47

Sofie var verkligen trött när hon gick och la sig. Det hade börjat snurra i huvudet igen och hon hörde knappt vad Henning och Annika sa. Det var med en kraftansträngning hon hade fått de båda andra att gå vidare och sätta igång med den där tacksamhetsjournalen. Sofie hade snabbt skrivit ner sina tre tack utan att egentligen ta hänsyn till varken Henning eller Annika. Henning ville förklara noga för Annika och det var ju egentligen inte så konstigt. Men Sofie orkade inte. Hon kunde inte förstå hur hon kunde känna som hon gjorde. Hon hade aldrig tidigare varit med om något liknande. Hon orkade ju ingenting. Räckte det inte med en depression? Måste hon också vara såhär trött. Visserligen kunde man ju känna sig trött av depressionen, men det här var ändå annorlunda. Det tog i alla fall inte lång tid att somna.

När hon vaknade nästa morgon hade Henning redan lämnat sin halva av sängen. Hon hade inte märkt varken när han gick och la sig eller när han steg upp. Hon tänkte just stiga upp när hon fick syn på en lapp på bordet intill sängen. Henning hade klippt ut ett stort hjärta och i hjärtat hade han skrivit: “Sov lite till. Jag väcker dig när det är dags för frukost.”

Hon la sig ner igen, men då fick hennes negativa tankar fart igen. Tänk om Henning inte alls legat i sin säng på hela natten. Tänk om han varit med Annika istället. Nu kom Sofie ihåg hur Annika varit helt till sig av förtjusning när hon sett Henning utanpå de där tidningarna han hade på sitt kontor. Det skulle inte alls vara konstigt om Henning gått till Annika. Han hade ju erkänt att han tyckte att hon var snygg. Och Annika hade inte heller kunnat låta bli att rysa när Henning strök med sin hand över hennes hår. Varför gjorde han det egentligen? Varför strök han över hennes hår om han inte var förtjust i Annika. Var hade han mer haft sin hand efter att Sofie gått och lagt sig? Tankarna for runt i huvudet på Sofie. Mestadels var det samma tankar om och om igen. De malde på samma förhastade ödestankar om hur hon nu återigen var övergiven och inte till någon glädje för någon. Hon tittade på klockan. Henning var förmodligen hos korna just nu och Annika låg förmodligen fortfarande i sängen. Sofie var ledsen och besviken. Hur hade hon kunnat tro att just hon skulle få en så härlig man som Henning? Men den här gången tänkte hon inte skada sig själv. Hon tänkte inte heller börja träna som en galning för att få Henning att gilla henne mera. Nej, det hade inte gått så bra de andra gångerna. Det hade ju slutat med att hon hamnade på sjukhus och dit ville hon verkligen inte igen. Läkaren hade väl visserligen varit trevlig och det var inget större fel på de andra på avdelningen i heller, men det var verkligen en tråkig plats. Det fanns ju inget att göra. Spela kort med personalen var inget som tilltalade Sofie. Nej, dit skulle hon inte åka igen. Kanske att hon bara skulle åka hem, hem till sin egen lilla fina lägenhet. Där skulle det vara lugnt och tyst. Hon skulle kunna fortsätta med sitt handarbete och ingen skulle störa henne. Hon tittade på klockan igen. Hon skulle nog hinna försvinna innan Henning kom in från djuren. Det skulle vara det bästa. Bara gå upp i rök liksom. Hon satte sig upp i sängen och satte ner fötterna på det kalla golvet. Men då började det snurra i huvudet igen. Hon satt kvar på sängkanten och väntade på att det skulle släppa. Först hände inget, det blev snarare värre av att hon blev irriterad på att det snurrade. Inte förrän hon lugnat sig något så lugnade sig snurrandet också. Hon bestämde sig för att ta några långa djupa andetag och då gav det till slut med sig. Nöjd med sig själv gick hon in i det lilla badrummet som var intill sovrummet. Hon hade lagt sina kläder där kvällen innan.

Så fort hon skyndade sig något, så började det snurra igen. Hon testade sin nya teknik med att ta långa djupa andetag, men det verkade bara fungera om hon verkligen lugnade ner sig samtidigt. Trött på sig själv, lutade hon sig mot handfatet och försökte lugna ner sig. Att skynda sig skulle tydligen inte hjälpa, inte just nu i alla fall. När hon äntligen var klar i badrummet, tittade hon på telefonen för att se vad klockan var. Hon skulle förmodligen fortfarande hinna smita iväg innan någon av de andra hann märka något.

Men när hon kom utanför badrummet så satt Henning på sin säng och väntade.

-Hej, sa han.

-Hej, svarade Sofie och blev återigen irriterad på sig själv för att det hela tiden snurrade i huvudet. Irritationen gjorde att snurrandet tog fart igen. Hon kände sig misslyckad. Hon skulle alltså inte ens kunna fly från det här stället.

Henning tog fram händerna som han haft bakom ryggen.

-Jag har gjort ett hjärta till dig, sa han och sträckte fram ett hjärta av halm.

-Har du gjort det till mig.

-Ja. Jag tyckte du var så söt när du låg här i sängen och sov när jag steg upp.

Det blixtrade till framför Sofies ögon. Hon behövde lägga sig ner igen. Hon gungade till. Henning slängde hjärtat i sängen och lyckades fånga henne och hjälpa henne att återfå balansen.

-Jag tror att det är bättre att du lägger dig ner igen, sa han.

-Mmmm….

-Varför har du klätt på dig. Såg du inte mitt andra hjärta.

-Jo.

-Jag tyckte ju att du skulle sova lite till. Jag ville väcka dig. Jag ville göra så som prinsar gör med sina prinsessor.

Sofie förstod nu att hon återigen låtit de negativa tankarna, som var helt fel, ta överhanden. Varför kunde hon inte lära sig att de var fel?

Henning hjälpte Sofie till rätt sänghalva och la sedan en filt över hennes ben. Sedan gick han runt sängen och la sig på sin halva, helt vänd mot Sofie. Han hade satt armbågen i sängen för att komma upp lite så att han kunde se henne bättre. Med den andra handen strök han henne försiktigt över håret. Ingen av dem sa något på en lång stund. Henning bara fortsatte att stryka henne över håret. Sofies ögon blev först lite glansiga, sedan började tårarna att rinna. Men fortfarande sa ingen av dem något.

-Kan du hjälpa mig att få ordning på mina tankar, sa Sofie till slut.

-Jag hoppas verkligen det. Har de spökat nu igen.

Sofie nickade.

-Är det dina tankar som får dig yr, undrade Henning.

-Jag vet inte. Det verkar som att….

Sofie suckade och berättade sedan för Henning hur hon tänkt fly och hur det snurrade i huvudet när hon försökte skynda sig, men att snurrandet verkade bli bättre när hon andades lugnare.

När hon berättat klart var det helt tyst i sovrummet.

-Vänta här, sa Henning. Han gav henne en puss i pannan och försvann sedan ut ur sovrummet. Strax var han tillbaka och med sig hade han en liten gul bok.

-Jag hade tänkt att vi skulle börja jobba lite försiktigt med den här boken senare idag, men varför vänta. Du verkar ju ha bråttom, sa Henning och började bläddra i boken. Vi måste få lite bättre ordning på det som händer i ditt huvud, fortsatte han. Här, kapitel åtta handlar om NAT, alltså negativa automatiska tankar. De måste vi komma till rätta med. Om du tänker på hur din morgon har varit och på de tankar du hade om att jag skulle ha varit med Annika. Kan de stämma in på någon av de här tolv NAT, som tas upp i den här boken.

-Jag vet inte.

-Låt se, sa Henning och började ögna igenom de tolv vanliga tankefelen. Kan det vara så att du övergeneraliserat? Dvs. att du tror att bara för att något har hänt en gång, så kommer det att hända många flera gånger.

-Ja, så är det.

-Okej, då ska du byta ut dina alltid och aldrig i de tankebanorna. Tänk istället ibland eller inte den här gången och se om det hjälper. Kan du ge mig ett exempel på en övergeneraliserad tanke som du hade?

-…. jag tänkte att jag aldrig kommer att få en så fin man som du….

-Men det är ju inte sant och går inte att byta ut mot “inte denna gången”. Du har ju redan fått mig, log Henning. Har du någon annan tanke som var övergeneraliserad.

-Jag tänkte att jag alltid är så dum som inte ser.

-Ja, dum kan jag kanske tycka att du är när du inte ser hur mycket jag tycker om dig, men jag antar att du menade att du tyckte att du var dum, eftersom du utgick ifrån en helt annan synvinkel. Jag är inte säker på att vi kommer längre med de övergeneraliserade tankefelen här.

Henning bläddrade vidare i den lilla boken.

-här är kanske en…. Katastroftänkande. “Du utgår från att olika händelser får extrema, förskräckliga konsekvenser.

-Ja, det kan man nog säga, sa Sofie som nu kände sig lite piggare och bättre till mods.

-då står det såhär, sa Henning och läste den gyllene regel som hörde till den aktuella NAT. “Gör dig av med alla dina ‘tänk om’. Du oroar dig för något som ännu inte har inträffat och som antagligen aldrig heller kommer att inträffa.”

-så jag ska göra mig av med alla mina tänk om, tankar?

-Ja. Det är nog en god idé. Det skulle förmodligen jag också behöva. De tankarna gör ju bara att man oroar sig i onödan och det är ju väldigt dumt. Det är det ingen som mår bättre av.

-Nej, du har nog rätt.

-Jag tror vi nöjer oss så för nu. Vi vill ju inte överanstränga dig. Nu får du i läxa att öva dig på att göra av med alla “tänk om” tankar.

-Jag hade ju redan en annan läxa.

-Ja, vad var nu det?

-Jag skulle ju öva att säga Ja till Annikas förslag på aktiviteter.

-Ja, just det. Men kanske vi ska vänta med det lite. Du behöver verkligen vila upp dig. Ligg du här en liten stund till så plockar jag fram frukost, så får vi se hur du mår sen.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.