fbpx

5.

Henning stod och rörde i gröten. Klockan var bara kvart i fem på morgonen. Det var tidigt till och med för Henning. Han brukade stiga upp kvart över fem, men nu när han hade Sofie på besök, så ville han vara förberedd och klar när hon steg upp. Han hade sagt att hon skulle stiga upp klockan fem och därför gick han upp en halvtimme tidigare för att vara klar när hon kom ner.

Han hade varit tveksam till det där med att ta emot främmande personer in i huset. Det var ju inte vilka personer som helst. Det var personer som inte mådde bra. Men han visste att det var något mer än lantbruk han skulle syssla med. Han älskade alla sina djur, men han visste att hans erfarenheter skulle behövas till annat än bara till djuren. Dessutom skulle djuren hjälpa honom att hjälpa de som skulle komma på besök.

Han hade förhalat det ganska länge, men till slut hade han börjat knåpa på en hemsida där besökarna skulle kunna gå in och läsa mer om vad de kunde förvänta sig. Hemsidan hade haft låg prioritet och det hade tagit lång tid innan den äntligen blev acceptabel. Henning visste att bara en hemsida inte skulle göra någon lycklig. Han måste på något sätt marknadsföra sidan. Han hade därför gjort ett utskick till samtliga vårdcentraler inom 20 mil där han förklarat vem han var och vad han kunde erbjuda.

Miljöombyte för den som mår psykiskt dåligt, hade han skrivit. Sedan hade han i utskicket förklarat att han ville bryta några gamla och dåliga vanor och samtidigt införa några nya sundare vanor för den som kom på besök. Den sökande skulle också få möjlighet till mycket frisk luft, härlig natur och att få uppleva lantbrukslivet på nära håll.

Det hade inte tagit lång tid efter att han skickat iväg inbjudan till vårdcentralerna innan han fått sitt första svar. Det var Sofie som var först. Han visste att han behövde handla snabbt. I ansökan hade hon skrivit att hon var deprimerad för tredje gången och han visste att det var stor risk att hon skulle ångra sig. När han ringde henne hade hon mycket riktigt ångrat sig, men han stod på sig och lyckades övertala henne att komma. Första dagen hade de inte gjort så mycket, mest gått runt och tittat på allt och försökt lära känna varandra lite. Men redan dagen därpå hade han fått henne att stiga upp klockan fem och de hade börjat med att cykla på träningscykeln i källaren. Han hade fått kämpa för att få henne att göra som han ville. Hon ville helst bara gå och lägga sig igen. Men han hade lyckats. Efter morgonrutinerna hade han gett henne ganska fria tyglar. Han ville inte pressa henne mer första dagen.

Henning tittade på sin klocka, den hade blivit fem i fem. Han hällde upp gröten i skålarna och satte dem på bordet. Nu var det bara att vänta på att Sofie skulle dyka upp. Han plockade fram mjölken och satte sig sedan på den ena stolen och väntade. När klockan var tio över, började han bli orolig. Det hade väl inte hänt något. Sofie var ju deprimerad, men hon hade sagt att hon inte hade några direkta planer på att ta sitt liv och Henning hade varit noga med att poängtera att det var viktigt att den sökande först träffat läkare. Det hade Sofie gjort och hon åt antidepressiv medicin, det visste han. Han funderade på det rum som han gett henne. Fanns det något i rummet som hon kunde använda för att skada sig själv? Inte vad han kunde komma ihåg. Ju mer han tänkte på om något kunde ha hänt henne, ju oroligare blev han och ju värre scenarier spelade han upp i sitt huvud. Han kunde se framför sig hur täcket var alldeles rött av hennes blod och hur hon låg där livlös.

Ändå visste Henning mycket väl att oro inte skulle vara till någon hjälp. Han försökte lugna ner sig och satte sig på stolen igen. Andas lugnt, sa han till sig själv. Fokusera! Till slut fick han övertag över oron. Det fanns bara några få saker han kunde göra. Antingen kunde han sitta kvar här i köket och fortsätta att undra om något hänt. Eller så skulle han kunna gå upp och se hur det var med henne. Hon kanske bara försovit sig.

Försiktigt tassade han upp för trappan. Hjärtat rusade i bröstkorgen. Han stannade halvvägs upp och tog några fler djupa andetag. Han behövde verkligen lugna ner sig. När han lugnat sig något, fortsatte han. Utanför Sofies rum stannade han och lyssnade om han kunde höra något därinne. Det var alldeles tyst. Oron började få iväg honom på de hemskaste mardrömmar igen. Återigen var han tvungen att ta några djupa andetag och lugna ner sig själv. När han hade kontroll över sig själv, knackade han försiktigt på dörren. Inte mycket hände, men han tyckte sig höra ett svagt grymtande därinne. Var det ett grymtande för att hon sov eller för att hon var halvdöd. Henning visste inte och kunde inte längre behärska sig. Han knackade igen.

Helt tyst!

En tredje gång knackade han och den här gången öppnade han försiktigt dörren samtidigt som han knackade.

-Hallo, Sofie, är du där, är allt som det ska?

Till sin lättnad fick han se Sofie ligga i sängen oskadd. Lättad andades han ut och gick försiktigt fram till sängen. Han satte sig på kanten och började prata med henne samtidigt som han förvissade sig om att hon verkligen mådde bra. Han var irriterad på sig själv. Att han kunde ge oron så mycket kraft, det var inte bra. Han visste bättre, men oron är svår att kontrollera. Han skulle såklart ha gått upp direkt när han börjat oroa sig, men istället hade han låtit oron ta övertaget helt.

Efter att ha pratat med henne en stund, satte hon sig äntligen upp i sängen och Henning lämnade henne så att hon skulle kunna göra sig klar för frukosten. På väg nerför trappan var han först fortfarande irriterad på sig själv, men sedan bestämde han skulle sluta med det. Han hade varit orolig för henne och det var en sund reaktion. Det var överdriften som inte var sund. Och att han nu var irriterad på sig själv skulle inte hjälpa varken honom eller henne. När han kom till köket hade han lyckats lämna händelsen bakom sig och såg nu fram mot en portion havregrynsgröt. Stunden de skulle ha i källaren fick han anpassa efter dagens händelse. Det fick bli en kortare cykeltur och sedan skulle han introducera något helt nytt för henne. Han hoppades att hon skulle gilla det och han hoppades att de skulle hinna innan det var tid att gå ut till djuren. Vad det var han tänkte, ville han inte avslöja förrän senare.

Efter en stund kom Sofie ner och han var så glad att se henne. Skönt att inget hänt den här gången.

Han tittade på Sofie när hon satte sig vid köksbordet. Hon var fortfarande trött, det såg han. Huvudet hängde och det långa håret var lite rufsigt. Visserligen var hon ganska överviktig, men på något sätt tyckte han ändå att hon var ganska söt. Visserligen fick man såklart väga vad man ville och han hade inte med saken att göra ifall hon var överviktig eller inte. Men han gissade att Sofies övervikt hängde samman med depressionen. Mat är ett problem för många och när man är deprimerad så kan aptiten försvinna helt eller delvis. Vanligt verkade det vara att man tröstäter, vilket han misstänkte var fallet med Sofie.

Han funderade på vem hon var när hon inte var deprimerad. Vad tyckte hon om att göra då? Vad var det som hade fått henne att hamna i den här mardrömslika sjukdomen?

Han fortsatte att studera henne medan hon åt sin gröt. Hon var lite äldre än honom, knappt fem år äldre, hade han räknat ut, men på något vis kändes hon äldre. Kanske var det depressionen som gjorde det. Han hoppades i alla fall att hennes vistelser hos honom skulle göra henne piggare och gladare. Det var ju det som var meningen med alltihop.

Han undrade hur hon skulle hantera dagens aktiviteter. Cyklingen hade som sagt inte varit så lockande för henne igår, men han hoppades att hon skulle vänja sig. Men det var inte cyklingen som kändes jobbigast att få henne att göra idag. Det var det där andra som han var tveksam till. Hur skulle hon reagera och vad skulle hon tycka?

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.