9.

Medan Henning och Sofie gick med Hennings getter, Hans och Greta, småpratade de om lite av varje. Henning berättade mera om sin depression och Sofie berättade om sin och om de perioder hon haft tidigare. Hon berättade om den kurator hon gått till och om den hjälp hon fått från företaget hon jobbade hos. Hjälpen från företaget hade varit mycket bättre än den som landstinget erbjöd, men att få vara hos Henning var det som hon hittills gillade bäst. Visserligen var han ganska tuff mot henne, men samtidigt var det lite vad hon behövde. För samtidigt som han ställde krav var han generös och väldigt hjälpsam. Och egentligen var kraven inte speciellt hårda, men för henne som var mitt inne i en depression, var det ganska tufft. Detta var de båda medvetna om och det var också därför som hon fick ledigt ganska långa stunder mitt på dagen. Att vara ute och gå med Hennings getter kunde inte ses som något som var svårt på något sätt. Det var tvärtom väldigt trevligt. Hon tyckte inte att hon behövde vara artig och trevlig mot Henning så som hon tyckte att hon behövde vara när hon mötte andra hon kände. Tidigare hade hon gått långa omvägar för att inte stöta på folk, just för att det var så jobbigt att möta dem. Men så var det alltså inte med Henning. Här gick hon ganska avslappnad och kunde till och med njuta av den vackra omgivningen som Henning bodde i.

-Visst är det fantastiskt med svalor, sa Henning plötsligt när en svala flög förbi. Dem har jag tackat för många gånger i min tacksamhets journal.

Tidigare på dagen hade Henning visat Sofie hur hon varje dag skulle skriva ner minst tre saker som hon var tacksam för. Det hade varit svårt att komma på vad hon skulle skriva trots att Henning gett henne flera tips.

-När jag kom hit så fanns det inga svalor. Gården var inte i bruk och här fanns inga betande djur i närheten. Flera av betesmarkerna hade vuxit igen och bestod mest av sly. Flera av byggnaderna såg ut att vilja falla ihop vid vilken höststorm som helst.  Men jag såg potentialen och köpte stället. Det tog inte lång tid efter att jag köpt mina första kor innan de första svalorna kom. De är fantastiska flugfångare. Och jag är så glad att de hjälper mig att hålla efter myggen så att jag kan sitta ute på kvällarna.

Henning fortsatte att prata om svalorna en stund innan han utbrast

-Och titta här!

Henning satte sig ner på huk.

-Titta, sa han och pekade på en liten skalbagge. Den fanns inte heller här när jag flyttade hit. Det är en tordyvel och den älskar kobajs.

-Så du menar att inga av de här djuren hade funnits här om inte du haft dina kor.

-Precis så är det.

Det var inget som Sofie hade tänkt på tidigare. Visserligen fick man lära sig i skolan om kretslopp och om hur allt hänger ihop. Hon kunde se bilden framför sig från läroboken där räven varit överst i näringskedjan, men när den sedan dog, så var det bakterier och små djur som tog över och bröt ner den och så började det om från början igen. Nu menade Henning att även kon var en viktig del i det naturliga kretsloppet och tack vare svalan och den lilla skalbaggen förstod hon att han hade rätt.

När de började gå igen, sa Henning:

-Försök få kontakt med din Gud nu när vi går. Man behöver inte sitta still med benen i kors för att få kontakt. Man kan prova många sätt.

Under tisdagen hade Henning, introducerat möjligheten att prata med Gud. Sofie hade först tyckt att han var lite konstig och att det var ganska dumt, men hon hade gjort ett försök. Sofie hade såklart misslyckats, men nu ville alltså Henning att hon skulle försöka igen.

-Men hur ska jag göra då?

-Säg hej!

Nu tyckte Sofie att det lät ännu konstigare, men hon gjorde automatiskt som han sa. Fast det var mer som ett svar på hans hej. Inne i huvudet hörde hon hej. Hon blev lite osäker och tittade på Henning för att se om han reagerat på något. Men han verkade vara helt i sin egen värld. Men plötsligt stannade han och vände sig mot Sofie med ett enormt leende på läpparna.

-Du hörde honom, utropade han!

-Vad menar du?

-Han sa till mig att du hörde honom säga hej!

-Nej, det var bara jag själv.

-Nej, det var din Gud! Eller det är ju samma gud, men han pratar ju med dig på ditt vis. Du hörde honom säga hej, han sa det till mig. Prova igen! Säg hej!

-Hej! sa Sofie, men hörde inget mer.

-Nja, jag tror inte att du ska säga det högt. Prova att säga hej tyst i ditt eget huvud.

Sofie provade, men det hände inget.

-Okej, det gör inget. Du har försökt och du har hört honom en gång. Du kommer att höra honom igen.

-Men hur vet jag att det är han. Jag tyckte att det var jag själv.

-Det är ju det jag säger, han låter som du. Han är ju en del av dig.

-Jag tycker det här är förvirrande. Jag tror inte riktigt på det här.

-Det gör inget. Du kommer att lära dig och när du kan kommunicera med din Gud kommer du att vara tacksam för det många, många gånger framöver. Han har guidat mig i oändligt antal situationer. Det var han som ville att jag skulle börja med att ta emot personer som dig. Jag var först väldigt tveksam och kämpade emot, men han gav sig inte. Så fort han fick tillfälle så var han på mig att ta tag i det. Det var han som ville att jag skulle köpa den här gården och det var han som hjälpte mig att få ordning på hela stället. Det var som sagt nästan fallfärdigt när jag flyttade hit, men med hans hjälp och stöd är jag här idag. Hade någon sagt det till mig för tio eller tjugo år sedan hade jag inte trott en sekund på det. Men nu lever jag i min dröm och det är tack vare min kommunikation med Gud.

-Jag är ändå tveksam. Jag förstår inte hur jag ska veta att det är han och inte jag.

-Du kommer att lära dig höra skillnad. Första gången någon ringer dig så vet du inte vem det är. Personen i andra ändan måste presentera sig. Men när ni pratat i telefon med varandra ett antal gånger, så känner du till slut igen rösten och den andra behöver inte presentera sig.

-Varför kan inte Gud presentera sig?

-det kan han om du vill. Be honom göra det och se vad som händer.

-Nu?

-Ja, varför inte.

Sofie försökte inne i sitt huvud att be Gud att presentera sig, men han svarade inte.

-Det går inte. Han gör det inte. Jag tror inte att han är där.

-Han är där, du måste bara ha lite tålamod och försöka igen. Du kanske ska börja med att säga hej vid flera tillfällen eftersom det lyckades en gång är chansen stor att det kan lyckas igen. Eller, nej, vänta…..

Henning stannade och det såg ut som att han lyssnade. Sofie försökte lyssna, men hon hörde bara de där svalorna som glatt flög omkring.

-Nja, han kan eventuellt tycka att det blir tjatigt om du bara säger hej hela tiden och inte pratar vidare med honom. Han säger att du ska tänka lite själv. Hur skulle du tycka att det var om någon bara sa Hej hela tiden utan att säga något mera. Det skulle bli rätt tjatigt. Prata med honom som du pratar med mig säger han.

-Sa han detta till dig nu?

-Ja.

-Otroligt. Sofie hade svårt att ta in det. Gud och religion var inte precis vad hon var van vid och nu ville Henning att hon skulle prata med Gud. Hon trodde inte det var möjligt. Vad skulle man då ha präster till? Var det inte de som skulle prata med Gud. Men det sa hon inget till Henning om. De gick vidare och Sofie försökte prata med Gud i huvudet så som Henning sagt. Men förmodligen pratade hon så mycket att Gud inte fick en chans att tränga sig emellan, för hon hörde inget.

Strax var de tillbaka hos Henning. De släppte tillbaka Hans och Greta i hagen där de bodde och gav dem lite mat innan de gick därifrån. Det var dags att ge korna eftermiddagsmat och att skrapa ner mer skit.

-Du kan väl skrapa ner skiten själv den här gången. Jag behöver fylla på med foder i foder roboten.

Sofie blev helt kall. Djuren var stora och hon kände dem inte. Detta hade hon inte väntat sig.

-Nej, jag vill inte. Jag vågar inte.

Henning var beredd på hennes motstånd.

-Jag följer med dig in till dem, men sedan måste jag fylla på med foder. De måste ju ha mat.

Att djuren måste ha mat det förstod hon. Men hur hade han gjort alla andra dagar när hon inte varit här. Hon fortsatte att klaga och göra motstånd, men Henning var bestämd och tog med henne in till djuren. När de kommit igång smet han plötsligt iväg mellan några av korna och gick därifrån. Sofie stod ensam kvar mitt bland alla kor. Vägen som Henning gått, tänkte hon inte ta. Det skulle innebära närkontakt med flera av korna och det var hon inte villig att ha. Uppe i båset som hon stod kände hon sig ganska trygg. Där hade hon ryggen fri och hon kunde se över korna. Motvilligt skrapade hon ner skiten i båset där hon stod. Sedan tog hon sig försiktigt till nästa bås och hoppades att ingen av korna skulle märka att hon var där. Hon förflyttade sig sakta från bås till bås och snart var hon faktiskt klar. Då fick hon se Henning stående på foderbordet med ännu ett stort leende.

-Bra jobbat, ropade han.

Sofie undrade hur länge han stått där. Han lämnade foderbordet och gick in till henne, sedan hjälpte han henne att komma ut därifrån.

-Bra jobbat, sa han igen. Det fixade du galant!

Sofie var först en aning sur på Henning, men sedan förstod hon. Han hade precis ökat på hennes självförtroende. Hon hade faktiskt klarat det och hon var riktigt stolt över det. När de var klara gav Henning henne ledigt. Hon gick in och tog en välbehövlig dusch innan hon tog den svarta kaninen med sig upp på rummet. Hon tog fram boken som Henning hade hjälpt henne att välja, Samtal med Gud....

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.