fbpx

7.

När Henning och Sofie hade tagit hand om Hennings alla djur fick Sofie ledigt. Henning ville inte köra helt slut på henne på en gång. Det var fullt tillräckligt för henne att stiga upp tidigt och att komma igång med motion.

Föregående morgonen hade börjat lite jobbigt eftersom Henning stressat upp sig själv helt i onödan, men den här morgonen efter hade börjat betydligt bättre. Sofie hade kommit ner i tid och hon hade inte gjort så mycket motstånd mot morgonträningen.

Nu satt de åter i Hennings mysiga kök för en enkel förmiddagsfika. Köksfönstret vette mot en liten hage, men just nu var det inga djur i den. Mellan hagen och köksfönstret hade Henning en liten gräsmatta och i kanten av gräsmattan stod det ett äppelträd. Under trädet skuttade en koltrast och letade mat. Inne i köket hade Henning placerat sitt runda lilla köksbord alldeles intill fönstret, så att man hade god uppsikt över hagen. Sofie tittade på den lilla koltrasten medan de åt. På bordet hade Henning en fyrkantig, rutig duk som hängde ner på sidorna. På bordet stod det en liten vas med olika gräs. De var väldigt dekorativa. Efter en stunds tystnad bröt Sofie den genom att undra:

-Vad är det för gräs du har här?

-Jag vet faktiskt inte vad alla heter, men där har du timotej och där är en variant av darrgräs i alla fall.

Henning hade ställt fram frallor, smör, ost och skinka. Som vanligt smakade det mycket gott. Sofie tänkte att det förmodligen berodde på att hon varit ute och på att hon arbetat fysiskt en stund. Ingen av dem sa något medan de åt, istället tittade de båda ut i hagen utanför fönstret och på den lilla koltrasten. När de ätit klart sa Sofie:

-Vad var det du skulle lära mig mer?

Henning reste sig upp och dröjde lite med svaret. Istället började han plocka undan från bordet.

-vänta här, sa han.

Sedan försvann han in i rummet intill. Där inne hade de suttit i måndags och jobbat med Hennings hemsida. Henning hade rummet som ett kontor. När han kom tillbaka hade han ett kollegieblock i handen.

-Det är två saker jag vill prata om. För det första så tyckte jag mig kunna se att du hade tankarna på helt andra saker än på djuren idag när vi var där ute.

-Ja, jag tänkte på det du berättat och på vad du skulle lära mig nu.

-Vad blev bättre av att du funderade på det? Kunde du ändra något av det som hänt och kunde du förutspå det som jag skulle lära dig.

-Nej.

-Nej. Jag vill att du försöker vara lite mer i nuet. Det kommer du att vara mycket hjälpt av i din depression. Det är inte något som är enkelt och det krävs en hel del övning. Vi kan prata mer om det vid annat tillfälle, för egentligen var det inte detta som jag ville prata med dig om idag. Jag bara märkte att du var väldigt frånvarande när vi var där ute tidigare och ville därför ta upp det med dig direkt så att du kan börja öva redan nu.

-Ok, jag ska försöka.

-Det som jag egentligen ville prata med dig om var tacksamhet. Du är artig och tackar för maten varje gång och du tackar när jag hjälper dig med något. Men det går att utveckla mycket mera.

-okej…

-Vi behöver inte göra det så komplicerat nu idag. Jag vill bara att du kommer igång med den här övningen som vi ska göra nu. Jag gör själv detta varje dag. Oftast på kvällen, som ett avslut på dagen. Du kan göra det när du tycker att det passar dig, men jag vill visa dig det nu och jag vill att du börjar på direkt. Sedan kan du själv bestämma när det passar dig bäst att göra.

-Okej, vad är det jag ska göra?

-Här, i det här blocket vill jag att du skriver ner minst tre saker som du är tacksam för. Tre saker är väldigt få, men jag vill inte pressa dig så här i början. Själv skriver jag oftast minst fem, gärna tio saker.

-Okej, hur ska jag skriva?

-Jag brukar skriva “Tack för” och sedan fyller jag på med det jag är tacksam för. Idag skulle det kunna vara “Tack för att Sofie fortfarande levde när jag hittade henne i går morse”

Sofie tittade på Henning. Hade han verkligen varit orolig att hon inte skulle leva? Och som vanligt verkade Henning kunna läsa hennes tankar.

-Ja, Sofie, jag var orolig. Jag vet vad en depression kan göra.

-förlåt.

-Det är inget du kan be om ursäkt för. Det var jag som var orolig, vilket jag borde vara bättre på att kontrollera, men mina erfarenheter gjorde att jag inte kunde låta bli. Dessutom så är du sjuk och du kan inte hjälpa när det blir som det blev. Kanske att jag dessutom pressat dig lite väl hårt när jag sa att vi skulle stiga upp klockan fem. Men du har ju klarat det. Det ska du känna dig stolt över.

Sofie skämdes, trots att Henning sagt att det inte var hennes fel. Hon tittade ner i bordet. Det var tyst i det lilla köket en liten stund innan Henning fortsatte.

-Sedan skulle jag skriva, Tack för mina fina getter och Tack för att det är någon som gjort den goda Kvibille osten som vi hade på frallorna idag.

-Okej, ska jag skriva något nu.

-Ja det tycker jag. Högt och lågt, stora och små saker. Det jag brukar sätta som “regel” för mig själv är att inte tacka för samma sak mer än en gång per sida i blocket. På nästa sidan kan jag tacka för det igen. Mina getter har jag till exempel tackat för många gånger i det block jag skriver i nu, men bara en gång på varje uppslag.

Sofie funderade lite innan hon började skriva. Hon tackade för att hon fick vara hos Henning, och för att hon fick ta hand om den fina svarta kaninen. Men sedan tog det stopp. Hon kunde inte komma på fler saker.

-Det blev ju bara två saker.

-Det gör inget. Du kan fortsätta med detta senare. Vissa dagar är svårare än andra. Ibland är jag bara tacksam att jag har ett hus att bo i och en säng att sova i. Men jag vill att du verkligen anstränger dig. Det här är en viktig övning och jag vill att du fortsätter med den livet ut. Jag vill att du får det till en vana, en rutin, att varje dag, antingen som avslut på dagen eller som en start på dagen, att tacka. 

Sofie tittade på det hon hade skrivit. Visserligen var det svårt att komma på tre saker att vara tacksam för, men hon tänkte att det var ändå en ganska okej övning. Hon gillade papper och pennor och hon tänkte sig att det skulle förmodligen komma att gå åt några stycken om hon skulle göra detta varje dag i resten av sitt liv.

-Om du inte gillar det här med papper och penna, så kan man ju göra samma sak i telefonen eller på en surfplatta eller i datorn. Det viktiga är att det blir gjort. Personligen gillar jag papper och penna bäst, men jag försökte lära en kompis och han tyckte att det funkade bättre i digital form. Han menade att vi är ju en bit in på 2000-talet och då ska man inte hålla på med papper och penna. Men som sagt, personligen gillar jag papper och penna och jag tror att i andra övningar som vi ska göra en annan dag, så har papper och penna en klar fördel.

-Jag gillar papper och penna, så jag tror jag kör med det.

-Bra!

Henning reste sig och började gå ifrån köket, men Sofie satt kvar och funderade på den tredje saken hon kunde vara tacksam för. Egentligen var det förmodligen ganska mycket hon hade att vara tacksam för, men det var svårt att hitta något just nu. När Henning kom till dörröppningen till hallen vände han sig om och tittade på Sofie.

-Var glad och tacksam att du har en penna att skriva med, ben och fötter att gå med, ögon att se med eller att du just fått mat i magen. Tänk en stund på dem som har det sämre ställt. Då kan det vara lättare att komma på något. När du skriver, försök då att verkligen känna tacksamhet för det du skriver om.

Sofie svarade inte, men skrev till slut att hon var tacksam att hon hade ben att gå med. Det fick bli så den här gången. Det var ju trots allt första gången hon gjorde det här. Kanske att hon skulle bli bättre på det med lite övning. Hon skulle ju göra detta varje dag framöver och övning brukar ju ge färdighet, tänkte hon.

-Jag går ut en sväng, sa Henning innan han lämnade henne. Jag har lite andra sysslor att ta tag i. Du kan få ledigt fram till lunch. Gör vad du vill. Vila eller ännu hellre, gå ut en sväng och se dig omkring.

I Sofies öron lät vila som ett bra förslag, men hon tänkte ändå gå ut lite först. Henning hade rätt. Inaktivitet är verkligen den deprimerades värsta fiende. Till Henning sa hon:

-Jag kanske kan gå och hämta posten. Var har du din brevlåda?

Det tyckte Henning var ett bra förslag, så han förklarade hur hon skulle gå för att komma dit. Sedan skildes de åt. Sofie hämtade posten och gick därefter och la sig för att vila. De skulle inte äta lunch förrän klockan tolv så hon hann lätt med båda aktiviteterna.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.