41

Sofie och Henning hade precis lagt sig. Det var första natten de skulle dela sovrum. Sofie kände sig obekväm i situationen. Visserligen var Henning väldigt snäll och omtänksam och nu var de ju faktiskt till och med förlovade, hur konstigt det än verkade. Men det kändes ändå inte helt okej.

-Känns det lite jobbigt, undrade Henning.

Sofie som fortfarande försökte koncentrera sig på taket vände nu på sig och la sig på sidan mot Henning innan hon svarade:

-Lite kanske.

-Jag lovar att jag aldrig ska röra dig om du inte vill. Du behöver inte vara orolig och om du inte vill ha ringen, så behöver du ju inte. Det var väl lite förhastat kanske, men det kändes ändå rätt. Om du vill kan du alltid få gå och lägga dig lite före mig, eller om du vill tvärtom så går det också bra.

-Jag vet inte vad jag vill. Jag både vill och vill inte.

-Jag förstår dig. Det är samma för mig, fast kanske lite annorlunda ändå. Jag vill väldigt gärna vara med dig hela tiden. Jag tycker mycket mer om dig än jag vågat erkänna ens för mig själv. Det märkte jag framförallt när du var på sjukhuset. Och nu när du är hemma vill jag röra mycket mera vid dig än jag gör och jag vill hålla om dig, jag vill kyssa dig och ja… hmmm…. men samtidigt vill jag det inte. Jag vill inte göra det om du inte vill, jag vill inte skada dig på något sätt och jag vill inte göra dig varken rädd eller nervös.

-Du är verkligen snäll. Problemet är väl att jag inte vet riktigt var jag har mig själv. Jag litar inte på mig själv. Du ser ju själv hur det blir när jag ger mig själv för mycket utrymme. Det slutar med att jag hamnar på sjukhus och att både du och Annika får ett par jobbiga veckor. Jag förstår nu hur mycket ni har oroat er, men jag kan inte hjälpa det. Jag förstår inte själv hur det blir som det blir. När jag tänker på det i efterhand så verkar det helt orimligt och obegripligt. I ena stunden är det mesta någorlunda okej och i nästa så har någon sagt eller gjort något pyttelitet och då vaknar mina hjärnspöken till liv igen.

-Jag vet och det är något vi tillsammans måste komma tillrätta med. Det går ju inte att ha spöken i huvudet.

-Nej, men jag vet inte hur jag ska bli av med dem. Tror du verkligen att du kan hjälpa mig med det.

-Det hoppas jag verkligen. Jag hoppas att lite nya rutiner och nya tankebanor ska hjälpa dig och vi har ju faktiskt redan börjat och innan Annika kom hit tyckte du väl att det hade effekt.

-Ja.

-Då är det så vi måste fortsätta. Du var inte redo att möta en till person när Annika kom. Det var dumt av mig att ta hit henne så tidigt, men jag trodde verkligen att du var redo att gå till nästa nivå.

-Det trodde nästan jag också.

Sofie suckade. Det kändes hopplöst svårt att bli av med de där spökena och de var verkligen opålitliga. De verkade kunna komma fram lite när de själv tyckte att det passade.

-Jag hoppas att dina spöken inte säger dumma saker om mig bara, sa Henning och log mot Sofie.

Det pirrade till i hela Sofie. Hans leende hade tydligen fortfarande samma effekt på henne. Hon försökte le tillbaka innan hon svarade:

-De gör vad de kan, men jag tror inte att de ser vad jag ser.

-Vad ser du då?

Sofie rodnade när hon svarade:

-Hmmm jag ser en väldigt vacker man. Vältränad och snygg som få. Dessutom ser jag att han har ett hjärta av guld.

-Ser du det?

-Ja.

-Vet du vad jag ser när jag tittar på dig?

-Nej.

-Jag ser en vacker kvinna som kämpar för sin rätt till sitt eget liv. Innanför det negativa skalet ser jag en bländande skönhet som kommer långt inifrån hjärtat. En skönhet som lyser och värmer. Värmen smälter mitt hjärta och skrattet jag hör ibland får mig att för en stund tro att jag är i paradiset.

-Du hittar på.

-Nej, det är sant. Jag har varit tillsammans med många olika kvinnor, men jag har aldrig träffat någon som dig. Du är helt fantastisk.

-Jag har svårt att tro på det.

-Det är för att dina hjärnspöke har bosatt sig i ditt huvud.

-Kan du inte säga något som är enklare för mig att tro på?

-Men det skulle kanske inte vara sant.

-Hmmm….

Henning lyfte sin arm och skulle just stryka bort en hårslinga som letat sig ner i ansiktet på Sofie. Men han hejdade sig.

-Får jag, undrade han.

-Får vadå?

-röra lite vid dig?

-Ja.

Henning fortsatte den rörelse han påbörjat och strök hårslingan åt sidan. Sedan låg han bara helt tyst och tittade på henne. Sofie visste inte vad hon skulle ta sig till. Hela hennes kropp ropade efter mera. Hon ville kasta sig över Henning, men hon vågade inte. Hon var rädd för sig själv.

-Jag vill så mycket mer, sa hon till slut. Men jag vågar inte. Jag är rädd att jag ska göra något dumt. Något som väcker mina spöken.

-Vad är det du vill mera av?

Hennig misstänkte vad det var hon ville mera, för han hade sett reaktionerna som hon försökte dölja, när han rörde vid henne. Men han ville ändå höra det.

-Jag vill mera av dig. Jag vill …. åååå vad det är jobbigt!

Henning log, men det gjorde det bara ännu jobbigare. Hon kunde inte tänka klart när han log sådär.

-Säg det, sa han. Vad är det du vill?

-Jag vill vara nära dig, jag…. jag skulle…. när du rör vid mig… det pirrar i hela mig… Jag …

Hon suckade och gav upp.

-Så det är okej om jag stryker bort hårslingor från ditt ansikte.

-Jaaa!

-Hmmm vad mer får jag göra.

-Du retas!

-gör jag väl inte. Jag bara undrar vad jag får göra. Får jag göra såhär.

Henning satte ena armbågen i madrassen och la den andra armens hand på hennes axel och välte henne försiktigt på rygg. Sedan kysste han henne försiktigt.

Sofie höll på att explodera. Hela hon var helt till sig av upphetsning. Hon la sin hand på hans överarm och njöt av kyssen. Men hon var fortfarande rädd. Inte för Henning utan för sig själv.

När Henning drog sig tillbaka till sin halva sa hon:

-Ja, du får göra så också. Och just nu skulle jag vilja att du gjorde mera. Jag tror snart att jag spricker.

-Men då gör jag väl lite mera, sa Henning och gjorde om samma sak igen.

När han för andra gången lagt sig ner, sa han:

-Nu tror jag att det räcker för idag.

Sofie höll med, trots att hela hennes kropp fortfarande ropade efter mera. Var det kroppen eller knoppen hon skulle lita mest på? Förmodligen kroppen eftersom huvudet hittills mest ställt till det för henne.

-Just nu skulle nog fråga tio bland mina depressionsfrågor få siffran noll, instämmer inte alls.

-Vilken är fråga tio, undrade Henning som inte riktigt kom ihåg de frågor Sofie brukade svara på för att bedöma sin nivå av depression.

-Jag har inget intresse för sex. Står det. Och jag tycker inte det stämmer på mig just nu.  

-Det betyder att du just nu har intresse för sex.

-Nej, jag skulle vilja säga att jag just nu har väldigt stort intresse för sex.

-Det gläder mig, men tror du ändå inte att det är bäst att vi slutar så här idag.

-Jo, det tror jag.

De låg på sidan båda två och tittade på varandra. Den mesta upphetsningen började lägga sig.

-Det känns mycket enklare att prata med dig när inte Annika är i närheten, sa Sofie efter en stund. Inte för att jag längre tycker illa om Annika, men jag känner mig mer avslappnad när hon inte är i närheten.

-Du är också en helt annan person när hon inte är i närheten.

-Varför är det så? Jag kan prata med Annika ganska enkelt när du inte är med. Vi hade ju ganska trevligt i skogen när vi gick tillsammans, hon och jag. Problemet uppstår bara när ni är båda samtidigt.

-Jag vet faktiskt inte vad det kan bero på. Kanske det har med din självkänsla att göra. Som du själv var inne på tidigare, så gör din låga självkänsla att du helst vill gömma dig i ett hörn. När det är två eller flera närvarande så tar kanske din självkänsla över och styr.

-Kanske det. I så fall måste vi skynda oss att läsa mera i Mia Törnbloms bok om självkänsla, så att jag kan få tips och råd på hur jag ska stärka min.

-Det tycker jag låter som ett bra förslag. Vi kan överhuvudtaget försöka sätta lite bättre fart på alla aktiviteter som jag hoppas ska göra era situationer bättre.

-Jag håller med.

-Vi måste lära Annika det där med tacksamhetsjorunal och ni båda behöver börja på att skriva små dagboksanteckningar. Inget avancerat, jag vill bara att ni kommer igång.

-Okej.

-Ni båda behöver även börja jobba med prioriteringar. Ni behöver helt klart börja att prioritera er själv först och alla andra sen.

-Usch, nu börjar det låta mycket och jobbigt. Nu känner jag hur mina små spöken börjar krypa fram igen.

-Ajaj, det var inte bra. Men som jag sagt hela tiden så ska vi inte göra det så allvarligt och vi ska ta små, små steg i början. Det blir inte alls mycket och inte alls svårt. Du kommer inte ens att märka att det är flera saker vi jobbar med.

-Tror du det.

-Det är min mening.

-Okej.

-Du verkar fortfarande skeptisk.

-Ja, alltså de där spökena tar verkligen varje chans de får.

-Försvinner de av en kyss tror du?

Sofie fnös.

-Tja, kanske.

-Får jag prova?

-Men vi skulle ju inte göra mera idag.

-Nej, men en godnattpuss kan du väl få? Sen sover vi.

-Okej, en liten då. Du får inte sätta igång hela systemet igen.

-En liten, sa Henning och sträckte sig över och kysste henne en sista gång.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.