Eftersom jag vill att du som läsare ska få veta hur det blev med Sillens hus, hoppar vi nu några år framåt i tiden. Mycket har hänt på lagret i butiken där Sillen och de andra jobbar, men inget av det påverkade framtiden för det hus vi har följt i de två tidigare inläggen.
Sillen och hantverkaren hade som vanligt regelbunden kontakt under hela projektet. Sillen besökte huset flera gånger – mest för att stilla sin nyfikenhet – men han litade fullt ut på hantverkaren. Och hantverkaren hade ingen anledning att slarva. Sillens första projekt hade nämligen blivit hans eget hem. När han började jobba åt Sillen visste han inte att huset skulle bli hans – även om det rent formellt inte var en gåva, eftersom han betalat för det, var priset så lågt att det ändå kändes som det.
Hantverkaren gjorde inget själv, men han hade gett hantverkaren fria händer att ta in hjälp. Hantverkaren valde, i Sillens anda, att anlita personer som hade det tufft på olika sätt – människor som tack vare projektet fick chans till arbete och gemenskap. Det gladde Sillen mycket. Projekten fick verkligen de ringar på vattnet han hade hoppats på.
Sjubarnsfamiljen som Sillen hjälpt tidigare hade också tagit det vidare. De hade inte mycket pengar att ge – men det är inte alltid pengar som behövs. De hade gått till en lokal bygghandel och frågat om material till att rusta upp en lekplats. Bygghandeln var först tveksam, men när de såg hur familjen kämpade med det lilla de fått – och hur barnen engagerade sig – ville de bidra mer.
Barnen byggde inte bara upp lekplatsen, de gjorde den levande. En lekställning förvandlades till en butik – en ”bygghandel” där kottar, småsten och pinnar var till salu. Den delen blev snabbt den mest populära. Barnen som lekte där såg till att fylla på med nya varor varje gång något försvann eller gick sönder. Och bygghandelns logga, som barnen placerat på sin lilla butik, syntes tydligt – varje dag.
Både Sillen och hantverkaren höll kontakt med familjen, och den här dagen hade de en särskild överraskning åt dem. Sillen hade ringt och bett familjen möta honom i den närliggande byn. Prick klockan två kom hela familjen – alla sju barnen.
”Hej, Sillen!” ropade barnen och sprang fram för att krama honom. Alla i familjen visste vad Sillen betytt. Även de minsta hade fått det berättat för sig. ”Sillen-andan” levde kvar.
”När var ni på semester senast?” frågade Sillen.
Mamman såg sorgsen ut.
”Du har förändrat vårt liv, Sillen. Vi övervägde som du vet att köpa huset när det var ett ruckel, men hade inte råd. När du lät oss köpa det – renoverat och 100 000 kronor billigare – var det overkligt. Men trots det räcker inte vår ekonomi till för att resa. Barnen tältar ibland på tomten, men någon riktig semester har vi inte haft.”
”Jag misstänkte det”, sa Sillen. ”Därför undrar jag om ni vill tillbringa en eller två veckor i mitt senaste projekt. Ni bor där gratis, såklart.”
”Det låter fantastiskt! Men… varför låter du oss göra det? Borde du inte sälja huset?”
”Jag tänker göra mig av med det på något sätt. Men det är bra om någon bor där ett tag nu när det är färdigt – ser till att allt fungerar. Och ni är en familj med hjärta. Ni har tagit emot hjälp – och gett vidare. Det vill jag uppmuntra. Det är ingen lyx i det här huset, men det är avskilt, nyrenoverat och ett avbrott från vardagen.”
”Tack snälla, Sillen!”
”Vi kanske ska titta på huset innan ni tackar”, sa han med ett leende.
Alla hoppade in i bilarna och Sillen körde före. När de kom fram och mamman steg ur bilen rann tårarna nerför hennes kinder.
”Har han gjort ett dåligt jobb?” sa Sillen skämtsamt och stötte armbågen i sidan på hantverkaren.
”Nä, Sillen… Jag vet inte vad jag ska säga. Det här är fantastiskt. Som en saga mitt i skogen.”
”Mamma, mamma! Du måste se vad som finns här bakom!” ropade ett av barnen.
På baksidan stod en begagnad husvagn – numera utan hjul, fastmonterad på trästöd – och bredvid den en liten stuga, något större än en lekstuga.
”Vi tänkte att om det ska vara ett semesterboende så kan det vara bra med både stuga och husvagn. I stugan finns fasta soffor – eller vad nu fantasin vill kalla det. I huset har vi ett utrymme med madrasser som ni kan bära ut till både husvagnen och stugan. Då går det att sova både här och där.”
”Åh, det är helt underbart! Nu kan ni säga till era klasskamrater att ni varit på husvagnssemester!” sa mamman.
”Det kan vi, men det vill vi nog inte”, sa ett av barnen. ”Vi har lärt oss av Sillen att man inte behöver skryta. Varför ska vi berätta det? Det finns andra i vår skola som inte heller har råd att resa. För deras skull är det bättre att vi inte säger något.”
”Det du”, sa Sillen och knuffade hantverkaren i sidan igen. ”Nu har min dröm gått i uppfyllelse. Jag är nog den som är gladast av alla idag. Jag har fått hjälpa en familj som uppskattar det – och som ger vidare. Jag önskar att fler tog chansen att hjälpa andra. För det här… det här är värt mer än alla pengar i världen. Jag tror faktiskt att det är så här vi skapar fred på jorden.”
”Vet du”, sa hantverkaren, ”det tror jag faktiskt också.”
💭 Reflektion – Ringar på vattnet
Att hjälpa en enda människa kan kännas litet. Men som Sillen visar – när hjälpen ges med hjärta, får den liv. Den fortsätter. Den växer. Den smittar av sig.
Det krävs inte alltid mycket. Ibland bara en idé. Ett steg. Ett ja.
Och när det följs av ödmjukhet, trofasthet och tålamod – då blir det till något större än vi först kunde ana.
📖 Bibelord att ta med
”Ge, så ska ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat ska ni få i er famn. För med det mått ni mäter med ska det mätas upp åt er.”
📖 Lukas 6:38
