fbpx

6.

(Här följer Sofies syn på det som hände i förra veckans avsnitt. Då oroade sig Henning att något hänt Sofie och han gick därför upp och knackade på dörren till hennes rum)

När telefonens väckarklocka ringde fem i fem, hade Sofie inte någon som helst lust att stiga upp. Hon stängde av ljudet och vände sig om på sidan med ryggen mot telefonen. Att stiga upp klockan fem på morgonen var ju tortyr och att gå ner i Hennings källare och cykla gjorde saken ännu värre. Det tänkte hon inte ställa upp på idag. Det tog inte lång stund innan hon somnade om.

När det knackade på dörren vaknade hon med ett ryck. Det var Henning som knackade.

-Hallo, Sofie, är du där. Är allt som det ska?

Sofie svarade inte. Henning knackade ingen, men hon svarade fortfarande inte. Till slut öppnade han dörren och kikade försiktigt in i rummet.

-Sofie, är allt som det ska?

Han gick fram och satte sig på sängkanten.

-Hur är det, undrade han. Jag blev orolig. Klockan är tjugo över fem och vi skulle ju börja klockan fem. Är allt som det ska?

Sofie kände hur en tår började rinna nerför kinden. Han verkade verkligen bry sig om henne och här låg hon och svarade inte ens. Men hon orkade faktiskt inte. Dels var det väldigt tidigt på morgonen, men depressionen gjorde henne också trött. Henning satt kvar på sängkanten en stund utan att säga så mycket.

-Jag förstår att du tycker att det här är jobbigt. Du är inte van att stiga upp vid den här tiden och du har en depression. Men det är just för att du har en depression som vi måste göra dessa saker. Botemedlet mot depression är inte vila, trots att många deprimerade hade tyckt att det var bästa lösningen.

-Hur kan du veta så mycket om depression? Har du ens varit deprimerad någon gång, snäste Sofie.

-Nja, inte riktigt kanske. Jag hade en lindrig depression en gång men det är länge sedan. När jag gick i högstadiet var det och egentligen kan den inte räknas som en erfarenhet eftersom den var väldigt lindrig. Jag gick faktiskt inte ens till någon läkare. Det var andra faktorer som hjälpte mig. Djuren och fysisk aktivitet till exempel. Jag hade läst att en hund eller en katt kunde hjälpa. Då hade jag ingen möjlighet att ha varken hund eller katt, så jag skaffade min första kanin istället. Att skaffa kanin som tonårskille var inget jag ville skryta om, men jag tyckte faktiskt att det hjälpte. Kaninen tvingade mig att ta tag i vissa saker. Jag var till exempel tvungen att ge den mat och jag stod inte ut med att se den sitta i en skitig bur, så därför var jag flitig med att göra rent och fint till den. Det var kaninen som senare fick mig att välja att bli lantbrukare eftersom jag insåg hur mycket jag älskar djur. Vad gäller motion hade jag ungefär samma inställning som jag tycker mig se hos dig. Jag var inte intresserad överhuvudtaget. Jag satt på mitt rum och gjorde egentligen ingenting. Men en dag bestämde jag mig för att gå ett varv runt det kvarter som jag bodde i då. Det blev ingen lång runda och tio minuter senare var jag tillbaka på mitt rum. Men tillbaka på rummet mådde jag något lite bättre. Jag förstod först inte att det berodde på den korta promenaden, men efter att ha gått samma runda flera gånger och efter varje tillfälle, mått lite bättre, så bestämde jag mig för att göra det till en vana att varje dag gå en liten sväng. Mina promenader blev efterhand lite längre och efter några veckor var jag nästan beroende av dem. Jag minns att jag två dagar i rad inte hade möjlighet att komma ut på min dagliga promenad och det kändes inte bra alls. När jag började lantbruksskolan var depressionen borta och mina dagliga promenader ersattes med all den fysiska aktivitet som sysslorna i stallet erbjuder.

Sofie vände sig om i sängen och tittade på Henning. Varför hade han inte berättat om det här förut. Henning torkade bort tåren på hennes kind innan han fortsatte.

-Jag har mer erfarenhet av depression, men det vill jag helst inte prata om idag. Jag skulle verkligen vilja att du kom ner och åt gröt tillsammans med mig nu. Vi har viktiga uppgifter att göra idag.

Henning tittade på sin klocka.

-Vi har inte så mycket mer tid kvar åt morgonstunden innan vi måste gå ut till djuren.

Sofie satte sig motvilligt upp i sängen.

-Jag går ner i förväg. Kommer du snart eller?

Sofie nickade.

När de ätit klart gröten gick de ner i källaren. Det blev bara fem minuter på cykeln. Det var tydligen något annat viktigt som Henning ville att de skulle göra den här morgonen.

När de tränat klart satte de sig i sittpuffarna.

-Tror du på någon gud?

Sofie blev förvirrad. Ingen hade pratat med henne om någon gud sedan hon blev konfirmerad för 25 – 30 år sedan och Henning var nog den sista hon förknippade med Gud. Hon visste inte vad hon skulle svara, så hon ryckte på axlarna.

-När jag sitter här i sittpuffarna brukar jag prata med min Gud.

Nu blev Sofie ännu mer förvirrad. Hade Henning en egen Gud, en egen religion? En Gud han kunde prata med. Behövde man inte gå till kyrkan och höra en präst för att få kontakt med Gud?

Henning såg att Sofie verkade förbryllad, så han fortsatte.

-Jag tror såhär, att det finns en mäktig Gud. Gudarnas Gud liksom. Så tror faktiskt de flesta stora religioner. I Indien tillber de visserligen många olika gudar, men de tror ändå att det finns en stor kraft som är större än de gudar de tillber. Jag tror också att det finns en sådan stor kraft. Den finns i allt. Den finns i träden, i marken och i dig och i mig, överallt.

-Men du sa “min Gud”.

-Ja. Jag tror på en stor Gud som finns överallt, i allt. Men när jag pratar med min Gud, så pratar han med mig på mitt sätt och han kommer att prata med dig på ditt sätt. Om du vill prata med honom vill säga.

-Du pratar alltså med Gud?

-Ja, det gör jag och det har jag gjort i många år nu. I början trodde jag att det bara var min egen röst, mitt eget huvud som pratade, men efter ett tag började jag höra skillnad, det var en annan röst. Jag började prata med rösten mer regelbundet och så småningom förstod jag att det var “min Gud”. Precis som de flesta andra var jag till en början osäker på vad det var jag hörde. Jag tänkte att det var inbillning. Men han har bevisat för mig att det inte bara är mitt eget huvud. Han har sagt saker som jag omöjligt kunnat veta, men som jag i efterhand kollat upp och det visade sig att han haft rätt. Jag vill att du idag försöker lyssna efter din Gud. Han eller hon, kommer att prata med dig på ett språk som du förstår. När han pratar med mig drar han ofta liknelser med mina djur. Det gör att jag lättare förstår vad han menar.

-Han eller hon. Kan det vara olika?

-Jag vet faktiskt inte, men det kommer du väl att märka? Jag har inte brytt mig om att fråga min Gud om det. Jag tror att man får den Gud som man tror finns. Tror du på en manlig Gud, då kommer Gud förmodligen som en man till dig, men om du tror på en kvinnlig sådan så kommer din Gud förmodligen att prata med dig som en kvinna.

-Men hur gör jag då?

-Idag tycker jag att du bara försöker lyssna på det som sägs i ditt huvud.

-Ja, det är en hel del. Det är rena rusningstrafiken därinne, sa Sofie och log.  

-Jag förstår det. Men försök urskilja om det är något av det som händer därinne som skiljer sig från allt annat. Börja med att bara lyssna på det som händer i huvudet och om du vill kan du efter ett tag ställa en fråga. En ganska enkel fråga är bra att börja med. En som du inte vet svaret på helt säkert och en där svaret egentligen inte spelar någon roll. När jag första gången fick kontakt med min Gud, så frågade jag varför träden har gröna löv. Det visste jag ju egentligen och det var också vad svar jag fick. Han sa “det vet du”. Men han sa det så att jag ändå på något sätt visste att det där var inte min egen röst. Jag kan inte förklara hur det var annorlunda och förmodligen spelar det inte någon roll eftersom det kommer att vara annorlunda i ditt huvud. Han har berättat för mig att han pratar med folk på olika vis. Vi har olika språk liksom. Vi använder olika typer av ord och han använder samma typ av ord som vi själv väljer.

-Så jag ska sitta här och lyssna efter något som låter annorlunda i mitt huvud?

-Ja. Kom ihåg att inte pressa dig själv. Går det inte så gör det inget. Jag har några olika metoder vi kan ta till om inte detta går. Vi kan också prova flera gånger. Kom bara ihåg att inte ställa för svåra frågor. Fråga till exempel inte vad som är meningen med livet, även om han gärna säger det.

-Har han sagt det till dig?

-Jadå, det har han.

-Vad är meningen med livet då?

-Att leva såklart.

Sofie fnös åt svaret. Det var alldeles för enkelt. Men ändå så djupt på något sätt. Hur kunde ett svar vara både så enkelt och så djupt på samma gång. Kanske för att det kom från Gud trots allt. Sofie gick med på att göra ett försök, men det gick inget vidare. Det var verkligen rusningstrafik i hennes huvud och trafiken rusade fram trots att rödljusen lyste i flera korsningar. Det var i det närmaste kaos i hennes huvud och någon Gud kunde hon inte höra.

Efter en stund avbröt Henning och sa att det var tid att gå ut till djuren.

De båda lämnade källaren och gick rundan bland djuren.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.