51

När Annika och Sofie letat färdigt i Hennings dator efter ett lämpligt jobb åt Annika hade de satt sig i köket. De hade tagit med några papper från skrivaren och en hel hög med färgpennor som Henning hade stående på skrivbordet. Nu satt de där och ritade. Det kändes först lite barnsligt, tyckte Sofie, men det var ganska kul. Ingen av dem var speciellt konstnärligt begåvade, men det gjorde saken bara ännu roligare. Sofie försökte rita en hund, men när hon visade den för Annika trodde hon att det var en björn. Sofie tog inte illa vid sig utan skrattade åt Annikas gissning. Annika ritade ju lika dåligt och när Sofie skulle gissa så blev det ännu tokigare. Till slut var hela bordet täckt av papper med diverse krumelurer i olika färger.

-Har du provat någon sådan där målarbok för vuxna, sa Sofie när de målat ett tag.

-Nej, sa Annika, men det hade kanske varit bättre än det här.

De båda skrattade och bestämde att de skulle be Henning titta efter en sådan bok nästa gång han åkte för att handla.

Sofie och Annika fortsatte att måla, men efter en stund stod Henning i dörröppningen.

-Ni ser ut att ha väldigt trevligt, sa han.

-Jodå, det har vi, sa Sofie.

Det hade varit mycket att göra i stallet. En ny kalv hade det kommit och Henning hade sedan tidigare legat efter i sitt schema. Därför hade han medvetet gått ut lite tidigare och stannat kvar lite längre för att försöka komma ikapp. Men nu var klockan mycket.

-Oj oj, jag har helt glömt att planera maten, sa han när han fick se alla papper på bordet. Jag får åka och hämta en pizza till oss. Vill ni följa med?

Sofie tvekade, men Annika skulle tydligen med och att vara ensam hemma kändes inte så kul, så hon sa att hon också ville med.

När de kom fram till pizzerian sa Sofie

-Är det okej om jag väntar i bilen?

-Självklart.

-Då stannar jag med dig, sa Annika.

Henning försvann in i pizzerian, men var snart ute igen.

-Den var precis färdig, sa han när han hoppade in i bilen igen. Han körde ganska snabbt tillbaka och tur var väl det, för det doftade ljuvligt i hela bilen. När de kom in i köket var de alla vrålhungriga.

När de ätit klart hade klockan redan hunnit bli nio så de bestämde sig för att avsluta dagen. Annika gick upp till sig, men Henning stannade på kontoret.

-Jag har väldigt mycket papper att ta hand om, sa han medan han vände sig till Sofie och viftade med en hög vita kuvert. Är det okej om jag sätter mig en liten stund med dem.

-Visst, sa Sofie och gick in och la sig i sängen. Men likt andra spöken så trivdes hennes hjärnspöken extra bra när hon låg ner ensam i ett mörkt rum. Då kröp de fram ur sina gömmor och gjorde vad de kunde för att Sofie skulle komma ur form igen. Sofie tänkte tillbaka på de senaste dagarna som gått. Dagen innan hade hon hamnat gränsle över Henning när de låg i sängen. Det hade inte känts bra att sitta där och visa upp sig. Henning hade försökt förklara för henne hur fin han tyckte att hon var. Hon hade inte trott på honom och nu fick hon för sig att det hela bara var inbillning. Tänk om han satt där ute nu, bara för att han ville slippa vara med henne. Det var inte alls omöjligt. Men just när hon tänkt tanken hejdade hon sig. Tänk om… hon fick ju inte tänka så. Det hade Henning läst i den där lilla gula boken. Eller tänk om det var så att det var Henning som försökt lura henne att tro att hon inte fick tänka någon “tänk om” tanke. Hon sneglade bort mot bordet som stod bredvid Hennings säng. Där låg boken som han hade läst i. Om hon tittade lite i boken skulle hon kunna avslöja honom ifall han hittat på alltihop. Hon sträckte sig över Hennings säng och skulle just ta boken när han stack in huvudet och undrade vad hon gjorde. Sofie kastade tillbaka boken och skyndade sig tillbaka till sin halva. Det kändes som om hon blivit ertappad med handen i godisburken.

Henning kom leende in i rummet och satte sig på sängkanten till sin halva.

-Det är okej, du får gärna titta i boken. Mina böcker är dina böcker, det har jag ju sagt.

-Nej, det var inget, sa hon och låtsades oskyldig.

-Det var konstigt, sa Henning. Vad skulle du med boken till om det inte var något?

Sofie gav upp för hon visste att Henning inte tänkte ge sig i första taget.

-Jag tänkte jag skulle läsa lite där du läste innan idag, sa hon.

-Det där om katastroftänkande? Henning bläddrade i boken samtidigt som han pratade.

-Ehh, ja just det… sa Sofie.

-här är det. Du fick inte tänka “tänk om”.

Han visade Sofie sidan. Hon tog boken och suckade.

-Vad tänkte du om, frågade han?

-Nej, jag är dum. Det är allt. Förlåt, sa hon.

-Det är okej. Trodde du att jag försökt lura dig att du inte fick tänka “tänk om” och nu skulle du kontrollera detta.

-Mmmm… sa Sofie skamset.

-Det är okej. Men jag är glad att jag lärt känna dig och att jag börjar kunna förstå dina tankar. Du kan inte lura mig så lätt längre. Han log mot henne.

-Förlåt, sa hon igen.

-Det är okej, sa han en tredje gång. Du kan inte hjälpa det. Kika du lite i boken, det kanske gör gott. Jag har två fakturor till som jag måste lägga in, sen kommer jag också och lägger mig.

Henning försvann och Sofie låg åter ensam kvar. Hon kikade lite i boken. “Boken som gör dig lyckligare, läste hon på utsidan. Författaren hade hon aldrig hört talas om tidigare. Jessa… Jessamy. Hur uttalar man namnet egentligen? Och var på jordklotet har man ett sådant namn? Sofie försökte gissa, men kom inte fram till något. Istället började hon läsa innehållsförteckningen. Första kapitlet hette en våt filt över humöret. Det gjorde henne nyfiken, så hon bläddrade snabbt förbi inledningen och letade upp första kapitlet. “Nedstämdhet kan ha mycket stor inverkan på livet” stod det. Jo, tack tänkte Sofie, det har jag märkt. Hon vände blad, men det var alldeles för mycket finstilt text för att hon skulle orka läsa. Istället bläddrade hon vidare och ögnade igenom några av underrubrikerna hon passerade. När hon kom till “Vad är det som du har att göra med?” stannade hon upp och läste det lilla stycket under.

“Det finns flera biologiska, sociala och psykologiska faktorer som bidrar eller leder till nedstämdhet och en del av dem kanske gäller just dig.” Därunder var det en lista med ett antal exempel. Hon kom fram till att i hennes fall stämde de psykologiska och sociala punkterna bäst. Hon bläddrade vidare medan Henning klev in i rummet igen. Han var tydligen klar med sina räkningar och var nu också på väg att krypa ner i sängen.

-hur går det, undrade han.

-Jo, det går väl ganska bra. Jag har ögnat igenom det första kapitlet.

-Vad bra.

-eller, ja, jag har läst rubrikerna.

-Det är också bra. Då har du ju fått en liten uppfattning om vad där står. Var det något du kände igen.

-Nja, jag kände igen mig i de sociala och psykologiska faktorerna som leder till nedstämdhet.

-Men det är ju jättebra, tyckte Henning. Om du kan se varifrån det kommer så finns det ju chans att göra något åt det.

-Kanske det.

-får jag se, sa Henning och tog boken. Ska jag läsa här på sista sidan i det här kapitlet för dig.

-visst.

-”Nästa steg”, läste Henning. “Vi antar att allt detta låter rätt bekant men också lite skrämmande. Men oroa dig inte. Att erkänna för sig själv att man inte är lycklig och vilja göra  något åt det är ett stort kliv på vägen mot att känna sig gladare.”

Henning la ner boken och vände sig mot Sofie.

-Du ser, sa han. Det finns hopp. Det har jag ju sagt hela tiden. Du ska inte oroa dig, säger boken. Boken säger ju också det som jag hela tiden har sagt, att du är jätteduktig. Du gör enorma framsteg hela tiden, även om du kanske inte ser det.

-Tror du det, sa Sofie tveksamt.

-Nej, jag vet det. Henning läste klart stycket han börjat på och gjorde sedan en kort paus innan han läste de sista raderna som författarna valt att sätta i en liten ruta.

“Tankar att ta med dig” läste Henning att det stod. “Depression går att bota. Du är inte ensam, hur ensam du än känner dig. Du kan förändra din negativt snedvridna attityd, så att du börjar tolka saker och ting i en mer positiv riktning.”

-Det var väl bra, tyckte Henning.

Sofie höll med. Det lät ju i alla fall ganska hoppfullt.

-vi kan kika mer i boken imorgon eller någon annan dag, sa Henning. Får jag ge dig lite ryggmassage utanpå ditt nattlinne nu innan vi somnar?

Sofie var inte beredd på frågan, men tyckte att det lät ganska trevligt så hon vände sig om och la sig på mage. Henning satte sig bredvid och började sakta massera hennes axlar och skuldror. Sofie rös till när han först la sina händer på axlarna, men slappnade snart av och njöt av behandlingen. Efter en stund la sig Henning ner och sa godnatt. För en gångs skull kände Sofie att hoppet på riktigt var på väg att återvända. Samtalet med Annika, boken hon nyss tittat i och Henning som hela tiden var där för henne hade gjort stor skillnad på väldigt kort tid.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.