39

Henning, Annika och Sofie hade åter samlats i källaren. Annika och Sofie hade vars en kudde och filt och låg ner i sittpuffarna. De hade dragit för draperiet så att inte träningsmaskinerna skulle synas. Henning satt i mitten och höll Mia Törnbloms bok “Självkänsla nu” i handen. Han hade bestämt att han skulle läsa lite ur den för dem. Eftersom Annika var “utbränd” och Sofie var deprimerad, tänkte han att det skulle bli för jobbigt för dem att läsa själv. Det där med koncentration var något som båda kunde ha problem med. Båda hade också problem med självkänsla och därför tänkte han att de skulle läsa lite i den här boken. Han hoppades att de skulle kunna ha trevliga diskussioner kring det som de läste.

-Jag hoppar rakt in i boken, tänker jag. Är ni med, sa Henning

De båda damerna nickade och Henning började läsa. Första kapitlet handlade om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende. Där fanns flera underrubriker som till exempel “varför räcker det inte med självförtroende” och  “exempel på den låga självkänslans följder”. Innan varje ny underrubrik pausade Henning och undrade om det var något de ville kommentera. Vid första pausen sa Annika:

-Men du har ju bara läst några få rader. Vi måste få höra mera innan vi kan kommentera.

Vid den tredje pausen sa Annika:

-Den där Jesper låter nästan som dig Henning. Snygg och har lätt för att få kvinnor.

-Ja, fast jag har aldrig riktigt gjort som Jesper. Han verkar ju ha sårat många kvinnor efter att ha gett dem falska förhoppningar och det bara för att han själv har dålig självkänsla. Det är ju inte okej och så har jag vad jag vet inte gjort.

-Nähä och hur har du gjort då?

-Jo, alltså jag har väl raggat tjejer, men jag har varit ganska ärlig med att det förmodligen inte blir något. De brukar dock insistera och de tror att jag ska ändra mig. Men det har jag aldrig gjort.

Henning fortsatte att läsa. Men redan innan nästa stopp hade Sofie som hela tiden varit tyst, somnat.

-sover Sofie, undrade Annika som inte riktigt såg från sin plats.

-Ja.

-Tror du att det är något som är fel? Eller var hon så här trött förut också?

-Nej, det var hon inte och helt ärligt, jag vet inte om det är något som är fel. Jag känner faktiskt inte riktigt igen henne. Hon var inte på detta sätt innan. Jag tycker det är en helt annan Sofie här nu. Denna Sofie vet jag inte om jag hade velat sätta en ring på.

-Nej, säg inte så, tänk om hon vaknar och hör dig.

-Jo, jag vet, men det känns inte bra.

-Jag förstår dig. Vad kan vi göra då?

-Jag vet inte. Jag tänkte jag skulle läsa lite på bipacksedlarna till hennes tabletter och se om där står något. Men jag vågar inte fråga efter dem. Jag är rädd att hon ska ta illa vid sig och bli sur.

-Kan vi ringa till hennes läkare tror du?

-Det har jag absolut övervägt. Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Kanske att vi överreagerar. Jag tänker att jag vill låta det gå några dagar. Hon har ju precis kommit hem. Det är förmodligen jobbigt.

-Ja, men det här blir ju jobbigt för oss också. Det känns som om vi måste trippa på tår hela tiden.

-Ja, jag vet. Jag ringer väl läkaren imorgon.

-Det tror jag blir bäst.

-När ni var i skogen tillsammans verkade ni ha ganska trevligt. Ni skrattade båda.

-Ja, jo, det var ganska trevligt. Jag tror att jag såg en skymt av den Sofie som du förälskat dig i.

-Det låter bra att den Sofie fortfarande finns där inne någonstans.

-Ja.

-Vad säger du, ska vi ta och sova här nere alla tre i natt igen?

-Det kan vi väl.

De hade valt att sova i källaren även natten innan för att få vara tillsammans alla tre.

 

Den här natten vaknade Sofie när de andra fortfarande sov. Sofie trippade försiktigt iväg för att gå på toa. När hon kom in i på den lilla toaletten fick hon syn på sig själv i spegeln. Hon såg ju ut som ett troll. Håret var både stripigt och alldeles rufsigt. Var hon verkligen så kraftig som spegelbilden visade. Det var ingen vacker syn. Hon började klämma och känna på kroppen. Spegelbilden talade förmodligen sanning, för det var mjukt på flera ställen. Det gick inte att hejda alla negativa tankar. Hon hittade snabbt det ena felet efter det andra. På väg tillbaka till sittpuffarna där hon nyss legat och sovit kikade hon lite på Henning och Annika som båda låg och sov. Det var ganska mörkt i rummet, men hon kunde ändå se dem. Hon tänkte på det som hänt under eftermiddagen. Vad tyckte Henning egentligen om henne? Hade han köpt ringen bara för att hon inte skulle skada sig igen? Han verkade gilla Annika i alla fall. De pratade på och var så bra vänner. Själv hade hon känt det som att hon blivit utsatt för en massa kritik bara och att de inte litade på henne.  

Sofie la sig ner och fortsatte att förstora upp alla fel hon kunde hitta. Hon ville ju gilla Henning, men sedan hon kommit tillbaka hade allt känts så annorlunda. Hade han haft ihop det med Annika i alla fall? Annika var vältränad och snygg. Det hade Henning till och med erkänt att han tyckte. Men Sofie var bara en fet gammal tant. Det hade han visserligen inte sagt, men det behövdes inte. Det kände hon ju själv. Plötsligt kom hon på att hon skulle anstränga sig lite mera. Hon skulle cykla länge på den där motionscykeln nästa dag. Och istället för ett varv i skogen, tänkte hon ta två. Det där med tacksamhet och allt annat som Henning skrivit på sin långa lista, det fick vänta. Nu gällde det att komma i form.

Efter att hon en lång stund vänt och vridit sig i puffarna somnade hon äntligen om. När hon vaknade hade Henning försvunnit. Förmodligen var han ute. Annika hade hämtat sin kanin och hade den i famnen.

-Godmorgon. Har du sovit gott?

-Godmorgon. Sådär, erkände Sofie. Jag vaknade i natt och gick på toa, men sen hade jag svårt att somna om.

-Så är det för mig ganska ofta. Vi kanske får tillfälle att vila senare idag.

-Kanske det.

Sofie tänkte på nattens funderingar.

-Jag tänkte cykla lite, sa hon. Ska bara gå och byta om till mjukiskläder.

-Okej, sa Annika som satt kvar och fortsatte att gosa med kaninen.

Sofie var strax tillbaka och satte sig på cykeln. Idag tänkte hon inte cykla sådär sakta och försiktigt som hon gjort innan. Nu skulle hon verkligen kämpa. Var det kanske för att hon var så fet som Henning satt henne på cykeln från första början? Han hade tydligen bara en massa dumma ursäkter för allt, tänkte hon. Hon retade upp sig själv mer och mer medan hon cyklade och ju mer uppretad hon blev, ju hårdare trampade hon på. När hon cyklat i en halvtimme, undrade Annika hur länge hon tänkte cykla.

-Det har jag inte bestämt än, sa Sofie. Jag håller på tills jag inte orkar mer eller tills vi ska göra något annat.

Den där Annika är inte så dum hon heller, tänkte Sofie. Nu vill hon att jag ska sluta så att hon kan fortsätta att vara snyggare än mig. Men det kan hon glömma. Irritationen över Annika fick henne att trampa ännu mera. När hon cyklat i ungefär en timme kom Henning.

-Oj, vad du är flitig, utbrast han när han fick se Sofie sitta vid cykeln. Jag tänkte att vi skulle gå en sväng i skogen.

-Det kan vi väl, sa Sofie. Jag är ju ändå klädd för att röra på mig.

-Jag ska bara släppa tillbaka min kanin, sa Annika. Henning, kan du hjälpa mig lite.

-Det kan jag göra, sa Sofie snabbt.

-Jaha, okej…. Jag tycker det är svårt att öppna luckan till buren och hålla kaninen samtidigt.

-Inga problem, det fixar jag.

Sofie skuttade upp före Annika och in i djurrummet.

-Hej, Hemse. Jag får ta dig senare, nu ska vi gå ut i skogen.

De tre tog på sig sina ytterkläder och gick ut. Sofie tog täten och höll ett ganska högt tempo när hon traskade iväg den lilla stigen.

-Har du ätit frukost idag förresten, undrade Henning.

-Nej, det glömde jag. Det var så roligt att cykla, svarade Sofie.

-Men oj! Då kanske du skulle gjort det innan vi gick iväg.

-Nej, det behövs inte. Jag är inte speciellt hungrig. Jag kan äta senare.

När de kom tillbaka till gården igen, sa Henning:

Jag tänkte att vi skulle åka till blomsterhandeln och köpa en blomma till Karl som tack för alla hjälp.

-Är det okej om jag stannar hemma. Jag har ju inte ätit än. Jag vill gärna gosa lite med Hemse också.

Henning tvekade, men accepterade till slut förslaget. När Annika och Henning åkt iväg gick Sofie ner i källaren igen. Hon tänkte cykla lite till. Frukosten hade hon glömt av igen. Eller glömt hade hon väl inte, hon snarare ignorerade den och tänkte att hon inte behövde någon. Ska man bli av med fett, kan man ju inte fylla på med något mera. När hon cyklat i en halvtimme bestämde hon sig för att sluta. Hon ville inte att Annika och Henning skulle komma på henne. Hon tog en snabb dusch och gick sedan in i rummet med smådjuren. Hon hann precis sätta sig när hon hörde bilen rulla in på gårdsplanen.

-Där hade jag tur, sa hon till den lilla svarta varelsen hon höll i knät.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.