48

Sofies morgon hade börjat ganska dåligt. Hon hade låtit en massa felaktiga tankar få fritt spelrum i huvudet, vilket ledde till att hon mådde dåligt och att snurrandet i huvudet satt igång igen. Henning hade sagt åt henne att ligga kvar i sängen medan han fixade fram frukost. Hon låg i sängen en stund, men fick sedan en väldig lust att skriva. Hon ville skriva ner alla de där jobbiga tankarna och alla bra tankar också. Lusten att plötsligt börja skriva gav henne kraft att ta sig ur sängen och ut till Henning i köket.

-Har du något ledigt block, undrade hon. Och en penna som är bra att skriva med.

-Eehh… ja, det är klart. Ska du ha det nu menar du? Jag har plockat fram frukosten färdigt. Ska vi inte äta?

Sofie tvekade. Lusten att skriva var mycket stor. Hon visste inte var den kom från, för hon hade aldrig tidigare skrivit. Inte mer än inköpslistor. Hon hade skrivit dagbok när hon var liten och det var ganska trevligt, men det var ju länge sedan. Fast samtidigt visste hon att hon ju behövde äta. Det behöver man göra ett par gånger om dagen. Det var bara det att just nu var hon inte hungrig och ville helst inte äta. Men förmodligen var det ingen bra idé att hoppa över frukosten. Kanske var det hennes jobbiga negativa tankar som ville få henne att hoppa över frukosten och istället skriva. Var det så viktigt att skriva? Varför? Vad skulle de negativa tankarna tjäna på det?

Henning som fortfarande väntade på svar avbröt henne:

-Vad tänker du på? Inga hjärnspöken som försöker intala dig något dumt va?

-Jag vet inte, svarade Sofie. Jag är inte hungrig, men vet att man måste äta, erkände hon. Jag har bara en väldig lust att skriva. Tror du det är mina spöken som får mig att vilja hoppa över frukosten och skriva istället.

-Nej, det tror jag faktiskt inte. Dina spöken skulle förmodligen inte tjäna något på att du börjar skriva. Snarare tvärtom och det tror jag att de vet.

-Kanske.

-Vi gör så här, sa Henning. Du äter en fralla, se jag har gjort en till dig med ost och paprika.

Sofie tittade på mackan och såg att Henning lagt paprika bitarna i ett hjärta ovanpå osten. Det var ganska gulligt och hon började återigen fundera på hur hon kunnat få för sig något annat än att det var henne han var förtjust i. Henning fortsatte:

-Medan du äter, så letar jag upp ett fint block till dig och en bra penna.

Sofie satte sig vid köksbordet och åt sin macka. Innan hon ätit färdigt var Henning tillbaka med ett jättefint block i A5 format med ett vackert mönster på den hårda framsidan. Blocket var spiralbundet med en guldig spiral.

-Oj, det var ett fint block, utbrast Sofie när hon fick se det. Hon kunde inte låta bli att lägga handen på det och känna hur det kändes.

-Jag tog fram några färgpennor också. Det brukar jag behöva när jag skriver. Var vill du sitta och skriva?

-Jag vill nog sitta i sängen, är det okej?

-Självklart.

Just då kom Annika in i köket.

-godmorgon, sa hon.

-Godmorgon, svarade Henning och Sofie samtidigt.

-Vad gör ni, undrade Annika. Sedan fick hon se det vackra blocket och även hon var tvungen att lägga handen på det för att känna hur det kändes.

-Vi äter frukost och sedan ska Sofie skriva lite säger hon, sa Henning.

-Det låter kul. Vad ska jag göra idag då?

-Tja, jag hade inte tänkt att vi skulle börja skriva redan idag, men det kanske är lika bra att du också kommer igång.

-Spännande. Vad ska jag skriva? En bok eller?

-Nej, inte en hel bok. Det kan du göra vid annat tillfälle om du tycker att det är roligt. Du borde skriva en lista över hur du vill prioritera saker och om ditt förhållande till dig själv och din tid.

-Det låter inte lika roligt. Det låter snarare jobbigt.

Sofie orkade inte höra mera. Det började snurra i huvudet igen. Utan att säga något reste hon sig för att gå in i sovrummet igen. När hon reste sig kunde hon inte låta bli att vingla till. Henning var snabbt på plats bredvid henne. Han var som en raket, helt obegripligt snabb.

-Ska du vila lite, undrade han.

-Ja, det är kanske bäst, sa hon trött. Hon hade helt glömt av det fina blocket. Nu hade snurrandet i huvudet tagit fart ordentligt och då fick inget annat plats.

Henning hjälpte henne in i sovrummet och rättade till hennes kudde innan hon la sig ner. Vila lite du, så kommer jag med ditt block om en stund. Jag ska bara sätta Annika i lite arbete. Sedan försvann han och Sofie blev ensam kvar. Det tog inte lång stund innan hon somnade.

När hon vaknade igen, låg Henning på sängen intill. Han hade också somnat. Hon vände sig på sidan så att hon bättre skulle kunna kika lite på honom. Det var nog första gången hon kunde studera honom utan att han märkte det. Hans korta hår var lite lätt vågigt och hans normalt härligt rufsiga frisyr hade blivit ännu lite rufsigare av att han låg i sängen. Hon hade flera gånger velat köra fingrarna genom hans hår, men inte vågat. Det såg så mjukt och inbjudande ut. Förmodligen märkte Henning att hon studerade honom, trots att han sov, för strax vaknade han. Han log mot Sofie och hon kände hur det pirrade till. Nu kunde hon inte låta bli. Hon tog sin hand och stack fingrarna i hans blonda hår. Det var lika mjukt som hon hade föreställt sig. Hon såg på Henning att han gillade behandlingen och ångrade att hon inte gjort det tidigare. Hon fortsatte att köra fingrarna genom håret och till slut kunde inte Henning ligga still. Han började fingra i hennes hår och sedan tog han tag i henne och rullade över och satte sig gränsle över henne. Sedan böjde han sig ner och kysste henne. En varm härlig kyss. Sofie darrade lätt på handen när hon fortsatte att köra fingrarna genom hans hår. Den andra handen hade hon lagt på hans överarm som hon nu sakta smekte fram och tillbaka. Henning satte sig upp, fortfarande gränsle över henne.

-Se hur det går när du gör så med mitt hår, sa han.

-Mmm, jag ser, sa hon. Sofie som nu inte alls kände av varken surrande huvud eller någon depression, njöt av stunden. Hon la sina båda händer över hans bröst och rörde dem försiktigt i små cirkelrörelser. Hade hon hamnat i himlen? Hon kunde inte få nog av mannen som just nu satt över henne och han hade helt klart samma inställning till henne. Han la sig ner över henne och tog tag om henne. Sedan rullade han tillbaka till sin sänghalva och drog Sofie med sig. Nu var det hon som satt gränsle över honom. Men då blev hon plötsligt osäker och ville inte längre. Hon tyckte inte om sig själv och att sitta ovanpå Henning kändes inte bra. Hon ville inte synas. Han fick inte se hur ful hon var. Då skulle ju allt bli förstört. Då skulle hon inte ha en chans. Utan att säga något förflyttade hon sig därför bort från Henning och la sig tillrätta i sin egen sänghalva igen. För att vara säker på att han inte såg henne för mycket tog hon filten som hade glidit ner på golvet och la den över sig.

-Förlåt, sa Hennig och såg sorgsen ut. Förlåt, jag kunde inte behärska mig. Du är så fin och dina händer fick mig att tappa kontrollen för en stund.

Sofie svarade inte. Hon hade lagt sig på rygg och tittade upp i taket.

-Du vet väl att jag tycker att du är fin, sa Henning efter en stund.

Sofie svarade fortfarande inte. Hur kunde han tycka det? Hon tyckte ju inte det själv. Fet och äcklig var hon ju. Hon ångrade att hon satte fingrarna i hans hår från första början.

Henning satte armbågen i sängen igen och tittade noga på henne.

-Du, sa han. Sedan upprepade han samma mening igen. Jag tycker att du är jättefin, det vet du väl?

Sofie svarade fortfarande inte, så Henning fortsatte:

-Du har väldigt vackra läppar till exempel. De är väldigt svåra att motstå. Sedan vet jag inte om det är något fel på mig eller vad det är, men dina axlar är väldigt sexiga tycker jag.

Då kunde inte Sofie hålla tyst längre.

-Då är det nog fel på dig, sa hon.

-Det tror jag inte. Annikas axlar går jag inte igång på alls. Hennes är för smala och nästan lite beniga. Dina axlar är perfekta.

Axlar och läppar, tänkte Sofie. Det är ju bättre än inget, men det hjälpte inte. Hon ville inte visa sig mera just nu. Men Henning gav sig inte utan fortsatte.

-Ditt långa vackra hår gillar jag också och när det ligger fram över dina axlar så blir det en perfekt kombination. När du satt över mig, så var det just så. Du hade ditt hår fram över den ena axeln och ner över det ena bröstet.

Sofie blev generad och försökte stänga av öronen. Hon hade svårt att ta in vad han sa. Det var helt overkligt. Hon hade varit med andra karlar förut, men ingen av dem hade sagt något liknande. Henning fortsatte.

-Sedan har du något som alla kvinnor har, men som vi män saknar. Eller vi har väl det, men inte så fina som ni kvinnor har.

Sofie som anade vad som skulle komma la händerna för ansiktet. Hon hade ingenstans att ta vägen just nu, så att gömma sig bakom händerna var det bästa hon kunde komma på. Henning tog hennes ena hand och lyfte den åt sidan och tittade på henne.

-Just det, sa han. Jag glömde ögonen. Dina ögon är väldigt speciella. De skiftar i både blått, grått och grönt.

Sofie tyckte att hennes ögon var bland de fulaste som fanns. Att ha ögon som var typ grå var inget att skryta med, tyckte hon.

Henning höll kvar handen vid sidan och fortsatte sedan:

-Men det var inte ögonen jag tänkte på just nu, sa han. Det var dina bröst. De är också alldeles lagom. Inte för stora och inte för små. Helt perfekta faktiskt. Helst skulle jag vilja hålla dem i mina händer, men jag vågar inte. Jag är rädd att du ska tycka att jag går för fort fram.

Ännu en gång undrade Sofie vad det var för fel på mannen som låg intill henne. Såg han inte hur små hennes bröst var. Annika som förmodligen satt i köket just nu, hade mycket större och hennes verkade rundare än Sofies.

-Sedan har du en underbar midja, fortsatte Henning.

-Var ser du den, undrade Sofie. Jag har ingen midja. Den försvann när jag var deprimerad förra gången och sedan dess har den varit borta.

-Jag ser att du har en midja och jag gillar den. Speciellt bakifrån. Jag skulle precis som med brösten vilja lägga händerna runt och med ett stadigt grepp därom skulle jag föra dig närmare, riktigt nära.

Sofie fnös.

-du pratar en massa gojja tycker jag.

-Nej, det gör jag inte. Det är dagens sanning.

-Hmm, det tror jag inte på.

-Nej, det förstår jag. Jag tyckte det var synd att jag inte fick titta mera på dig när du satt här ovanpå.

Sofie hade svårt att ta till sig det han sa, trots att han verkade uppriktig.

Istället för att tjata mera så undrade Henning om hon ville skriva eller om de skulle läsa lite mera i självkänsla boken. Eftersom Sofie valde självkänsla boken lämnade de sovrummet och gick för att leta reda på Annika.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.