I samma stund som Saffran avslutat sitt samtal med Sofie öppnades butiksdörren. Han kände genast igen kvinnan som stannade i dörröppningen. Hon tittade på honom – och han på henne. Det var som om tiden stannade.
Samtidigt kom Johan ut från lagret för att ta reda på varför Saffran dröjde kvar så länge. Saffran nästan sprang tillbaka till lagret efter samtalet med Sofie, som om han behövde andas ut.
”Vad handlade det där om?” frågade Johan när han kom fram till Sofie.
”Jag vet inte,” svarade hon.
Men kvinnan som stannat i dörröppningen gav snart svar.
”Jobbar han här?” frågade hon.
”Bara tillfälligt,” sa Johan. ”Hurså?”
”Vet ni vad han är för en?”
Johan och Sofie såg frågande på varandra. Kvinnan fortsatte:
”Jag trodde att det här var en bra butik. Det har pratats mycket om er där jag bor. Tydligen var det en äldre man som fick mycket hjälp här för något år sedan. Han pratar så gott om er att halva byn ser er som… ja, nästan som helgon.”
”Oj, det låter intressant,” sa Sofie. ”Kul att vi kunde hjälpa någon så bra. Hoppas vi kan hjälpa dig lika mycket.”
”Det är jag tveksam till. Om han, den där, jobbar här – då ska jag inte ha något.”
”Vänta lite nu,” sa Johan. ”Du måste ge oss en chans. Bara för att du stött på en man du uppenbarligen inte gillar kan du inte döma hela butiken. Följ med in i fikarummet så kan vi prata lite.”
Motvilligt följde kvinnan med in i fikarummet, som låg precis bakom Sofies disk. Sofie ställde sig i dörröppningen så att hon kunde hjälpa kunder vid behov, men också höra vad som sades.
Efter att ha fått en kopp te började kvinnan berätta:
”Jo, den där mannen – Johan, tror jag han heter.”
”Ja, det stämmer. Fast vi kallar honom Saffran, eftersom jag också heter Johan,” sa Johan.
”Okej. Saffran. Han är en sån man man går långa omvägar för att undvika. Polisen har varit ute flera gånger, men han kommer alltid undan.”
”Har du personligt dåliga erfarenheter av honom?” frågade Sofie försiktigt.
”Ja. Det har jag.”
”Jag går rakt på sak,” sa Sofie. ”Jag tror det är vad vi alla behöver. Har han våldtagit dig?”
Chockad satte kvinnan ner tekoppen så häftigt att det skvätte över på bordet. Sofie, nu mer övertygad om att svaret var ja, tog ett steg in i fikarummet och satte sig intill kvinnan.
”Om han gjort det, så är det inget du behöver skämmas över. Jag har själv blivit sexuellt utnyttjad, och det ganska allvarligt. Jag bar på det i flera år innan jag bröt ihop här på jobbet. Det var jobbigt att berätta, men också en lättnad.
Det var faktiskt jag som hjälpte Saffran att få jobb här, trots att jag visste vad han gjort. När han kom hit blev jag livrädd – han påminde om min förövare. Men när jag mötte honom som kund, och såg hans osäkerhet, förstod jag att han var i desperat behov av hjälp. Det hade jag inte klarat om det hade varit min före detta pojkvän, men det här… det kändes annorlunda. På något märkligt sätt har det hjälpt mig att hjälpa honom.”
Kvinnan sa inget. Hon satt tyst och rullade en servett mellan fingrarna. En tår rann nedför kinden. Sofie böjde sig fram och kramade henne.
”Jag förstår dig. Jag gör verkligen det. När jag levde med den där killen såg jag inte hur fel det var. Han intalade mig att allt var normalt. Men efteråt förstod jag. Och jag vet att det inte var mitt fel. Jag har haft svårt att förlåta honom. Johan – vår Johan – förklarade för mig att jag var tvungen att förlåta för att själv kunna gå vidare. Det låter hårt, men jag tror faktiskt att det är sant. Men det sker inte över en kopp te. Det tar tid.”
Kvinnan tittade upp.
”Du har rätt. Han våldtog mig. Kanske var det jag som lockade honom först.”
”Stopp! Det är aldrig kvinnans fel att hon blir våldtagen. Visst – vi kvinnor kan ibland väcka mäns begär, men det är inte vårt ansvar hur de agerar. Det är lika lite ditt fel som det är Icas fel att jag köper choklad vid kassan, trots att jag borde låta bli.”
Sofie vände sig till Johan.
”Kan du hämta Saffran? Vi behöver prata igenom det här.”
Johan försvann snabbt, men syntes snart igen – tillsammans med Svampen och en mycket motvillig Saffran. De hjälptes åt att släpa in honom och satte honom på en stol. Svampen stängde dörren bakom sig och återgick till butiken.
”Förlåt,” sa Saffran, utan att titta på Annelie.
Tystnad. Tårarna rann tyst nedför hennes kinder.
Plötsligt reste sig Saffran och försökte smita ut.
”Glöm det!” sa Johan. ”Du behöver se vilken skada du har orsakat.”
”Jag ser! Jag vet! Det var ju därför jag kom hit! Jag ångrar mig, men det hjälper inte! Hon är ledsen ändå! Och det här är bara en kvinna – jag har skadat fler! Förstår ni hur hemsk jag har varit?”
”Ja,” sa Sofie stilla. ”Det gör jag. För jag har varit den där ’stackars tjejen’, som du kallade det första gången vi sågs.”
”Jag vet inte ens vad du heter,” sa Saffran och vände sig till kvinnan.
”Annelie. Jag heter Annelie.”
”Annelie, jag vet att du förmodligen inte kan, men jag säger det ändå: Förlåt mig. Förlåt för det jag gjorde mot dig. Det var inte rätt. Jag ångrar mig så mycket. Jag kom hit för att försöka få ordning på mitt liv. Jag bor nu hos en pastor. Johan predikar Jesus för mig varje dag. Det är väl mitt straff.”
Johan skrattade. ”Straff? Om du ser det som ett straff att bo hos en pastor, då är det synd om dig.”
”Jag tror inte vi kommer så mycket längre idag,” sa Sofie. ”Det är inte rimligt att begära förlåtelse nu. Men du har bett om ursäkt, och det är första steget. Nu måste du bevisa att du menar det – genom hur du lever.”
”Sofie har rätt,” sa Johan. ”Och jag ser faktiskt Gud i allt detta. Jag tror att Gud förde hit Annelie idag, för att du skulle förstå konsekvenserna. Och för att Annelie skulle få ett nytt steg i sin läkningsprocess.”
”Vet du, Johan, för en gångs skull tror jag att du har rätt,” sa Saffran. ”Jag brukar inte gilla när du predikar, men just nu känns det sant.”
”Jag håller med,” sa Annelie. ”Jag trodde aldrig att jag skulle prata om det här med någon – än mindre med honom. Men det känns faktiskt lite lättare nu. Jag kan inte förlåta dig. Inte idag. Men kanske kan jag försöka.”
”Om du kan det, Annelie,” sa Johan, ”så är det du som vinner mest på det. Förlåtelse befriar oss själva.”
Reflektion
Det är svårt att möta smärta. Vare sig det är vår egen, eller någon annans. Och det blir ännu svårare när smärtan har ett ansikte – någon som bär skuld för det som gått sönder.
I den här delen möts två världar: den som sårat, och den som blivit sårad. Det finns inga snabba lösningar, ingen ”rätt” väg att gå. Men det finns mod. Det finns tårar. Det finns en öppning till något annat.
Kanske har du aldrig varit med om något liknande – men bär du på något som gör ont? Något du gjort, eller något som gjorts mot dig? Har du försökt förlåta? Har du blivit förlåten?
Förlåtelse är inte att glömma. Det är inte att säga att det som hände var okej. Det är ett sätt att säga: ”Det här får inte styra mitt liv längre.”
Ibland är det ett steg. Ibland ett steg till.
Vilket steg behöver du ta?
📖 Bibelvers
”Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig. Döm inte, så ska ni inte bli dömda. Förlåt, så ska ni bli förlåtna.”
– Lukas 6:36–37
