Sonen samtalar

Jag tror att det var ungefär en vecka sedan som jag och min son (snart 16 år) pratade om Min Gud. Han sa att han brukar “prata” med sin Gud, genom ett mynt. Han typ singlar slant när han vill ha svar på en fråga. Men han menar att det inte är någon slump som svarar utan att det är hans Gud som svarar genom myntet. Jag sa till honom att lägga myntet åt sidan och prova prata med Gud direkt istället.

Jag sa åt honom att man pratar med sin Gud i sitt eget huvud och svaren kommer också däri. När man får svar så låter det som ens egen röst som svarar, men när det är Gud, då är det ändå lite annorlunda. Jag sa åt honom att fråga Gud något ganska enkelt, något som han själv vet svaret på, för så tycker jag att det är lättast att komma igång.

Redan dagen efter, eller möjligen två dagar efter att han och jag pratat om detta så kom han till mig igen. Han var då lite osäker, eller osäker kanske han inte var, han ville mest bara ha bekräftat att han hade hittat rätt. Han undrade om Gud svarar innan man ens hunnit ställa klart sin fråga. Och ja, precis så är det.

Igår jobbade min son borta och då berättade han för sin arbetskamrat som är 5-10 år äldre, att han pratar med sin Gud. Arbetskamraten reagerade och tyckt att han var lite konstig. Men på två olika vis, bland annat genom att säga en siffra i en dator, som ingen av dem skulle kunna veta, så överbevisade han arbetskamraten. Det blev så att innan deras arbetsdag var slut, så hade min son fått arbetskamraten att börja prata med sin Gud, genom ett mynt. Min son tyckte att det var enklast för honom att börja så.

Jag tyckte det var ganska kul. Jag har verkligen inte sagt något till min son om att jag pratar med min gud, mer än en enda gång, gången jag nämnde ovan. Ändå så blev han tydligen helt frälst själv. Inte något av mina andra barn och ingen annan heller, vet att jag pratar med Gud så som jag gör. Det spelar inte så stor roll. Det är min sak och inget som någon annan behöver bry sig om. Jag har inte sagt något till de andra eftersom de förmodligen inte är riktigt mogna. Kanske att jag skulle kunna nämna det för min dotter (11år), men det får vänta. Jag vill inte tvinga på dem något. Det är sådant som de får komma på själv.

Att jag skriver här, det vet de ingenting om. Eller de vet att jag skriver, men inte om vad. Jag har ju många projekt på nätet och de har inte någon koll på vilka alla de är och eftersom jag inte tycker att de är mogna för att samtala med sin Gud, så håller jag denna sida utanför deras liv. Låter som att jag har hemligheter för dem, men så är det inte. Vill de veta, så kommer jag att berätta. Men jag ser ingen anledning att berätta precis allt jag gör, varje minut, för någon annan. Jag har ju ingen aning om vad de gör just nu och jag tänker inte förhöra dem om det heller.

Men om någon frågar mig om min relation till Gud eller andlighet, då kommer jag att berätta, precis så som jag gjorde för min son, när han undrade. Jag kanske inte berättar allt på en gång, men lite i taget, så mycket som de är redo att höra. Ingen vits att skrämma folk, för det kommer ju bara att ha motsats effekt. Jag tycker det är roligt om så många som möjligt kan prata med sin Gud och det tror inte jag att jag uppnår genom att berätta hur knasiga saker som helst. Speciellt inte för någon som inte ens tror på Gud överhuvudtaget.

Den som kommer hit och läser, tror jag är lite mer mottaglig. Jag är säker på att Gud visar hit de som behöver komma hit, de som har glädje av att komma hit. Jag tror att Gud kanske visar hit sådana som redan pratar med sin Gud eller de som är på väg att eventuellt börja. Jag tänker att det kan vara kul att läsa någon annans samtal. Det skulle förmodligen stärka mig i mitt samtal, om jag visste att det är någon mer som gör samma sak. Många gånger har jag ju tvivlat och i stunder av tvivel, då hade det varit gott att läsa att någon annan gör samma sak.

Nu har jag skrivit så långt själv, att jag tänker att samtalet får vänta till en annan dag. Jag antar att jag är här igen på onsdag och då kanske det kan bli ett nytt samtal. Det vet man ju inte i förväg. Livet händer ju liksom och trots att jag pratar med min Gud, så händer det oförutsedda saker i mitt liv också. Jag tror inte att det är meningen att vi ska veta allt. Jag vill inte veta allt heller. Och de saker som jag vill veta, men som det inte är meningen att jag ska veta, de saker tänker inte min Gud säga till mig, oavsett hur mycket jag tjatar.

Jag antar i alla fall att vi ses/hörs på onsdag med ett nytt samtal.

Lämna en kommentar