49

Henning och Sofie hittade Annika i köket. Hon höll på med att skriva sin prioriteringslista och att svara på de frågor som de läst i Mia Törnbloms bok sist de läste tillsammans.

-Vi tänkte att vi kunde fortsätta att läsa i Mias bok en stund, sa Henning

-Visst, svarade Annika och la ifrån sig pennan och slog ihop blocket.

-Klockan har visserligen blivit mycket, sa Henning, men vi hinner väl med lite innan det är dags för annat.

De satte sig i källaren och Henning började läsa. De började på kapitel sju som hade rubriken “ärlighet”.

-Det här är viktigt, sa Henning. Man måste vara ärlig både mot sig själv och mot andra. Är ni det?

-Inte alltid, erkände Annika.

-Nej, jag kan tänka mig det. Lika bra vi läser, sa Henning och läste hela det korta kapitlet. Kapitlet därpå hette Skratt och glädje. Det var också ett kort kapitel som gick snabbt att läsa. Men när Henning kom till det nionde kapitlet slutade han. Han menade att det var ett kapitel som de skulle behöva jobba lite mera med. Kapitlet var dessutom förhållandevis långt och klockan hade hunnit bli mycket så de bestämde att avsluta och fortsätta mera nästa dag.

Än en gång skickade Henning Sofie i säng för att vila lite mera.

Den här gången tog det en liten stund innan hon somnade. Hon låg och funderade på allt hon varit med om sedan hon första gången kom till Henning. Precis som Henning sagt, så hade förmodligen allt en mening, men det var svårt att se vilken meningen var med att hamna på sjukhus för att man försökt ta livet av sig. Att ta livet av sig kanske inte tillhörde meningen.

Sedan kom hon att tänka på när hon gått i skogen tillsammans med Hennings hund Frida och när de lagt sig mitt bland träden för att ta det lugnt. Det var innan Annika kommit till gården. då hade det varit mycket lugnare och trevligare. Men det var väl egentligen inget fel på Annika heller. Hon var bara inte riktigt som Sofie och ibland blev det lite för mycket. Annika hade svårt att sitta still och ta det lugnt. Kanske var det därför som hon gått in i väggen funderade Sofie. Och kanske var det därför som Annika och Henning faktiskt inte passade ihop. Sofie tänkte lite på vad Annika skulle ha för en man för att vara lycklig. Förmodligen en lika energisk som hon själv. Annars skulle hon förmodligen tycka att de var tråkigt.

Till slut somnade Sofie i alla fall och hon sov länge. När hon vaknade hade hon ingen aning om vad klockan. Men hon gissade att det blivit ny dag. Hon satte sig upp i sängen och såg sig omkring. Hon undrade var Henning och Annika var och vad de gjorde. Men istället för att gå och leta efter dem, tänkte hon att de förmodligen skulle komma och titta till henne om en stund, så hon valde att sitta kvar i sängen lite till. Men sedan kom hon på att hon ju skulle kunna skriva i sin tacksamhetsjournal. Den låg i lådan i den lilla möbeln intill sängen.

Det där med att varje dag skriva ner något att vara tacksam för hade faktiskt fått henne på lite bättre tankar. Det var svårt att vara negativ och tacksam samtidigt. Därför blev det första hon skrev: “tack för att jag fått lära mig att skriva tacksamhetsjournal”. Sedan fortsatte hon att tacka för den långa härliga sömnen, och för att hon fick vara på gården hos Henning.

Just när hon skrivit klart Hennings namn knackade det på dörren och Henning klev in.

-Godmorgon min lilla prinsessa, sa han. Har du sovit gott?

-Ja, vad är klockan?

-Den är halv tio på förmiddagen.  

-Oj, då måste jag ju ha sovit hur länge som helst!

-Ja, det har du verkligen gjort, men förmodligen behövde du det.

-kanske det. Vad ska vi göra idag?

-Efter frukost tänkte jag att Annika och jag skulle göra iordning hästarna medan du gosar med Hemse. Sedan tänkte jag att vi skulle köra en sväng i skogen. Hästarna behöver motion.

Sofie tyckte det lät mysigt och Annika verkade väldigt glad när hon fick höra planen för förmiddagen. Hon älskade hästar, det gick inte att ta miste på. Visserligen föredrog hon andra typer av hästar, men Hennings tunga arbetshästar var bättre än inget.

Henning följde Sofie in till djurrummet, men lämnade henne sedan ensam så att hon kunde vila medan han och Annika förberedde. En halvtimme senare var han tillbaka igen.

-Hästarna står utanför dörren och väntar, sa han.

Sofie steg upp och följde med Henning ut på gårdsplanen. Annika höll i tömmarna, men lämnade dem till Henning när han hoppat upp i vagnen.

De åkte iväg en lång runda på vägar som Sofie aldrig varit på tidigare. De var borta i nästan en timme. Det var en härlig runda. Solen lyste ner mellan grenarna på de stora träden och det härliga ljudet från selarna som hästarna hade på sig gjorde att Sofie tyckte det kändes som om hon befann sig mitt i en Saga i ett främmande land.

När de kom tillbaka till gården ville Henning gå ut till korna. Han hade mycket att göra sa han och hoppades att Annika och Sofie skulle klara sig själva en stund.

Annika föreslog att de skulle gå ner i källaren en stund och det hade Sofie inget emot.

-Hur går det för dig, sa Annika när de satt sig i sittpuffarna.

-Jag vet inte, erkände Sofie.

-Jag tycker du ser trött ut.

-Jag är trött. Men jag förstår inte hur jag kunnat bli det. Jag har ju inte gjort så mycket.

-Det har förmodligen inte med det att göra. Det är alla intryck. Din hjärna hinner förmodligen inte med. Du har matat den med så mycket information att det blivit trafikstockning därinne. När hjärnan blir överbelastad skickar den signaler till dig om att du måste ta det lugnt. Men om du inte lyssnar, så slutar det med att du svimmar, så som du gjorde häromdagen. Jag vet hur det är. Jag matade också min hjärna med för mycket, men nu har jag kunnat återhämta mig. Nästan helt återställd faktiskt.

-Svimmade du också?

-Nej, det gjorde jag inte. Men jag antar att kroppen har olika sätt att signalera. Jag fick problem med vanliga vardagliga saker som till exempel att betala räkningar och jag glömde en massa saker.

-Det låter jobbigt.

-Det var jobbigt, men hjärnan behövde göra något för att jag skulle fatta. Den hade fått så mycket information att arbeta med att den inte klarade av de enklaste saker. Det var ungefär som när en dator hänger sig för att du öppnat för många program samtidigt. Datorn vet inte vilket program som är viktigast och det slutar med att alla hamnar i ett fruset läge. Men som sagt, nu känner jag mig bättre och jag är säker på att du också kommer att må bättre snart. Det var ju bra att du vilade så länge. Då fick ju din hjärna tillfälle att städa upp lite i systemet.

-Vad ska du göra för att inte hamna i samma situation igen, undrade Sofie.

-Jag vet att Henning har rätt när han säger att jag inte kan gå tillbaka till det som var tidigare utan att jag måste ändra på något. Går jag tillbaka till samma så kommer det ju att sluta på samma sätt igen.

-Mmm…. men vad ska du ändra på då?

-Jag vet inte säkert. Min självkänsla skulle nog må bra av förändring. Det förstår jag nu när vi läst i Mias bok. Den där listan jag gjorde innan, den var också ganska bra. Henning sa åt mig att jag skulle göra en lista över hur jag ville prioritera saker. Överst på listan skulle jag ha mig själv. Det har jag nog aldrig haft tidigare. Jag har hela tiden ställt upp för alla andra. Jag ville som jag sagt tidigare vara den där duktiga flickan. Egentligen skulle jag kunna plugga vidare och ta något väldigt välbetalt arbete, för jag hade bra betyg i skolan, men det har varit lite för skrämmande. Därför har jag istället varit den där supertjejen på jobbet som fixar allt.

-Det verkar jobbigt.

-Ja, fast jag tänkte inte så mycket på det när jag var uppe i det. Det är inte förrän nu när jag kommit hit och fått lite distans till det hela som jag kan se det. Visst var det dumt, men jag kunde inte hjälpa det.

-Tror du att du kan ta dig tillbaka till samma arbete igen.

-Jag vet inte, men förmodligen är det bättre att byta. Går jag tillbaka till det gamla arbetet måste jag kanske fortsätta att vara den där duktiga som alltid ställer upp och det vill jag ju inte längre vara. Jag mår inte bra av det.

-Det måste vara skönt att ha kommit fram till det, sa Sofie.

-Ja, jo det är det. Men du då, sa Annika. Ska du tillbaka till ditt gamla jobb.

-Förmodligen inte. Henning och jag har ju förlovat oss, hur overkligt det än verkar. Ska jag bo här, kan jag inte åka tillbaka till mitt gamla jobb. Då skulle ju all min “lediga tid” gå åt till att köra fram och tillbaka till jobbet. Det vill jag inte.

-Men vad ska du göra då?

-Jag vet inte. Har faktiskt inte tänkte på det än. Just nu vill jag bara bli frisk.

-Det förstår jag. Men hur ser ditt drömjobb ut då?

-Det vet jag inte heller, sa Sofie. Jag tror inte att jag kan tänka på det nu. Allt blir så fel när jag tänker.

-Jobbigt!

-Ja, det är det faktiskt. Hela tiden tror jag att Henning inte alls gillar mig och att jag bara inbillat mig alltihop. Jag tycker att jag är en svag och dålig person som inte kan ta mig samman och rycka upp mig. Men det går inte. Jag har försökt.

-Jag som står bredvid kan inte förstå hur du kan tro att Henning inte skulle gilla dig. Han är ju helt besatt av dig. När vi var ute och satte på selarna på hästarna ville han hela tiden gå in till dig och se så att allt var bra. Det var ett fasligt tjat. Till slut fick jag nästan bli lite arg på honom. Då bad han om ursäkt sådär gulligt som bara han kan göra och sen sa han inget mer. När vi var klara fick jag säga till honom att han skulle gå in och hämta dig.

-Det är jättesvårt för mig att förstå. Henning var gullig på förmiddagen igår och berättade allt fint han såg i mig, men inte heller det kunde jag ta till mig.

Sofie bröt ihop och gömde ansiktet i händerna.

-Vad är det för fel på mig, snyftade hon.

-Det är inte dig det är fel på, det är bara det att du fått en depression som gör att du inte ser klart. Jag tycker det verkar jättejobbigt och jag lider med dig, men det hjälper förstås inte. Finns det något jag kan göra tror du?

Sofie skakade på huvudet och torkade bort tårarna.

-Du gör redan mycket, sa hon. Du sitter här och lyssnar på mig trots att jag är så negativ. Du verkar förstå så bra.

-Kanske för att min utmattning är nära besläktad med din depression.

-Kanske det.

Sofie och Annika fortsatte att prata om livet och om sina problem. De trivdes bra i varandras sällskap.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.