38

Henning gick fram och tillbaka över gårdsplanen. Hur tänkte han egentligen? Han hade skickat ut två kvinnor i skogen, ensamma. Och inte vilka kvinnor som helst, båda var ju sjuka och den ena av dem hade för bara ett dygn sedan kommit hem från sjukhuset. Vad som helst skulle ju kunna hända. Till slut bestämde han sig för att gå och möta dem. Han antog att de gått samma håll som vanligt och därför började han gå mot skogen på andra hållet.

När han passerade det ena uthuset, fick han syn på dem. Han fortsatte att gå mot dem fast med betydligt lättare steg än när han började gå.

Både Annika och Sofie skrattade och verkade ha kul tillsammans.

-Hej! Här kommer ni ju.

Han tänkte inte erkänna att han börjat bli orolig, utan sa istället:

-Jag tänkte precis gå och möta er. Ni verkar ha haft en trevlig promenad.

-Ja, det har vi. Annika är ganska rolig, sa Sofie.

-Det är ju bra det. Du, Sofie du har väl inte ringt till läkaren?

-Nej, det har jag inte, men han ringde mig.

-Det var ju bra! Kom ni fram till något speciellt.

-Jag berättade att jag känner mig trött och undrade om det kunde bero på medicinen. Det trodde han inte. Han tyckte bara att jag skulle ta det lugnt ett tag. Om det inte blir bättre så ville han kolla upp det, kanske någon gång i nästa vecka.

-Men det känns väl bra. Jag tycker han verkar bra, den läkaren.

-Jo, det tycker jag också.

-Ska ni pratas vid igen imorgon.

-Han tyckte inte att det behövdes, men jag fick lova att ringa så fort jag tyckte att det kändes värre igen.

-Om du tycker så, då måste du också säga till oss. Det är bättre att du klagar på oss och säga vilka dumma saker du vill, bara vi får veta hur du känner. Vad som helst.

-Det är inte så enkelt och dessutom tycker jag att det känns som att ni ger mig dåligt samvete för att jag gjort er illa. Det var ju inte min mening och min mening var ju bara att jag inte skulle göra någon illa mer alls. Inte mig själv och ingen annan heller

-Det är inte alls min mening att ge dig dåligt samvete, tvärt om. När du säger så, blir jag helt förskräckt. Det är verkligen en mardröm.

-Men du sa ju nyss att du ville höra vad jag känner.

-Ja, det vill jag, men jag blir ändå rädd. Men det tar jag. Jag är beredd att ta det om du kan tänka dig att försöka berätta.

-Jag håller med Henning, inflikade Annika. Det är bättre för oss att veta i förväg. Kan vi inte hitta på något som gör det enklare för dig att förmedla vad du känner om du tycker det är jobbigt att prata om det.

-Jättebra förslag, tyckte Henning. Men vad? Vad tycker du Sofie?

-Ja, kanske det, men hur skulle det fungera?

-Vi får klura lite på det. Nu tycker jag att vi ska gå in till smådjuren.

-Okej, men vi vill se din plan.

-Jag är inte säker på att jag vill visa den för er. Jag är rädd att den avskräcker er. Det blev en lång lista med saker jag tänker att vi ska jobba med.

-Nu är det nog lika bra att du visar den. När du säger så blir vi ju avskräckta av det.

-Okej.

Tillsammans gick de in i köket där Henning lagt sitt block. Annika och Sofie tittade på de båda sidorna.

-Du har fått en mycket längre lista än mig, Sofie, sa Annika.

-Usch ja, min verkar väldigt lång. Ska jag verkligen göra allt det här.

-Ja, det tänkte jag, men vi ska inte göra det till någon jätteutmaning. Det här ska såklart anpassas efter dig. Se här till exempel, “fortsätt motionera och fortsätt med djur och natur” Det har du ju precis gjort. Du har gått en runda i skogen. Det är ju två saker samtidigt.

-Det där med NAT, känner jag igen sedan tidigare depressioner. Jag tror jag har något om det i min pärm.

-Det tror jag säkert, men vi behöver nog friska upp det lite. Men vi tar det lugnt. Inget av detta ska vi göra nu. Du sa ju själv att läkaren tyckte att du skulle vila lite. Det är precis vad jag också tänkt. Men nu tänkte jag att vi i alla fall skulle gå in till smådjuren.

De gick in i rummet där Henning hade alla kaniner, marsvin och fiskar. Sofie gick direkt fram till Hemse och lyfte upp henne i famnen.

-Du är så mjuk, sa hon till den lilla svarta kaninen.

-Jag tänkte att du Annika också skulle få ansvara för ett av de här djuren medan du bor här på gården. Sofie har ju valt Hemse, vilket djur vill du ha?

-Jag gillar marsvin. De ser så häftiga ut med sin rufsiga päls. Helt operfekta liksom och ändå perfekta.

-Ja, det skulle ju passa dig.

-Ja, men de är inte så mjuka och gosiga som kaninerna är.

-Nej, det är rätt. Så vad väljer du?

-Det får nog bli en kanin, så kan Sofie och jag har vars en och kanske ha dem tillsammans.

-Det låter som en utmärkt idé. Vilken av dem vill du ha?

-Jag tror jag tar den där flerfärgade. Den är också lite operfekt i sitt mönster.

-Då blir det ju en bra kompromiss, log Henning.

Henning berättade vad som ingick i ansvaret för en kanin. Den ska ha mat och vatten varje dag och vid behov ska buren städas. Sedan lämnade han de båda damerna för att gå ut till djuren.

-Du behöver inte fixa med någon kvällsmat idag, Annika. Det finns massor med mat över sedan kocken var här. Sitt ni bara här och ta det lugnt, så syns vi om någon timme när jag är klar.

Sedan försvann han ut.

-Jag tror att jag ska ta och städa till min kanin, sa Sofie. Det var länge sedan jag gjorde det och det ser ut som att det kan behövas.

-Kanske det, svarade Annika.

Fast Annika var tveksam. Sofie hade ju sagt att hon var trött. Varför skulle hon göra detta nu tvunget. De kunde väl bara sitta där och gosa med de små varelserna. Men hon vågade inte säga emot, så hon kikade lite på hur Sofie gjorde och gjorde sedan likt. Sofie hade städat till sin kanin flera gånger och visste precis var Henning hade allt som behövdes.

-Såja, Hemse, nu har du fått det fint, sa hon när hon var klar. Sedan började hon titta i de andra burarna. Alla burar såg ut att vara i behov av städning. Till Annika sa hon:

-Jag tror jag fortsätter med de andra. De vill nog också ha lite fint.

Nu kunde inte Annika hålla tyst längre:

-Men vi skulle ju ta det lugnt, det sa Henning. Du var ju trött.

-Ja, men det går nog över om jag aktiverar mig lite. Att städa till de här små djuren är ju inte speciellt svårt.

-Jaja, gör som du vill, men jag sätter mig nog och tittar på fiskarna lite.

-Visst, inga problem. Du ska ju vila.

-Ja, men din läkare tyckte ju att du skulle ta det lugnt.

-Jag tar det lugnt. Det här är inget jag tänker göra på accord. Jag har ju massor av tid på mig innan Henning kommer in igen.

-som sagt, gör som du vill.

Sofie städade och fixade och snart var alla burar färdigstädade.

-Tänk vad förvånad Henning kommer att bli när han kommer in.

-Det tror jag säkert, svarade Annika som fortfarande inte tyckte att det varit en bra idé.

Sofie hann inte mer än precis sätta sig i fåtöljen bredvid Annika förrän Henning kom in i rummet och undrade hur de haft det.

-Jo, jag har haft det bra, sa Annika. Jag har mest tittat på dina fiskar.

-Så bra, tyckte Henning. Du då Sofie.

-Jag har städat alla burarna.

-Va?

-Jo, jag tyckte det såg ut som att det behövdes. Jag skulle ändå städa till Hemse så det var lika bra att fortsätta.

-Ja, jag ser det nu. Men skulle du inte vila.

-Jag vilar ju nu.

-Ja, det behövdes ju verkligen, men det var inte meningen att du skulle göra alla själv.

-Alltså, det är i mitt huvud som det bor spöken, inte i armarna och benen. Jag kan faktiskt göra en del saker, sa Sofie lite uppnosigt.

-Jo, det vet jag. Jag vill bara inte att du kör slut på dig själv.

-Ååå det var ett fasligt tjat. Här har jag ansträngt mig och gjort fint och det är knappt någon som uppskattar det.

-Jo, men jag sa ju att det blivit fint.

-Ja, men du lät ändå kritisk på rösten.

Henning suckade. Det verkade inte spela någon roll vad han sa. Han kände inte igen den Sofie som kommit tillbaka från sjukhuset. Den som han kände sedan tidigare hade varit mycket trevligare och faktiskt gladare. Vad hade de gjort med henne egentligen. Kanske det är hennes mediciner, tänkte han. Vid tillfälle skulle han läsa lite på bipacksedlarna. Men han vågade knappast ens fråga efter dem. Han tittade på Annika och hon såg ut att tycka att situationen var ganska jobbig. Till Sofie sa han:

-Jag tycker verkligen att det blivit fint och jag tycker du har varit mycket duktig. Det är jag som har haft fel. Du är mycket starkare än jag trott. Ska vi gå och äta lite nu. Jag är hungrig efter allt slit som det var hos korna idag.

De lämnade smådjuren och diskussionen bakom sig för att gå och äta kvällsmat.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.