54

När Henning, Sofie och Annika ätit klart sin förmiddags frukost, satte sig Henning och Annika i bilen för att åka till blomsterhandeln. Sofie valde att stanna hemma. Hon tänkte försöka läsa klart boken som hon fått när hon precis kommit till Henning. Samtal med Gud. Det hade inte blivit läst på länge eftersom hon hamnat på sjukhuset och sedan inte haft tillräckligt med ork. Hon hade kommit lite mer än halvvägs i boken. Hon började med att bläddra snabbt igenom de sidor som hon redan läst för att påminna sig själv om vad det stod där.

 

Hon läste bara ett kapitel innan hon tröttnade och la boken åt sidan. Hon gick ut i hallen som vette mot gårdsplanen för att se om hon kunde se Henning och Annika. Men Hennings bil var fortfarande borta. Utanför låg bara hunden Frida. Frida gick alltid lös, men verkade gilla bäst att ligga mitt på gårdsplanen. Där hade hon bra koll på allt som hände.

 

Sofie gick ut till hunden och frågade den om den ville följa med på en promenad i skogen. Det ville den gärna. Sofie bestämde att de skulle gå det där lilla varvet som hon brukade gå.

När hon kom tillbaka var Henning och Annika fortfarande inte tillbaka. Sofie tittade på klockan. Det var snart tid för lunch. Var höll de hus egentligen?

Istället för att stressa upp sig själv, så som hon normalt skulle ha gjort, tog hon några djupa andetag och valde att gå ner i källaren istället. Först cyklade hon lite och sedan satte hon sig i de mjuka sittpuffarna som Henning placerat i ena halvan av det stora rummet i källaren. Hon slöt ögonen och försökt få kontakt med sin gud. Om det var för att hon läst boken Samtal med Gud av Neal Donald Walsh, som det gick så bra eller varför, det visste hon inte, men bra gick det. Hon fick till ett riktigt långt samtal med sin Gud. Hon försökte följa Hennings råd och inte ställa för svåra frågor eftersom hon inte var van. Det blev först ett ganska lättsamt samtal där de pratade om väder och vind, men efterhand så styrde rösten i huvudet in samtalet på lite svårare frågor. Först efter väder och vind pratade de om Annika och så småningom ville rösten prata om Sofies relation med Henning och om relationen hon hade med sig själv.

Rösten var vänlig och uppmuntrande. Den tyckte att Sofie varit duktig som både läst och promenerat idag. De pratade ganska länge om Sofies kroppsuppfattning som inte var den bästa och rösten förklarade precis som Henning sagt att hon var skapad precis så som hon var för att det var så som hon passade bäst in i världen. Visserligen höll rösten med om att hon kunde göra av med några av sina extra kilo eftersom det var ohälsosamt att bära omkring på för många. Men han sa också att hon inte behövde stressa. Bättre att göra det i lugn och ro till exempel genom att öka vardagsmotionen. Då skulle hon lyckas hålla ut längre och sedan behålla sin lägre vikt. Kanske att ett aktivitetsarmband skulle kunna hjälpa, föreslog rösten i huvudet. Fast inte heller det var det någon brådska med. Att bli av med extra kilo var verkligen inte av högsta prioritet just nu. Det var bättre att hon kom till rätta med synen på sig själv och på sin syn på framtiden.

När rösten i huvudet började prata om framtiden hakade Sofie på. Hon hade tidigare på morgonen förklarat för Henning att hon inte kunde se någon framtid. Att hon varken såg ljus eller mörker.

Gud, eller vem nu rösten i huvudet var, tyckte att det var bra att Sofie ville se på sin framtid. Med ett tydligt mål är det lättare att komma framåt, menade han. Men när Sofie undrade vad hon skulle ha i sin framtidsbild, då ville Gud inte svara. Han sa att det var hennes uppgift att fylla den med vad hon ville. Hans uppgift var att hjälpa till att uppfylla.

Sofie ville veta mera, men just då hördes källardörren öppnas. Det var Henning som kom ner-rusande för trappan.

-Jaså, det är här du är. Vi har letat överallt, sa Henning. Sedan vände han sig om i trappan och ropade upp till Annika som tydligen letade på ovanvåningen.

-Hej, sa Sofie.

-Ja, hej hej, vad gör du?

Just då kom Annika ner för trappan, så istället för att svara vad hon egentligen gjorde sa hon:

-Inget särskilt. Hur gick det för er? Fick du något jobb Annika?

-Jag vet inte. Han som äger stället var inte där. Jag ska åka dit på tisdag i nästa vecka. Men vi träffade den där äldre kvinnan som ska sluta. Hon verkade glad att jag ville börja. Hon hade velat sluta för länge sedan, men han som äger stället behöver någon mer personal.

-Ja, hon hade ju blivit mormor för inte så länge sedan och nu ville hon såklart vara med sitt barnbarn istället för att sälja blommor, fyllde Henning i.

-Det kan man förstå, svarade Sofie.

-Jag frågade kvinnan om vad som krävdes för förkunskaper eftersom jag ju inte kan något om blommor. Hon sa att det inte behövdes några. Att känna Henning var tydligen bra nog.

Annika log mot Henning.

-Hon tycker väl att jag handlar mycket växter, inflikade Henning. Och det gör jag. Jag köpte en bukett till dig Sofie. Den står på köksbordet.

-Ja, också var vi inne i livsmedelsbutiken och köpte en sådan där målarbok för vuxna.

-Vi köpte väl två, sa Henning

-Ja, det är klart. Vi behöver ju vars en, jag och Sofie, sa Annika.

-Ja det är klart. Mat köpte vi också. Någon som är hungrig?

Sofie var hungrig, men samtidigt tyckte hon det var lite synd att hon blivit avbruten i samtalet hon just haft med sin Gud.

-Gå ni, sa hon. Jag kommer snart.

Henning och Annika försvann och Sofie försökte återuppta samtalet. Men det gick inte. Det var som om rösten aldrig varit där, så hon lämnade källaren och anslöt till de andra.

Under eftermiddagen tog de det lugnt alla tre. Annika ville måla i de nya böckerna, men Sofie ville läsa, så Annika satte sig ensam i köket med den nya boken. Henning satte sig vid datorn och jobbade med sin hemsida medan Sofie tog Samtal med Gud boken och la sig i sängen för att läsa för andra gången den här dagen.

När hon läst ett kapitel la hon boken över bröstet och slöt ögonen. Hon ville göra ett nytt försök att samtala med rösten i huvudet. Nu gick det bättre igen. Sofie undrade varför hon inte hört honom tidigare, efter att Henning och Annika kommit tillbaka. Gud förklarade att det berodde på att hon stressat upp sig lite när de kom och att hon blivit lite irriterad på att de bara kom instörtande sådär som de gjorde. Han tyckte också att hon skulle berätta det för Henning. Det är genom en tydlig kommunikation som man når längst tillsammans förklarade han. Sofie tackade för samtalet och fortsatte sedan att läsa boken. Det var nu väldigt lite kvar. Kanske att hon skulle hinna bli klar innan dagen var slut. Men tyvärr tog det inte lång stund innan hon somnade med boken i handen.

När hon vaknade låg Henning i sängen intill och tittade på henne.

-sovit gott, undrade han.

-Mmmm…..

-hur går det med boken då?

-Det går ganska bra. Jag är snart klar med den.

-Hur går det med innehållet i boken då?

-Det går också ganska bra. Jag har pratat med Gud två gånger idag. Andra gången sa han till mig att jag skulle säga till dig att ni faktiskt störde mig i samtalet på förmiddagen.

-Ooo, det var inte meningen. Men vi visste ju inte att du pratade med Gud. Vi var oroliga för att vi inte hittade dig.

-Det kan hända, men ni behövde väl inte komma inrusande så som ni gjorde.

-Nej, det har du kanske rätt i. Förlåt.

-Det är ingen fara. Ni kunde ju inte veta.

-Nej, men det är ändå bra att du säger till. Annars hade du kanske gått omkring och varit sur för det hela kvällen och vi skulle fatta noll. Kommunikation är bra, sa Henning och log.

-Jag förstår att du pratat mycket med din Gud. Det var precis så han sa.

-Ja, du ser. Sa han något mer då?

-Ja, vi pratade ganska länge om allt möjligt. Jag skulle nog behöva någonstans att skriva ner allt det där.

-Kan du inte göra det i det där blocket du fick då?

-Jo, det kan jag såklart göra. Jag gör det sen.

-Visst, men låt det inte vänta för länge. Då kanske du glömmer vad det var ni pratade om.

-Ja, men är det inte tid att gå ut till djuren?

-Jo, och det var därför jag kom hit in. För att berätta för dig att jag tänkte gå ut nu.

-Jag vill följa med. Kan jag det?

-Det är klart att du kan. Om du orkar och vill.

-Det vill jag.

Henning och Sofie gick ut tillsammans medan Annika satt kvar i köket och målade i boken.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.