46

Henning, Sofie och Annika satt i källaren. Henning hade läst ett par kapitel högt ur Mia Törnbloms bok; Självkänsla nu. Det han hade läst hade redan lett till att både Sofie och Annika fått läxa. Sofie skulle öva på att säga ja till Annika när hon föreslog något de kunde göra tillsammans och Annika skulle säga nej när Sofie frågade. Nu skulle de precis börja på kapitel 6 i boken. Henning började läsa, men så fort han vände blad i den lilla pocketboken sa han:

-Nej, men titta. Här har vi lite frågor till er.

Henning hoppade direkt till frågorna och valde ut några som han läste högt:

  • Vad är viktigt för dig?
  • Vilka människor och relationer är viktiga för dig?
  • Finns det något eller någon som du idag lägger mycket av din tid på som du helt skulle välja bort?

När han läst klart sitt urval av frågor, konstaterade han att det inte gick att hoppa fram direkt till dem utan läste därför hela texten fram till de aktuella frågorna.

-Nå, vad säger ni?

-Det är svåra frågor. Inga frågor som man kan svara på sådär hur som helst, sa Annika.

-Nej, jag håller med, sa Sofie.

-Men då kan vi väl göra så att ni funderar lite på det här när jag läst klart det här kapitlet, så fortsätter vi att läsa mer imorgon.

-Okej.

-Hade ni tagit med något anteckningsblock?

-Ja.

-Bra, skriv då svaren på frågorna i era block. Det är perfekt att ha med sig när man kommer på villovägar.

De avslutade lässtunden i källaren och gick upp i köket. Alla ville de ha något att dricka innan de gick och la sig.

-Sofie, hur går det med din tacksamhetsjournal, sa Henning

-Sådär.

-Jag tänkte skriva i min nu, ska vi göra det samtidigt?

-Okej.

-Vadå tacksamhetsjournal, undrade Annika.

-Jo, jag ska visa dig. Kom. Du kan också följa med Sofie, du har nog inte sett mina.

Henning visade dem in på sitt kontor. Han ställde sig framför en av bokhyllorna.

-Här ,sa han, här är de.

Han drog fram en av tidskriftssamlarna, men råkade få med den som stått intill samtidigt. Den som stått intill föll till golvet och delar av innehållet föll ut på golvet. Annika sträckte sig för att hjälpa honom att samla upp innehållet när hon utbrast:

-Men Henning, det är ju du!

I handen höll hon ett nummer av tidningen King.

-Har du varit på utsidan av tidningen King?

-Ja, men det är länge sedan sist.

-Sedan sist?!

Annika tittade på de andra tidningarna som varit i samma tidskriftssamlare.

-Men, herregud, här är ju hur många som helst. Är detta på riktigt?

-Ja. Men de är gamla och du ser ju själv, det är flera olika tidningar och i flera av dem är jag bara med på insidan.

-Hur många gånger har du varit med i någon tidning?

-Jag vet inte. Jag har kastat flera. De som är här är lite mer speciella för mig. Kan ha varit första gången för den tidningen eller något annat som gör tidningen lite mer speciell. Den där King tidningen, då var det nog första gången jag var med i den, men du ser, det var länge sedan.

-Ja, men varför? Hur kan det komma sig att just du är där?

-Det var min syster som tyckte att jag skulle ställa upp i en uttagning för nya modeller till en klädfirma. Jag tyckte det var ganska dumt, men jag gjorde det för att hon tjatade och jag hoppades att det skulle få henne att må bättre. Visst blev hon stolt och glad när jag fick chansen att prova på. Företaget som tog bilderna var också ganska nöjda med mig och bilder på mig spred sig ganska snabbt. Det var flera företag som ville ha mig som modell. Jag ställde upp på en del, men det var ganska jobbigt. Det var ju inte det som jag ville syssla med. Jag vill ju hålla på med mina djur.

-Men varför har vi inte kunnat läsa om dig i tidningarna då? Många av de vi ser på tidningarna vet vi ju allt om.

-Jag ville inte ha för mycket publicitet. Det var ett av mina villkor när jag tackade ja till alla de där fototillfällen.

-Men att hamna utan på en tidning är ganska mycket publicitet.

-Ja och därför har jag inte varit på utsidan så väldigt många gånger. Jag har mest bara varit med inne i tidningar och även i en del postorderkataloger.

-Ser du Sofie?

-Ja, jag ser.

-Gisses vad snygg du är. Det är bara att gratulera Sofie, du har ju vunnit högvinsten.

Henning blev generad och Sofie visste inte vad hon skulle säga. Annika fortsatte att bläddra bland tidningarna.

-Oj, kolla här. Vilken överkropp.

-Tja, det var väl vad de också sa. Därför är jag med på väldigt många bilder med bar överkropp. Helst ville de ha bilder när jag visade olika kalsonger, men det var jag inte speciellt pigg på. Det blev istället flera med jeans.

-Alltså, förlåt Henning, men jag kan inte hjälpa det. Du är verkligen snygg.

-Tack, antar jag.

Sofie sa fortfarande inget, men höll med Annika. Att vara förlovad med Henning var verkligen en vinstlott. Inte bara för att han var snygg utan även för att han hade ett hjärta av guld.

-Skulle vi inte kolla på det där med tacksamhetsjournal, jag börjar bli trött, sa Sofie när Annika bläddrat i de olika tidningarna en stund.

-Förlåt, sa Annika, jag blev bara så till mig. Jag har aldrig tidigare varit så nära en riktig fotomodell. Jag visste ju att du var snygg Henning, men det här… wow…

Annika samlade ihop alla tidningarna och la tillbaka dem i tidskriftssamlaren. När hon var klar reste hon sig upp.

-Jaha, vad var det vi skulle titta på egentligen.

-Jo, de här, sa Henning. Här har jag några av mina senaste tacksamhetsjournaler. Jag skriver i ett block varje dag. Det kan som ni ser vara vilket block som helst. Ett vanligt kollegieblock är väl det jag har använt mest för det här ändamålet.

Henning tog ett av blocken och la det på skrivbordet. Han slog upp en sida på måfå och började läsa:

-Tack för att det gick så bra med kalvningen.

-Tack för att Hans och Greta är så roliga

-Tack för det fina vädret

-Tack för utdelningen på mina Telia aktier.

Han slutade läsa och tittade på Annika.

-Såhär skriver jag varje dag. Inte just dessa saker varje dag såklart, men minst fem saker varje dag. Se! Där har jag skrivit datum också. Det var tydligen för ungefär tre år sedan som jag skrev detta.

-Vad hjälper det att skriva ner detta?

-Det har gett mig ännu mer att vara tacksam för och jag ser tacksamhet i nästan allt. Jag kan känna tacksamhet för de vackra löven på träden, för en fågel som sjunger eller månen på himlen. Saker som de flesta tar för givna. Men jag tar dem inte för givna längre. Jag ser dessa vardagliga saker och jag uppskattar dem. Det gör mig gladare och lättare i sinnet.

-Menar du att Sofie och jag ska göra detta, undrade Annika.

-Ja, Sofie har redan börjat. Jag har bara inte visat mina egna block för henne tidigare. Vi tittade i mitt nuvarande block, men jag tänkte att det kunde vara intressant att se att jag faktiskt har hållit på med det här ett tag.

-Ja, det är väldigt många böcker, sa Sofie.

-Okej, jag gör väl ett försök, sa Annika. Jag springer och hämtar mitt block.

-Jag vet inte var jag har mitt, sa Sofie. Det kanske ligger där uppe i det rum jag hade förut.

-Du kan få ett nytt här av mig, sa Henning snabbt. Han ville inte att hon skulle gå dit upp och han hade ingen lust att göra det själv heller. Minnet från dagen då han hittade henne livlös i sängen fanns fortfarande kvar alldeles för tydligt och han ville inte bli påmind om eländet något mer.

Sofie tackade och snart satt de alla tre vid köksbordet för att skriva sina tack.

-Hur gör jag nu då, undrade Annika.

-Du kan göra som det passar dig. Det finns egentligen inga regler. Det viktiga är att man skriver varje dag. Själv brukar jag som sagt skriva minst fem saker, men jag sa till Sofie att hon skulle börja med tre, bara för att komma igång. I början är det ju lite svårare också. Precis som med allt annat i början. Sedan har jag bestämt mig för att inte tacka för samma sak mer än en gång på varje sida. Som du såg så tackade jag bara för det fina vädret en gång i det block vi tittade nyss, men på nästa sida kanske jag tackade för det igen. Jag gör så för att utmana mig själv att vara tacksam för lite olika saker. Ibland medför det att jag verkligen måste tänka till. Men andra dagar går det hur lätt som helst och jag kan lätt fylla en hel sida eller mer.

-börjar du alltid med “Tack för”

-Ja, det gör jag. Det har passat för mig, men det är ju du som ska skriva för din skull och kommer du på något annat sätt så är det såklart helt okej att fortsätta så. Du gör ju det här för din skull, inte för min eller någon annan.

Sofie skrev snabbt ner sina tre saker. Hon orkade inte tänka så mycket på vilka saker hon skulle tacka för, så hon tog tre enkla. Hon tackade för sina ben, sina ögon och för att hon var hemma hos Henning. När hon skrivit klart ursäktade hon sig och lämnade de båda andra. Nu var hon verkligen trött. Hon skyndade sig att göra sig klar och när Henning kom in i sovrummet för att lägga sig, då hade hon redan somnat.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.