53

-Kan vi fortsätta där vi slutade i tisdags? Jag tror jag behöver öva lite på det, sa Sofie där hon låg i sängen. Henning hade lagt sig i sin sänghalva intill hennes. På tisdagen hade Henning gått igenom flera kroppsdelar på Sofie som han uppskattade efter att Sofie som vanligt varit kritisk till sig själv. Det hade börjat med att han berömde ögonen och sedan vidare till hår, axlar och avslutats med brösten.

-Var där vi slutade, undrade Henning lite retfullt, eftersom han misstänkte vart Sofie ville komma.

Sofie ångrade sig redan. Men nu var det svårt att dra sig ur. Hon försökte förhala svaret, men det hjälpte inte. Henning hade listat ut vad hon menade. Han la sig i sin sänghalva och med sina starka armar drog han henne till sig och placerade henne så att hon hamnade sittande gränsle över honom. Inte heller den här gången kändes det bra att sitta där och bli tittad på, men det kändes konstigt nog lite bättre än det gjort dagen innan.

-Jag tycker du har jättefina ögon, sa Henning. Dina läppar är också väldigt fina. Dem skulle jag vilja kyssa.

Sedan stack han försiktigt och långsamt in fingrarna i hennes långa hår medan han fortsatte.

-Ditt hår är som guld och när det hänger över dina axlar så är det som det vackraste smycke. För att inte tala om dina fina axlar. De är helt perfekta.

Han masserade hennes axlar en liten stund innan han fortsatte nerför armarna. Sofie kunde inte dölja rysningen när han tog tag om midjan och drog ner henne så att hennes ansikte bara var en liten bit ovanför hans. Han lyfte huvudet från kudden och kysste henne. Sofie kände hur pulsen steg och hur det hettade till på kinderna. Han smekte henne en stund på ryggen medan han kysste henne, men sedan hjälpte han henne att sätta sig upp igen.

-Mmmm, sa han. Du är fantastisk. Dina läppar är inte bara fina, de smakar ljuvligt. Och som jag sa igår, sa Henning, så har du en vacker midja som är perfekt att ta tag i när jag vill att du ska komma närmare.

Henning höll sina båda händer kring hennes midja. Det pirrade i hela Sofies kropp och hon hade svårt att dölja det. Hon kom mycket väl ihåg vad det sista var som han hade sagt att han uppskattat förra gången hon satt över honom. Hon vågade nästan inte andas.

-Andas du, retades Henning.

Sofie skakade på huvudet.

-Men det måste du. Varför andas du inte?

-Jag andas, viskade hon till svar.

-Men du viskar. Varför viskar du?

-Åååå, sluta.

-gillar du att sitta här på nu?

-Min kropp verkar gilla det.

-Det är ju bra. Ska jag fortsätta.

Sofie nickade.

-Jo, också var det en sak till jag räknade upp igår. Kommer du ihåg vad det var?

-Ja, jag kommer ihåg.

-Får jag fortsätta med mina händer?

Sofie blundade och nickade försiktigt.

-Jo, som jag sa igår, fortsatte Henning och rörde sakta händerna uppåt från midjan. Dina bröst är väldigt, väldigt fina.

Just som han la händerna över hennes bröst, sa han:

-Helt perfekta.

Sofie flämtade till och en våg av upphetsning sköljde över henne.

-Jag skulle kunna hålla mina händer här för alltid, sa Henning medan han sakta och försiktigt smekte hennes bröst. Sofies depression verkade plötsligt som bortblåst. Nu ville hon ha mer och mer av mannen hon satt på. Han fortsatte att smeka hennes bröst en stund till innan han fortsatte sin mening:

-men det är inte något vidare praktiskt att alltid ha dem här. Det skulle inte vara så lätt att göra något annat då.

Han flyttade sina händer åt sidan samtidigt som han satte sig upp och hjälpte Sofie sätta sig åt sidan.

-Jag kan inte få nog av dig, fortsatte Henning. Och för mig är det helt ofattbart att du inte själv ser hur vacker du är.

Sofie tittade ner bland täcke och lakan som nu var i en enda röra i sängen.

-Men jag har samlat på mig alldeles för många extra kilon, svarade hon.

-Det är inte dem jag ser. Jag ser dig och jag tycker att du är jättefin.

Sofies tårar började rinna igen.

-Men du, sa Henning, vad är det nu?

-Jag vet inte. Jag förstår inte varför du är så snäll och varför du säger så fina saker. Och nu när jag lipar igen så känner jag mig som värsta barnungen.

Henning suckade. Vad mer kunde han göra? Han hade ju precis förklarat för henne hur fin han tyckte hon var och hon hade inte kunnat dölja sin upphetsning. Ändå satt hon nu här och grät. Han tog hennes hand och höll den hårt, medan han la sig på rygg och Sofie följde hans exempel. Där låg de båda två och tittade upp i taket. Den ena med tårar i hela ansiktet och den andra nära att också ge upp.

Vad ska jag göra, vad ska jag ta mig till, tänkte Henning om och om igen. Då hörde han sin Gud i huvudet. Det var länge sedan han hade kontakt med honom, men var glad att han gav sig tillkänna just nu. Tidigare hade han pratat med sin Gud i huvudet nästan varje dag, men de senaste veckorna hade det gått ganska dåligt. Det hade varit alldeles för mycket runt omkring och Henning hade haft svårt att koncentrera sig. Nu sa Gud åt honom att fortsätta så som han påbörjat och att ignorera hennes tårar. Henning undrade vad Gud menade med det som han påbörjat. Gud förklarade då att han menade allt det där med alla nya rutiner han försökt lära Sofie och även fortsätta visa uppskattning och att röra vid henne. Hon kommer att se och höra, sa han innan han avslutade och bad Henning fortsätta att prata med Sofie.

Henning la sig på sidan och vände sig mot Sofie. Han torkade bort några av tårarna och strök henne över håret.

-Du är verkligen fin, sa han och jag önskar att du kunde se det själv. Du ger mig visserligen ganska mycket huvudbry, men det är du värd. Jag förstår inte hur du gör, men jag bara längtar efter dig hela tiden. Och det är just det som är så speciellt med dig. Jag har som du vet, varit med ganska många olika kvinnor, men ingen av dem har fått mig att bli så här. Jag trodde inte att det var möjligt efter så kort tid som vi kännt varandra. Vi har ju bara känt varandra i några veckor. Jag vill inget hellre än att leva med dig resten av mitt liv, oavsett hur du mår och oavsett hur du ser ut. Jag ser ju bara det vackra som finns innanför sjukdomen och jag ser bara det vackra som du försöker gömma innanför dina extra kilo som du hela tiden pratar om. Du skulle kunna väga det dubbla och jag skulle ändå bara se det fina. Ditt vackra kommer någonstans inifrån. Men trots att jag bara ser det vackra innanför din sjukdom, så vill jag såklart att du ska bli av med den. Den är ett hinder. Du måste försöka ta av dig några av de där glasögonen som förvränger din världsbild. Du måste försöka se framåt.

-Men jag kan inte. Det går inte. När jag ser framåt så ser jag… jag ser inget.

-Ser du inget?

-Nä.

-Varken mörker eller ljus?

-Nä, inget. Jag ser inget.

-Det var konstigt. Men det är ju bra att du inte ser mörker i alla fall. Det tar jag som något positivt. Det är ju faktiskt också ganska bra att du inte ser något alls, för då har vi ju alla möjligheter att fylla på med sådant som är bra. Hur länge har det varit tomt?

-Vet inte. Har inte funderat på det.

-När du nyligen kommit hit, så försökte vi göra en visualisering. Jag sa åt dig att försöka se framtiden. Hur gick det? (se avsnitt 12)

-Dåligt! Jag tänkte bara på hur jag inte ville jobba som kassörska mera.

-Okej, men det är ju en bra utgångspunkt i alla fall. Då skulle du ju i din framtid kunna ha ett nytt arbete.

-Ja, men vad?

-Det vet jag inte.

-Inte jag heller.

-Hmmm, det får vi klura på. Vad tycker du är roligt?

-Vet inte.

-Nä, det är klart. Vi får nog ta det lite senare. Kan du se i framtiden att du bor här tillsammans med mig?

Sofie funderade lite och det kunde hon faktiskt se.

-Ja, det kan jag.

-Yihaaa!!! ropade Henning och reste sig från sängen och gjorde en liten glädjedans innan han la sig bredvid Sofie igen.

Då knackade det på dörren. Det var Annika som undrade vad de höll på med.

-Haha, sa Henning, vi försöker titta på framtiden. Sofie sa att den var blank, men hon kan i alla fall se sig själv bo här tillsammans med mig. Det tyckte jag var värt en liten dans och ett glädjetjut.

-Ja, det förstår jag, sa Annika. Är det framtidsprat som gäller idag?

-Det hade jag inte planerat, men det kan vi ha. Kom och sätt dig här, sa Henning till Annika och klappade med handen på fotändan av sin säng.

-Men ska vi inte äta lite frukost?

-Jo, det är klart. Men kan du inte berätta lite om vad du ser i din framtid?

-Hmmm…. det är inte helt enkelt. Jag vet att jag vill göra något annat. Jag vill inte tillbaka till mitt gamla jobb.

-Igår letade vi efter ett jobb i en guldsmedsaffär till Annika, sa Sofie. Men vi hittade inget.

-Aha, Det var ju synd. Varför vill du jobba i en guldsmedsaffär?

-Vet inte. Men jag har gjort det tidigare och det var ganska trevligt. Folk som kommer till en guldsmedsaffär är ofta ganska glada. Och dessutom fick jag vara med de finaste smyckena varje dag. Jag behövde inte ha dem själv. Jag fick ändå njuta av dem.

-Kan du inte tänka dig någon annan bransch då? Det finns väl flera där man kan uppnå liknande. Jag vet till exempel att blomsteraffären i byn behöver personal. Det är en kvinna som jobbar där nu som passerat pensionsåldern för länge sedan och de har sökt efter ny personal, men det är inte någon som vill flytta ut till en så liten håla som den där blomsteraffären ligger och ändå är vår blomsteraffär välkänd. Det kommer turistbussar till den flera gånger varje år.

-Ja, Annika, ropade Sofie! Det hade ju varit perfekt. Då måste du ju bo här ganska nära här. Då kan vi ju ses ofta!

-Ja, men Annika vill kanske inte flytta hit, sa Henning.

-Det har jag inget emot. Jag vill börja om från början. Det skulle faktiskt kunna funka. Blommor är ju också vackra och de som köper blommor är väl också oftast glada.

-Ja, det tror jag. Tänka sig, nu hjälper jag inte bara till att komma till rätta med depression och utmattning, nu är jag plötsligt arbetsförmedlare också.

-Ja, det är inte dåligt, sa Annika.

-Jag tycker vi åker till blomsterbutiken direkt efter frukosten. Eller vad tycker ni?

Annika och Sofie höll med, så de lämnade sovrummet och gick för att äta frukost.  

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.