admin

Sofie hade precis hjälpt en kund när en journalist klev in genom dörren till butiken där hon stod bakom disken. Att han var journalist syntes lång väg. Det var något med klädstilen, den där väskan som hängde över axeln – och såklart blocket och pennan i handen. Just den här journalisten var ute efter att skapa rubriker, så han gick rakt fram till Sofie och frågade:

”Vad har ni för miljöpolicy?”

Sofie blev helt paff. Det var en fråga hon aldrig ens hade funderat över.

”Ehh…” Hon tvekade och kastade en blick på Camilla, som var upptagen med en kund.

”Ehhh… jag vet faktiskt inte.”

”Inte?” sa journalisten och såg uppriktigt nöjd ut. Här hade han äntligen hittat vad han letade efter – en butik som inte ens visste vad en miljöpolicy var! Han gav sin fotograf en menande knuff i sidan och fortsatte:

”Har ni ingen sådan här?”

”Ehhh…” Sofie kände hur paniken steg. ”Du får prata med chefen. Jag ska hämta honom.”

”Nä, nä, nä. Försök inte slingra dig! Alla på ett företag ska veta vad det handlar om. Vad är det här för ett dåligt ställe egentligen?”

Som tur var avslutade Camilla sin kund snabbt. Hon bad artigt om ursäkt och gick sedan med bestämda steg fram till Sofie. Hon hade hört allt.

”Hej,” sa Camilla.

”Hej,” svarade journalisten, men han tittade knappt på henne. Han var alldeles för nöjd med Sofies förvirring.

Men Camilla gav sig inte.

”Kan jag hjälpa dig? Jag hörde att du frågade efter vår miljöpolicy. Det är inte så konstigt att Sofie inte vet detaljerna. Vi pratade om det för flera år sedan och har inte haft anledning att ta upp det igen. Men vet du vad som egentligen är det största miljöproblemet?”

Nu var det journalistens tur att tveka. Han var tydligen inte van vid kvinnor som tog kommandot. Men efter några sekunders betänketid svarade han:

”Plast, kött och flyg.”

Camilla log snett. ”Ja, det kunde jag tro att du skulle säga. Ser du något kött här inne som skulle kunna vara ett problem?”

”Nej.”

”Bra, det gör inte jag heller. Förresten, det är inte korna eller något annat kött heller som är problemet. Korna har alltid funnits, och de är inte ett större problem nu än för hundra eller tusen år sedan. Problemet handlar om konsumenterna, som inte är villiga att betala för kött som produceras på ett hållbart sätt. Eftersom de flesta vill betala så lite som möjligt för mat, produceras den på ett sätt som påverkar jordklotet. Men ingen kan skylla på varken korna eller några andra djur.”

Hon gjorde en paus och lät orden sjunka in innan hon fortsatte:

”Men det var väl inte det du ville höra. Kan du se några flyg här inne?”

”Nej.”

Journalisten började skruva på sig, och fotografen såg ut att vilja smyga ut bakvägen.

”Nämen vad bra,” sa Camilla med ett vänligt leende. ”Vi har faktiskt inga flyg här. Plast däremot, det har vi. Men… är inte din penna gjord av plast?”

Journalisten sänkte blicken till sin penna och konstaterade att, jo, den var av plast.

”Låt mig förklara vad vår miljöpolicy går ut på,” fortsatte Camilla. ”Den handlar om att inte sälja mer än nödvändigt. Ser du några reklamskyltar här inne som säger ’Köp två, betala för en’ eller ’Just nu 10% rabatt’?”

”Nej, jag ser inga sådana skyltar.”

”Bra, för det är så vi resonerar. Självklart vill vi att folk ska handla här – det är ju trots allt en butik. Men vi vill inte att folk ska handla mer än de hade tänkt sig. Genom att minska konsumtionen minskar vi påverkan på vår värld. Handlar du mindre, så kan vi producera mindre – oavsett om det gäller en plastpenna eller ett pappersblock. Alla produkter kräver energi och material att tillverka, och ju färre produkter som tillverkas, desto bättre för miljön.

Hon lutade sig lätt mot disken och lade till:

”Visst, vi kan skryta om att vi har bytt alla lampor till LED och att vi inte erbjuder plastpåsar – och det har vi gjort. Men det är sekundärt. Det viktigaste är att folk köper varor av bra kvalitet som håller länge, så att de slipper köpa nytt hela tiden.”

Journalisten såg ut att vara i någon form av chocktillstånd. ”Okej… ja, men vad bra då.”

Han fick inte fram en stavelse till.

Camilla lade en hand på hans arm och, vänligt men bestämt, ledde honom mot dörren medan hon sa:

”Skriv gärna det jag har sagt i din tidning. Och om du har fler frågor är du hjärtligt välkommen tillbaka – till mig. Men om du besöker någon annan butik, försök då att ha en vänligare ton än du hade mot Sofie. Och om du behöver en ny, bättre penna än den där…” – hon nickade mot hans plastpenna – ”så är du självklart också välkommen hit. Då ska jag visa dig vad som skiljer din penna från de vi har här.”

Med de orden ekande i öronen smet journalisten och hans fotograf ut genom butiken.

Camilla vände sig om och log mot Sofie.

Det behövdes inga fler ord.

Kunderna som hade hört allt log och nickade uppskattande mot Camilla.

Reflektion – När vi tar ansvar för det vi säljer

Journalisten som kom in i butiken var ute efter en skandal. Han ville hitta ett företag som inte tog sitt miljöansvar på allvar. Men istället för att bli svarslös, visade Camilla att verkligt miljöansvar handlar om mer än bara trendiga lösningar – det handlar om att ta ansvar för vår konsumtion.

I vår tid blir vi ständigt uppmuntrade att köpa mer, äga mer, förnya och byta ut. Men vad händer om vi istället väljer att köpa det vi behöver, och använda det vi har med omsorg?

💭 Vad händer om vi inte låter oss dras med i konsumtionshetsen? Vad händer om vi tänker långsiktigt istället för kortsiktigt?

Camilla och hennes kollegor valde att driva sin butik med ett medvetet förhållningssätt. De ville inte bara sälja, de ville att deras kunder skulle tänka efter.

Vi kan alla fundera över hur vi lever och konsumerar. Köper vi bara för att det är billigt? Lockas vi av rabatter och erbjudanden vi inte behöver? Eller tänker vi på hur våra val påverkar världen omkring oss?

Det handlar inte om att sluta köpa saker – men det handlar om att välja klokt och medvetet.

👉 Hur kan du bli mer medveten i dina val idag?

Bibelord att ta med dig

”Samla inte skatter här på jorden, där mal och rost förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken mal eller rost förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”
📖 Matteus 6:19-21

Att Sofie hade svimmat på jobbet skapade många frågor och en osäker stämning bland personalen på det lilla företaget. Hon hade sagt att det berodde på dålig sömn, men varför? Det undrade de alla.

Chefen, som kände till en del av Sofies bakgrund, bar på en stor skuld. Han hade lovat den äldre kvinnan – hon som hade tagit hand om Sofie efter att hon flytt från den där hemska mannen – att han skulle se efter henne. Men nu hade han uppenbarligen misslyckats. Han ringde sin bekant och berättade vad som hade hänt. Hon sa dock inte mycket. Hon litade på att chefen gjorde sitt bästa.

Johan satt kvar på golvet vid Sofies kassa så länge han kunde, men när kunderna började strömma in igen var han tvungen att resa sig. Han kunde dock inte fokusera på jobbet. Istället gick han in på lagret, satte sig i sin hörna och började be till Gud.

Men Gud svarade inte.

Eller, i alla fall hörde han ingenting. Kanske var det för att han var arg – arg på Gud som hade låtit Sofie svimma sådär.

När Johan hade suttit i sin hörna en bra stund kom Sillen fram till honom.

”Hur går det?” frågade han.

”Det går dåligt! Gud svarar inte! Hur kunde han låta Sofie svimma sådär?”

”Bra fråga. Men det hjälper väl ändå inte att du sitter här?”

”Jo, jag ber för Sofie.”

”Det är bra att du gör det, men det låter nästan som att du anklagar Gud.”

”Kanske det, men varför?!”

Sillen ryckte på axlarna.

”Du brukar ju säga att Gud vet vad som är bäst. Kanske var det bästa som kunde hända Sofie att hon svimmade.”

Johan stirrade på honom.

”Hur kan du säga det?”

”Inte vet jag, jag är ju inte Gud. Men jag tänker ibland så om förkylningar. Man får dem för att man behöver varva ner lite. Vi tror att vi är så duktiga och att vi måste hinna med så mycket. Men Gud har faktiskt gett oss en vilodag. Hur många tar en dag till bara vila? När vi är lediga från jobbet ska trädgården fixas eller så ska vi ha gäster och laga en massa mat. Vi vilar ju aldrig riktigt.”

Johan suckade och nickade. ”Ja, du har rätt. Gud har sagt att vi måste vila.”

”Precis. Och vad vet vi egentligen om vad Sofie gör när hon inte är här? Gud kanske har varnat henne flera gånger, men hon har inte lyssnat. Att svimma här på jobbet var kanske det enda sättet för henne att förstå att hon måste ta det lugnt. Och vem vet, kanske behövde vi också se det? Kanske är det en påminnelse till oss att vara extra snälla mot henne. Ingen av oss vet vad hon har varit med om. Hon säger ingenting. Kanske behöver hon någon som är extra snäll just nu. Att svimma är inte farligt, men det är en tydlig varning. En varning både till oss och till Sofie.”

Johan lutade huvudet bakåt och suckade djupt. ”Ja, du har rätt igen. Tack för att du är så klok, Sillen. Vad skulle vi göra utan dig?”

Sillen log snett. ”Ja, och vad skulle vi göra utan dig och dina böner? Och vad skulle vi göra utan Sofie?”

Han lade en hand på Johans axel innan han fortsatte: ”Be en snäll bön till Gud och försök sedan återgå till arbetet. Chefen har åkt iväg till sjukhuset och lovat att höra av sig om det skulle vara något vi behöver oroa oss för.”

”Tack, Sillen.”

Sillen nickade och gick tillbaka till sitt. Johan satt kvar en stund och bad. Han bad Gud om ursäkt för att han hade klagat och gnällt så mycket. Sedan reste han sig och gick tillbaka till sitt arbete.

Ingen i personalen kunde riktigt koncentrera sig på sina uppgifter, men alla kämpade på så gott de kunde. Spänningen låg som ett osynligt täcke över butiken, och alla väntade på att telefonen skulle ringa.

Till slut kom samtalet.

Chefen berättade att han skulle köra hem Sofie och att det bara handlade om utmattning. När han sa orden kändes det som att hela butiken drog en kollektiv suck av lättnad.

Arbetsdagen var nästan över, och även om ingen sa det högt, kändes det som att de alla delade samma tanke:

Imorgon blir en ny dag.

Reflektion – ”Sofies svimning”

När något svårt händer kan vi lätt fråga: Varför lät Gud det ske? Johan brottas med den frågan när han sitter i sin hörna och ber. Han är arg på Gud, precis som vi ibland kan vara när vi ser lidande hos oss själva eller andra. Men Sillen påminner honom om något viktigt: Kanske var det här en varning? Kanske var det Guds sätt att säga: ”Stanna upp. Ta hand om dig. Jag ser dig.”

Vi människor är snabba att tänka att allt som gör ont är fel. Men ibland kan det svåra leda oss till något bättre. Kanske var det just genom att svimma som Sofie till slut kunde få den hjälp hon så länge undvikit. Och kanske var det en påminnelse för alla runt omkring henne att visa extra omtanke.

Gud vänder aldrig ryggen åt oss, inte ens när vi är arga och ifrågasätter honom. Han tål våra frågor och vår frustration. Och han finns där, även i det vi inte förstår.

Bibelord:

”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.”
– Romarbrevet 8:28

Johan satt längst in på lagret, i den lilla vrå han hade gjort i ordning åt sig själv. Han brukade sitta där en kort stund två gånger om dagen. De andra hade varit irriterade på honom de första gångerna, eftersom det såg ut som att han smet från jobbet. Men nu hade de accepterat det och sa inte mycket om det längre. De visste att han jobbade mycket bättre om han fick den där lilla stunden i sin vrå.

Men nu gick det inte att sitta där längre.

Albin kom rusande ut på lagret och ropade allt vad han kunde att Sofie var död.

Det här var innan Sofie ens visste att Johan existerade.

Förskräckt lämnade Johan sin plats och småsprang, precis som alla de andra, ut i butiken. Sofie låg bakom sin kassadisk, med Camilla och en okänd man vid sin sida. Chefen, som hade sitt kontor precis ovanför Sofie och kunde se stora delar av butiken, hade liksom alla andra lämnat sina uppgifter och stod nu intill Johan.

Den okända mannen, som satt vid Sofies sida, vände sig till folkmassan och sa att ambulans var på väg. Han berättade också att han var läkare och att Sofie inte alls var död, så som Albin hade hojtat. Men att hon var avsvimmad var illa nog. Ingen visste varför hon hade svimmat, och oron bland kollegorna var stor.

Johan satte sig på golvet på andra sidan disken och knäppte händerna. På andra sidan hörde han hur Camilla och läkaren hjälpte Sofie att sätta sig upp.

”Jag har bara sovit dåligt ett tag, det är allt,” försäkrade Sofie. Hon ville helst att alla bara skulle låta henne vara. Hon ville inte vara i centrum.

”Vi måste låta henne vara,” sa chefen och viftade åt sin personal att fortsätta med det de höll på med.

Johan satt dock kvar på golvet när ambulansen kom, och Albin sprang fortfarande omkring och ojade sig. Hade det inte varit för läkaren, som lyckligtvis befann sig i butiken just när det hände, hade kanske ambulanspersonalen tagit fel person. Johan såg minst lika bedrövad ut som Sofie, och att Albin var i upplösningstillstånd gick inte att missa.

Sofie rullades ut på en bår och fördes iväg till sjukhuset. Där fick hon genomgå en mängd tester för att utesluta fysiska orsaker till kollapsen.

När testerna var gjorda och resultaten började trilla in, stod plötsligt läkaren från butiken vid hennes sida.

”Jag jobbar här i vanliga fall och ville bara kolla hur det går för dig,” sa han när han såg Sofies förvånade min.

Sofie svarade inte. Vad kunde hon säga?

”Alla prover såg bra ut,” sa läkaren. ”Du sa att du har sovit dåligt ett par nätter. Är det något särskilt som tynger dig? Kanske kan jag hjälpa dig på annat sätt än med medicin?”

Sofie kände sig förvånansvärt trygg med läkaren, så hon sa:

”Nja, jag har lämnat ett jobbigt förhållande bakom mig. Och sedan dess har jag haft flera panikångestattacker och sömnen är minst sagt bristfällig.”

”Har du pratat med någon om det, en kurator eller psykolog?”

”Nej, och det vill jag inte heller. Jag klarar mig.”

”Uppenbarligen gör du inte det. Din kropp orkar inte hur mycket som helst. Till slut stänger den ner om du inte hjälper den. Har du någon familj du kan prata med?”

”Jag har en familj, men jag förlorade all kontakt med dem i samband med mitt dåliga förhållande. Att ta kontakt med dem känns väldigt jobbigt, nästan omöjligt.”

”Jag tycker att du ska ta kontakt med dem, men kanske inte just nu när du är så slutkörd. Kan du prata med någon av dina arbetskamrater, kanske Camilla?”

”Nä, jag vill inte prata med någon om det som har varit. Jag vill bara lämna det och gå vidare.”

”Kan du inte berätta lite för mig då? Jag är ingen kurator eller psykolog, men jag försöker vara en god medmänniska, inte bara en läkare. I mitt jobb möter jag många som har det svårt och som, precis som du, inte vill prata med en psykolog. Jag är ganska bra på att lyssna – och jag har tystnadsplikt.”

Sofie tittade en stund på mannen som satt på pallen intill. Han såg väldigt trevlig ut, till och med rösten lät trevlig. Så där lugn och behaglig att man själv kände sig lugn.

Sofie drog djupt efter andan. Hon behövde ta sats för att orka berätta ens det minsta om det hon hade varit med om. Men det gick ändå inte.

Istället valde hon att berätta att hon var rädd för att hennes före detta pojkvän skulle söka upp henne och hitta henne. Det var därför hon aldrig riktigt kunde slappna av. Och att det hon hade varit med om nu gav henne mardrömmar natt efter natt.

Läkaren sa ingenting. Han bara lyssnade, nickade och uppmuntrade Sofie att fortsätta. Men plötsligt började det svartna för ögonen på henne igen, så hon tystnade.

Läkaren, som var mycket uppmärksam, såg direkt vad som hände och tog hennes hand för att känna pulsen.

”Du behöver inte berätta mer om du inte orkar. Men jag skulle verkligen vilja att du gick till en psykolog. Det du har varit med om, även om du inte säger mycket om det, är för hemskt för att bära själv.”

Sofie visste att han hade rätt, men en psykolog? Nej tack. Psykologer var till för dårar. Jonny borde gå till en psykolog – inte hon.

”Jag håller kvar dig här ett par timmar tills du har återhämtat dig. Jag kommer in till dig igen lite senare för att se hur det går för dig.”

Reflektion

Det är ofta först när kroppen säger ifrån som vi inser hur mycket vi bär på. Sofie hade pressat sig själv för länge, både fysiskt och känslomässigt. Trots att hon försökte gå vidare och lämna det förflutna bakom sig, hade det fortfarande makt över henne. Vi är ibland bra på att dölja vår smärta – för andra, och kanske även för oss själva. Men kroppen talar alltid sanning.

Gud har skapat oss med en gräns för vad vi orkar bära själva. När vi ignorerar våra behov av vila och återhämtning kan det leda till att vi till slut faller. Sofies svimning blev en tydlig signal, inte bara för henne själv utan också för de runt omkring henne. Hur ofta lyssnar vi egentligen på vår egen kropps varningssignaler? Och hur ofta ser vi när någon annan kämpar i det tysta?

Bibelord:

”Kom till mig, alla ni som är trötta och tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.”
– Matteus 11:28

Johan satt intill hyllan där Skorpan krupit in och gömt sig.

”Du är konstig, Johan,” sa Skorpan efter att Johan plockat fram en Bibel från ett skrymsle i hyllan.

”Kanske. Men som du vet är Bibeln väldigt värdefull för mig. Du och de andra har era telefoner, jag har hellre min Bibel än min telefon.”

”Det är konstigt,” sa Skorpan, men det syntes att han började känna sig lite bättre till mods.

Johan slog upp sin lilla Bibel och började läsa ur Psaltaren. Det kändes mest passande. Efter en stund slutade han att läsa och tittade på Skorpan. Nya tårar rann nerför hans kinder, och Johan böjde sig in i hyllan igen och gav sin vän ännu en kram.

”Du kan inte hålla på att kramas sådär. Vuxna män ska inte kramas. Det är en gay-grej.”

”Kramar är väl ingen ’gay-grej’. Tröstade inte din pappa dig när du var liten med en kram? Jag tror inte att han hade några som helst tankar på att varken du eller han var gay när han gjorde det.”

”Såvida han inte var pedofil,” sa Skorpan.

Förskräckt ryggade Johan tillbaka. Hade Skorpans pappa utnyttjat honom? Johan kunde inte tro sina öron. Han hade visserligen aldrig träffat Skorpans pappa, men det här lät otroligt.

Skorpan märkte Johans reaktion och försökte snabbt släta över det hela genom att skratta till. ”Många pappor kramar sina barn. Det är inget konstigt.”

Men Johan kunde inte släppa det han just hört. Till slut kunde han inte hålla emot frågan:

”Har din pappa utnyttjat dig?”

”Nej, såklart han inte har,” sa Skorpan snabbt. Sedan tvekade han och såg sig omkring, som för att försäkra sig om att ingen annan hörde. ”Men… han gick kanske lite över gränsen för vad som kan anses vara normalt och sunt. Och det har tyvärr påverkat mig på många sätt hela livet. Mitt förhållningssätt till tjejer är lite som det är på grund av det. Jag tror att det är någon form av rädsla som ligger begravd.”

”Men när du bjöd ut Sofie då?”

”Det kändes ganska säkert. Hon skulle tacka nej, det visste jag. Och även när hon tackade ja en gång, så visste jag att det inte skulle bli något mer. Så är det med alla tjejer jag dejtar. Att bjuda ut Sofie många gånger gjorde att jag framstod som lite mer normal. Ett sätt att ljuga både för mig själv och för alla andra. Men nu ser jag dig och Sofie, och ni är så fina tillsammans. Det riktigt glittrar i ögonen på er båda när ni ser på varandra. Till och med Albin, som normalt är blind för sådant, ser det och har kommenterat det.”

”Är det därför du sitter här? För det som din pappa gjorde och för att det påverkar ditt förhållande till tjejer?”

”Kanske. Jag är en nolla som inte är värd något. Ingen vill ha mig. Jag skojar och skämtar för att hålla smärtan på avstånd. Mina skämt är mitt försvar.”

”Men bästa Skorpan. Det låter ju förfärligt. Så kan du ju inte ha det. Vad kan jag göra för att hjälpa dig?”

”Jag vet inte, du lyssnar och är en fin vän.”

”Självklart! Det är det minsta jag kan göra efter all hjälp jag fått från dig och Sillen. Jag önskar att det var mer jag kunde göra.”

”Det räcker att du lyssnat. Jag behövde nog bara lätta på trycket lite.”

”Men har du inte pratat med någon kurator eller något?”

”Nej.”

”Det kanske du ska göra.”

”Aldrig i livet!”

”Men vad ska vi göra nu då? Hur ska vi komma härifrån? Vad ska jag säga till de andra? Alla är ju jätteoroliga. Såg du Albin? Han är stor, stark och väldigt snäll, men han är samtidigt en riktig mes. Så fort det är minsta lilla så blir han helt hispig.”

”Ja,” skrattade Skorpan. ”Jag vet. Du såg ju inte själv hur han var när du krockade med stolpen, men då var vi tvungna att säga till honom på skarpen. Han gjorde ju bara allt värre.”

”Ha ha ha… ja…”

De två vännerna satt tyst en stund innan Johan fortsatte:

”Jag säger till de andra att du behöver lite tid för dig själv. Så kan du sitta kvar här. Jag tror att jag måste hjälpa de andra lite. Vi har ganska mycket att göra idag. Och om de undrar vad som är fel, så säger jag bara att det är något från din historia, precis som vi alla som jobbar här bär på en sorglig eller mörk historia av något slag. Jag kommer och tittar till dig emellanåt.”

”Tack!”

Reflektion

Ibland bär vi på smärtor vi knappt vågar dela med någon. Skorpan har länge dolt sin sorg bakom skratt och skämt, men till slut blir bördan för tung att bära ensam. Det är ofta så – vi försöker hålla fasaden uppe, låtsas att allt är bra, men inom oss kan det finnas djupa sår och obesvarade frågor.

Att våga öppna sig är svårt, men det kan också vara början på läkedom. Johan visar genom sitt sätt att lyssna och finnas där, att vänskap inte handlar om att alltid ha rätt svar, utan om att vara närvarande. Det påminner oss om vikten av att ha människor i vårt liv som vi kan lita på och att själva vara den personen för någon annan.

Bibeln uppmanar oss att bära varandras bördor, för vi är inte skapade för att vandra ensamma. Oavsett hur tungt något känns, finns det alltid en väg framåt – och det första steget kan vara att våga dela sin smärta med någon man litar på.

Bibelvers: ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.” – Galaterbrevet 6:2

– Har du sett Skorpan?

Det var Albin som frågade Svampen.

”Nä, nu när du säger det. Det har varit tyst en lång stund. Har han gått hem?”

”Nä, det tror jag inte,” sa Albin. ”Då skulle han väl sagt hejdå?”

”Ja. Konstigt!”

”Johan!” hojtade Albin. ”Var är Skorpan?”

”Ingen aning,” sa Johan. ”Hurså?”

”Vi har inte sett honom på länge, och nu börjar jag sakna hans skämt och skratt.”

”Ja, det är lite konstigt faktiskt. Vi får gå och kolla om vi hittar honom, så det inte hänt något.”

De tre vännerna började leta efter Skorpan. Tvillingarna och Spenaten hängde på. Alla ropade de efter Skorpan och gick gång upp och gång ner. Men någon Skorpan hittade de inte.

Till slut ropade Albin:

”Här är han! Han är hemma hos dig, Johan!”

Alla visste vad Albin menade. Skorpan var naturligtvis inte hemma i Johans lägenhet, utan satt i den hylla där Johan brukade sitta och be. Johan visste att det var en bra plats att vara på när man ville vara för sig själv. Den delen av lagret bestod nästan bara av Biblar och annat kopplat till kristen tro. Dessutom hade Johan ordnat det så att det gick att krypa in i hyllan och sitta bekvämt. En stor pall med Biblar stod i botten av hyllan, och oavsett hur många Biblar av just den sorten som fanns på lager, lyckades Johan alltid på ett obegripligt sätt göra plats för att kunna sitta där.

Vid ett tillfälle hade de andra killarna skojat med honom när en överfull pall med Biblar skulle in i hyllan. De hade säkerställt att pallen tog upp hela utrymmet från golv till hyllplanet ovanför. ”Nu blir det omöjligt att sitta där!” hade de sagt. Men Johan hade flyttat runt alla lådor tills han ändå lyckades skapa en plats att sitta på, ovanpå en del av kartongerna med Biblar.

Men nu var det alltså Skorpan som satt där. Albin, som hittat honom, var nästan i upplösningstillstånd när Johan och de andra kom in i gången. Snart förstod de varför. Skorpan grät! Det var så oväntat att det hade varit mer troligt att någon skulle kunna fånga månen med en fjärilshåv. Skorpan var ju alltid den glada och skämtsamma killen. Att se honom sitta hopkrupen i hyllan, med knäna uppdragna mot ansiktet som han gömde bakom händerna, var en chock för dem alla.

”Men Skorpan, vad har hänt? Vad är det?”

Johan satte sig på huk bredvid sin vän, men Skorpan svarade inte. Inte ett ljud. Johan vände sig mot Svampen och sa:

”Vi måste säga till chefen. Kan du hämta honom? Och ni andra, det är bättre att ni återgår till arbetet. Jag stannar här med Skorpan.”

Bedrövade, med hängande huvud, lämnade killarna Johan och Skorpan. Snart stod chefen vid Johans sida och såg både orolig och bedrövad ut.

”Skorpan! Hur är det fatt?”

Men Skorpan svarade fortfarande inte.

Johan, som nu låg på knä intill, sträckte sig in i hyllan och kramade om sin vän.

”Vad handlar det här om?” frågade chefen Johan.

”Jag vet inte,” svarade Johan.

Chefen, som nu också lagt sig på knä, sa:

”Skorpan, om det är något vi kan göra, vad som helst, så säg till. Eller vill du bara vara ensam en stund?”

Det blev tyst en stund. Det var som om Skorpan behövde samla kraft innan han svarade.

”Du kan gå, chefen, jag klarar mig.”

Chefen tvekade men lämnade sedan de båda med en förmaning till Johan att vara snäll.

Då kunde inte Skorpan låta bli att muttra:

”Johan är alltid snäll!”

Chefen nickade. ”Ja, du har rätt, Skorpan, det är han faktiskt. Nu hoppas jag att han med sin blotta närvaro kan hjälpa dig genom det som händer, vad det nu än är.”

Johan log. ”Min blotta närvaro kan antagligen inte göra något, men jag kan läsa några rader ur Bibeln. Det vet jag skulle kunna hjälpa.”

Han sträckte sig in i hyllan och tog ner en liten pocketbibel från hyllplanet ovanför Skorpans huvud.

Skorpan suckade. ”Har du till och med gömt en Bibel här?”

Johan log. ”Självklart!”

Reflektion:
Ibland kan den gladaste och mest spralliga personen i vår omgivning vara den som kämpar mest i det tysta. Skorpan har alltid varit den som spridit skratt, men nu när han försvann, märkte alla hur mycket han egentligen betydde för gruppen. När vi ser någon dra sig undan eller agera annorlunda, kanske det finns en djupare anledning bakom.

Att bli sedd och bekräftad är en av våra största mänskliga behov. I berättelsen visar Johan och de andra vad sann vänskap innebär – att bry sig om någon även när de inte själva ber om det. Gud kallar oss till att vara där för varandra, att inte bara se till ytan utan att också våga fråga: ”Hur mår du egentligen?”

Kanske har du någon i din närhet som behöver den där extra uppmärksamheten just nu? Ett vänligt ord, ett lyssnande öra eller en enkel fråga kan betyda mer än vi anar.

Bibelvers:
”Var och en ska se inte bara till sitt eget bästa, utan också till andras.” – Filipperbrevet 2:4

Sofie stod bakom kassan och packade ner en kunds inköp i en vacker, handmålad papperspåse. Det var en hektisk dag i butiken, men det var något som värmde hennes hjärta. Varje gång någon log, tackade eller visade en liten vänlig gest fylldes hon av en känsla av lugn och hopp.

När dagen närmade sig sitt slut och den sista kunden lämnat butiken, lutade sig Johan över disken med en eftertänksam blick.

”Har du någonsin tänkt på vad kärlek egentligen är?” frågade han.

Sofie skrattade till. ”Oj, det var en stor fråga så här på en fredag. Jag antar att jag har tänkt på det, men… varför undrar du?”

Johan log och tog av sig sin keps. ”Jag tänkte på hur många ser kärlek som något stort och romantiskt – men tänk om kärlek egentligen är de små sakerna? Som att ta sig tid att lyssna på någon som behöver prata, eller att hjälpa till utan att förvänta sig något tillbaka.”

Sofie nickade långsamt. ”Som när du gav mig den där koppen kaffe förra veckan när jag inte ens hann ta en paus?”

”Precis så!” Johan sken upp. ”Kärlek är inte bara ord – det är handlingar. Och när vi visar kärlek genom våra handlingar, då sprider vi också omtanke och värme till världen runt oss.”

Johan tog fram sin lilla slitna Bibel från sin väska och slog upp ett välkänt stycke. ”Det här är en av mina favoritverser,” sa han och läste:

”Så förbli nu tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (1 Korinthierbrevet 13:13)

Han fortsatte: ”Det här kapitlet handlar om att kärlek inte handlar om att få, utan om att ge. Att vara tålmodig, vänlig, inte avundsjuk eller självisk. Det är en kärlek som reflekterar hur Gud älskar oss.”

Sofie lyssnade och lutade sig mot disken. ”Det låter så enkelt, men samtidigt så svårt. Jag tror ibland att vi missar de små chanserna att visa kärlek för att vi är för upptagna med våra egna liv.”

”Det är sant,” höll Johan med. ”Men vi kan börja smått – visa kärlek i våra dagliga handlingar, även om det bara handlar om att säga ett vänligt ord till någon.”

Tre enkla sätt att visa kärlek och omtanke i vardagen

1. Ge av din tid: Ring en vän, lyssna på någon som behöver prata eller erbjud hjälp till en granne.
2. Små handlingar med stor effekt: Överraska någon med en kopp kaffe, en handskriven lapp eller ett sms som visar att du bryr dig.
3. Be för andra: Ta dig tid att be för människor i din närhet och för deras behov. Det är en av de mest kärleksfulla handlingarna du kan göra.

Hur kan du visa kärlek idag?

Johan och Sofie påminner oss om att kärlek och omtanke inte behöver vara stora eller komplicerade. Det handlar om de små, medvetna handlingarna som gör en skillnad i andras liv.

Så varför inte ta en stund idag och fundera: Hur kan du visa kärlek och omtanke för någon i din närhet? Det kanske är enklare än du tror.

Camilla hade muttrat hela förmiddagen. Hennes barn hade varit ovanligt krångliga just denna morgon. Ingen av dem ville ta på sig kläder, och när de väl fick på sig något så var det samma kläder som dagen innan – fläckiga och smutsiga. Den yngsta hade dessutom spillt sås längs hela framsidan. När hon försökte byta kläder på dem blev det en ny kamp, och till slut hade hon gett upp och lämnat ansvaret till sin man.

Han var hemma i stort sett på heltid. Det hade börjat med en långtidssjukskrivning, men sedan hade de båda insett vilken fördel det var att en av dem stannade hemma och tog hand om hus, hem och barn. Ofta var det kvinnan som fick den rollen, men i deras fall gjorde hennes man ett strålande jobb. Men just den här morgonen hade han varit trött, och Camilla hade velat vara mer med barnen. Fast det var bara att erkänna – hennes man hade bättre hand med dem än hon själv.

När hon väl kom ut genom dörren började bilen krångla. På jobbet möttes hon av en sur kund som klagade på att en dyr penna han köpt för två veckor sedan redan var trasig. Camilla fick anstränga sig för att hålla god min, men så fort han lämnat och butiken blev tom satte hon igång att klaga över än det ena, än det andra.

”Idag ska man akta sig för Camilla,” sa Albin när han kom tillbaka efter att ha levererat en kundbeställning. ”Det är inte hennes dag idag. Jag var nästan rädd att hon skulle smälla till mig.”

Skorpan skrattade. ”Är du rädd för Camilla?”

”Nej, men har du varit ute hos henne idag?”

”Nej, men så farligt kan det väl inte vara?”

”Gå själv ut och prata med henne så märker du.”

Skorpan gick ut i butiken och fram till Camilla. Han försökte dra ett skämt, men insåg snabbt att det var lönlöst. I stället låtsades han ha ett ärende till Sofie och gick över till hennes disk innan han smet tillbaka ut på lagret.

”Johan! Johan! Var är du?”

”Här är jag. Vad är det frågan om?”

”Har du inte någon bra vers från din Bibel? Camilla behöver nog det innan hon har ihjäl någon.”

Johan tittade ut genom fönstret i lagrets port. Han såg hur Camilla rörde sig snabbt och häftigt – ett tydligt tecken på irritation. Men i stället för att gå direkt till henne, valde han att gå till Sofie först. Det kändes säkrare.

”Hur går det här ute för er idag?”

Camilla morrade. ”Det var ett farligt spring på er killar idag. Har ni inget att göra där bak på lagret?”

Johan och Sofie utbytte en blick och ryckte på axlarna.

”Jodå, vi har fullt upp,” svarade Johan lugnt. ”Men jag ville bara kolla hur ni har det. Jag har tänkt på er båda två idag. Jag tänkte på vilket jobb det måste vara att ha två så fina, men väldigt aktiva barn. Jag älskar dina barn, Camilla. De är otroligt roliga, men jag misstänker att det ibland är ganska utmattande att vara deras förälder.”

”Ja, det kan du skriva upp att det är. Akta dig för att bli förälder, Johan.”

”Var de extra krångliga idag?”

”Om?! Ja, det kan man väl säga. De vet inte vad ’sitta still’ betyder. Inte ens under frukosten. De tar en tugga och springer sedan ett varv runt bordet. Jag vet inte var de får sin energi ifrån.”

”Men du, vet du vad? Jag tror att dina barns morgonaktiviteter fortfarande påverkar dig. Kan du inte ta ett djupt andetag för min skull och låta axlarna sjunka lite?”

Camilla gjorde som han sa och log sedan mot honom.

”En gång till,” sa Johan precis när hon skulle svara.

Hon tog ännu ett djupt andetag. Både Johan och Sofie såg hur spänningarna började lämna hennes kropp.

”Jag har en Bibelvers till dig, Camilla. Den kommer från Jesajas bok. Jag lärde mig den utantill för länge sedan: ’Tänk inte på det som har varit, bry er inte om det förgångna. Se, jag gör något nytt. Redan nu visar det sig, märker ni det inte? Jag ska göra en väg i öknen och strömmar i ödemarken.’

Jag behövde själv lära mig att lämna det gamla bakom mig. Och jag tror att du också behöver lämna din morgon bakom dig. Vad tror du?”

Camilla suckade, men log. ”Du har som vanligt rätt, Johan. Skorpan kom här med ett skämt, men du kommer med ditt lugn och en vers – och så känns allt mycket bättre. Tack, Johan. Vad skulle vi göra utan dig?”

”Ja, vad skulle vi göra utan dig, Johan?” sa Sofie med ett varmt leende.

”Kul att kunna vara till någon glädje. Ta hand om er, tjejer. Jag har ett jobb som kallar, så jag går tillbaka. Vi ses till lunch.”

Lämna det gamla bakom dig – och ta emot det nya

Har du haft en sån där dag när allt känns fel redan från start? När stressen från morgonen följer med hela dagen och gör det svårt att fokusera? Camilla hade en sådan dag – men Johans påminnelse om orden från Jesaja 43:18-19 hjälpte henne att släppa taget om det som varit och se framåt.

Ibland fastnar vi i frustration över saker vi inte kan förändra. Det kan vara en stressig morgon, en konflikt på jobbet eller en besvikelse vi inte riktigt kan släppa. Men när vi ständigt blickar bakåt är det lätt att missa det nya som redan är på väg.

Tänk om det finns en bättre väg framför dig, men du ser den inte för att du är kvar i det som varit?

Tre sätt att börja om – varje dag

1. Ge dagen en ny chans – Oavsett hur morgonen har varit, kan resten av dagen bli bra. Släpp det som gick fel och fokusera på vad som kommer.
2. Se vad som är nytt – Ibland sker små förändringar som vi inte märker direkt. Ha ett öppet sinne för att nya möjligheter kan finnas precis framför dig.
3. Ta ett djupt andetag och släpp taget – När stressen kommer, stanna upp. Andas, reflektera och påminn dig om att det alltid finns en väg framåt.

👉 Vad kan du släppa taget om idag för att se vad som ligger framför dig?