Tydligen hade Annika sagt till Sofie att hon också kunde tänka sig att ha ansvar för ett djur, så det var lika bra att de tog tag i det direkt.

För övrigt gällde ju samma sak för Annika som för Sofie. En daglig promenad runt berget skulle förmodligen göra gott. Henning fortsatte sin lista:

*Dagboksanteckningar i olika format

*Självkänsla och självförtroende

*Prioriteringar

*Mål och framtidsplaner.

*perfektionism

Det var mycket som blev likt det som Sofie fått på sin lista. Men de olika delarna kunde angripas på lite olika vis och var lite olika viktigt för dem. För Annikas del var förmodligen prioriteringar ganska viktigt, medan det för Sofies del förmodligen var viktigare att göra några av de andra sakerna hon hade på sin lista.

Nu var det ju redan fredag, så det var inte mycket kvar av den här veckan. Han bestämde att de skulle ta det lugnt resten av veckan och på söndag kunde de gemensamt sätta upp mål för kommande vecka. Målet skulle vara enkelt för dem båda att nå. Det viktiga i det här läget var att de klarade av det. Det skulle inspirera dem att fortsätta att sätta upp mål. Kanske målet skulle vara att verkligen ta en promenad runt berget varje dag. Det skulle bli ett utmärkt mål. Han gjorde en anteckning om att han även skulle prata med dem om varför de satte upp mål och vad de tjänade på att ha ett mål som till exempel en promenad i skogen.

Terapisamtal tänkte han fortfarande inte ha några, men han tänkte försöka prata med dem en och en och han skulle försöka uppmuntra dem att prata med varandra om de problem och svårigheter de kände. Det skulle förmodligen hjälpa dem båda. Både att lyssna på den andres problem och på att få berätta om sina egna. Att höra den andres problem kanske inte var lika roligt, men det kanske kunde stärka dem båda ändå.

Han bestämde att han skulle prata med dem när de gick på promenad och när de var med djuren. Kanske vid matbordet. Ta det naturligt helt enkelt och inget stelt “sitta mitt emot varandra och prata”.

Nöjd med sin plan gick Henning tillbaka med böckerna. Han hade inte behövt dem den här gången. Färgpennorna blev inte heller använda. Men det kanske de skulle bli lite senare. Han la i alla fall undan dem också för en stund i alla fall. Blocket lät han ligga framme. Trots att listorna såg långa ut och att han var rädd att de skulle bli avskräckta, tänkte han ändå visa dem. Han hade ju bestämt sig för att vara öppen och ärlig.

Idag fick det bli en lugn start på planen med att välja ett djur till Annika och efter att han tagit hand om djuren och de alla ätit kvällsmat, tänkte han att han skulle börja läsa lite för dem ur Mias bok. Han tog fram sin planeringspärm som han inte använt på länge och skrev in vilka aktiviteter han tänkt för resten av dagen.

Under morgondagen tänkte han försöka ta med dem till blomsteraffären. Han tänkte att Annika förmodligen ville ge Karl en blomma för att hon fått bo hos honom. Om inte annat tänkte han själv ge Karl en blomma för all den hjälp han fått medan Sofie varit på sjukhuset. Det skulle förmodligen gå ganska snabbt, men han ville inte skriva upp fler aktiviteter på samma dag. Det skulle bli jobbigt nog för dem, tänkte han.

I nästa vecka skulle de ju kunna åka en sväng bakom hästarna. Det hade de ju inte hunnit med så mycket tidigare. Ja Annika hade ju inte fått åka någon gång än. Det skulle kunna vara avslappnande och trevligt. Det skulle också kunna bli tillfällen till spontan-samtal om något av de ämnen han nyss skrivit ner på sin lista.

På eftermiddagarna tänkte han ge dem ledigt. Han hade en hel del att ta tag i på gården. De senaste veckorna hade det inte blivit gjort mer än det nödvändiga och det började synas nu. Han behövde verkligen komma ikapp. Om de ville kunde de ju få vara med, men annars var ju vila en ganska bra aktivitet för dem båda.

På söndagar ska man ju vara ledig. Då får vi ta tag i det där med planering inför veckan och vilka mål vi ska ha då, tänkte Henning.

Väldigt nöjd med sig själv la han nu undan även planeringspärmen. Nu var det bara damerna han väntade på. Han tittade på klockan. De hade varit borta i över en timme. Han hade inte tänkt på vad klockan var när han höll på med planeringen, men när han nu insåg att de varit borta så länge började han bli lite orolig. Han tog på sig jacka och skor och gick ut på gårdsplanen och lyssnade. Det hördes inte ett ljud. Var kunde de vara? Det hade väl inte hänt något?

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.