43

Henning, Sofie och Annika satt tillsammans med en läkare på allmän psykiska avdelningen. Läkaren ville hålla kvar Sofie eftersom hon tidigare på dagen svimmade av utmattning. Men Sofie ville inte och nu vändes frågan till Henning och Annika. Annika tog Sofies hand, men sa inget.

Henning tittade på sin lilla prinsessa, men sa inget heller. En lång stund var de tysta och tittade på Sofie. Det började snurra i Sofies huvud igen.

-Snälla Henning, sa hon med tårar i ögonen. Jag vill verkligen inte vara här mer.

-Men om det är för ditt eget bästa då? Om han vill justera din medicin, då är det väl bra? Du sa ju själv att du ville sluta med den ena.

-Vilken medicin ville du sluta med, undrade läkaren.

-Jag vet inte. Jag tänkte att det var medicinen som gjorde mig trött och att om jag slutade med en så skulle det bli bättre.

-Nja, medicinen som du fått gör dig nog inte trött. Det är allt det du varit med om som gör dig trött. Dels förlorade du en del blod när du för någon vecka sedan skadade dig själv så allvarligt att du hamnade här och bara det kan göra att du känner dig trött. Men den främsta anledningen är förmodligen ändå allt det som händer i ditt huvud. Dels är det själva händelsen när du skadade dig själv. Det var ingen enkel sak och det pågick en hel del i ditt huvud när det hände. Sedan var du här i ett par veckor, vilket kan ha påverkat. Men sedan har jag förstått att du i samband med hemresan härifrån förlovade dig med Henning och det har förmodligen också satt igång en hel del i ditt huvud.

-för att inte tala om hur du hela tiden försöker vara duktig hemma på gården. Jag sa ju till dig att vila idag på morgonen, inflikade Henning.

-Ja, det är faktiskt viktigt. Visserligen kan man oftast inte vila sig frisk från en depression, men det beror också på i vilket stadie man befinner sig. Hade du varit här hade det bara varit vila.

-Ja, men jag vill inte vara här, sa Sofie igen.

-Nej, jag vet. Men då måste du lova att faktiskt ta det väldigt lugnt. Du kan inte vara den där duktiga tjejen. Inte nu. Det får du eventuellt vara senare. Henning berättade att ni gick till grannen och förmodligen var det besöket som blev droppen.

Sofies tårar rann nu ner för kinderna. Det här samtalet gjorde inte något bättre. Hon mådde bara ännu sämre. Hon ville inte vara med längre. Hon orkade inte mer. Hon tog sats för att gå därifrån. Hon reste sig och gick mot dörren.

-Vart ska du, undrade Henning.

-Jag vet inte, sa Sofie. Bort! Jag vill inte mer! Jag orkar inte!

-När du säger så kan jag mycket väl lägga in dig mot din vilja. Vi vill ju ditt bästa, sa läkaren.

-Nej, sa Sofie och gick ut i korridoren.

Annika som led med Sofie reste sig snabbt och gick ifatt henne.

-Sofie, sa hon. Stanna, vänta på mig.

Sofie saktade ner, men stannade inte. Annika kom i alla fall ikapp henne och tog henne i handen och vände henne mot sig.

-Sofie! Jag förstår dig. Jag hade inte heller velat stanna här. Jag vet inte vilket som är bäst för dig. Jag vill ditt bästa och det vill vi alla.

-Jag blir inte hjälpt här. Det passar inte mig.

-Nej, men du verkar inte bli hjälpt hos Henning heller.

-Det är nog mitt eget fel. Jag trodde inte att det skulle bli såhär. Jag tyckte själv att depressionen började ge med sig. Men jag hade inte räknat med detta. Jag trodde att det skulle bli bättre om jag höll igång och gjorde så mycket som möjligt.

-Det trodde jag också när jag blev sjukskriven. Jag trodde att det skulle bli bättre om jag bara kunde göra lite till, lite bättre. Jag svimmade som tur var inte, men jag hade en kollega som såg mig. Hon hjälpte mig, det har jag berättat för dig. Jag vet inte hur det är att ha en depression, men jag vet hur det är att ha en utmattning. Ändå såg jag inte att du var på väg dit. Jag såg alla tecken, jag kände igen dem från mig själv, men jag trodde att det berodde på din depression. Sofie, du behöver all hjälp du kan få.

-Ja, men jag ser inte den hjälpen här.

-Nej, jag förstår dig. Men vi måste nog ändå gå tillbaka dit in. Läkaren vill ju justera din medicin.

-Jag vill inte dit in igen. Varför är det bara du som kommer? Varför följer inte Henning efter? Bryr han sig inte?

-Jo, det gör han och det vet du. Men han är livrädd just nu, det vet jag. Du la läkarens ansvar i hans händer. Henning vill ditt bästa och han vet förmodligen inte hur han ska kunna hjälpa dig bättre än vad läkaren och det här sjukhuset kan göra.

Sofie tittade ner i golvet. Annika hade förmodligen rätt. Efter en stunds tystnad sa Annika:

-Du behöver inte gå dit in igen. Jag kan gå dit och prata med dem. Det är jag ju bra på, log Annika och gav Sofie en vänlig knuff. Sofie bara nickade.

-Kom här. Annika ledde Sofie med sig och satte henne i en soffa.

-Sitt här och vänta. Lovar du att inte gå iväg, så lovar jag att hjälpa dig att komma härifrån. Går du, så kan jag inte hjälpa dig.

-Okej, sa Sofie motvilligt.

Annika försvann in i det rum där även Sofie nyligen varit. Sofie tittade på de andra som befann sig i det allrum som hon placerats i. Några av de andra kände hon igen sedan hon varit här förra gången. De satt och spelade kort med en sköterska. Ingen av dem verkade speciellt intresserade av vad Sofie gjorde. Däremot var det en sköterska som satt bakom en disk som verkade hålla ett öga på henne.

Efter en stund kom Annika ut igen.

-så, sa hon. Du ska få följa med hem. Men reglerna kommer att vara hårda. Det kommer att stå mycket vila på ditt schema. Läkaren har också ändrat lite på din medicin.

-Tack, sa Sofie. Men var är Henning.

-Ja du…. Vad ska jag säga…. Henning mår inte alls bra just nu. Det här har varit väldigt jobbigt för honom.

Sofie tittade oroligt på Annika.

-Vad menar du?

-Det har varit jobbigt för oss alla och om du inte visste det så är Henning …. ja han vet inte vad han ska göra för att få dig att förstå hur mycket han tycker om dig. Och ändå hela tiden blir det såhär. Det blir bra fel. Just nu vågar han inte se dig i ögonen säger han. Han är rädd att göra dig illa. Han vill ju ha med dig hem, det har han velat hela tiden. Han trodde att läkaren var den som visste bäst i det här fallet. Han skäms för att det var jag som gick efter dig och inte han.

-Förlåt, Annika. du har visst blivit någon slags förmedling mellan oss. Det är inte meningen.

-Det var precis vad Henning sa.

-Ja, men du är ju också utbränd.

-Ja, det var jag, men jag känner mig mycket bättre. Jag är inte lika trött längre. Jag hade ju redan varit sjukskriven ett tag när jag kom till Henning. Sedan har jag varit hos Karl i över två veckor. Dessutom har Hennings alla kloka tankar och idéer börjat ändra mig på djupet.

-Ändå har du ju knappt fått jobba något med det som Henning anser att vi är hjälpta av, sa Sofie

-Nej, jag vet. Men Henning säger ju också att naturen kan hjälpa oss och jag tror att den har hjälpt mig. Det är ett helt annat lugn hos Henning än vad det är i stan, tyckte Annika

-Ja, jag vet, höll Sofie med.

-Och det var precis detta lugn som gjorde att jag kunde övertyga läkaren om att det var till Henning du skulle.

-Orkar du förmedla en sak till?

-Visst, vad?

-Säg till Henning att jag behöver en kram och en någon som kan köra oss hem.

-Det ska jag med glädje förmedla.

Annika försvann in på rummet igen. Strax kom hon ut med Henning i släptåg. Sofie såg att han var röd i ögonen. Hade han gråtit? Han gick raka vägen fram till Sofie och gav henne en stor kram. Han höll henne länge länge.

-Förlåt, sa han när han till slut släppte.

-Ja, det blir nog bra, sa läkaren som nu också kommit ut i allrummet.

-du får åka hem och jag har gett Henning lite förhållningsregler. Han hjälper dig också med medicinen.

-Seså, ni två, nu går vi, sa Annika som var angelägen om att komma därifrån.

-Skönt att komma därifrån, fortsatte Annika när de satt i bilen igen. De som är där verkar ju inte riktigt kloka.

-Nej, det är just det som är problemet, sa Sofie. Tack för att du hjälpte mig därifrån.

Henning sa inget. När de kom hem, tänkte han också vila lite. Det tog på krafterna när känslorna fick så stort spelrum.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.