45

De tre vännerna, Sofie, Henning och Annika hade satt sig i Hennings källare. De skulle gått ner i källaren redan kvällen innan, men de var så trötta att de hade bestämt sig för att gå och lägga sig.

Nu hade de dock bestämt att Henning skulle läsa vidare ur Mia Törnbloms bok självkänsla nu. Högläsning var ganska trevligt och alla tre tyckte de att det var synd att inte vuxna ägnar sig åt det mera. Ingen av dem hade egentligen varit med om någon högläsningsstund sedan de var små då mamma och pappa läste godnattsaga.

Henning hade tyckt att både Annika och Sofie skulle läsa boken han just nu höll i handen och det snabbaste sättet var därför att läsa för dem. Då skulle de få ta del av informationen samtidigt och dessutom skulle de kunna diskutera innehållet tillsammans.

De hade redan läst första kapitlet, men nu hoppades de att de skulle hinna betydligt längre.

-Jaha, sa Henning, kapitlet vi ska börja med idag heter “Varför är det viktigt med god självkänsla”. Det tror jag att ni redan vet, men vi läser väl kapitlet ändå.

Annika och Sofie höll med så Henning började läsa. Han hann inte läsa mer än drygt en sida innan Annika avbröt honom:

-Det låter precis som jag. Inte för att jag går i skolan, men jag känner ändå igen det. Så jobbigt.

-Ja, det förstår jag, sa Henning.

Henning gick tillbaka till början av det citat som Annika syftade på och läste det för dem igen:

“Jag vet att det inte borde vara så, men om jag är trött en dag efter skolan och går hem och lägger mig och vilar, och om någon kompis då ringer och frågar om jag vill hitta på någonting så säger jag alltid ‘ja’ även om jag egentligen inte orkar eller har lust. Jag tror att om jag inte säger ja så kommer de inte att ringa igen nästa dag. Jag vill inte vara så, men jag är rädd för att inte få vara med”.

Henning la ner boken och tittade på Annika.

-Är det såhär, så är det inte konstigt att du nu är utmattad. Om du först ska jobba en hel dag och när du kommer hem så måste du hela tiden vara beredd på ifall någon ringer och vill hitta på något. Ringer det ofta folk och vill hitta på något?

-Tja, ganska. Jag är ganska omtyckt bland de flesta och jag säger ju nästan aldrig nej. Det gör väl att jag är ett säkert kort att ringa till.

-Men betyder det att du går iväg på sådant som du inte tycker är roligt också?

-Ja, ibland. Sport till exempel, det är inte jag så intresserad av att titta på. Jag kan kolla ibland på tvn och jag går gärna till gymmet, men att gå på hockey eller fotbollsmatcher är väl inget som jag tycker är speciellt kul. Ändå har jag varit på flera både sådana matcher. Det är speciellt en kompis som ringer när han inte får med sig sina “vanliga” fotbollskompisar. Då ställer jag upp och följer med. Man vill ju vara en schysst kompis liksom.

-Men det låter ju förfärligt. Visst vill man vara en bra kompis, men man kan ju inte vara det på bekostnad av sig själv. Det där måste du ändra på. Du måste börja öva på att säga nej.

-Men det är inte så lätt. Jag har ju alltid sagt ja innan. Hur ska jag kunna börja säga nej?

-Du måste börja säga som det är.

-Men tänk om jag sårar någon?

-Det kan hända att du gör vid något tillfälle, men som det varit hittills så har du ju sårat dig själv och om de verkligen är dina vänner så vill de inte att du ska må dåligt.

-Nä, det är klart.

-förresten så tror jag att de känner sig lurade när du säger att du vill följa med när du inte ens tycker det är kul. Spelar du teater när de på planen spelar hockey eller fotboll?

-Ja, kanske jag gör. Lite i alla fall. Men det är inte så farligt. Du får ju det att låta som att det händer hela tiden och att jag tycker att det är en pina, men riktigt så är det ju inte.

-Det är väl tur det i alla fall. Men jag tycker det är illa nog. Gör du också så Sofie?

-Nej, jag gör nog tvärt om. De ringer nästan aldrig till mig. Jag har väl sagt nej tillräckligt många gånger för att de ska lämna mig ifred. Jag vill som jag sagt inte synas för mycket.

-Men det är ju inte heller bra. Blir inte det väldigt tråkigt att alltid bara sitta hemma?

-Jo, ibland. Särskilt när de på jobbet pratar om hur kul de haft eller hur kul de kommer att ha. Då gör det lite ont i magen, men det brukar gå över.

-Alltså, ni är ju inte kloka någon av er. Inte konstigt att det gått som det gjort för er. Ni måste faktiskt sätta er själv i första rummet. Ni är viktigast av allt. Det duger inte att ni anpassar er efter andra och det duger inte att man gömmer sig hemma i lägenheten medan alla andra har kul tillsammans. Om vi mixar er två kanske det blir lagom. Ni får väl helt enkelt lära er av varandra. Sofie, du får lära av Annika att säga ja och Annika, du får lära av Sofie att säga nej.

-Du får det att låta så enkelt, men det är ju inte det i verkligheten.

-Ni får sätta igång och öva. Utmana varandra redan imorgon. Sofie, du frågar Annika om hon vill göra en massa saker och då måste Annika säga nej och tvärt om.

-Men det är ju annorlunda. Det blir ju under kontrollerade former. Då blir det nog lättare. Då vet vi ju båda att det bara är övning och ingen behöver bli ledsen.

-Där har ni fel. Visst kan det vara lättare att öva under kontrollerade former och det är ju det som är meningen. Tänk på… hmmmm vem ska vi ta…. vilken idrottsstjärna som helst, det är nog lättast…. vi tar Zlatan.

-Vad ska vi göra med honom?

-Jo, hur många gånger tror ni att han stått på en tom fotbollsplan och övat på att skjuta bollen i mål?

-Det är förmodligen ganska många gånger.

-Kan man kalla det för kontrollerade former?

-Ja, men det är ju skillnad.

-Nej, jag tycker inte det. Ni kan väl göra ett försök.

-Jaja, vi ska försöka. Kan du fortsätta att läsa nu. Vi skulle ju hinna långt idag, sa vi.

-Ja, det ska vi, men vi måste ju uppehålla oss vid viktiga saker som detta, annars är det ju meningslöst att läsa. Vi läser ju för att växa och lära oss något. Det här är ingen skönlitterär bok.

-Ja, men kom igen nu.

Henning tog upp boken och fortsatte att läsa. Varken Annika eller Sofie ville avbryta något mer, så Henning lyckades läsa klart hela kapitel två och hela kapitel tre innan det blev stopp igen.

-Här är något intressant, sa Henning. “Varningslampor för låg självkänsla”. Kan undra hur många av dessa ni känner igen er i. Henning läste upp de små underrubrikerna:

  • Du ser ner på och pratar mycket skit om andra
  • Du gör saker (presterar) för att bevisa för andra att du kan, istället för att göra det du vill
  • Du går runt och känner dig som en bluff och tror att du snart kommer att bli avslöjad
  • Du jämför dig ständigt med andra och du är bara bra om ingen annan är bättre.
  • Du tycker att du är ful och tror att du vore lyckligare om du vore snyggare

-Jag känner igen mig i alla utom den översta, sa Sofie.

-Jag med, sa Annika. Fast för mig gäller faktiskt inte den sista.

-Det gör det för mig, men det är lite som en ond cirkel, sa Sofie. Min depression har gjort att jag tyvärr tröst-ätit alldeles för mycket vilket har gjort att jag gått upp på tok för mycket i vikt. Det gillar jag inte och det gör att jag känner mig ännu sämre, vilket gör att jag tröstäter ännu mera.

-intressant, tyckte Annika. Många skulle nog tro att jag är missnöjd med mitt hår, men jag älskar det.

Annikas hår hade en ton av orange i sig, vilket fick det att glittra ganska fint i solen när de var ute. Sofie kunde förstå vad Annika menade. Hon tänkte ju själv att alla med rött hår var väldigt missnöjda med det, men så var det tydligen inte.

-visserligen, fortsatte Annika, så var det en del killar i skolan när jag gick typ på lågstadiet, som retades och kallade mig för morot och allt möjligt konstigt och då var det inte så roligt. Men senare, när jag kom upp i tonåren, då var det nästan tvärt om. Då var jag lite unik med mitt orange hår och jag var typ ihop med en kille, för min hårfärg. Låter inte riktigt klokt, nu när jag tänker på det, men så var det.

-Ja, det låter faktiskt lite udda, sa Henning. Men jag håller med dig, ditt hår är väldigt fint.

Henning tog handen och stök det över Annikas hår. Sofie kunde se att inte heller Annika kunde låta bli att rysa av Hennings beröring. Det var helt klart något magiskt med hela Henning som gjorde att till synes alla kvinnor reagerade.

-Nej, gör inte så, sa Annika, fortsätt att läsa istället.

Henning skrattade:

-Ni verkar inte tåla mig någon av er.

-Nä, det kan hända.

-När jag tittar på Sofie, så svimmar hon och när jag känner på ditt fina hår, så ryser du. Jag hoppas att det inte är av obehag som du ryser.

-Nä, men jag vill inte.

-Bra, du övar visst redan på att säga Nej, retades Henning.

-Känn lite på Sofies hår istället. Det är bättre.

-Nej, inte nu. Det går inte. Jag kan inte kontrollera mig själv.

-Men vad är det med er.

-Nej, det är inte oss det är fel på, det är dig.

-Men det är väl inget fel om jag får er att rysa av välbehag.

-Nej, men du kan ju inte göra det hela tiden. Läs nu!

Henning övervägde att fortsätta att retas med dem, men tog istället upp boken och fortsatte att läsa.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.