50

Annika och Sofie satt i källaren hos Henning. Henning var ute hos djuren så de båda hade valt att sätta sig och prata lite.

-Jag tänkte inte stanna så länge till här hos Henning sa Annika när de pratat en stund. Jag känner mig verkligen mycket bättre. Jag vill bara ha lite fler redskap med mig hem. Redskap för hur jag bättre ska tackla min vardag så att jag inte blir dålig igen. Jag får sådana redskap av Henning varje dag nu och det känns jättebra. Jag är säker på att han kommer att hjälpa dig också.

-Jag hoppas det, svarade Sofie

Annika tvekade innan hon fortsatte.

-Jo, sa hon. Vi kan väl fortsätta att vara vänner och hålla kontakten även när jag åker?

-Ja, gärna. Jag tror inte att jag har någon vän som dig. Jag är inte säker på om jag har några vänner alls, förresten, sa Sofie. Visst har jag arbetskamrater som är trevliga och en granne som är helt okej, men de är upptagna med sitt liv på något vis. Jag är inte säker på att de verkligen bryr sig och jag tror inte att de skulle lyssna och förstå så som du gör.

-Nej, det är samma för mig. Visserligen har jag en arbetskamrat som verkligen bryr sig. Det var hon som ringde hit och det var hon som körde mig till läkaren. Men det är som du säger, de som inte har varit i den här situationen kan nog inte förstå hur det är att ha en psykisk sjukdom. Jag kanske skulle ta och flytta till en helt annan stad och börja om på nytt, som en ny Annika.

-Ja, det skulle kanske vara lättare för dig. Då skulle du slippa leva upp till de krav och förväntningar som du tidigare satt upp. Men var skulle du bo och vad skulle du göra?

-Jag vet inte. Jag jobbade ju i en guldsmedsaffär tidigare. Det var faktiskt ganska trevligt och på ett sätt ångrar jag att jag slutade. Varje dag fick jag hålla i de finaste smyckena och flera gånger fick jag hjälpa förälskade par att hitta den perfekta vigselringen.

-Det låter ganska trevligt. Varför slutade du?

-Jag fick för mig att jag inte var värd att hålla i de där fina ringarna och halsbanden. Dessutom var där en manlig kollega som gjorde närmanden som gick över gränsen.

-Usch, otrevligt.

-Ja, men jag får kanske skylla mig själv. Jag var lite småförtjust i honom och flirtade kanske lite för mycket, men han var gift och hade två små söta barn. Han var dessutom över tio år äldre än mig och jag hade nästan precis slutat gymnasiet. En kväll efter stängning var han och jag kvar ensamma för att avsluta arbetsdagen. Vi var i fikarummet när han plötsligt tryckte upp mig mot väggen och började fingra lite överallt. Först tyckte jag det var lite spännande, men till slut blev det för mycket. Jag lyckades slita mig ur hans grepp och ta mig därifrån. Ingen av oss sa något om det dagen efter. Det var precis som om det inte hade hänt. Men jag mådde jättedåligt. Det gick några veckor, men till slut sa jag upp mig.

-Vadå, våldtog han dig? Varför polis anmälde du inte honom, eller sa till chefen?

-Nej, jag tyckte det var mitt eget fel. Och det tycker jag väl fortfarande. Han våldtog mig inte, men han hade kanske gjort det om jag inte tagit mig därifrån.

-Men hur kunde du gå dit dagen efter?

-Jag vet inte. Jag var som sagt lite förtjust i honom och kanske var det därför.

-Var det startskottet för din utmattning?

-Det kanske det var. Jag har inte tänkt på att det skulle kunna vara det, men det är ju inte omöjligt.

-Vill du jobba i en guldsmedsbutik igen?

-Ja, varför inte. Det var ju ganska trevligt.   

-Det måste finnas mängder med guldsmedsbutiker runt om i hela landet. Vi kan väl kolla nu direkt om det finns någon ledig tjänst i någon av dem. Om det ändå inte spelar någon roll var du bor, så har du ju hela landet som sökfält.

 

Sofie hade nu återfått en del av sin energi. Att hjälpa Annika kändes meningsfullt och det gav mer energi. Hon reste sig och drog upp Annika ur sittpuffen. Sedan gick de tillsammans till Hennings kontor och lånade hans dator. De sökte efter lediga jobb, men hittade tyvärr inget hos någon guldsmedsaffär.

-Vi får leta mer en annan gång, tyckte Sofie. I varje större stad borde det finnas en guldsmedsbutik och någon av dem borde ju söka ny personal någon gång. Med din erfarenhet borde det vara enkelt att få ett sådant jobb.

-Tror du det?

-Ja, absolut.

De båda satt tysta en stund framför Hennings dator. Henning skulle förmodligen vara ute en bra stund till.

-Vad ska vi göra nu då, undrade Sofie.

-Jag vet inte. Kanske finns något annat vi kan titta på?

-Ja, visst, vad vill du titta på?

-Ehh…jag vet inte.

-Vi kanske kan titta på Hennings hemsida?

-Visst.

De surfade in på Hennings hemsida och kikade runt på den en stund. De tittade på bilderna och läste lite i bloggen.

-Henning och jag skrev ett inlägg tillsammans i början, när jag precis kommit hit, sa Sofie. Det var ganska kul.

-Det kan jag tänka mig. Ni är verkligen ett perfekt par.

-Hur kan du säga det? Jag ser inget som matchar någonstans. Han är snygg och vältränad, medan jag är en fet och ful kärring.

-Nej, så får du inte säga.

-Men du kan inte förneka att han är snygg och vältränad.

-Nej, det är han, men du är inte en fet och ful kärring. Visst kanske du har samlat på dig lite extra kilo, men du har en skönhet som kommer inifrån. Jag ser den och Henning måste ha sett den.

-Skojar du?

-Nej, det är sant. Jag kan inte förklara. Om jag skulle möta någon som såg ut som du på stan så kanske jag skulle säga som du själv sa nyss, men det gör jag inte om dig, för det går inte. Det är något på insidan av dig som lyser väldigt starkt och som inte går att dölja. Visserligen var ljuset svårt att se när depressionen hade sitt hårdaste grepp om dig, men nu när jag tycker det verkar som att den sakta, sakta släpper taget, så syns det. När du är helt frisk kommer du att lysa så starkt att jag kommer att behöva ha solglasögon på mig.

Annika försökte skoja till det hon nyss sagt, för det lät lite konstigt till och med i hennes öron.

-Jag tycker du låter lite flummig just nu, sa Sofie.

-Det kan jag förstå, höll Annika med, men det är helt sant. Ser du inte det själv när du tittar dig i spegeln?

-Nej, det gör jag inte. Hade jag gjort det så hade jag väl inte satt mig att cykla så som jag gjorde häromdagen efter att jag speglat mig.

-Nej, det är klart. Jag undrar om det är det där ljuset som gjort att du blivit deprimerad?

-Nej, nu får du sluta. Jag tycker du pratar en massa smörja. Jag tyckte det var knasigt när Henning började prata om Gud, men nu tycker jag att du är ännu knasigare.

-Ja, det förstår jag, för det tycker nästan jag också, erkände Annika. Jag kunde inte hjälpa det. När du sa så om dig själv, så lyste det så mycket och jag var bara tvungen att säga det. Förlåt. Jag ska sluta nu. Vi kan prata om något annat.

-Det är nog bäst, annars får jag nog mardrömmar i natt.

Det blev åter tyst en stund innan Annika började prata igen:

-Vet du vad jag tycker att vi ska göra nu?

-Nej.

-Jag tycker att vi ska rita lite. Är du bra på det?

-Nej, verkligen inte. Jag kan inte ens rita sträck-gubbar.

-Det tror jag att du kan, det kan väl alla?

-Inte jag och ändå fick jag bra betyg i bild när jag gick i skolan. Bara för att jag inte kunde rita, så ägnade jag mig åt vad jag kallade modern konst, alltså typ sträck och former som inte liknade något. Bara kladd på ett papper. En apa eller ett väldigt litet barn med nya färgpennor skulle förmodligen göra lika bra eller bättre. Men min bildlärare gillade tydligen mina bilder och gav mig ett bra betyg. Ett av mina bästa betyg faktiskt.

-Du skojar?

-Nej, du ska få se, jag kan verkligen inte rita.

Sofie gick fram till skrivaren och tog en hög med papper ur den. Sedan vände hon sig mot Annika.

-Du då, sa Sofie, är du bra på att rita?

-Nej, verkligen inte, men Hennings pennor lockade mig, dessutom har vi ju inget annat bättre för oss just nu.

På bordet hade Henning ett stort ställ med färgpennor som Annika nu höll i handen.

-Jag tänkte att lite kreativitet är säkert nyttigt för oss, fortsatte Annika.

-Ja, det har du rätt i. Men jag tror inte att jag har använt färgpennor sedan jag gick i skolan.

-Perfekt, tyckte Annika. Då blir det förmodligen extra roligt.

De båda tog med sig papper och pennor och gick ut i köket och började rita.

Snart satt de dubbelvikta båda två och skrattade åt varandras skapelser.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.