52

När Sofie vaknade kände hon sig för en gång skull utvilad. Så hade hon inte känt på länge. Men det var inte bara utvilad hon var, det kändes som att några av de saker som hängt över henne hade släppt. Den där våta filten som nämndes i boken hon och Henning kikat i dagen innan, kändes inte så blöt längre. Hon vände sig mot Hennings säng, men den var tom.

Klockan var strax efter nio. Den lilla gula boken låg på bordet bredvid Hennings säng. Hon sträckte sig efter den och började bläddra lite slött. Igår hade hon ögnat igenom första kapitlet, nu tog hon en titt på det andra.

Kapitel två hette “Kognitiv beteendeterapi”. Det lät inte lika spännande som det där med att ha en våt filt över humöret, men KBT, det visste hon sedan tidigare var effektivt mot depression. Hon hade läst flera böcker om depression tidigare, men just den här boken av Jessamy, Boken som gör dig lyckligare, den hade hon inte sett innan. Den främsta fördelen med den här boken var att den var så liten. Många böcker hade ett inbyggt motstånd i sig eftersom de ofta var både stora och tjocka. Den här lilla gula boken orkade hon med trots att hon fortfarande bar på depressionens alla hinder.

Boken visade sig innehålla en hel del illustrationer i form av olika pilar och cirklar. Det var bra. Det gjorde ju också att det blev mer lättläst. Förutom alla pilar var boken även full med exempel. I kapitel två fanns till exempel “Nerviga Nils” med. Sofie ögnade igenom sidan om Nerviga Nils och tyckte att den var ganska enkel att förstå. På uppslaget därefter fanns det några sådana där pilar. När hon bläddrat igenom kapitel två la hon tillbaka boken på Hennings lilla bord.

Hon tittade på klockan igen. Henning skulle nog inte komma in riktigt än. Hon la sig ner i sängen och slöt ögonen.

I sitt huvud gick hon igenom allt som hänt de senaste dagarna innan. Det hade ju varit en ganska bra dag, trots att det börjat dåligt. I tisdags var hon full av tvivel när hon vaknade. Hon hade fått för sig att Henning hellre ville vara med Annika. Därför hade hon bestämt sig för att försöka fly från gården. Men så fort hon klev ur sängen så hade det där surrandet i huvudet tvingat henne att ta det lite långsammare. Flera gånger hade hon varit tvungen att ta det lite lugnare och när hon äntligen var klar satt Henning utanför badrummet och väntade på henne med ett hjärta av halm i handen, som han hade gjort åt henne. Då hade det börjat snurra igen och Henning fick hjälpa henne i säng igen.

Senare hade hon fått en väldig lust att skriva. Hon hade fått ett jättefint block av Henning, men det blev aldrig att hon började skriva i blocket. Annika och Henning hade börjat prata och då hade snurrandet i huvudet kommit tillbaka.

Men nu infann sig lusten att skriva igen. Sofie smet ut i köket och hämtade blocket som fortfarande låg där. Hon tog också med de fina färgpennorna som låg kvar i köket från dagen innan då hon och Annika ritat och haft trevligt tillsammans. När hon kom tillbaka till sovrummet satte hon kudden mot gaveln på sängen och lutade sig sedan mot den. Hon la täcket över benen och slog upp första sidan i blocket. Vad var det hon ville skriva? Hon funderade en stund, men kom ganska snabbt fram till att hon ville ha en del av sina tankar ut ur huvudet och ner på ett papper. Där skulle hon eventuellt kunna granska dem lite bättre.

Överst på sidan skrev hon dagens datum. Sedan fortsatte hon sina funderingar kring de senaste två dagarna och skrev ner lite av det.

Hon skrev om hur härligt det varit att ligga så nära Henning och studera honom när han sov och om hur hon hade dragit med sina fingrar genom hans mjuka hår när han vaknat. Men sen kom hon att tänka på hur hon hamnat sittande på Henning. Det hade inte varit alls lika roligt. Hon skrev i blocket hur hon känt sig ful och hur hon inte ville bli tittad på. När hon skrivit ner det, så tittade hon på det hon skrivit.

Här hade hon alltså skrivit om en bra och en dålig sak. Kunde den dåliga saken vara något som berodde på hennes depression. Kunde allt dåligt skyllas på depressionen? Förmodligen inte, men antagligen kunde bristen på egenkärlek skyllas på depressionen. Hon la blocket åt sidan och gick in i badrummet. Hon ställde sig framför spegeln och studerade sig själv. Henning hade sagt att han tyckte hon hade vackra ögon. Men hittills hade hon inte alls gillat dem. De var ju grå. Hur kan någon gilla grå ögon? Henning sa att han gillade hennes. Menade han vad han sa? Det gjorde han förmodligen. Men varför kunde hon inte själv se det. Varför tyckte hon inte själv att ögonen var fina? Hon provade att säga till sig själv “du har fina ögon” och “jag har fina ögon”. Det kändes konstigt och inte speciellt bra att stå där framför spegeln och säga så. Det kändes som att hon ljög för sig själv. Det är väl inte meningen att man ska ljuga för sig själv.

Hon gav upp och lämnade spegeln. Istället gick hon ut i sovrummet igen för att fortsätta skriva.

Vad hade hänt efter att Henning försökt förklara för henne hur fin han tyckte att hon var. Just det. De hade läst lite i Mia Törnbloms bok om självkänsla. De hade inte hunnit så mycket eftersom det blev tid för annat, men två korta kapitel blev det.

Sen hade Sofie fått vara med Hemse medan Henning och Annika förberedde hästarna för en tur i skogen. Det hade varit en härlig tur.

Sofie tog pennan och skrev hur hon njutit av det vackra vädret och hur det känts som om hon befunnit sig i en saga. Vidare skrev hon om samtalet som hon och Annika haft i källaren. Det hade varit en trevlig stund och Sofie skrev i boken hur hon och Annika kommit överens om att de skulle hålla kontakt även efter att Annika lämnat gården. De hade även letat efter arbete i guldsmedsbutik åt Annika, men det hade inte gått så bra. Fast Sofie skrev att det inte gjorde så mycket just för stunden. De skulle leta mera en annan gång. Det hade varit trevligt att kunna hjälpa Annika. Annika hade ju hjälpt Sofie massor av gånger. Sofie konstaterade att samtalet med Annika förmodligen hade varit det bästa under hela gårdagen. Stunden med Annika hade slutat med att de båda satt sig i köket och ritat med Hennings pennor. Det hade visat sig att ingen av dem var speciellt konstnärligt lagda, men det hade varit roligt och de hade skrattat båda två.

Sedan skrev Sofie om hur de åkt iväg för att hämta pizza och här för första gången berömde hon sig själv. Hon skrev hur hon tyckte hon varit modig som vågat säga att hon ville stanna i bilen medan Henning hämtade pizzorna. Hon hade verkligen försökt sätta sig själv i första hand, precis så som Henning ville att hon skulle göra. Naturligtvis hade han rätt i det. Det hade känts väldigt skönt att slippa gå in i pizzerian och möta allt folk som förmodligen var därinne.

Just som Sofie höll på att skriva om pizzeria besöket kom Henning inrusande i rummet.

-Hej sötnos, sa han med ett leende över hela ansiktet. Ursäkta jag är sen. Jag ville fixa lite extra med djuren. Jag ligger som sagt efter med sysslorna och tänkte att om jag tar lite extra varje gång, så kanske jag snart är ikapp. Hur går det här inne då?

-Jo, det går väl ganska bra.

-Ja, jag ser det. Du har hämtat pennorna, det var väl bra!

-Ja, jag har skrivit ganska mycket i blocket. Men färgpennorna har jag inte använt än.

-Vad har du skrivit om?

-Lite om vad vi gjorde igår.

-Som en dagbok?

-Nej, det skulle jag inte kalla det. Jag ville ha ner mina tankar på papper. Det känns som att jag lättare kan titta på dem då.

-Smart!

-Det vet jag inte.

-Kan jag hjälpa till på något vis. Jag menar med att titta på dina tankar alltså. Skriva får du göra själv.

-Hmmm… kanske …. , Sofie tvekade. Det där du sa till mig igår när vi låg här. Sofie kände sig generad och tittade ner i blocket hon hade i knät. Henning hade satt sig bredvid henne och la nu handen där hon hade sitt knä under filten.

-Jo… fortsatte Sofie. Du sa att du tyckte att jag hade fina ögon.

-Ja. Det har du.

-Menar du verkligen det?

-Ja det är klart. Varför skulle jag annars säga det?

-Inte vet jag. För att vara snäll kanske.

-Ja, men det är sant. Jag tycker du har fina ögon.

-Men de är ju grå.

-Nja, grå och blå och gröna. När vi är i skogen är de gröna och matchar mina granar. Ibland är de blå och ibland är de grå. Det beror på vilket ljus vi är i. De är både vackra och spännande dina ögon.

-Men jag tycker ju inte det själv.

-Det är en helt annan sak. Vi har väl alla något på kroppen som vi inte är helt nöjda med, trots att det egentligen är väldigt dumt. Gud har ju skapat oss precis som vi är för att han tycker att det behövs precis en sådan här variant. Hade han inte tyckt det så hade han väl skapat oss alla efter en och samma form. Fast det tycker inte jag hade varit så roligt. Tänk själv om alla såg ut precis likt. Det skulle inte bli alls bra. Vi tycker ju så olika också. En del gillar långa personer, andra gillar de som är korta. En del gillar blonda och en del gillar de med mörkt hår. Jag gillar dina ögon, men grannen Karl gillar förmodligen bruna ögon. Det är ju ialla fall den färg som hans fru har på sina ögon.

-Har du någon kroppsdel som du inte gillar.

-Ja, absolut. Jag gillar inte mina knä.

-dina knä! Det var det dummaste. Var glad att det är dina knä. Det är ju ingen som ser dem ändå. Tänk på mig som har fula ögon. De sitter ju mitt i ansiktet.

-Det är visst ett problem. Eftersom jag inte gillar mina knä, så går jag nästan aldrig med shorts. Även mitt i sommaren går jag hellre med långbyxor och jag är inte så mycket för att bada, för då måste jag också visa mina knä. Och om jag badar ser jag till att komma i vattnet fort så att jag kan dölja knäna under vattnet.

-Jag tycker det verkar lite konstigt.

-Ja och jag tycker det är konstigt att du inte gillar dina ögon. De är fina och jag menar det.

Sofie suckade. Sedan kom hon på den mest knasiga idé hon haft på länge. Snabbt innan hon hann ångra sig sa hon:

….. Fortsättning följer…..

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.