42

Henning hade som vanligt stigit upp vid fem på morgonen. Innan han lämnade sovrummet stod han en stund och tittade på Sofie som fortfarande sov. Han tänkte på samtalet de haft kvällen innan och på de kyssar som han gett henne. Hon var verkligen en mycket speciell kvinna. Helst ville han krypa ner i sängen och lägga sig riktigt nära henne, men han ville inte väcka henne. Hon behövde få sova. Det hade varit en tuff period för henne med både känslor och tankar som slet henne fram och tillbaka.

När han till slut lämnade sovrummet gick han ut i köket och åt en tallrik gröt innan han gick ner i källaren för att träna lite. Den senaste tiden hade han använt roddmaskinen, men idag tog han träningscykeln. Efter att ha cyklat i en halvtimme satte han sig i en av fåtöljerna som stod där nere tillsammans med alla sittpuffar. Han hade ett block och en penna med sig. Idag ville han nämligen göra anteckningar om vad Gud sa. Det hade han gjort förut och de samtalen då han gjort anteckningar hade varit de mest givande. Gud hjälpte honom lite med planen för hur han skulle hjälpa Annika och Sofie med deras besvärliga problem. Fokus skulle ligga på att få till bra rutiner. De behövde sätta sig själv i första rummet och Annika skulle behöva lära sig planera. Även om hon planerat tidigare, så var det nu viktigt att i planeringen göra plats för henne själv. Det trodde Henning inte att hon haft med förut. Under eftermiddagen skulle de försöka komma igång med Mia Törnbloms övningar från boken självkänsla nu. Det skulle också hjälpa dem. Dålig självkänsla var en bidragande orsak till att Annika nu var utbränd och att Sofie var deprimerad. Det var naturligtvis inte en sak som gjort dem båda sjuka, men den dåliga självkänslan var förmodligen en bidragande orsak.

 

Innan han avslutade samtalet med Gud, sa Gud åt honom att vara försiktigt med Sofie. Hon är ömtålig, sa han. Henning tyckte det var ganska onödigt att han påpekade detta, för det visste han ju redan. Han brydde sig inte om att göra någon anteckning om det utan gick istället ut till korna.

När han stod mitt på foderbordet fick han plötsligt se Sofie. Hon var på väg in till korna för att skrapa ner skit. Henning släppte det han hade i händerna och gick för att säga godmorgon till henne.

-Godmorgon, svarade hon.

-Skulle du inte sova? Vi har ju många viktiga saker att göra idag och då kanske du behöver vara ordentligt utvilad.

-Det är ingen fara. Det är ju Annika som är utbränd, inte jag.

-Jo, visserligen, men du har ju sagt att du känner dig trött.

-Ja, men nu känns det ganska bra.

Henning var inte helt övertygad, men lät henne vara. Han var ju ändå glad att se henne. De gjorde klart sysslorna i stallet tillsammans innan de gick in i huset igen.

Annika hade dukat fram förmiddagsfikan och satt redan och åt.

-Jag tänkte att vi kanske skulle ta och gå bort till Karl nu direkt på förmiddagen, sa Henning. Annars kanske vi missar det idag igen. Sen har jag massor med saker vi ska göra. Bland annat måste vi läsa en bra bit i boken om självkänsla.

-Okej.

-Vill ni följa med båda två eller?

-Ja, jag vill absolut följa med, sa Annika. Han har ju varit till god hjälp för mig också och jag vill gärna tacka honom för det.

-Du då Sofie?

Sofie var tveksam. Hon visste inte hur hon skulle fixa det. Hon var ganska trött, trots att hon inte erkänt det för Henning tidigare på morgonen. Det var ju också ganska jobbigt att möta andra människor, speciellt trevliga sådana och Karl tillhörde helt klart den trevliga skaran. Men samtidigt ville hon ju bli bättre snabbt och att möta utmaningar skulle kanske hjälpa. Dessutom ville hon ju inte vara sämre än Annika, så hon sa:

-Ja, jag följer gärna med.

-Okej, då går vi när vi ätit klart då.

De tre avslutade fikastunden och gick därefter bort till Karl. Henning hade köpt en enorm blomstergrupp och i gruppen hade han lagt en hög med trisslotter. De fick ta Hennings lilla ombyggda skrinda att köra blomman på. Den var för tung och otymplig för att de skulle orka bära den hela vägen. Karl och hans fru blev väldigt glada över den fina gruppen. De tyckte också att det var roligt att få se Sofie hel och levande. Sofie log, men sa inte så mycket. Hon försökte hålla sig lite bakom Annika och Henning vilket fungerade ganska bra. Henning och Annika skötte det mesta av samtalet. Karls fru ville bjuda på kaffe, men Henning avböjde.

-vi har lite att pyssla med på gården, sa han.

Karl och hans fru förstod vad han menade och lät dem gå.

När de gick tillbaka till Hennings gård tog de en annan väg. Det var en lite mindre traktorväg som gick mellan åkrarna.

-Jag tyckte inte vi kunde ta den här vägen när vi hade blomman med oss för då hade den kanske hoppat sönder på vagnen. Men nu går det ju. Den här vägen är lite finare än landsvägen, tycker ni inte.

-Jo, höll både Sofie och Annika med.

Henning och Annika fortsatte att prata medan Sofie fortsatte att hålla sig lite i bakgrunden. Hon kände sig lite konstig i huvudet. Hon försökte skaka av sig det, men det gav inte med sig.

-Nej, titta inte på mig sådär, skrattade Annika. Med ditt leende kan du ju få vilken kvinna som helst att svimma. Ska du le sådär, får du göra det mot Sofie.

Henning vände sig mot Sofie och log ett av sina varmaste leenden. Men i samma sekund som deras ögon möttes, föll Sofie till marken.

-Titta nu vad du har gjort, sa Annika som fortfarande försökte skämta. Men nu var hon lite osäker. Hon visste inte om Sofie spelade med eller om det var på riktigt.

Inte heller Henning var helt säker på vilket när han gick fram till henne för att hjälpa henne upp. När Sofie fortsatte att ligga kvar på marken förstod de snart att det inte var ett skämt från Sofies sida. Hon hade svimmat på riktigt.

-Sofie…. Sofie, försökte Henning. Hur är det?

-ska jag ringa efter en ambulans, undrade Annika.

Just då kvicknade Sofie till. Henning som hade lagt sig på knä på marken intill sa åt Annika att vänta med amublansen. Istället fortsatte han prata med Sofie:

-Vad hände, hur mår du?

Det snurrade och och surrade fortfarande i Sofies huvud och hon visste inte riktigt vad som hade hänt.

-Jag vet inte, det snurrade till och sedan… jag vet inte vad som hände. Var är jag?

-Vi var på väg hem från Karl, min granne, du vet.

-Jaja….

Henning vände sig till Annika:

-Jag tror vi lugnar oss med ambulansen, men vi måste nog ringa till sjukhuset i alla fall.

Henning tog fram sin telefon och ringde till sjukhuset. Medan signalerna gick fram, sa han till Sofie:

-Du får ligga kvar här tills jag har pratat med din läkare.

Efter en stund svarade en sköterska. Sofies vanliga läkare var tydligen ledig, men till slut fick Henning prata med en annan läkare. Läkaren tyckte att de skulle komma in omgående, men att de förmodligen skulle kunna köra själv och inte använda ambulansen.

Henning och Annika hjälpte Sofie att komma på fötter och sedan gick de på vars en sida om henne och stöttade henne hela vägen till bilen. Det surrade fortfarande i Sofies huvud och det kändes som om hon ville kräkas.

-Har du tagit din medicin så som läkaren sagt till dig, undrade Henning

-Ja. Jag tänkte slutat med den ena, men jag har inte gjort det, svarade Sofie.

-Jag tror inte att man ska sluta på eget initiativ, sa Henning, så det var ju bra att du inte gjorde det.

Henning trotsade de flesta hastighetsbegränsningar på sin väg till sjukhuset. Läkaren hade sagt att de skulle köra till akutmottagningen, för det skulle göras en hel rad undersökningar för att klargöra vad som hänt. Flera timmar och många prover andra undersökningar senare hamnade de hos läkaren på allmänpsykiatriska avdelningen.

-Proven visar inte på något kroppsligt fel, sa läkaren. Det är ju positivt i alla fall.

Sofie som nu kvicknat till och kände sig nästan som vanligt höll med.

-Jag tror att det helt enkelt blivit lite för mycket. Det har blivit för många intryck och din hjärna har inte hunnit sortera upp allt. Jag skulle vilja påstå att du utöver depressionen, nu också har en utmattning.

-Precis som jag, sa Annika och log mot Sofie

-Jaha, där ser man, sa läkaren. I alla fall. Jag vill att du nu tar det väldigt lugnt. Mycket lugnt. Jag vill hålla kvar dig här över natten så att vi kan ha uppsikt över dig lite.

-Nej, det vill jag inte, sa Sofie.

-Jo, men jag vill justera din medicin också lite.

-Ja, men jag vill ändå inte.

Läkaren suckade.

-För utmattning kan jag inte hålla kvar dig mot din vilja. Om det däremot varit din depression hade jag kunnat göra det. Vad säger ni andra?

 

Fortsättning följer… imorgon 🙂

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.