Del 15

Sillen och Skorpan hittade Johan långt in bland hyllorna. Där satt han på en pall och såg lika rödgråten ut i ansiktet som Sofie gjorde inne i konferensrummet där hon nyss berättat för alla om det liv hon levt tillsammans med Jonny.

-Hur är det, undrade Skorpan.

-Alltså jag fattar inte hur någon kan göra så mot en så snäll tjej som Sofie, sa Johan. Och så dum jag känner mig. Tänk att jag mer eller mindre tvingade in henne i lägenheten igår. Det får mig att må riktigt illa.

Skorpan knuffade undan en kartong som stod för sig själv på golvet så att han kunde komma fram och sätta sig bredvid Johan på pallen.

-Akta, ropade Johan. Jag råkade spy i den där.

Nu mycket försiktigare föste Skorpan undan kartongen och satte sig.

-Jag vet, jag tycker också det känns väldigt dumt. Men det var du som övertalade henne, så jag fattar att det förmodligen är värre för dig.

-Ja och inte bara det, sa Johan. Jag har ju gått omkring här och pratat med er om att Gud har sagt att hon ska bli min. Nu känns det så avlägset så det liknar inte något. Jag har ju varit hur elak som helst. Jag vill inte att hon ska bli min. Jag klarar inte av det.

-Nu överdriver du, tyckte Sillen. Vi vet ju alla hur omtänksam du är. Om hon ska ha någon kille så är du förmodligen den som passar bäst.

-Om hon ska ha någon ja, men hon kanske inte ska ha någon. Hon kanske vill leva ensam resten av sitt liv och vill hon det så har jag full förståelse. Jag kan ju inte komma här och göra upp planer för henne utan ett ens prata med henne. Det är ju minst lika hemskt som det som den där Jonny gjort.

-Jaså här är ni, sa chefen som just kom runt hörnan. Hur är det Johan? Du ser lika olycklig ut som Sofie.

-Ja och det är ju också hemskt. Mig är det inte ett endaste dugg synd om.

-Jo, men det är det, tyckte chefen. Det är synd om er alla. Ni blev alla illa berörda av det hon just berättat. Det är för att ni är så bra medmänniskor och ni skulle aldrig göra så som den där snubben gjorde.

-Nej, verkligen aldrig. Men det är ju inte vi som tvingats vara med om det som Sofie varit med om. Det är ju hemskt. Dessutom känner jag mig hemsk eftersom jag mer eller mindre tvingade in henne i min lägenhet igår när Skorpan och Sillen redan var där. Det är ju förfärligt. Varför gjorde jag så? Vad tänkte jag med egentligen?

-Du tvingade inte henne, rättade Skorpan. Men du övertalade henne.

-Ja, precis så som den där Jonny övertalade henne att ha sex med helt okända män.

-Nja, fast det är ju en helt annan sak. Det skulle du ju aldrig göra.

-Nej, det skulle jag inte, men jag övertalade henne att göra något hon egentligen inte ville. Det är hemskt. Jag står inte ut med mig själv. Jag vill säga upp mig. Jag kan inte vara kvar här.

-Nej, Johan. Det accepterar jag inte, sa chefen bestämt. Du är en helt underbar medmänniska och det faktum att du sitter här och mår så dåligt bevisar precis det jag säger. Tror du Jonny gick undan och ångrade vad han höll på med?

-Nej, förmodligen inte.

-Nej, precis. Och du har ju inte gjort något fel.

-Men det känns fel.

-Jag tycker att vi har pratat färdig om det här Johan. Jag accepterar inte någon uppsägning. Tvärt om. Du skulle väl komma tillbaka och börja jobba lite smått sa du. Du är välkommen på måndag och då gör du så lite eller mycket som du vill och tycker att ditt huvud klarar av. Sillen, kan du köra hem honom nu. Jag har redan skickat hem Sofie. Det är helg för er båda nu. På måndag när du kommer Johan tycker jag att du ska prata med Sofie om det som hänt. Hon skulle förmodligen må ännu sämre om hon visste att du satt här och dömde dig själv. Det var ju inte det som var hennes avsikt.

Johan svarade inte, men reste sig upp från pallen han satt på.

-Kom då Johan, så åker vi, sa Sillen och tillsammans började de gå ut mot butiken.

Som vanligt behövde de gå genom hela butiken för att komma ut ur byggnaden. Johan gick med sänkt huvud och såg inte mer än vart han skulle sätta sitt nästa steg. Därför märkte han inte att Sofie fortfarande var kvar inne i konferensrummet. Men hon såg honom och reste sig och gick ut i butiken precis när dörren stängdes bakom dem.

-Vart ska de, frågade hon chefen som gått precis bakom Johan och Sillen.

-Sillen ska köra hem Johan. Han…

Sofie hörde inte mer. Hon sprang och hämtade sin jacka och kom precis utanför dörren när Sillen låste upp bilen.

-Sillen, vänta! ropade hon.

Sillen tittade förvånat åt Sofies håll medan hon kom med raska steg rakt mot dem. Johan vågade inte titta på henne. Han ville gömma sig bakom bilen, men det gick ju inte.

-Chefen sa att du skulle kör hem Johan.

-Ja, sa Sillen undrande.

-Johan, kan vi inte gå tillsammans hem till dig, undrade Sofie.

Johan tittade på Sillen. Han visste inte vad han skulle säga, så Sillen svarade i hans ställe.

-Tycker jag låter som en bra idé. Ni behöver nog lite frisk luft båda två.

-Ja, vänta här, jag ska bara hämta min cykel.

Sillen låste bilen igen och sa åt Johan att skärpa till sig.

-Här har du världens chans, sa han. Hon vill uppenbarligen vara mera med dig. Säg förlåt och försök gå vidare.

Johan hann inte svara innan Sofie kom med sin cykel.

-Okej, hejdå och trevlig helg på er, sa Sillen snabbt. Jag ska gå in på lagret och städa undan en låda som Johan plockat fram.

-Ååå förlåt Sillen, jag kan ta den.

-Nej, glöm det. Du ska hem, det sa chefen och nu följer ju Sofie dig. Det är lugnt jag fixar den där lådan.

Sedan vände Sillen och gick därifrån. Han tänkte att det var bäst att gå så att de kunde få tid tillsammans.

När Sillen lämnat dem båda, stod de först bara där och sa inget. Båda tittade ner i marken och ingen av dem ville ta fösta steget. Till slut sa Sofie:

-Tror du de står i fönstret och tittar på oss?

-Det gör de nästan säkert. Kanske bäst vi går.

Johan tog sin rullator och Sofie ledde sin cykel och så började de sakta gå mot Johans lägenhet.

Del 14

På väg ut mot lagret mötte Johan chefen. Chefen hade som vanligt suttit på sitt kontor en våning upp, men han tyckte det kändes som att något var fel nere bland personalen. Han kunde inte sätta fingret på vad det var, det var bara en olustig känsla. Han hade sett Johan komma med tårta så egentligen borde det inte vara något fel. Men när han mötte Johan i butiken såg han på honom att han förmodligen haft rätt.

-Hej Johan, kul att se dig. Är allt som det ska?

-Du får fråga de andra, de är i konferensrummet.

Johan fortsatte att gå ut mot lagret, så chefen gick med raska steg mot rummet bakom Sofies disk.

-Vad händer här då? undrade han. Har ni inte jobb att sköta?

-Jo. Flera av killarna började skruva på sig. Men Camilla tog kommandot.

-Sofie mår inte bra, sa Camilla. Hon har precis berättat världens mardrömshistoria för oss.

-Det var modig gjort Sofie, sa chefen och satte sig på huk intill Sofie. Du vet förmodligen inte att jag vet vad du varit med om. Alltså jag vet ju inte exakt, men i stora drag. Och att berätta det för ett rum fullt med killar visar bara det som jag vetat hela tiden. Nämligen vilken fantastisk tjej du är.

Förbryllad tittade Sofie upp på sin chef och alla andra i rummet var lika konfunderade. Chefen reste sig upp, men fortsatte att prata med Sofie.

-Har du berättat om Signe?

-Ja, alltså, Signe är väninnan som jag berättade om, men vad vet du om Signe? Vet du allt jag precis berättat för de andra? Hur kan du veta det? undrade Sofie som inte riktigt förstod vad det var chefen sa och hur han kunde känna till Signe.

-Jo, såhär är det, sa chefen och satte sig ner på en av stolarna i närheten. Innan du började här, fortsatte han, faktiskt innan du kom till Signe, så ringde hon mig. Jag blev lite förvånad när hon ringde, för vi har bara träffats några enstaka gånger och vi känner egentligen inte varandra. Hon är en släktings släkting kan man säga. Hon berättade för mig om en tjej som behövde starta ett helt nytt liv och att denna tjej skulle fly från sin pojkvän. När hon använde ordet fly, blev jag lite förskräckt, men undrade hur jag kunde hjälpa till. Hon undrade om jag inte behövde lite mer personal och det hade jag faktiskt funderat på ett tag. Så när hon bad mig, annonserade jag ut tjänsten.

Därefter berättade hon i stora drag vad hon trodde pågick bakom dörren till den lägenhet där du och din kille bodde. Det var inte så lätt för henne att veta allt eftersom du ju var kraftigt begränsad i vem du fick prata med och hur länge. Signe visste inte så mycket, men berättade det som din granne berättat för henne.

De båda damerna förstod i alla fall att du behövde hjälp och gjorde vad de kunde för att hjälpa till.

När du väl kommit hem till Signe så berättade du mera och Signe berättade i sin tur för mig ungefär vad som hänt. Det gjorde riktigt ont i mig att höra hur andra män beter sig. Jag skämdes över att vara man.

-Ungefär som jag känner mig nu då, sa Sillen.

-Ja, antagligen, svarade chefen innan han fortsatte. Som ni vet kom det flera damer hit för att få tjänsten, men jag hade bestämt med Signe att jag skulle ge tjänsten till en som hette Sofie. När jag först träffade dig Sofie, när du var här på intervju, då förstod jag direkt att jag inte hade behövt Signes ord för att anställa dig. Du passar perfekt i det här gänget. Jag har naturligtvis inte berättat det här för varken dig Sofie eller någon av de andra tidigare. Det skulle lätt kunna missuppfattas att jag gav din tjänst till en som jag på förhand bestämt. Men så blev det och Signe fick mig att lova att se efter dig Sofie och det har jag gjort så gott jag kunnat. Jag visste bland annat om den lägenhet som du nu bor i och det berättade jag för Signe som i sin tur berättade det för dig.

-Var det du som gjorde att jag inte behövde betala hyra första månaden, undrade Sofie som inte var helt säker på om det hon hörde var bra eller dåligt.

-Ja, erkände chefen.

-Och lämnade kvar möbler?

-Ja, jag visste ju att du inte hade en krona på fickan och Signe berättade för mig om en madrass som en annan släkting erbjöd låna ut. Men den madrassen har jag sett. Den hade stått i ett garage och den skulle jag inte ens låta katten ligga på. Så jag sökte på blocket och hittade lite blandat som jag satte in i lägenheten.

-Tack, sa Sofie. Jag hade ingen aning om detta.

-Nej, det var inte meningen att du skulle veta heller. Det var inte därför jag gjorde det. Jag gjorde det för att jag insåg att det fanns någon i nöd som behövde hjälp och det jag gjorde var inte mycket. Signe gjorde en mycket större uppoffring som lät dig bo och äta gratis hos henne. Det var ju dessutom en viss fara eftersom vi ju inte visste hur din pojkvän skulle reagera. Vi var alla lite rädda att han skulle försöka leta upp dig.

-Ja, jag vet. Signe har verkligen hjälpt mig mycket och jag är så tacksam.

-Ja, det vet hon att du är. Hittills har det inte varit jättesvårt att hålla ett extra öga på dig, men nu har det helt klart hänt något som jag missat. När jag sitter uppe på mitt kontor så både hör och ser jag väldigt mycket. Mer än jag tror att ni förstår. Och idag var det så roligt att höra Sillen och Skorpan sjunga för full hals innan butiken öppnade. Och när Johan kom med tårta tänkte jag att det hade något att göra med den sångrepertoar jag hört på morgonen. Allt verkade så bra. Ända tills det plötsligt blev väldigt tyst trots att jag visste att alla satt här. Det borde vara liv och rörelse. Sedan mötte jag Johan här ute och då förstod jag direkt att något var fel. Och nu sitter du här med tårar i hela ansiktet, trots att jag lovat ta hand om dig. Hur kunde det bli såhär? Varför berättar du detta över tre år efter att du lämnat den där mannen? Är det någon som varit på dig?

-Det är Johan, sa Sofie.

-Johan!!! Va? Johan skulle inte skada ens minsta fluga. Har han varit på dig? Jag såg att du gick hem till honom igår. Var han inte snäll?

-Jo, det är det som är felet. Han är så snäll. Han är så snäll att det helt nyligen var en kund som kommenterade det. Problemet är att det var precis samma som hände när jag var med Jonny. Det var en för mig okänd kvinna som då sa att Jonny var så himla snäll. Det blev för mycket när kunden idag sa samma sak om Johan.

-Ja, men så var det ju det där igår också, inflikade Sillen. När du kom hem till Johan var ju redan jag och Skorpan också där och du tvekade att gå in, vilket jag absolut förstår nu när jag har hört dig berätta.

-Hmmm… okej, så det är två händelser direkt på varandra som gjort att det blev för mycket, sa chefen. Men jag kan nästan lova dig att när det gäller i alla fall Johan så tror jag inte du behöver vara orolig. Han är verkligen snäll. Jag kan nästan garantera att han aldrig skulle göra dig illa. Jag känner Johan ganska väl. Johan har jag också haft ett extra öga på. Precis som några andra av er här inne.

-Det låter inte riktigt bra chefen, sa Camilla.

-Nej, jag förstår det, men det är av välmening som jag hållit extra koll. Vissa dagar när jag gått till jobbet har det nästan känts mer som att jag jobbar på någon form av klinik för personer med problem. Men för det här företaget har det varit helt perfekt. Ni är allihop den bästa personal man kan ha. Jag behöver aldrig hålla koll på hur långa raster ni tar eller om ni gör det ni ska. Det gör ni ändå. Det ligger liksom i er.

-Hur visste du att Sofie var hos Johan igår, undrade Skorpan.

-Jag såg att hon cyklade iväg åt fel hål och jag hade mina misstankar. Så när jag körde härifrån körde jag förbi Johans lägenhet och såg att cykeln stod där.

-Så du är inte bara chef här, du spionerar på personalen också, sa Skorpan.

-När du säger så låter det inte bra. Men jag bryr mig om er och nej, jag skulle inte kalla det för spionera. När jag sitter uppe på mitt kontor så ser och hör jag som sagt väldigt mycket. Jag har fönster åt alla håll och många gånger låter jag dörren till kontoret stå öppen och då hör jag också. Man behöver inte var spion för att höra och se saker, eller hur Camilla. Du ser och hör också väldigt mycket, det vet jag. Och killarna litar på dig.

-Ja, det är sant. Man hör och ser ibland mer än vad man vill. Jag förstår faktiskt precis vad du säger. Jag upplever samma sak ibland. Ibland känner jag mig som en extra mamma. Men det är jag gärna, för jag håller med dig. Vi är ett fantasiskt gäng och det är nog därför som Sofie faktiskt vågat berätta det hon precis gjort.

-Ja, men jag borde berättat för länge sedan, tyckte Sofie

-Varför? Jag är imponerad av att du gjorde det nu.

-Därför att nästan alla runt det här bordet har velat dejta och jag har envisats med att säga nej. Och jag har inte gett några vidare bra anledningar till varför. Men jag kunde inte.

-Usch, när du säger så, så känns det ännu värre, sa Skorpan. Förlåt, snälla Sofie. Vi visste ju inte och du är verkligen…. hmmm jag ska inte säga mer… förlåt!

-Som sagt, ni kunde ju inte veta och det hade kanske varit bättre om jag berättat från början.

-Vi är glada att du berättat nu och vi förstå om det varit jobbigt. Nu ska vi hjälpa chefen att hålla koll på dig. Ingen ska få röra dig utan att vi gett tillåtelse och skulle vi ana det minsta att någon gör dig illa, så tänker i alla fall jag gå emellan.

-Jag håller med dig Skorpan. Det här har fått mig att må riktigt dåligt.

-Appropå att må dåligt, sa chefen. Hur är det med Johan egentligen?

-Skit! Johan, utropade Sillen. Han gick ju innan du kom. Var är han?

Sillen och Skorpan rusade iväg och började leta efter Johan. Samtidigt avslutade chefen sin visit i konferensrummet med att säga:

-Ni ser, det är inte bara jag som bryr mig. Skorpan och Sillen har tagit hand om Johan på ett ypperligt sätt de senaste veckorna. Och det visste jag att de skulle göra och det är därför som ni är den bästa personal man kan ha. Vi är ett team, en familj. Nu tycker jag du ska sluta för dagen Sofie och gå hem och vila upp dig så att du kan komma tillbaka på måndag. Är det något är du alltid välkommen att höra av dig till mig.

-Eller mig, sa Camilla.

-Kan du ta dig hem själv?

-Jadå, men jag sitter nog kvar här en stund om det är okej. Vill ju trots allt smaka på Johans tårta.

-Självklart. Nu ska jag gå och se om jag hittar Johan, Skorpan och Sillen.

Så lämnade chefen rummet och killarna från lagret följde efter, medan Camilla gick ut i butiken för att fortsätta med det hon höll på med innan.

Del 13

Alla var samlade i det lilla konferensrummet för att äta av den tårta som Johan hade köpt med sig på sitt oväntade besök. Johan sa att han ville fira att Sillen och Skorpan äntligen blivit frälsta. Att Sillen och Skorpan blivit förvandlade under natten var det ingen av dem som kunde missa. De hade sjungit och dansat mest hela dagen. Men nu var stämningen bland personalen helt annan. Sofie satt på gaveln av det stora bordet och tittade ner för att inte de andra skulle se det rödgråtna ansiktet. Att hon grät kunde de dock räkna ut allesammans. Men varför hon grät var det ingen som visste. Inte ens Camilla som nu satt intill sin vän och höll henne stödjande i handen. Sofie tog ett djupt andetag och tog sats för att berätta den hemlighet som hon burit på i så många år, men som nu inte längre kunde döljas.

-För ungefär fem-sex år sedan, började Sofie, träffade jag en kille, Jonny. Han var väldigt trevlig på många sätt. Generös var han också. Han bjöd alltid på middag på fina restauranger och han köpte alla möjliga dyra och fina smycken till mig. Varje dag kom han till jobbet när jag slutade och körde mig hem, vilket jag tyckte var väldigt omtänksamt och gulligt. Ganska snart flyttade jag in hos honom och sålde min egen lägenhet. När jag hade bott hos honom i ungefär en månad kom han fortfarande och hämtade mig efter jobbet, men saker och ting började sakta ändras. Jag ser det nu i efterhand. Vid några tillfälle gick jag tillsammans med några kollegor ut från jobbet. Vi sa hejdå till varandra och jag hoppade in i hans bil medan de gick vidare. När de gick vidare skrattade de åt något, vilket inte var så konstigt, för vi skrattade jämt. Men Jonny sa att det nog var mig de skrattade åt. Att det var därför de skrattade när de trodde att jag inte märkte det längre. Första gångerna han sa det, trodde jag honom inte. Men till slut tänkte jag att han kanske hade rätt.

Han tyckte att jag skulle sluta vara med så elaka kollegor, vilket jag också gjorde. Jag höll mig för mig själv. Jag hade vänner även utanför jobbet, men även dem fick han mig att lämna. Det är väldigt lätt att plantera lögner i någons hjärna, det har jag förstått i efterhand, men när man är mitt i det förstår man inte alltid vad som händer.

Till slut hade jag inga vänner alls. Bara Jonny och hans kompisar. Efter ett tag tyckte han att jag skulle säga upp mig från jobbet. Han menade att det var onödigt att jag gick dit eftersom han ju ändå tjänade så bra och han sa att han tyckte det var synd att jag skulle behöva stå ut med så elaka kollegor varje dag. Jag var först tveksam, men höll med om att det skulle vara skönt att slippa de där kollegorna och sa till slut upp mig.

Jonny var hela tiden snäll mot mig och han fortsatte att komma med dyra presenter. Men eftersom jag inte hade någon egen inkomst tvingades jag förlita mig på hans pengar. I början var det inte några problem, men efter ett tag så ifrågasatte han alla mina inköp. Till slut fick jag bara gå till matbutiken och handla mat och då ville han alltid se kvittot när jag kom hem. En gång glömde jag kvittot och då började han skrika och gorma om att jag måste vara mer noga med hans pengar.

Eftersom han även hade åsikter om vilka kläder jag hade på mig, följde han med till klädbutiken och bestämde vilka kläder jag skulle köpa. En gång sa kassörskan i klädbutiken till mig att hon tyckte att jag hade en så trevlig och omtänksam man som följde med och köpte kläder tillsammans med mig.

Kunden här ute i butiken helt nyligen sa att hon tyckte att du verkade så trevlig Johan och det fick mig att minnas allt från tiden med Jonny som om det var igår. Men nu orkar jag inte längre. Jag har burit mig dumt åt mot er alla. Ni har velat bjuda ut mig flera gånger allihop, men jag har inte vågat. Jag har bara haft Jonny i huvudet hela tiden.

-Förlåt Sofie, vi visste inte, sa Sillen.

-Nej, jag vet. Det kunde ju inte ni veta.

-Men hur tog du dig ur det, undrade Camilla. Han låter verkligen inte som en trevlig man.

-Men det var ju precis det jag tyckte till en början i alla fall, att han var en trevlig man. Och kassörskan i klädbutiken sa ju till mig att jag hade det så bra med Jonny och Jonny själv var minst lika övertygande. Så jag trodde att jag hade det bra.

Men jag var ensam. Inte ens min familj hade jag längre någon kontakt med. Hade han slagit mig hade jag kanske fattat, men det gjorde han inte. Han tog mig hårt i armen vid ett tillfälle, men jag tog ingen skada.

Inte ens när hans kompis var på besök och de tittade på sport på tv fattade jag att något var fel. De satt i soffan och Jonny berömde mig för mitt utseende och skröt över mig inför sin kompis. Plötsligt tyckte han att jag skulle klä av mig och visa upp mig för kompisen. Jag började protestera, men han sa att det var okej. Det var ju bara bästa kompisen och jag var ju så snygg och det skulle jag ju självklart visa upp. Vid det laget visste han vad han skulle säga för att jag skulle acceptera hans förslag. Så jag klädde av mig och stod snart helt naken framför dem båda och när de berömde hur snygg jag var, så kändes det ganska okej.

Det ena ledde till det andra och bara någon vecka senare var det rutin att de båda hade sex med mig när de tittat klart på sporten. Därefter var det inte bara efter sporten utan kunde bli lite när som helst. Jag fick aldrig något ut av de där stunderna, men tänkte att det förmodligen skulle vara så. De fick mig att tro det i alla fall.

Som tur var bodde det en äldre kvinna i samma hus som hade räknat ut hur det fungerade. Jag fick inte ha kontakt med någon och ville det inte heller eftersom jag trodde att alla andra bara var dumma och elaka. Men en dag när jag kom hem från affären med matvaror, öppnade hon sin dörr och sa: Du måste lämna honom. Han är inte bra för dig.

Sedan försvann hon in i sin lägenhet igen och jag såg henne inte på ett par dagar. Jag tänkte inte så mycket på det hon sagt. Tänkte bara att hon var avundsjuk eller något. Men under de kommande veckorna stack hon ut huvudet allt oftare och sa saker i stil med att han utnyttjar mig och att jag inte hade något eget liv. Någon gång undrade hon om han våldtog mig, men det avfärdade jag bestämt. Gången därefter undrade hon om hans kompisar också var med när vi hade sex. Galen tant tänkte jag, men hon fortsatte att tjata.

När Jonny sedan tog hem flera olika kompisar och alla ville ha sex med mig, började jag förstå att tanten kanske hade rätt. Vid ett tillfälle skulle jag ha sex med en snubbe som jag aldrig tidigare sett. Jonny sa att det var som betalning för något som han fått av den där snubben. Jonny menade att eftersom jag inte jobbade så fick jag ju bidra med något, så jag gick med på det också.

Men vid det laget förstod jag att något var fel och jag mådde så dåligt hela tiden medan den där okända mannen var över mig. Men jag hade ingenstans att ta vägen. Jonny hade ju tagit bort alla mina vänner, mitt jobb och alla mina pengar. Jag hade ingenting. Bara en kropp som han kunde tjäna pengar på.

Men tanten som haft ögonen på mig en längre tid var en handlingskraftig dam och henne är jag skyldig mitt liv. Med endast några få ord då och då lyckades hon förmedla ett budskap till mig utan att Jonny märkte det. Inför honom fortsatte jag som vanligt, men på insidan började det hända saker.

Tanten hade en väninna som bodde i en helt annan stad. Hon sa att jag kunde ta mig dit med hjälp av buss och att väninnan skulle hjälpa mig att hålla mig gömd. Jag memorerade adressen till väninnan och en dag tog jag mod till mig och sa till Jonny att jag ville göra slut. Han bara skrattade åt mig och undrade var jag skulle ta vägen. ”Ingen vill ju veta av dig” sa han. ”Du har ju inga vänner, du har bara mig”. Men jag hade bestämt mig. Jag tog av mig alla smycken som han gett mig, la dem på hallbordet och gick ut ur lägenheten. Jag hörde hur han skrattade därinne och hur han ropade att jag snart skulle komma tillbaka när jag insåg att jag inte hade någonstans att ta vägen och att jag ju var helt utan pengar.

Men jag var inte helt utan pengar. Tanten i grannlägenheten hade tagit av sina pengar och gömt dem på ett ställe i en park i närheten. Dit gick jag och hämtade pengar så att jag kunde ta bussen till staden där väninnan bodde. Tantens väninna var verkligen omtänksam och hjälpte mig på alla sätt. Jag bodde i hennes lägenhet över en månad utan att betala en krona för varken mat eller uppehälle.

Hon hjälpte mig också förstå att jag hade ett värde och hur Jonny lurat mig från dag ett, trots att jag då tyckte att han var så snäll. Hon hjälpte mig att fixa den lägenhet som jag nu bor i och hon hjälpte mig att söka det här jobbet.

Problemet nu är du Johan. Du är lika snäll som Jonny var då och att gå in i en lägenhet med flera män var inte enkelt. Alla minnen kom tillbaka. Jag var livrädd att ni skulle göra som Jonny.

-Det skulle vi aldrig göra, protesterade Skorpan.

-Nej, men det trodde jag ju egentligen inte om Jonny heller. Han var också snäll. Det känns som att jag levt en enda stor lögn de senaste åren. Jag orkar inte det längre. Tänk om han hade rätt. Tänk om jag är så hemsk att alla bara skrattar åt mig. Tänk om jag bara duger som hora.

-Men det gör du ju inte Sofie. Nu var det Camilla som inte kunde hålla tyst längre. Du är ju en helt underbar människa som någon ful filur utnyttjat. Det kommer jag aldrig tillåta att någon gör igen. Aldrig!!!

-Jag skäms över att vara kille när du berättar det här, sa Svampen. Det är sådant man ibland läser om i tidningar, men jag skulle aldrig sjunka så lågt att jag utnyttjar en tjej på det viset och det är jag ganska säker på att jag inte är ensam om här inne.

Alla höll med, men nerför Sofies kinder rann tårarna. Hon snyftade och torkade bort några tårar innan hon fortsatte:

-Jag tror inte att det bara är killar som utnyttjar. Det kan tjejer också göra och då är det förmodligen ännu värre. För det är ju inte speciellt manligt att bli utnyttjad av en tjej. Ingen kommer att tro dig.

-Det kan hända, sa Sillen, men nu är det ju du som blivit utnyttjad och jag mår faktiskt lite illa av att höra på allt det här. Hur hemsk kan en människa vara?

Johan sa inte något. Han orkade inte höra längre. Det kändes som att hela hans liv plötsligt gått i kras. Här hade han kommit för att bjuda på tårta och fira att Sillen och Skorpan blivit frälsta. Just nu kändes det som det dummaste han kunde göra. Han tyckte ju att Sofie var den mest fantastiska kvinna som fanns. Hur någon kunde göra så mot henne som hon just berättat? Det var helt obegripligt. Långsamt reste han sig och lämnade rummet. Han gick ut på lagret, långt in bland alla hyllor satte han sig på en pall och nu kunde inte heller han hålla tillbaka tårarna.

Del 12

Dagen efter att Sofie varit hemma hos Johan för första gången tillsammans med Skorpan och Sillen var Camilla extra tidigt på jobbet. Hon var så spänd på att höra hur det gått. Hon hade ju sett hur nervös Sofie varit innan hon cyklade dit. Och efter telefonsamtalet med Johan hade hon ju bara fått ett antal ”tumme upp” meddelanden från Sofie. Några ”Ja” och ett meddelande där hon tackade för hjälpen och sa att hon var hemma kom det också.

Hon gick ut på lagret för att se om hon kunde hitta Sillen och Skorpan. De var väldigt enkla att hitta. De sjöng och var så fulla av energi att det nästan smittade av sig. Biffen hade redan blivit smittad, för han sjöng också med i den ena gamla slagdängan efter den andra.

Hon gick fram till Skorpan som just höll på att packa ner en massa block i en stor kartong.

-Hej, du verkar munter idag.

-Ja, jag har så mycket energi att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Om du ber mig hoppa upp och plocka ner månen, så tror jag nästan att jag skulle fixa det.

-Nej, tack, det behövs inte. Jag tror månen ska vara där den är, det blir nog bäst. Hur gick det igår?

-Jodå, det gick så bra så. Nu är både Sillen och jag frälsta.

-Kul för er, men hur gick det för Sofie?

-Vadå gick? Hon blev ju skjutsad hem av Sillen. Du Sillen, hojtade Skorpan. Du körde väl hem Sofie.

-Ja, det är klart. Är något fel?

-Nejdå, inte alls. Jag ville bara höra hur ni hade det igår.

-Jaja, vi hade det bra. Du borde hänga med någon gång. Johan är så bra på matlagning.

-Ja, och du är så värdelös på att vika servetter, skojade Sillen.

Sillen tog fram sin telefon och visade Camilla en bild med de hopskrynklade servetter som Skorpan gjort. Camilla kunde inte låta bli att skratta med de båda killarna som helt klart hade förändrats över en natt. Sist hon såg dem verkade de mest vilja ha ihjäl varandra av någon anledning som hon inte kunde förstå.

Camilla gick ut i butiken och strax kom Sofie också.

-Hej, Sofie! Hur gick det igår? Jag fick ju inte mycket mer än ett gäng tumme upp meddelanden.

-Jo, tack det gick bra.

-Ja, och?

-Vad vill du att jag ska säga? Att jag gjorde bort mig totalt och att jag är världens mesigaste tjej som inte ens vågar gå hem till de tre kanske snällaste killarna på jorden.

-Nej, så är det inte Sofie. Nu är du dum mot dig själv. Vi gillar ju dig allihop och du är verkligen inte mesig. Jag tycker det du gjorde var bra. Vi tjejer är ju lätta offer.

-Mmm… jag vill helst inte prata om det.

Camilla sa inte mer, för hon såg på Sofie att hon var ledsen. Inte någon gång under hela dagen var varken Sillen, Skorpan eller Sofie sig själv och Camilla oroade sig för dem alla tre även om Sillen och Skorpan just för dagen var som små energiknippen.

Halv fyra på eftermiddagen kom plötsligt Johan, helt oväntat in i butiken. Han var också glad och viftade med en stor kartong från konditoriet som låg bara en bit bort.

-Hej tjejer, jag kommer med tårta, kvittrade Johan.

-Nämen, vilken överraskning, svarade Camilla glatt.

Sofie svarade bara med ett kort hej och tittade sedan ner i bordet, vilket gjorde att Johan snabbt kom ner på jorden och blev alvarlig. Hade han gjort något fel, sagt något eller vad var problemet. Han förstod inte. Camilla fick en klump i magen när hon såg hur Sofie reagerade, men hon försökte hålla humöret uppe för Johans skull.

-Går du ut och hämtar killarna Johan, så ska jag duka fram. Vi får väl sitta i konferensrummet idag.

I vanliga fall åt lager killarna sin lunch antingen i sitt lilla utrymme på lagret eller så gick de ut och åt. Men när Johan nu kom med tårta så tyckte Camilla att det passade bättre att sitta i det lite trevligare rummet bakom Sofies kassa.

När Johan kom ut på lagret blev de alla glada av att se honom. De flesta hade ju inte träffat honom på flera veckor. Och när han sa att han skulle bjuda på tårta blev det extra fart på dem alla. Snart satt de alla i konferensrummet och försåg sig med tårta. Alla utom Sofie som var upptagen med kund. Men innan alla hade hunnit få tårta gick Johan ut till kunden och Sofie i butiken.

-Jag kan ta över här, Sofie, så kan du gå och fika med de andra.

-Nej, det är okej. Jag kommer sen.

Motvilligt gick Johan tillbaka till de andra, men flera gånger vände han sig om för att se på Sofie. Kunden sänkte sin röst och viskade till Sofie:

-Det var en trevlig kille. En riktig gentleman.

-Mmmm, sa Sofie och tänkte tillbaka på den gång då hon varit med Jonny i en klädbutik för flera år sedan och han köpte kläder åt henne. Då hade den kassörskan sagt ungefär samma sak, men det hade slutat i en katastrof för Sofie. Just nu mådde hon så dåligt att hon bara ville kräkas. Minnena från tiden innan hon flyttade till den här staden hade kommit över henne på ett sätt som hon inte hade räknat med. Med stor ansträngning lyckades hon hjälpa kunden färdigt med ett påklistrat leende. Inombords var hela hon kaos. Bakom sig hörde hon hur de andra skrattade och hade roligt, men hon orkade inte längre spela det spel som hon gjort i över tre år. Allt från tiden med Jonny hade blivit levande igen och det gjorde så ont. Hon kände sig totalt värdelös. Tårar började rinna nerför kinderna och skratten hon hade bakom sig försvann i en dimma av förtvivlan. Hon visste på ett sätt att de skrattande rösterna bakom henne ville väl, men just nu gick det inte att ta in. Vad skulle hon göra. Det gick inte att tänka. Hon låtsades fixa med några papper som låg på bordet framför i hopp om att vinna tid så att hon kunde komma på ett sätt att fly och det snabbt.

Men flyktplanerna gick också i kras när Camilla kom ut och undrade om hon inte skulle ha lite tårta.

-Ehh, snörvlade Sofie

-Men lilla älskade vän, sa Camilla när hon fick se sin vän med tårar i hela ansiktet. Hon grep tag i Sofie och höll om henne länge, utan att någon av dem sa något. De stod så länge att de andra reagerade och Skorpan hojtade:

-Vad håller ni två på med? Kom in här nu och ät lite av Johans tårta.

Camilla släppte Sofie och hjälpte henne att torka bort några av tårarna.

-Finns det något jag kan göra? Jag vill så gärna hjälpa dig, men jag vet inte vad som är fel. Du har inte varit dig själv på hela dagen. Vad har hänt? Var det inte bra hos Johan igår? Var de elaka?

Nu anade Johan att något var fel och också han gick ut till kassan där Camilla och Sofie stod. Sofie varken hörde eller såg honom, utan satte sig ner på huk och gömde händerna i ansiktet. Camilla vände sig mot Johan och sa med arg och upprörd röst:

-Vad har du gjort? Kunde ni inte låta henne vara? Du borde skämmas. Försvinn härifrån!

-Men jag har inte gjort något. Inte vad jag vet i alla fall.

Han vände sig till Sofie som fortfarande satt på golvet. Han la handen på hennes axel och undrade vad som var fel.

-Låt henne vara, fräste Camilla.

-Men jag har inte gjort något. Jag lovar. Sillen! Skorpan! Visst har jag inte gjort något.

Alla i det lilla konferensrummet hade nu tystnat och visste inte riktigt vad de skulle tro.

-Sillen, Skorpan, säg något, hojtade Johan igen.

Då harklade Sofie sig och reste sig långsamt upp. Camilla tog ett tag under armen och hjälpte henne upp.

-Nej, Johan, du har inte gjort något, det är mig det är fel på, sa Sofie medan alla andra höll andan.

-Det är inte något fel på dig Sofie, sa Camilla strängt. Men vi ser ju alla att något är fel. Och jag tror faktiskt att alla här vill hjälpa dig, men vi kan inte för vi vet inte vad som är fel.

-Jag ska berätta. Jag tror jag måste, för jag orkar inte längre.

-Ååå lilla vän. Här, sätt dig här. Sillen, ös upp en bit tårta åt henne.

Camilla var van att dirigera de andra och även om de trilskades ibland så gjorde de i slutändan alltid som hon sa. Men nu var det inte läge att trilskas, så Sillen skar upp en bit tårta så fort han kunde och skickade den till platsen där Sofie satt sig vid bordet.

Sofie vågade inte titta på de andra, men det behövdes inte. Hon visste att allas ögon var riktade mot henne. Svampen och Biffen som suttit närmast dörren hade snabbt hoppat in och gjort plats så att Camilla kunde sitta bredvid Sofie som nu tog sats för att berätta den hemlighet som hon så länge burit på.

Del 11

Att gå hem till Johan kändes både bra och dåligt för Sofie. Hade det varit bara Johan där hade det förmodligen känts lite bättre, men nu var ju både Sillen och Skorpan också där. Innan hon börjat jobba tillsammans med de här killarna hade hon mer eller mindre flytt från sin gamla kille och hans kompis. Men det var nu över tre år sedan och hon försökte intala sig själv att hon behövde gå vidare. Dessutom trodde ju Johan på Gud och då kunde han väl inte göra något dumt, eller? Dessutom verkade han så uppriktig och ärlig där han satt på golvet med tårar i ansiktet i tacksamhet över både jobb och vänner.

Skorpan hade förklarat vägen för henne innan de gått. Det tog inte många minuter att ta sig dit med cykeln. Fjärde våningen hade Skorpan sagt. Sofie ställde sin cykel utanför och gick in innanför dörren. Hon läste på namnskyltarna vilka som bodde i huset och såg att det stod Johan på fjärde våningen. När hon visste att hon var rätt klev hon in i hissen och åkte upp till fjärde våningen.

Utanför lägenheten stannade hon. Skulle hon verkligen gå in. Hon började ångra att hon sagt ja. Tänk om de skulle utnyttja henne. Hon bestämde sig för att gå igen. Jag kan skicka ett sms och säga att jag fått ont i huvudet, tänkte hon samtidigt som hon vände sig om. Men just då öppnades dörren och en förvånad Skorpan stod där med en soppåse i handen.

-Hej, jaså du har kommit. Vi har inte hört att du knackat.

-Ehe….

-Johan, Sofie är här, hojtade Skorpan in i lägenheten. Vänd mot Sofie lyfte han soppåsen och sa:

-Jag ska bara slänga den här, kom in.

-Ehh…

-Hej, Sofie, sa både Sillen och Johan i kör med leenden i hela ansiktet när de kom ut i hallen och fick se henne.

-Hej, eh..

-Kom in, känn dig som hemma.

Sofie tvekade. Hur skulle hon nu kunna komma ur det här. Hur kunde hon vara så dum att hon sa ja. Hon kände paniken komma och det blev inte bättre när Skorpan som slängt soppåsen la armen om hennes axlar och drog med henne in i lägenheten med ett stort leende på läpparna.

-Vi är inte klara än, erkände Skorpan. Vi har blivit frälsta jag och Sillen och det tog sådan tid att vi nästan precis börjat fixa med maten.

-Ja, det tog verkligen tid att få er frälsta, skrattade Johan.

-Jag vet inte, erkände Sofie. Alltså ensam tjej med tre killar i en lägenhet. Det känns inte jättebra. Jag skulle nog inte kommit hit.

-Vad säger du, sa Skorpan, klart att du ska komma in. Vi är inte farliga, det vet du.

-Nej, men…

-Ta det lugnt Skorpan. Ge henne lite utrymme. Ni är väl inte klara med dukningen. Gå in och sätt lite fart så vi kan få mat i oss någon gång.

-Jamen det är ju du som lagar maten.

-Seså, ge er iväg. Sillen, ta Skorpan med dig in.

Sillen drog med sig Skorpan in i köket medan Johan åter vände sig till Sofie.

-Jag lovar, Sofie, ingen av oss ska röra dig. Men jag förstår att det kan kännas dumt. Du nämnde innan idag att du hade varit med om något innan du kom hit. Jag hängde inte riktigt med på vad du sa, men jag kan förstå att det kan kännas fel.

Johan funderade en kort stund innan han fortsatte.

-Kan vi göra såhär, att du ringer Camilla…. Vet hon att du är här?

-Ja, det är klart. Jag var så nervös att jag höll på att kissa på mig och det såg hon såklart.

-Okej, har du hennes nummer?

-Ja… Sofie tvekade, men plockade fram sin telefon och letade upp Camillas telefonnummer samtidigt som Johan plockade fram sin. Sedan ringde han till Camilla:

-Hej, Camilla. Kan du hjälpa mig med en sak.

-Hej Johan, har Sofie kommit?

-Ja, det har hon och det är det jag undrar om du kan hjälpa mig med. Jag vet inte vad Sofie har varit med om tidigare och jag tänker inte pressa henne att berätta. Men hon vågar inte gå in i min lägenhet som ensam tjej bland med tre killar.

-Inte ens bland er…. vad har hon varit med om?

-Som sagt, det vet jag inte och jag tänker inte fråga just nu. Men kan du hjälpa oss?

-Visst, vad ska jag göra? Ska jag också komma? Jag vet inte vad min man säger om det. Han har fixat mat här till mig och barnen.

-Nejdå, ät du mat med din familj. Men vi kanske kan göra så att du och Sofie håller kontakt hela tiden. Låt säg att Sofie hör av sig en gång varje kvart och hör du inget så ringer du.

-Visst, det låter okej i mina öron. Men vad säger Sofie om det då?

-Vet inte, vad säger du Sofie?

-Okej, det låter okej.

-Okej, då kör vi på det.

-När du gör såhär, så känns det överdrivet, tyckte Sofie.

-Nej, inte alls. Eller vad tycker du Camilla?

Camilla höll med, men Sofie tyckte mest att det kändes pinsamt och ångrade ännu mer att hon tagit sig hit. Telefonsamtalet avslutades och Johan tog Sofies jacka och hängde den på en av krokarna innanför dörren. Sedan visade han in Sofie i vardagsrummet.

-Tja, såhär bor jag. Vill du sitta här i soffan medan jag fixar maten eller vill du med ut i köket?

Sofie tyckte fortfarande att det kändes dumt och visste inte vilket som skulle göra situationen bäst. Hon tvekade, men fick oväntad hjälp av Skorpan som nu var sitt vanliga glada jag igen.

-Sofie, är du bra på det här med servetter. Johan tyckte absolut att vi skulle ha det nu när du kom, men jag får inte till det. Se här…

Skorpan höll upp ett par servetter som han lyckats skrynkla ihop så att de mest liknade bollar. Sofie kunde inte låta bli att skratta:

-Har du redan använt dem?

-Nej, men du ser, min talang för att vika servetter är inte vad den borde vara.

-Nej, det ser jag. Hur tänkte du när du gjorde det där?

-Jag kollade på Youtube och det såg väldigt bra ut när de gjorde det, men jag måste ha missat något.

-Ja, det kan man lugnt säga. Men vi kanske kan ha servetter som är ihop knycklade… Det är ju originellt i alla fall.

Sofie kände sig lugnare igen. Men hon kände sig fortfarande dum. Så barnslig…

Det visade sig att Johan var en mästare på matlagning. Exakt vad det var han serverade visste hon inte, men gott var det. När de ätit klart ville Skorpan och Sillen åka hem till sig.

-Ni kan väl skjutsa hem Sofie också, så hon slipper cykla i mörker helt ensam.

-Visst, du kan åka med mig, sa Sillen. Vi ska ju ändå på ungefär samma håll.

Sofie tackade för maten och följde med Sillen. Men hon höll fortfarande kontakt med Camilla. Det tänkte hon inte sluta med förrän hon var hemma i lägenheten ensam med låst dörr. Hon funderade på vad hon gett Johan för intryck och ångrade fortfarande att hon tagit sig dit. Men han hade ju verkligen varit snäll. Fast det hade ju killen för tre år sedan också varit i början. Hon borde kanske förklara sitt beteende….

Del 10

-Vad händer nu då? undrade Sillen vänd mot Johan. Johan hade precis hjälpt honom och Skorpan att be en frälsningsbön.

-Det finns inga måsten som Jesus efterföljare, förklarade Johan. Inte mer än att du ska älska Gud av hela ditt hjärta och med hela ditt förstånd.

-Okej, men det kanske blir svårt. Det är svårt att älska någon som man inte kan se.

-Det är inte svårt och det kommer du att märka.

-Mer då? Måste vi gå i kyrkan och be och hålla på?

-Som sagt, det finns inga måsten. Inte mer än att älska Gud som jag sa och att älska din nästa som dig själv. Det är de två regler som finns.

När Johan sa regler gjorde han citattecken i luften med fingrarna.

-Så vi behöver inte gå i kyrkan.

-Nej, ni måste inte, men ni kommer att vilja om ni verkligen tror på Gud och vill följa honom.

-Måste vi läsa Bibeln?

-Som sagt, det finns inga måsten, men om ni verkligen vill vara del av familjen, då måste ni lyssna på vad Gud säger. Han är er himmelske pappa och han vill hjälpa er. Men han kan inte hjälpa er om ni inte är villiga att lyssna på vad han säger.

-Men hur ska vi kunna höra honom?

-Ni har era Biblar. Det är Guds ord till er.

-Men jag har sett att det står en massa konstiga och obegripliga saker i den, särskilt i den del du kallar gamla testamentet. Och du har ju själv berättat om krig och andra hemskheter. Säger Gud till oss att kriga?

-Nej, naturligtvis inte. Vi kan läsa hela Bibeln tillsammans ni två och jag och ni kan följa med mig till kyrkan. Det är inte lätt att läsa Bibeln helt själv när man inte är insatt och det är just därför man bör gå till kyrkan och jag vill mer än gärna hjälpa er, både in i kyrkan och att läsa Bibeln.

-Okej, så vad ska vi göra nu då?

-Ni ska fortsätta läsa Bibeln så som ni börjat. Ni har ju läst hela ordspråksboken en gång. Det är bra. Och ni har läst lite i psaltaren. Det är också bra, fortsätt med det. Men samtidigt som ni läser vidare i psaltaren kanske ni ska ta ett steg vidare och läsa lite i nya testamentet. Parallellt med psaltaren kan ni läsa till exempel Matteus bok. Men läs långsamt och inte för mycket på en gång. Det är bättre att bara läsa ett stycke och att ta till sig det man läst. Sedan kan vi prata om det tillsammans, det som ni läst.

-Okej, det verkar ju inte så svårt.

-Det är det inte och när ni väl har kommit in i det så vill ni inte sluta. Det är i alla fall vad jag hoppas.

-Men det där med att be då? Det kan vi inte.

-Jodå, det kan ni. Jag har ju själv sett och hört er. Att be är inte något som ska vara svårt och krångligt. Tvärt om faktiskt. Det är ju ditt samtal med din pappa. Låtsas att det är din vanliga pappa du ringer till. Berätta vad du gjort och vad du oroar dig för. Säg förlåt för de saker du gjort fel och tacka för det som han har hjälpt dig med. Precis som du skulle tacka din pappa om han hjälpte dig med något eller som du skulle be din vanliga pappa om ursäkt för något du råkat göra honom.

-Okej, det ska vi nog klara av.

-Ja, krångla bara inte till det. Det tjänar du inget på, tvärt om. Är det enkelt blir det gjort och då blir din himmelske pappa glad. Precis som din vanliga pappa blir glad om du ringer honom. Efter ett tag lär du känna Gud bättre och er relation blir bättre. Det blir en positiv spiral som kan få enorma konsekvenser om du bara satsar några minuter varje dag på att läsa Bibeln och på att prata med honom.

-Okej, jag ska faktiskt göra det och ge det en chans. Jag ser ju vilka effekter det har på dig. Du verkar ju alltid tillfreds, även om hela havet stormar.

-Ja, jag har lärt mig att lita helt på honom. Jag vet att han tar hand om mig och det är vad jag önskar att ni också ska göra, lite på honom. Men nu måste vi nog släppa det här för stunden. Ni har blivit frälsta och det finns inget som är mer fantastiskt än det, men Sofie kommer väldigt snart och jag måste fixa mat till oss alla. Ni kanske kan duka och göra lite fint under tiden som jag fixar maten. Måste bara slänga iväg ett sms till min mamma också. Lovade egentligen ringa henne när jag kom tillbaka, men det får bli en annan dag.

-Din mamma. Men du skulle ju inte prata med henne. Hon gjorde ju så att du hamnade på sjukan igen.

-Ja, det gjorde hon, men hon är min mamma och som jag sa, jag älskar min nästa som mig själv, trots att hon ibland bär sig dumt åt. Hon kan inte hjälpa det.

Snart var de tre vännerna i full gång att förbereda kvällsmaten. Sillen och Skorpan dukade lite extra fint, nu när de visste att de skulle få besök av Sofie också.

Del 9

Johan, Sillen och Skorpan sa hej till kollegorna och lämnade lokalen. De hann knappt inte komma utanför dörren innan Sillen sa:

-Alltså, Johan, det är en sak som vi måste berätta.

-Jaså, vadå?

Johan kunde knappt hålla sig för skratt. Han visste ju vad de skulle säga.

-Jo…. försökte Sillen. Ehe, du får säg det Skorpan.

-Nej, säg du, det var du som började på.

Sillen harklade sig och försökte ta sats.

-Jo, alltså….

-Bästa Sillen, sa Johan.

Johan släppte sin rullator, vände sig till Sillen och gav honom en kram.

-Men vad gör du, ropade Skorpan. Två vuxna män ska inte kramas mitt bland folk.

-Jo, jag får göra det för att Sillen och du, ni är mina bästa vänner. Ni försöker verkligen hjälpa mig och skydda mig. Men det finns ingen som kan skydda och hjälpa mig så som Gud gör. Jag är väldigt glad och tacksam att han skickat just er två till mig. Jag sätter mig här på rullatorn, så berättar du. Jag är ganska säker på att det inte är så farligt som du verkar tro att det är.

Sillen och Skorpan tittade på varandra medan Johan spärrade sin rullator och satte sig ner.

-Nej, det känns inte bra att säga det när du sitter där. Vi går.

-Okej. Säger du det så.

Johan reste sig igen och så började de sakta gå mot Johans lägenhet.

-Jo, det där med Sofie, sa Sillen. Gud hade nog lite fel där…

-Jaså, varför tror du det, undrade Johan som försökte spela med.

-Jo… ehe… Sofie är ihop med en kille på bilverkstaden.

-Säger du det.

Konfunderad över Johans svar, fortsatte Sillen:

-Ja… de har varit ihop i några veckor nu.

-Det var konstigt, sa Johan.

-Ja, din Gud kanske inte har rätt alltid i alla fall. Och du som till och med lurade oss att börja läsa Bibeln.

-Ja, men det tycker jag att ni ska fortsätta med. Gud är fortfarande med mig.

Sillen och Skorpan tittade på varandra. Hörde Johan inte vad Sillen nyss sagt. Eller fattade han trögt. Kanske var det hjärnskakningen som gjorde att han inte hängde med.

-Alltså, det är kört Johan. Hon har en annan, försökte Skorpan.

-Det var ju mycket konstigt. Då har ni fått helt annan information än mig och helt ärligt tror jag mer på min källa än på er.

Johan ångrade nästan vad han sagt. Sillen och Skorpan var ju verkligen hans bästa vänner och de ville ju skydda honom och så drev han nästan med dem. Det var inte snällt. Sillen och Skorpan fick inte fram ett ord. Här hade de gått och bråkat om den här saken i flera veckor och så blir det såhär när de till slut berättar.

-Förlåt, sa Johan. Jag driver med er. Men det verkar som att jag har fått mer information om Sofie än vad ni har.

-Vadå, tror du inte på oss?

-Jodå, jag tror er, men jag tror faktiskt mer på Sofie angående hennes kärleksaffärer. Hon borde ju veta bäst, eller vad tror ni?

-Va, vadå?

-Hon har gjort slut med sin kille. Hon gjorde det i förrgår.

-Va? Varför säger du så?

-Hon sa precis det.

-Nähä…

-Jo, det är sant! Ni kan ju själv fråga henne när hon kommer i kväll.

-Men vad ända in i hela glödheta…

-Det är lugnt killar. Jag vet att ni inte sa något till mig för att ni ville skydda mig. Det var väldigt snällt gjort och därför är jag så otroligt glad att det är just ni två som går här bredvid mig just nu. Ni har verkligen ställt upp för mig till 110%. Ni har gjort mycket mer än de flesta vänner skulle gjort. Tack!

-Så du menar att Sofie inte har någon kille just nu.

-Ha ha ha… ja, så är det. Det är slut mellan dem. Och jag är helt säker på att allt går enligt Guds plan. Av någon anledning behövde Sofie den här andra killen. Hon sa något själv nu när vi pratade, men jag förstod inte exakt vad hon pratade om. Jag tror till och med att den här hjärnskakningen var Gud som gjorde.

-Men Gud kan väl inte skada dig.

-Det har han inte gjort. Han bankade vett i mig. I tre år har Sofie och jag jobbat på samma arbetsplats och jag har hela tiden vetat om att det skulle bli hon och jag men inte agerat. Dessutom har ju den här hjärnskakningen fört oss tre ännu närmare varandra och ni två har ju börjat tro på Gud. Det är helt fantastiskt tycker jag.

-Ja, jag kanske kan se hur du ser på det. Är du inte arg på oss då för att vi inte berättade om Sofie och den där andra killen.

-Arg, nej, varför skulle jag vara det? Ni har ju hjälpt mig och skyddat mig så gott ni kunnat. Ni är ju helt fantastiska.

-Hmmm… din Gud har kanske rätt ändå. Han verkar ju ha koll på läget.

-Det har han. Allt blir inte så som vi tror, men det blir som han tycker är bäst och han vill alltid vårt bästa. Det är bara vi som gör dumma val och inte lyssnar på honom. Tänk hur världen skulle se ut om alla älskade sin nästa som sig själv. Det är inte många regler han satt upp, men inte ens dem kan vi hålla oss till och därför ser det ut som det gör i världen. Han skickade till och med sin son Jesus till oss för att det skulle vara lättare för oss. Alla våra synder kan bli förlåtna.

-Ja, vi vet. Du har sagt det. Men det har varit svårt att tro. Särskilt när det såg ut som att det du sagt inte blev av. Det såg ut som att Gud lurat dig när Sofie blev ihop med den där andra killen.

-Gud kan inte luras. Gud är sanningen!

-Ja, det har du lärt oss…. vägen, sanningen och livet.

-Ja, precis. Ni börjar lära er. Nu behöver ni bara ta emot Jesus i era hjärtan och be om förlåtelse för alla synder, sedan är ni en del av familjen.

-Ja, det är kanske lika bra.

-Ja!!! Jippie! Vad glad jag blir! Det här måste vara den bästa dagen i mitt liv. Och i era…

-Kanske det, men hur tar vi emot Jesus i våra hjärtan?

-Ni behöver be en frälsningsbön.

-Hur gör man det då?

-Ja, jag vet inte exakt. Jag har inte gjort det förut. Eller, jag har såklart bett en frälsningsbön själv en gång, men det var ju länge sedan och det var en pastor som hjälpte mig. Det jag inte vet säkert är hur jag ska göra det för er så som pastorn gjorde för mig. Vi får Googla.

Promenaden från jobbet till Johans lägenhet hade nått sitt slut. De tog hissen upp till Johans lägenhet och Johan öppnade för de båda andra, släppte in dem i lägenheten och tog sedan fram sin telefon och Googlade frälsningsbön. Första resultatet ledde till Vetlanda friförsamling och tillsammans läste de bönen som stod på sidan.

Del 8

Sillen och Skorpan hann inte gå speciellt långt utanför byggnaden förrän de såg Johan komma med sin rullator. Sillen och Skorpan som hela dagen hade bråkat med varandra om hur de skulle hantera det där med att Sofie skaffat sig en annan kille, försökte dölja sina känslor. De ville ju inte göra Johan ledsen och besviken. Han trodde ju verkligen att Gud visat honom att det var Sofie som skulle bli hans tjej. Men Gud hade ju haft fel, helt klart. Det var ju så uppenbart nu när Sofie skaffat en annan kille. Nu skulle de inte längre kunna dölja det för Johan.

-Hej, Johan! Raska steg idag ser jag!

-Ja, det ska bli så roligt att komma tillbaka. De flesta längtar kanske efter semester eller helg, men det gör inte jag. Jag längtar tills jag kan få komma tillbaka.

-Jag håller faktiskt med dig, svarade Sillen. Ska vi gå in.

När de klev innanför dörren såg Sillen och Skorpan till sin lättnad att Sofie var upptagen med en kund en bit in i butiken. De stannade vid Camillas disk och växlade några ord med henne.

-Det är så roligt att se dig igen Johan. Hur känns det?

-Jodå, det är okej. Jag blir fortfarande yr, illamående och trött, men det är mycket bättre nu än för bara en vecka sedan. Jag hoppas kunna börja jobba snart igen.

-Ja, fast din läkare ville ju att du skulle vara sjukskriven minst ett halvår, sa Skorpan.

-Jo, jo, men jag ska snacka med chefen. Vi kanske kan komma på en lösning.

-Ja, men ta det försiktigt. Det var en rejäl smäll du fick, försökte Camilla. Läkarna vet ju oftast vad som är bäst.

-Det är sant, men jag blir galen av att bara gå hemma.

-Ja, en galen Johan vill vi inte ha. Det vet jag inte ens hur det skulle se ut, skrattade Camilla. Dig ser man ju alltid som lugnet själv.

-Ska vi gå bak och kolla på lagret lite, föreslog Skorpan som nu såg Sofie komma gående.

-Okej, det kan vi göra. Vi får prata mer sen Camilla. Kul att se dig igen i alla fall.

På väg till lagret mötte de Sofie i gången. Hon log och hälsade. Johan hälsade tillbaka. När de kommit ut på lagret och portarna stängts bakom dem, vände han sig till Sillen och Skorpan.

-ÅÅÅh, hon är fortfarande så läcker.

-Mmm… var allt Sillen kunde få ur sig. Till sin räddning kom Sven gående.

-Nämen hej Johan! Hur är det med dig?

-Jo, det är helt okej faktiskt.

-Ser du, vi har plastat in alla stolpar med bubbelplast nu när vi hörde att du var på väg hit. Det var Albins idé.

-Hahaha, stackars Albin. Trodde han verkligen att jag var död?

-Ja, det trodde han och han vill inte se det hända igen.

-Nej, det förstår jag, men så klantig borde jag väl ändå inte vara att jag krockar med stolpar två gånger i rad.

De fyra vännerna och kollegorna skrattade.

-Jag skulle vilja kika på min Bibelhörna, sa Johan.

Sillen kikade ut genom fönstret och såg att Sofie fortfarande var upptagen med kunden, så han svarade:

-Okej, men Skorpan och jag stannar här och hjälper Sven lite. Men sen tycker jag vi går hem till dig igen. Vi vill ju inte att du ska trötta ut dig i onödan.

-Okej, fem minuter vid Bibelhörnan och sedan går vi hem till mig och äter lite.

Johan gick ut i butiken. Nästan längst bort i butiken hade han sin egen hörna med Biblar och annan kristen litteratur. Han ville se om det var någon som hade beställt hem något nytt sedan han var på plats senast. Eller om de åtminstone underhållit hyllan sedan han försvann.

Något nytt kunde han inte se, men de hade i alla fall fyllt på så att allt såg bra ut. Eller hade de kanske inte sålt något på flera veckor? Det var inte lätt att veta bara genom att titta på hyllan. Han bestämde sig för att kolla i papperna med statistik senare. Plötsligt kände han sådan enorm tacksamhet över både sitt jobb och sina vänner som hjälpt honom hela tiden då han varit sjukskriven. Behovet att be blev så starkt att han inte kunde hålla emot. Han visste att det var den Helige anden som tvingade ner honom på knä och då var det inte någon vits att hålla emot. Här längst in i butiken var det ändå inte någon som skulle märka något. Sofie var upptagen med några papper verkade det som och Camilla hade fått en kund, så Johan la sig på knä framför hyllan med alla Biblar.

Han bad i tacksamhet och kunde inte hålla tillbaka tårarna så glad och välsignad han kände sig. Plötsligt stod Sofie intill honom.

-Vad gör du, mår du inte bra?

-Va, eeh… jo… alltså… Johan reste sig snabbt och torkade bort tårarna som runnit ner för kinderna. Lite för snabbt, kände han, så han satte sig ner igen.

Sofie satte sig ner på huk bredvid honom:

-Men Johan, du gråter ju.

-Nej, det är säkert, det är ingen fara. Det är tacksamhetstårar. Jag är så glad att få vara tillbaka och jag är så glad att få vandra med Gud.

-Det där med Gud vet jag inte, men att få vara tillbaka förstår jag. Stackars Sillen och Skorpan har varit helt i upplösningstillståndet den senaste tiden. Jag har aldrig tidigare sett dem så konstiga. Vad har du gjort med dem.

-Haha, inget. De klarar sig. De har börjat läsa Bibeln, kanske är det den som påverkar dem.

-Kanske, men det känns som att det är något annat. De är alltså riktigt konstiga. Hoppas att du är dig själv i alla fall.

-Jodå, det är jag. Fast jag måste be om ursäkt. Du tycker väl att jag är världens absolut knasigaste man på den här jorden.

-Nej, varför skulle jag tycka det?

-Jo, men hallå! I nästan tre år, höll jag mig undan så väl att du inte ens visste vem jag var.

-Ja, varför gjorde du det?

-För att jag var så rädd att göra bort mig inför dig. Fast det var väl det jag gjorde allra mest till slut. Alltså, vem går in i en stolpe med sådan fart att han får spricka i skallbenet. En stolpe som dessutom har stått på samma plats alltid.

-Ja, det var faktiskt lite konstigt. Ingen här kunde förstå hur det kunde gå till. Hur kunde det gå till?

-Jag minns inte något av själva krocken, men jag vet att jag hade tankarna på helt annat håll dagarna innan. Och nu gör jag bort mig igen. Sitter här på golvet med tårar i hela ansiktet. Inte speciellt manligt.

-Kanske inte speciellt manligt, men ärligt i alla fall.

-Hmmm du är snäll du. Hur är det själv?

-Det är okej. Har också gråtit lite de senaste dagarna. Gjorde slut med min kille i förrgår.

Sofies ord kom som en chock för Johan som han var glad att han fortfarande satt ner.

Sofie kunde inte förstå vad hon precis sagt. Hon kände ju inte Johan och ändå avslöjade hon precis att hon gjort slut med sin kille. Det hade hon inte berättat för någon annan än Camilla hittills.

-Det var tråkigt. Hade ni varit ihop länge?

-Nej, inte så värst, en månad ungefär.

-Hmmm, men det är ju tråkigt ändå.

-Ja, fast det kändes inte rätt. Inte någon gång kändes det rätt. Men jag hade en del gammalt som jag behövde komma över och kanske den här killen var vad jag behövde för att släppa det där gamla och komma vidare.

Sofie ville inte prata mer om saken, så hon bytte ämne:

-Vi har faktiskt sålt en del av dina grejer när du inte varit här. Nästan lite mer än vanligt tror jag. Det känns som det i alla fall.

-Kul!

Medan Johan och Sofie satt på golvet borta i Johans Bibelhörna hade Sillen och Skorpan upptäckt att både Johan och Sofie var borta. De började bråka med varandra igen och gick med raska steg ut i butiken. Skorpan gick till Camilla för att höra om hon visste var Johan var och Sillen gick till Biblehyllan för att kolla.

-Han är här, hojtade Sillen när han fick syn på Johan. Vad håller ni två på med? Gömmer ni er här? Vi blev oroliga.

-Det blev jag också, sa Sofie. Jag såg att Johan var här, men plötsligt såg jag hur han försvann ner och han reste sig inte upp igen, så jag var tvungen att gå och kolla. Ni har ju sagt att han är yr.

-Det är lugnt, försökte Johan igen. Jag klarar mig. Det var den helige Anden som tvingade ner mig på golvet för att tacka Gud för allt han gjort i mitt liv. Inklusive banka vett i huvudet på mig med hjälp av en stolpe.

Nu var Skorpan också framme vid Johan och Sofie. Han såg hur Johan var lite rödgråten och tyckte att de genast skulle gå.

-Ser du inte att jag pratar med Sofie, sa han.

-Jo, men…. Skorpan hann inte säga mer innan Johan avbröt.

-Alltså, ni två. Ni är roliga. Ni är verkligen mina bästa vänner. Jag förstår hur ni har försökt skydda mig. Men har ni fortfarande inte förstått makten som ligger i Guds händer? Inget som Gud säger kan man ändra på. Det går inte. Har Gud sagt en sak så är det så.

-Vadå, vad menar du?

Sofie tog över:

-Johan sa att det var Gud som tvingat ner honom på knä för att be. Det var därför han låg här på knä. Och tårarna är glädjetårar över sina fina vänner, förklarade hon.

Sillen och Skorpan tappade fattningen helt. Ingen av dem fick fram ett ord. Johan kunde knappt hålla sig för skratt när han tittade på de båda kompisarna. Det syntes utanpå hur de tänkte. De trodde ju fortfarande att Sofie var ihop med den där killen och att det på något vis skulle göra att Johan svimmade igen. De visste ju bara att Johan var helt säker på att det skulle bli han och Sofie och att det plötsligt kommit en annan kille och satt käppar i hjulet för de planerna. Till slut var Johan tvungen att hjälpa dem komma ur låsningen.

-Kan ni hjälpa mig upp killar. Jag blev lite yr när jag reste mig förut. Jag var för snabb.

Något lättade, tog de snabbt vars en arm och hjälpte Johan upp.

-Det är kanske bäst att vi går hem till mig och fixar lite mat, eller vad tror ni killar?

-jo, det är nog bäst.

-Sofie, du kan väl också komma. Om du kommer direkt efter jobbet, så kan du också få en bit mat. Vi hann ju inte prata färdigt innan de här två dök upp.

-Visst, gärna.

Sillen och Skorpan kunde knappt tro sina öron. Nu ville de ut från den här byggnaden innan allt bara blev ännu värre.

Del 7

Den här gången stannade Johan kvar på sjukhuset lite längre. Det var inte något med hans hjärnskakning som hade direkt förvärrats, men att behöva åka in igen hade fått Johan att erkänna att han var sämre än vad han tidigare velat medge.

Sillen och Skorpan turades om att besöka Johan på sjukhuset och varje dag hade de med sig någon av de andra kollegorna på lagret. Camilla och Sofie följde inte med någon gång. Sofie hade fått annat att tänka på. Hon hade lämnat bilen på årlig service på verkstaden och där visade det sig att det hade börjat en ny kille. Och som så många andra kunde inte han heller hålla sig ifrån Sofie. På kvällen efter att hon hämtat bilen ringde mekanikern och frågade om hon ville gå och äta en bit mat tillsammans med honom. Till allas förvåning, hade hon svarat ja.

-Vad har den där killen som inte jag har, sa Biffen till henne.

Men hon svarade inte och försökte ignorera allas kommentarer om hur orättvist det var. Sillen och Skorpan sa inte mycket, men tänkte på Johan. De bestämde snabbt att de inte skulle berätta för honom att Sofie skaffat kille. Johan hade ju berättat för dem om hur Gud hade sagt till honom att det var meningen att det skulle bli Johan och Sofie.

När Johan fick komma hem igen från sjukhuset så återupptog Sillen och Skorpan turerna till Johans lägenhet direkt efter jobbet, men de sa inte något till honom om Sofies nya kärleksrelation. När Johan varit hemma i nästan tre veckor, började han prata om att han ville åka tillbaka till jobbet och säga hej till alla.

-Det var ju så länge sedan jag var där och jag saknar både jobbet och de andra killarna. Nu sedan jag kommit hem har jag ju bara sett er hela tiden. Dessutom är det ganska tråkigt att bara gå här och inte göra något.

Sillen och Skorpan försökte förhala Johans besök. En vecka var det inte något större problem att förhala diskussionen, men sedan började han tjata mer och mer. För varje gång Johan sa något om att han ville komma tillbaka, blev Sillen och Skorpan allt oroligare och irriterade på varandra. Hur skulle det bli om Johan fick veta att Sofie hade en annan?

Till slut kunde inte Sillen och Skorpan hålla emot Johans tjat längre. Onsdagen i veckan därpå skulle Johan komma till jobbet efter fyra. Det hade gått över sex veckor sedan han lämnade sjukhuset för andra gången.

Nu hade han vant sig vid flera vanliga vardagssaker igen. Han åkte nu med hissen upp och ner till sin lägenhet utan några problem. Han hade också beställt en rullator som han tog med sig ut varje gång. Inte för att han behövde den egentligen, men han tyckte att det var skönt att ha som en trygghet om han blev yr och ville sätta sig och vila lite. Sillen och Skorpan tyckte det var pinsamt med en kompis som gick med rullator, men de ville ju inte heller att han skulle falla omkull på gatan, så de sa inget.

Det bestämdes att Johan skulle gå själv till jobbet, men att Sillen och Skorpan skulle komma och möta honom när de slutat. De bestämde att besöket skulle bli efter att de andra lager killarna gått hem så att det skulle vara lite lugnare första gången efter olyckan.

Sillen och Skorpan var i det närmaste i upplösningstillstånd ju närmare tiden för Johans besök kom. Vad skulle de säga, hur skulle de kunna undanhålla hemligheten om Sofie. De grälade med varandra hela dagen. Sillen sa:

-Vi skulle berättat från första början. Nu kommer han att tycka att vi är taskiga som inte sagt något.

-Men det var ju för hans eget bästa.

-Alltså, vad håller ni två på med, undrade Camilla. Sedan Johan krockade med stolpen har ni varit så konstiga. Jag förstår inte vad det är med er. I flera veckor har ni gått omkring här och tisslat och tasslat och Skorpan, du som alltid skojade så friskt, vi har inte hört ett skämt från dig på flera veckor. Dessutom blir det bara värre och värre. Vad bråkar ni om? Är det något jag kan göra för att hjälpa er? Har det blivit för mycket för er att hjälpa Johan.

-Nejdå, det är inget, försökte Sillen. Vi är som vanligt.

-Det ser jag ju att ni inte är. Ni har aldrig bråkat förut. Innan, precis efter olyckan, då var ni så snälla mot varandra att jag nästan trodde att ni förlovat er med varandra eller nåt. Är ni inte glada att Johan är på väg tillbaka.

-Jodå, sa Skorpan. Det är inte det, det är bara det att….

-Klaffen Skorpan, röt Sillen.

-Men hon kanske kan hjälpa oss.

-Och hur skulle hon kunna göra det då?

-Nej, nu får ni ge er. Antingen säger ni vad det är eller så får ni gå och göra något annat så jag slipper se och höra er.

-Vi går, sa Sillen och drog med sig Skorpan.

Klockan närmade sig fyra och de andra gick hem för dagen. Sillen och Skorpan bråkade fortfarande. Vad skulle de ta sig till? Om Johan fick veta att Sofie hade en annan kille, så kanske han skulle svimma av chock.

Både Sillen och Skorpan hade börjat läsa Bibeln. Johan hade försökt påverka dem att tro på Gud, men ingen av dem var helt övertygad än. Trots det bad de nu till Johans Gud om hjälp.

-Johan verkar lita på sin Gud och vi har inte mycket att välja mellan, sa Skorpan. Kanske kan han hjälpa oss också.

Så de bad tillsammans till Johans Gud om hjälp att klara ut de närmaste timmarna.

Del 6

Dagen efter hemkomsten från sjukhuset var det tänkt att Johans mamma och pappa skulle komma. Johan var inte helt säker på att det var en jättebra idé, men hans mamma hade tyckt synd om honom när de pratade i telefon efter olyckan och självklart ville hon se till sin son. Och Johan ville inte stänga ute sina föräldrar, det var ju något som Bibeln var ganska tydlig med. Men det kändes ändå inte helt bra.

Föräldrarna hade drygt tre timmars bilresa för att komma till Johans lägenhet så de var inte där förrän strax efter tio på förmiddagen. Nästan omgående bekräftades Johans misstankar om vad som skulle hända. De första fem minuterna av föräldrarnas vistelse tyckte Johans mamma synd om honom. Johans pappa sa ingenting. Men sedan började det.

Johans mamma började gnälla över vilket dåligt arbete Johan hade och att han borde läsa vidare och skaffa sig en riktig utbildning och ett riktigt jobb.

-Det är bara losers som jobbar på lager, sa hon till sin son. Sedan började hon gå omkring i lägenheten och kommentera i stort sett allt hon såg. Till slut tröttnade Johans pappa att höra på henne och sa till henne att hon skulle lugna sig. Det gjorde dock inte saken alls bättre. Nu höjde hon rösten och började skälla på Johans pappa och han var som vanligt inte sen att svara tillbaka med ännu högre röst. Efter bara en halvtimmes vistelse i Johans lägenhet stod de båda föräldrarna och skrek omväxlande på varandra och omväxlande på Johan.

Johan satte sig på en stol i köket och försökte ignorera dem, men det var lättare sagt än gjort. Han visste inte hur länge han skulle orka höra på dem. När han sa till dem att lugna ner sig hörde de inte. Det var som om han inte fanns där längre.

Det började snurra i huvudet på Johan. Han kände på telefonen i sin ficka och funderade på om han skulle ringa Sillen och Skorpan. Men han ville inte störa dem. De hade ju inte med familjens gräl att göra. Men surrandet i huvudet tilltog och plötsligt svartnade allt. När han kvicknade till låg han på golvet och mamman grälade på pappan att han skulle hållit sig lugnare och tystare.

-Hur är det Johan, sa mamman. Nu får du försöka sätta dig upp igen.

-Nej, tack, jag ligger nog kvar här en stund.

-Vad är det för dumheter. Här har vi kört i flera timmar för att komma hit, så ligger du där på golvet.

Johan vågade inte röra sig, och svarade inte sin mamma men kände telefonen i fickan och med den ringde han till Sillen.

Sillen kom precis ut ur duschen efter en löprunda när telefonen ringde. Han såg på displayn att det var Johan.

-Tjena Johan, hur går det, saknar du redan mig och Skorpan?

-Hjälp, var det enda Johan fick fram innan det svartnade för ögonen igen.

-Johan, hallo, Johan!!!

Sillen hörde hur föräldrarna bråkade i bakgrunden och reagerade blixtsnabbt. Det här var kanske fråga om liv eller död. Sillen slängde på sig sina kalsonger, greppade de andra kläderna och sprang ut till bilen. Väl i bilen ringde han Skorpan.

-Tjena Skorpan, det är Sillen. Vet du vad det är för adress till Johan. Vi måste ha dit en ambulans. Han ringde mig och det enda han sa var Hjälp.

-Skit!! Nej, jag vet inte adressen.

-Jag är på väg dit nu, men det tar ju minst 10 minuter för mig att komma dit. Kan du ringa hans granne Elin kanske? Vi fick ju hennes nummer. Hon kanske kan hjälpa oss.

-Tio minuter. Det räcker inte med tio minuter från ditt till Johan. Det tar ju minst en halvtimme. Förresten, är inte Johans föräldrar där.

-Jo, men det verkar vara föräldrarna som är problemet. Jag hörde hur de skrek på varandra i bakgrunden. Och jo, det kanske går på tio minuter idag.

-Okej, men kör inte på någon. Jag ska försöka fixa en ambulans. Sen kommer jag också.

Sillen la på luren och tryckte lite extra på gasen. Han tänkte på stackars Johan, som förmodligen känt sig mer eller mindre tvingad att ta emot föräldrarna. Han visste säkert att det skulle bli bråk och nu hade han förmodligen svimmat igen. Sillen försökte förbereda sig på det värsta när han plötsligt hörde sirener bakom sig. Det var polisen. Sillen svor en lång ramsa, men ångrade sig snabbt och tänkte att han kunde ha användning av polisen. Det här var ju trots allt en fråga om liv och död.

Sillen trampade hårt på bromsen och ställde bilen vid sidan. Sedan tog han sina kläder och rusade bort mot polisbilen. Poliserna såg nästan chockade ut. Det hände förmodligen inte varje dag att halvnakna män kom springande mot dem.

-Ni måste hjälpa mig, hojtade Sillen. Jag måste hem till min kompis och det snabbt. Han ligger hemma, medvetslös.

-Lugna dig mannen, sa polisen.

-Nej, jag hinner inte lugna mig. Vi kan väl diskutera saken på vägen. Ni får skjutsa mig. Sätt på blåljus och allt vad ni har. Det här är verkligen viktigt.

De båda poliserna såg på Sillen att han menade alvar. Det var ju ändå inte många som frivilligt hoppade in i polisbilen, så de kunde ju lika gärna göra som Sillen sa. På vägen hem till Johan, förklarade Sillen för poliserna hur Johan några dagar tidigare slagit huvudet och fått både spricka i skallbenet och en kraftig hjärnskakning. Han berättade hur Johan ringt och bara sagt hjälp innan han försvann och hur föräldrarna som var där inte tycktes bry sig. Han berättade om hur Skorpan skulle försöka få en ambulans hem till Johan, men att ingen av dem visste adressen.

-Höger här, sa Johan. Där, där framme är det. Nummer fyra, där bor han. På fjärde våningen. Polisbilen hann knappt stanna innan Sillen som under resans gång nu fått på sig t-shirt, rusade in genom porten. Byxorna lämnade han i polisbilen. Polisen i passagerarsätet sprang efter Sillen medan den andra försökte ta reda på om ambulansen var på väg.

Väl uppe på fjärde våningen ryckte Sillen upp dörren och rusade in. Att Johan var i köket gav sig ganska snart. Där låg han på golvet med Elin på huk bredvid. Som vanligt hade Elin sitt barn med sig och kanske var det därför som föräldrarna hade lugnat sig något.

-Ambulans är på väg, jag har ringt, sa Elin.

-Bra, tack!

Sillen som nu också satt sig på huk på golvet vände sig till Johan som inte kunde låta bli att skratta åt sin kompis.

-Var har du dina byxor?

-Ehh… Sillen behövde tänka. Jo, de ligger nog i polisbilen. Men aj, aj, aj. Jag tror jag glömde nycklarna i tändningen på bilen. Jaja, det är en struntsak.

-Men det var ju inte bra. Tänk om någon snor bilen för dig.

Polisen som också kommit in i köket, vände om och började prata med sin kollega. Sillen hörde hur han sa till kollegan att Sillen lämnat nycklarna i bilen och bekräftade också allt som de fått höra och han undrade hur det gick för den där ambulansen.

-Den kommer nu, svarade polisen nere på gatan.

Strax var det ännu fler människor i Johans lilla lägenhet. Två ambulans personal, en polis, Elin och hennes son, Johans båda föräldrar och Sillen.

-Det var länge sedan jag hade så här många gäster, sa Johan när han rullades ut ur lägenheten. Synd att jag inte kan stanna.

-Det ordnar sig Johan, Skorpan och jag kommer till dig på sjukan. Ska bara dra på mig ett par byxor och hitta min bil först. Jag ser till att det blir låst.

När Johan åkt iväg vände sig Sillen till Johans båda föräldrar.

-Hur i hela friden tänkte ni? Johan har en kraftig hjärnskakning och behöver framförallt lugn. Fattar ni inte hur alvarligt det är. Ni kunde ha dödat honom med ert skrikande och gormande. Jag hörde er i telefonen, så kom inte med några ursäkter.

-Ja, jag har också hört dem hela förmiddagen, sa Elin. Det tog inte lång stund från det att de kom tills de började skrika på varandra. Jag satt inne hos mig och tyckte synd om Johan.

Polisen som följt med Johan, vände sig till de båda föräldrarna.

-Det är nog bäst att ni lämnar. Om det är som de säger är det inte bra. Om Johan vill så skulle han faktiskt kunna anmäla er.

-Det kommer han aldrig att göra, sa Sillen. Men jag har god lust att göra det, så ge er iväg och kom inte tillbaka förrän ni begriper vad ni ställt till med. Ha ihjäl sin egen son för att man inte kan hålla sams, det är ju inte klokt.

Polisen lotsade ut de båda föräldrarna, Elin gick till in till sig efter att Sillen lovat höra av sig om hur det går för Johan.

Väl nere på gatan mötte Sillen och de båda poliserna Skorpan.

-Men Sillen, var har du dina byxor? Och hur går det för Johan?

-Johan har åkt iväg med ambulansen och mina byxor ligger i bilen här, svarade Johan och pekade på polisbilen samtidigt som han vände sig mot poliserna.

-Jaha, tänker ni ta mitt körkort eller?

-Vi borde göra det, men du försökte ju bara hjälpa en vän som var i nöd. Vi vill dock ta dina uppgifter och lägga in en varning på dig i systemet. Skulle vi se dig köra för fort igen, så ryker både körkortet och du kommer att få en rejäl böter.

-Ok, tack. Jag brukar faktiskt hålla hastigheterna, men som du sa, så var det en nödsituation. Nu hoppas jag bara att min bil står kvar. Kan jag åka med dig Skorpan?

-Du kan åka med oss, sa polisen som följt med upp till lägenheten.

-Ok, då ses vi på sjukan, Skorpan.

-Visst.

Sillen fick sina byxor och hoppade sedan in i polisernas bil. Som tur var stod hans bil kvar där han lämnat den. Han tackade poliserna och körde sedan för att möta Skorpan på sjukhuset.