44

Det mesta av bilresan hem från sjukhuset var det tyst i bilen. Sofie och Annika satt där bak medan Henning körde. Annika hade försökt hålla igång ett samtal, men hade gett upp ganska snart. Det hade blivit ganska många turer till sjukhuset den senaste månaden och varje gång de åkte därifrån hoppades de att de inte skulle behöva åka dit igen. Den här gången var det ingen som behövde stanna kvar, även om det varit nära att Sofie behövt göra det. Nu var de alla tre trötta.

När de körde in på gårdsplanen sa Henning:

-Gå ni och lägg er att vila. Jag måste gå ut till djuren.

-Jag kan ta hönorna och getterna, sa Annika. Jag tror jag vet vad de ska ha.

-Tack, det var snällt. Men du kan väl följa med Sofie in och se till så att hon verkligen går och lägger sig.

-Visst, sa Annika innan hon vände sig till Sofie. Jag kan ge Hemse också. Jag ska ju ändå ge min egen kanin.

Sofie nickade bara. Hon var faktiskt ganska trött och hade inget emot att Annika följde henne in i sovrummet.

-Oj, vilket mysigt sovrum, sa Annika när hon klev in i det mörka rummet.

-Ja, titta här, sa Sofie och tände stjärnorna som Henning hade i taket.

-Wow… vill du ha dem tända?

-Ja, det kan jag.

-Klarar du dig själv nu då?

-Ja, det tror jag.

Sofie satte sig på sängkanten och Annika gick mot dörren.

-Tack för hjälpen, sa Sofie innan Annika hann stänga dörren.

Annika bara vände sig om och gav henne en tumme upp innan hon försvann ut.

Sofie la sig på sängen. Vilken dag. Hur kunde det bli som det blivit den här gången. Var hon verkligen utmattad som läkaren sagt. Utmattad blev man väl av stress? Kunde depressionen skapa sådan stress att man blev utmattad? Hon hann inte tänka speciellt länge innan hon somnade. När hon vaknade igen tittade hon på klockan. I två timmar hade hon sovit. Det hade gjort gott. Nu kände hon sig mycket piggare. Hon undrade vad de andra höll på med. Hon lämnade sovrummet och gick för att leta upp dem. Hon hittade Annika vid köksbordet.

-Hej, sa Annika. Har du sovit gott?

-Ja, tack. Vad gör du?

-Henning han gav mig en uppgift. Jag skulle gå ut och hämta två saker i naturen. Två likadana saker. Till exempel två stenar eller två grässtrån eller två av något annat. Jag har plockat två vackra lönnlöv. Visst är de fina.

-Ja, det är de. Men vad ska du göra med dem då?

-Henning sa att en av de saker jag skulle plocka skulle vara perfekt och den andra inte. Se här. Visst är detta lönnlöv helt perfekt. Helt perfekt flikat och vackert i färgen.

Sofie höll med, det var ett vackert löv.

-Men det andra då, undrade Sofie.

-Ja, när jag kom tillbaka sa Hennig att jag skulle jämföra de båda. Jag skulle skriva upp anledningar till varför det perfekta lövet är perfekt och varför det andra lövet inte är det. Sedan skulle jag ta det inte perfekta lövet och skriva upp ännu fler anledningar till varför det skulle kunna vara perfekt det också.

-Oj, det verkar klurigt. Hur går det då?

-Ja, det är väldigt svårt, men jag förstår vad Henning är ute efter. Jag vill ju att allt ska vara perfekt, men det finns egentligen inget som är mer perfekt än något annat. Det här lövet som jag från början inte tyckte var perfekt, fyller ju en väldigt viktig funktion ändå. Dessutom är det ju bara jag som tycker att det här lövet är perfekt. Trädet kanske inte tycker att detta löv är det som är mest perfekt. Förmodligen inte eftersom de flesta löven jag tittade på inte såg ut som detta. Hade mitt perfekta löv varit perfekt hade trädet förmodligen gjort fler av samma sort.

-Du har rätt. Det var en ganska nyttig övning för dig.

-Ja, jag vet. När jag var klar tyckte han att jag skulle gå ut och plocka fler perfekta och inte perfekta saker. Han sa att jag skulle göra det tills jag insåg att det inte finns något som är perfekt eller att allt är perfekt precis som det är.

-Han är ganska klok ändå, vår Henning.

-visst är han klok, men han är inte vår, han är din.

Sofie rodnade lite medan hon svarade:

-Var är han förresten?

-Jag tror att han har gått ner i källaren. Han behövde tänka lite sa han.

-Tror du att jag kan gå ner till honom?

-Det tror jag säkert.

Sofie reste sig med en suck.

-Det blir nog bra ska du se, sa Annika.

-Mmm…

Sofie gick bort till dörren som ledde ner till källaren och öppnade den försiktigt. Det doftade som vanligt gott där nere ifrån. Henning hade förmodligen startat ännu en sådan där rökelse pinne. När hon började gå nerför trappan hörde hon några konstiga ljud därnere. Vad sysslade han med egentligen? Hon kunde inte komma på vad det var för ljud, men när hon kom ner och fick se honom, visste hon vad det var hon hört.

Henning satt hopsjunken i den ena sittpuffen med ansiktet gömt i händerna. I knät låg ett block som nu var alldeles fuktigt av tårar. Pennan hade rullat iväg och låg en bit bort på golvet. Han verkade inte ha hört att Sofie kommit ner. Sofie stod stilla och tittade på honom en stund innan hon gick fram och satte sig intill och la armen omkring honom. Ingen av dem sa något, men Henning slutade att gråta och började torka bort några av tårarna. Till slut sa han:

-Förlåt. Förlåt för allt. Förlåt för att jag inte hjälpte dig att komma hem och förlåt för att jag är en sådan mes som sitter här och lipar. Förlåt, förlåt, förlåt.

Sofie svarade inte. Hon kunde absolut hålla med om att han var lite mesig som satt här och lipade och hon var besviken på honom för att han inte agerat mera för att få hem henne från sjukhuset. Fast nu ville hon inte diskutera det mera. Istället för att kommentera det han nyss sagt sa hon därför:

-Det var en bra uppgift du gett till Annika.

-Ja, kanske det.

-Vad har du för uppgift åt mig?

-Ingen! Du ska inte göra något!

-Vad ska du göra då?

-Jag borde försöka lyssna bättre på vad Gud säger.

-Har du inte lyssnat?

-Jag hörde vad han sa, men jag tog det inte på allvar. Han sa att jag skulle vara försiktig med dig. Det visste jag ju, men jag förstod inte att det var på väg att bli ännu värre. Han varnade mig, men jag brydde mig inte.

-Men det var väl inte så lätt att förstå.

-Kanske inte, men ändå. Se som det blivit nu. Det är bara mitt fel igen.

-Nej, det är det inte. Det är lika mycket mitt fel. Jag ville så mycket, men det blev visst för mycket.

-Ja, det är då inte lätt att hålla i din broms. Du verkar inte ha någon längre. Annat var det när du kom hit första gången, men sedan du kom tillbaka från sjukhuset har du ju farit på som en galning. Först cyklade du som en tok och sedan har du varit med ute hos djuren, trots att du skulle ta det lugnt.

-Ja, för att inte tala om alla känslostormar som jag gått igenom tillsammans med dig, sa Sofie

Nu log Henning.

-Får jag, sa han.

-Får vadå, undrade Sofie.

-Hålla om dig.

-Ja, det får du.

Henning satte sig till rätta och vände sig sedan mot Sofie och la armarna om henne. Sakta och försiktigt började han smeka henne över skulderbladen. Sofie försökte dölja en rysning genom att ändra sittställning i puffen, men var inte säker på att det verkligen lyckades. Hur kunde hon vara så känslig för hans beröring? Han behövde ju knappast nudda henne innan hon reagerade. Han fortsatte att smeka henne över ryggen och förflyttade sakta men säkert smekningarna längre ner. Hennes puls ökade och hon kände sig alldeles rusig. Hon lät sina nu lätt darriga händer glida över hans överarmar. Han fortsatte att smeka henne och när han nuddade ovansidan av hennes lår, kunde hon inte dölja den rysning som for som en ilning genom hela kroppen. Henning hejdade sig av reaktionen, men fortsatte sedan att smeka hennes lår, ner mot knät. Men när han kom till knät hejdade han sig igen och den här gången släppte han henne samtidigt som han sa:

-Nej, det här går inte. Vi kan inte göra såhär.

Sofie som nu andades häftigt fick bara fram ett hest:

-Varför?

Hon ville inte sluta. Inte nu. Henning hade också svårt att sluta, så han tog tag i henne igen och fortsatte där han nyss slutat. Men så slutade han igen.

-Nej, det går inte, sa han. Vi är inte redo för detta.

-Jo, jag är redo, sa Sofie som vägrade släppa Henning.

-Ja, men det går inte. Inte här och inte nu. Vi har ju precis kommit hem från sjukhuset och du skulle ta det lugnt. Jag vet inte om det här är att ta det lugnt.

Henning lyfte Sofies händer åt sidan och tog sedan tag om hennes handled.

-Din puls är hög, sa han, och du andas häftigt. Det är inget man brukar göra när man tar det lugnt.

-Nej, men det är en väldigt massa glada hormoner i omlopp just nu, försökte Sofie.

-Ja, det är ju bra, men vi måste ta det lugnt.

-Jag kan inte. Du har gjort mig sådan här. Det räcker att du tittar på mig eller att du nuddar mig, så rusar pulsen iväg.

-Det är inte bra. Jag får väl sätta på mig solglasögon och använda handskar, försökte Henning.

-Nej, jag vill ha hög puls.

Henning böjde sig fram och kysste henne och återupptog en tredje gång smekningarna. Just då öppnades källardörren och Annika kom ner.

-Här sitter ni och har det mysigt. Då ska jag inte störa, sa hon. Fortsätt ni.

-Nej, det gör inget, sa Henning. Jag försökte just förklara för Sofie att hög puls inte är bra för henne.

-Nej, det kan hända, men hög puls av den anledningen som hon har nu, det tror jag inte är farligt.

-Där ser du, sa Sofie till Henning.

-Okej, ni har kanske rätt, men vi kan väl ta det lite lugnt, tyckte Henning

-Ja, det är nog bäst att du är rädd om Henning Sofie. Du kan ju inte slita ut honom direkt.

-Ville du något, undrade Henning och vände sig till Annika igen.

-Jag undrade om vi skulle äta.

-Oj, det har jag helt glömt av, sa Henning.

-Ja det förstår jag. Du har ju haft händerna fulla, skojade Annika.

Tillsammans lämnade de källaren för en stund, men strax skulle de tillbaka dit ner igen.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.