55

Dagarna rullade på ganska bra. Det var precis som att Sofies hjärna äntligen förstått att alla de där dumma tankarna som hon haft innan, inte ledde till något bra. Snarare tvärtom. Det hade ju gjort att hon hamnat på sjukhus två gånger. Först en gång för att hon skadat sig själv så allvarligt att hon förlorat medvetandet och sedan en gång för att hon skulle visa sig duktig till den grad att hon svimmade av utmattning. Tack och lov var det bara den första gången som hon blev inlagd på sjukhuset. Det hade varit nära den andra gången, men tack vare Annika hade hon klarat sig. Inte för att sjukhuset var dåligt, det är väl bra om man kan få hjälp på ett sjukhus och första gången hon var där, då var det helt befogat.

 

Men för Sofies del var det bättre att vara på Hennings gård. Att vara på landet tillsammans med alla djuren hade gjort stor skillnad på henne. Hon hade fortfarande kvar sin lägenhet i stan, men den hade hon för avsikt att sälja lite längre fram. Nu skulle hon ju bo hos Henning.

Hon undrade hur det skulle gå för Annika. Annika hade åkt iväg till blomsteraffären som låg i byn intill för att eventuellt börja arbeta där. Idag skulle hon få träffa ägaren och fråga honom om arbete. Sist hon hade varit där, då hade det varit den gamla damen som ville sluta som var där och hon kunde såklart inte anställa Annika.

Var skulle Annika bo om det blev så att hon fick jobbet? Annika hade ju också en lägenhet, fast i en annan stad, men den kunde hon inte bo i om hon skulle jobba i blomsteraffären. Det skulle bli alldeles för lång resväg. Det var det ingen av dem som visste något om var Annika skulle bo om hon fick jobbet. Henning hade sagt att hon kunde bo kvar på gården tills hon hittade något annat. Men det var såklart inget hon kunde göra för alltid.

 

Sofie satt vid köksbordet och målade i en av målarböckerna som Annika och Henning handlat häromdagen. Henning var ute hos djuren. Det var tydligen ganska mycket pyssel med att vara lantbrukare. Det var inte bara mat och rena liggplatser djuren behövde. De senaste dagarna hade Henning varit ute nästan hela tiden. Sofie och Annika fick klara sig själva, vilket gått bra. Sofie hade gått ut på eftermiddagarna för att hjälpa till att skrapa ner skiten, i övrigt fick Henning klara sig själv när det gällde djuren.

Om dagarna hade Sofie försökt läsa en del och nu var hon äntligen klar med boken, Samtal med Gud som Henning gett henne. Och hon hade gjort flera anteckningar i sitt block om alla de tankar som snurrade i huvudet och även om de samtal som hon hade med sin Gud. Det kändes skönt att äntligen vara på rätt väg igen.

Även i sovrummet gick det framåt för Henning och Sofie. De hade haft flera mysiga stunder tillsammans som de båda njöt av.  

 

Nu väntade Sofie spänt på att Annika skulle komma tillbaka. Men det blev en lång väntan. Annika var iväg flera timmar. Vad sysslade hon med egentligen? Hade hon redan börjat jobba? Hon hade ju åkt från gården redan innan tio på förmiddagen och nu var klockan nästan tre på eftermiddagen.

Till slut kom hon i alla fall och hon verkade sväva på moln. Sofie behövde inte fråga om hon fick jobbet, för det syntes tydligt i Annikas steg och hela hennes kroppsspråk. Dessutom så verkade Annika bubbla över av ord. Hon hann knappt komma innanför dörren, förrän hon ropade till Sofie:

-Jag fick jobbet!

-Grattis, svarade Sofie som fortfarande satt kvar i köket.

Annika satte sig på stolen mitt emot Sofie. Hon var alldeles rosig om kinderna och orden forsade fram. Det var ungefär som den där dagen då Annika först kommit till gården. Då hade både Henning och Sofie blivit helt förskräckta av hur mycket hon kunde prata. Då hade det tydligen berott på att hon var lite nervös.

-Du skulle sett honom, sa Annika. Han är i vår ålder och hur trevlig som helst och så stilig…

-Men det var väl inte en snygg man du skulle hitta? Det var väl ett jobb du sökte?

-Ja, men tänk om man kan få två saker på en gång.

Sofie svarade inte på det och det behövdes inte heller. Annika fortsatte att prata om hur fantastisk hela blomsterbutiken var och hon beskrev väldigt detaljerat mannen som ägde stället. Sedan berättade hon vad hon skulle göra när hon började jobba, men strax fortsatte hon att prata om mannen som ägde butiken igen.

Just då kom Henning in.

-Jaså, du har träffat Erik nu, hör jag, sa Henning.

-Ja, svarade Annika och lugnade ner sig något.

-Fick du något jobb då?

-Jodå, det fick jag. Och Erik hade ett rum ovanpå blomsterbutiken som jag kunde hyra om jag ville, men om det är okej så bor jag kvar här ett litet tag till. Kanske kan leta efter något eget nu när jag vet att jag får jobba där.

-Visst, inga problem, sa Henning. När ska du börja?

-Jag kan börja när jag vill. Imorgon till exempel.

-Oj, det var snabbt. Men du glömmer väl inte att du är sjukskriven för utmattning.

-Nej, det är klart. Men jag kan ju börja arbetsträna lite. Kanske någon timme om dagen. Jag har berättat om sjukskrivningen för Erik och vi kom överens om att jag ska ringa min läkare imorgon bitti och om jag får okej från honom så ska jag jobba två timma imorgon för att känna på lite hur det känns.

-Okej, det låter som att du redan har en plan.

-Ja.

-Bra! Vill ni två fortsätta att prata om blommor och om stiliga män eller vill du följa med ut och hjälpa mig med djuren Sofie?

Det var ett svårt val för Sofie. Oavsett hur hon svarade, så skulle hon tvingas säga nej till någon av dem. Henning brukade hon hjälpa och hon förstod att Annika hade mycket att prata om. Därför borde hon nog säga ja till Annika och nej till Henning och hans djur. Men vad var det hon verkligen ville? Om hon skulle säga ja till sig själv, vad skulle hon säga då? Hon bestämde sig för att vara helt ärlig mot dem båda. Hon var ju inte här för att vara den där snälla och trevliga som hon alltid varit. Hon var hos Henning för att bli kvitt sin depression och för att börja leva så att den aldrig mer skulle komma tillbaka.

-Jag vet inte, sa hon. Ni måste hjälpa mig.

Både Annika och Henning såg ut som levande frågetecken så Sofie fortsatte:

-Jag vill vara med er båda. Och nu måste jag välja. Det känns som att jag måste säga nej till någon av er. Och egentligen borde det inte spela någon roll. Men jag ska ju säga ja till det som jag mår bäst av, till det som jag vill.

-Men du säger ju inte nej till någon av oss på livstid. Vi är ju här sedan också. Det handlar ju bara om någon timme nu på eftermiddagen.

-Jo, jag vet. Och kanske att det inte spelar någon roll alls vilket jag väljer, men jag tror att jag måste börja välja mer efter vad som är bra för mig. Den här frågan spelar inte någon större roll. Men i en större fråga. Tänk om jag ställs inför två olika jobberbjudanden, hur ska jag då välja? Visst borde jag välja det som är bäst för mig, men hur vet jag vilket det är.

-Oj, det var väldigt vad du har avancerat. Det är en riktigt djup fråga. Jag är inte ens säker på att jag kan hjälpa dig med den, svarade Henning.

-Men vad ska jag välja nu då? Ska jag välja att gå med ut till djuren eller ska jag sitta här och prata med dig Annika?

-Jag tycker faktiskt att du ska gå ut till djuren, sa Annika. Jag har sett hur bra du mår av det och jag behöver förmodligen landa i mig själv lite innan vi pratar vidare.

-Jag tror som Annika, sa Henning. I den här frågan i alla fall. Vi kan inte ge ett generellt svar för alla de gånger du ställs inför val. Du måste själv lära dig att känna efter vad som är bra för dig. Vi har inte pratat så mycket om mål och mening i livet, men om man har det klart för sig så blir de flesta valen något enklare. Annika har ju gjort en prioriteringslista och det borde du också göra Sofie och den kan du göra väldigt detaljerad om du vill och då kan den hjälpa dig. Förresten är det bra med rutiner och du har fått det till en rutin att hjälpa mig med djuren på eftermiddagen. Det är nog bra om du kan hålla kvar den.

-Okej. Blir du inte besviken då Annika?

-Nej, inte alls, men jag tyckte det var bra att du tog upp det. Jag måste nog också tänka lite mera så. Det här var en nyttig lärdom för oss båda. Tack!

-Jag håller med, sa Henning. Jag tyckte det var både modigt och mycket bra av dig att ta upp frågan. Och framförallt bra att du faktiskt sätter dig själv i första hand. Man ska visserligen inte sätta sig själv så mycket i första hand att man skadar någon annan, men det tror jag inte att du skulle göra.

-Nej, men det var lite det jag var rädd för. Jag var rädd att jag skadade Annika om jag bara tänkte på mig själv. Hur ska man veta var gränsen går? Hur skulle jag kunna veta vilket jag skulle välja för att det skulle bli så bra som möjligt för alla?

-Man kan säga nej utan att såra någon annan. Det gör man till exempel genom att ge en kort förklaring. I det här fallet skulle du kunna säga något i stil med att “jag vill gärna höra mer på dig Annika och på det du varit med om idag, för jag tycker det låter jättespännande, men just nu måste jag ta hand om djuren. Kan du berätta mera när jag kommer in igen?”

-Det skulle funkat på mig, sa Annika. Det skulle ju också visat att du faktiskt bryr dig om både dig själv, om djuren, om Henning och även om mig.

-Tror ni verkligen det?

-Ja, svarade både Henning och Annika i kör.

-Okej. Jag måste nog öva lite mera på det här.

-Det är du inte ensam om, svarade Annika. Nu är det nog bäst ni går i alla fall. Annars hinner jag inte berätta när du kommer in igen.

De skrattade alla tre innan Henning och Sofie gick ut och lämnade Annika ensam kvar i köket.

Kategorier Sofie

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.