Miljöpolicy i butiken

Sofie hade precis hjälpt en kund när en journalist klev in genom dörren till butiken där hon stod bakom disken. Att han var journalist syntes lång väg. Det var något med klädstilen, den där väskan som hängde över axeln – och såklart blocket och pennan i handen. Just den här journalisten var ute efter att skapa rubriker, så han gick rakt fram till Sofie och frågade:

”Vad har ni för miljöpolicy?”

Sofie blev helt paff. Det var en fråga hon aldrig ens hade funderat över.

”Ehh…” Hon tvekade och kastade en blick på Camilla, som var upptagen med en kund.

”Ehhh… jag vet faktiskt inte.”

”Inte?” sa journalisten och såg uppriktigt nöjd ut. Här hade han äntligen hittat vad han letade efter – en butik som inte ens visste vad en miljöpolicy var! Han gav sin fotograf en menande knuff i sidan och fortsatte:

”Har ni ingen sådan här?”

”Ehhh…” Sofie kände hur paniken steg. ”Du får prata med chefen. Jag ska hämta honom.”

”Nä, nä, nä. Försök inte slingra dig! Alla på ett företag ska veta vad det handlar om. Vad är det här för ett dåligt ställe egentligen?”

Som tur var avslutade Camilla sin kund snabbt. Hon bad artigt om ursäkt och gick sedan med bestämda steg fram till Sofie. Hon hade hört allt.

”Hej,” sa Camilla.

”Hej,” svarade journalisten, men han tittade knappt på henne. Han var alldeles för nöjd med Sofies förvirring.

Men Camilla gav sig inte.

”Kan jag hjälpa dig? Jag hörde att du frågade efter vår miljöpolicy. Det är inte så konstigt att Sofie inte vet detaljerna. Vi pratade om det för flera år sedan och har inte haft anledning att ta upp det igen. Men vet du vad som egentligen är det största miljöproblemet?”

Nu var det journalistens tur att tveka. Han var tydligen inte van vid kvinnor som tog kommandot. Men efter några sekunders betänketid svarade han:

”Plast, kött och flyg.”

Camilla log snett. ”Ja, det kunde jag tro att du skulle säga. Ser du något kött här inne som skulle kunna vara ett problem?”

”Nej.”

”Bra, det gör inte jag heller. Förresten, det är inte korna eller något annat kött heller som är problemet. Korna har alltid funnits, och de är inte ett större problem nu än för hundra eller tusen år sedan. Problemet handlar om konsumenterna, som inte är villiga att betala för kött som produceras på ett hållbart sätt. Eftersom de flesta vill betala så lite som möjligt för mat, produceras den på ett sätt som påverkar jordklotet. Men ingen kan skylla på varken korna eller några andra djur.”

Hon gjorde en paus och lät orden sjunka in innan hon fortsatte:

”Men det var väl inte det du ville höra. Kan du se några flyg här inne?”

”Nej.”

Journalisten började skruva på sig, och fotografen såg ut att vilja smyga ut bakvägen.

”Nämen vad bra,” sa Camilla med ett vänligt leende. ”Vi har faktiskt inga flyg här. Plast däremot, det har vi. Men… är inte din penna gjord av plast?”

Journalisten sänkte blicken till sin penna och konstaterade att, jo, den var av plast.

”Låt mig förklara vad vår miljöpolicy går ut på,” fortsatte Camilla. ”Den handlar om att inte sälja mer än nödvändigt. Ser du några reklamskyltar här inne som säger ’Köp två, betala för en’ eller ’Just nu 10% rabatt’?”

”Nej, jag ser inga sådana skyltar.”

”Bra, för det är så vi resonerar. Självklart vill vi att folk ska handla här – det är ju trots allt en butik. Men vi vill inte att folk ska handla mer än de hade tänkt sig. Genom att minska konsumtionen minskar vi påverkan på vår värld. Handlar du mindre, så kan vi producera mindre – oavsett om det gäller en plastpenna eller ett pappersblock. Alla produkter kräver energi och material att tillverka, och ju färre produkter som tillverkas, desto bättre för miljön.

Hon lutade sig lätt mot disken och lade till:

”Visst, vi kan skryta om att vi har bytt alla lampor till LED och att vi inte erbjuder plastpåsar – och det har vi gjort. Men det är sekundärt. Det viktigaste är att folk köper varor av bra kvalitet som håller länge, så att de slipper köpa nytt hela tiden.”

Journalisten såg ut att vara i någon form av chocktillstånd. ”Okej… ja, men vad bra då.”

Han fick inte fram en stavelse till.

Camilla lade en hand på hans arm och, vänligt men bestämt, ledde honom mot dörren medan hon sa:

”Skriv gärna det jag har sagt i din tidning. Och om du har fler frågor är du hjärtligt välkommen tillbaka – till mig. Men om du besöker någon annan butik, försök då att ha en vänligare ton än du hade mot Sofie. Och om du behöver en ny, bättre penna än den där…” – hon nickade mot hans plastpenna – ”så är du självklart också välkommen hit. Då ska jag visa dig vad som skiljer din penna från de vi har här.”

Med de orden ekande i öronen smet journalisten och hans fotograf ut genom butiken.

Camilla vände sig om och log mot Sofie.

Det behövdes inga fler ord.

Kunderna som hade hört allt log och nickade uppskattande mot Camilla.

Reflektion – När vi tar ansvar för det vi säljer

Journalisten som kom in i butiken var ute efter en skandal. Han ville hitta ett företag som inte tog sitt miljöansvar på allvar. Men istället för att bli svarslös, visade Camilla att verkligt miljöansvar handlar om mer än bara trendiga lösningar – det handlar om att ta ansvar för vår konsumtion.

I vår tid blir vi ständigt uppmuntrade att köpa mer, äga mer, förnya och byta ut. Men vad händer om vi istället väljer att köpa det vi behöver, och använda det vi har med omsorg?

💭 Vad händer om vi inte låter oss dras med i konsumtionshetsen? Vad händer om vi tänker långsiktigt istället för kortsiktigt?

Camilla och hennes kollegor valde att driva sin butik med ett medvetet förhållningssätt. De ville inte bara sälja, de ville att deras kunder skulle tänka efter.

Vi kan alla fundera över hur vi lever och konsumerar. Köper vi bara för att det är billigt? Lockas vi av rabatter och erbjudanden vi inte behöver? Eller tänker vi på hur våra val påverkar världen omkring oss?

Det handlar inte om att sluta köpa saker – men det handlar om att välja klokt och medvetet.

👉 Hur kan du bli mer medveten i dina val idag?


Bibelord att ta med dig

”Samla inte skatter här på jorden, där mal och rost förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken mal eller rost förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”
📖 Matteus 6:19-21

Sofies Svimning

Att Sofie hade svimmat på jobbet skapade många frågor och en osäker stämning bland personalen på det lilla företaget. Hon hade sagt att det berodde på dålig sömn, men varför? Det undrade de alla.

Chefen, som kände till en del av Sofies bakgrund, bar på en stor skuld. Han hade lovat den äldre kvinnan – hon som hade tagit hand om Sofie efter att hon flytt från den där hemska mannen – att han skulle se efter henne. Men nu hade han uppenbarligen misslyckats. Han ringde sin bekant och berättade vad som hade hänt. Hon sa dock inte mycket. Hon litade på att chefen gjorde sitt bästa.

Johan satt kvar på golvet vid Sofies kassa så länge han kunde, men när kunderna började strömma in igen var han tvungen att resa sig. Han kunde dock inte fokusera på jobbet. Istället gick han in på lagret, satte sig i sin hörna och började be till Gud.

Men Gud svarade inte.

Eller, i alla fall hörde han ingenting. Kanske var det för att han var arg – arg på Gud som hade låtit Sofie svimma sådär.

När Johan hade suttit i sin hörna en bra stund kom Sillen fram till honom.

”Hur går det?” frågade han.

”Det går dåligt! Gud svarar inte! Hur kunde han låta Sofie svimma sådär?”

”Bra fråga. Men det hjälper väl ändå inte att du sitter här?”

”Jo, jag ber för Sofie.”

”Det är bra att du gör det, men det låter nästan som att du anklagar Gud.”

”Kanske det, men varför?!”

Sillen ryckte på axlarna.

”Du brukar ju säga att Gud vet vad som är bäst. Kanske var det bästa som kunde hända Sofie att hon svimmade.”

Johan stirrade på honom.

”Hur kan du säga det?”

”Inte vet jag, jag är ju inte Gud. Men jag tänker ibland så om förkylningar. Man får dem för att man behöver varva ner lite. Vi tror att vi är så duktiga och att vi måste hinna med så mycket. Men Gud har faktiskt gett oss en vilodag. Hur många tar en dag till bara vila? När vi är lediga från jobbet ska trädgården fixas eller så ska vi ha gäster och laga en massa mat. Vi vilar ju aldrig riktigt.”

Johan suckade och nickade. ”Ja, du har rätt. Gud har sagt att vi måste vila.”

”Precis. Och vad vet vi egentligen om vad Sofie gör när hon inte är här? Gud kanske har varnat henne flera gånger, men hon har inte lyssnat. Att svimma här på jobbet var kanske det enda sättet för henne att förstå att hon måste ta det lugnt. Och vem vet, kanske behövde vi också se det? Kanske är det en påminnelse till oss att vara extra snälla mot henne. Ingen av oss vet vad hon har varit med om. Hon säger ingenting. Kanske behöver hon någon som är extra snäll just nu. Att svimma är inte farligt, men det är en tydlig varning. En varning både till oss och till Sofie.”

Johan lutade huvudet bakåt och suckade djupt. ”Ja, du har rätt igen. Tack för att du är så klok, Sillen. Vad skulle vi göra utan dig?”

Sillen log snett. ”Ja, och vad skulle vi göra utan dig och dina böner? Och vad skulle vi göra utan Sofie?”

Han lade en hand på Johans axel innan han fortsatte: ”Be en snäll bön till Gud och försök sedan återgå till arbetet. Chefen har åkt iväg till sjukhuset och lovat att höra av sig om det skulle vara något vi behöver oroa oss för.”

”Tack, Sillen.”

Sillen nickade och gick tillbaka till sitt. Johan satt kvar en stund och bad. Han bad Gud om ursäkt för att han hade klagat och gnällt så mycket. Sedan reste han sig och gick tillbaka till sitt arbete.

Ingen i personalen kunde riktigt koncentrera sig på sina uppgifter, men alla kämpade på så gott de kunde. Spänningen låg som ett osynligt täcke över butiken, och alla väntade på att telefonen skulle ringa.

Till slut kom samtalet.

Chefen berättade att han skulle köra hem Sofie och att det bara handlade om utmattning. När han sa orden kändes det som att hela butiken drog en kollektiv suck av lättnad.

Arbetsdagen var nästan över, och även om ingen sa det högt, kändes det som att de alla delade samma tanke:

Imorgon blir en ny dag.

Reflektion – ”Sofies svimning”

När något svårt händer kan vi lätt fråga: Varför lät Gud det ske? Johan brottas med den frågan när han sitter i sin hörna och ber. Han är arg på Gud, precis som vi ibland kan vara när vi ser lidande hos oss själva eller andra. Men Sillen påminner honom om något viktigt: Kanske var det här en varning? Kanske var det Guds sätt att säga: ”Stanna upp. Ta hand om dig. Jag ser dig.”

Vi människor är snabba att tänka att allt som gör ont är fel. Men ibland kan det svåra leda oss till något bättre. Kanske var det just genom att svimma som Sofie till slut kunde få den hjälp hon så länge undvikit. Och kanske var det en påminnelse för alla runt omkring henne att visa extra omtanke.

Gud vänder aldrig ryggen åt oss, inte ens när vi är arga och ifrågasätter honom. Han tål våra frågor och vår frustration. Och han finns där, även i det vi inte förstår.

Bibelord:

”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.”
– Romarbrevet 8:28

Sofie på golvet

Johan satt längst in på lagret, i den lilla vrå han hade gjort i ordning åt sig själv. Han brukade sitta där en kort stund två gånger om dagen. De andra hade varit irriterade på honom de första gångerna, eftersom det såg ut som att han smet från jobbet. Men nu hade de accepterat det och sa inte mycket om det längre. De visste att han jobbade mycket bättre om han fick den där lilla stunden i sin vrå.

Men nu gick det inte att sitta där längre.

Albin kom rusande ut på lagret och ropade allt vad han kunde att Sofie var död.

Det här var innan Sofie ens visste att Johan existerade.

Förskräckt lämnade Johan sin plats och småsprang, precis som alla de andra, ut i butiken. Sofie låg bakom sin kassadisk, med Camilla och en okänd man vid sin sida. Chefen, som hade sitt kontor precis ovanför Sofie och kunde se stora delar av butiken, hade liksom alla andra lämnat sina uppgifter och stod nu intill Johan.

Den okända mannen, som satt vid Sofies sida, vände sig till folkmassan och sa att ambulans var på väg. Han berättade också att han var läkare och att Sofie inte alls var död, så som Albin hade hojtat. Men att hon var avsvimmad var illa nog. Ingen visste varför hon hade svimmat, och oron bland kollegorna var stor.

Johan satte sig på golvet på andra sidan disken och knäppte händerna. På andra sidan hörde han hur Camilla och läkaren hjälpte Sofie att sätta sig upp.

”Jag har bara sovit dåligt ett tag, det är allt,” försäkrade Sofie. Hon ville helst att alla bara skulle låta henne vara. Hon ville inte vara i centrum.

”Vi måste låta henne vara,” sa chefen och viftade åt sin personal att fortsätta med det de höll på med.

Johan satt dock kvar på golvet när ambulansen kom, och Albin sprang fortfarande omkring och ojade sig. Hade det inte varit för läkaren, som lyckligtvis befann sig i butiken just när det hände, hade kanske ambulanspersonalen tagit fel person. Johan såg minst lika bedrövad ut som Sofie, och att Albin var i upplösningstillstånd gick inte att missa.

Sofie rullades ut på en bår och fördes iväg till sjukhuset. Där fick hon genomgå en mängd tester för att utesluta fysiska orsaker till kollapsen.

När testerna var gjorda och resultaten började trilla in, stod plötsligt läkaren från butiken vid hennes sida.

”Jag jobbar här i vanliga fall och ville bara kolla hur det går för dig,” sa han när han såg Sofies förvånade min.

Sofie svarade inte. Vad kunde hon säga?

”Alla prover såg bra ut,” sa läkaren. ”Du sa att du har sovit dåligt ett par nätter. Är det något särskilt som tynger dig? Kanske kan jag hjälpa dig på annat sätt än med medicin?”

Sofie kände sig förvånansvärt trygg med läkaren, så hon sa:

”Nja, jag har lämnat ett jobbigt förhållande bakom mig. Och sedan dess har jag haft flera panikångestattacker och sömnen är minst sagt bristfällig.”

”Har du pratat med någon om det, en kurator eller psykolog?”

”Nej, och det vill jag inte heller. Jag klarar mig.”

”Uppenbarligen gör du inte det. Din kropp orkar inte hur mycket som helst. Till slut stänger den ner om du inte hjälper den. Har du någon familj du kan prata med?”

”Jag har en familj, men jag förlorade all kontakt med dem i samband med mitt dåliga förhållande. Att ta kontakt med dem känns väldigt jobbigt, nästan omöjligt.”

”Jag tycker att du ska ta kontakt med dem, men kanske inte just nu när du är så slutkörd. Kan du prata med någon av dina arbetskamrater, kanske Camilla?”

”Nä, jag vill inte prata med någon om det som har varit. Jag vill bara lämna det och gå vidare.”

”Kan du inte berätta lite för mig då? Jag är ingen kurator eller psykolog, men jag försöker vara en god medmänniska, inte bara en läkare. I mitt jobb möter jag många som har det svårt och som, precis som du, inte vill prata med en psykolog. Jag är ganska bra på att lyssna – och jag har tystnadsplikt.”

Sofie tittade en stund på mannen som satt på pallen intill. Han såg väldigt trevlig ut, till och med rösten lät trevlig. Så där lugn och behaglig att man själv kände sig lugn.

Sofie drog djupt efter andan. Hon behövde ta sats för att orka berätta ens det minsta om det hon hade varit med om. Men det gick ändå inte.

Istället valde hon att berätta att hon var rädd för att hennes före detta pojkvän skulle söka upp henne och hitta henne. Det var därför hon aldrig riktigt kunde slappna av. Och att det hon hade varit med om nu gav henne mardrömmar natt efter natt.

Läkaren sa ingenting. Han bara lyssnade, nickade och uppmuntrade Sofie att fortsätta. Men plötsligt började det svartna för ögonen på henne igen, så hon tystnade.

Läkaren, som var mycket uppmärksam, såg direkt vad som hände och tog hennes hand för att känna pulsen.

”Du behöver inte berätta mer om du inte orkar. Men jag skulle verkligen vilja att du gick till en psykolog. Det du har varit med om, även om du inte säger mycket om det, är för hemskt för att bära själv.”

Sofie visste att han hade rätt, men en psykolog? Nej tack. Psykologer var till för dårar. Jonny borde gå till en psykolog – inte hon.

”Jag håller kvar dig här ett par timmar tills du har återhämtat dig. Jag kommer in till dig igen lite senare för att se hur det går för dig.”

Reflektion

Det är ofta först när kroppen säger ifrån som vi inser hur mycket vi bär på. Sofie hade pressat sig själv för länge, både fysiskt och känslomässigt. Trots att hon försökte gå vidare och lämna det förflutna bakom sig, hade det fortfarande makt över henne. Vi är ibland bra på att dölja vår smärta – för andra, och kanske även för oss själva. Men kroppen talar alltid sanning.

Gud har skapat oss med en gräns för vad vi orkar bära själva. När vi ignorerar våra behov av vila och återhämtning kan det leda till att vi till slut faller. Sofies svimning blev en tydlig signal, inte bara för henne själv utan också för de runt omkring henne. Hur ofta lyssnar vi egentligen på vår egen kropps varningssignaler? Och hur ofta ser vi när någon annan kämpar i det tysta?

Bibelord:

”Kom till mig, alla ni som är trötta och tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.”
– Matteus 11:28

Skorpan – del 2: Skorpans Bekännelse

Johan satt intill hyllan där Skorpan krupit in och gömt sig.

”Du är konstig, Johan,” sa Skorpan efter att Johan plockat fram en Bibel från ett skrymsle i hyllan.

”Kanske. Men som du vet är Bibeln väldigt värdefull för mig. Du och de andra har era telefoner, jag har hellre min Bibel än min telefon.”

”Det är konstigt,” sa Skorpan, men det syntes att han började känna sig lite bättre till mods.

Johan slog upp sin lilla Bibel och började läsa ur Psaltaren. Det kändes mest passande. Efter en stund slutade han att läsa och tittade på Skorpan. Nya tårar rann nerför hans kinder, och Johan böjde sig in i hyllan igen och gav sin vän ännu en kram.

”Du kan inte hålla på att kramas sådär. Vuxna män ska inte kramas. Det är en gay-grej.”

”Kramar är väl ingen ’gay-grej’. Tröstade inte din pappa dig när du var liten med en kram? Jag tror inte att han hade några som helst tankar på att varken du eller han var gay när han gjorde det.”

”Såvida han inte var pedofil,” sa Skorpan.

Förskräckt ryggade Johan tillbaka. Hade Skorpans pappa utnyttjat honom? Johan kunde inte tro sina öron. Han hade visserligen aldrig träffat Skorpans pappa, men det här lät otroligt.

Skorpan märkte Johans reaktion och försökte snabbt släta över det hela genom att skratta till. ”Många pappor kramar sina barn. Det är inget konstigt.”

Men Johan kunde inte släppa det han just hört. Till slut kunde han inte hålla emot frågan:

”Har din pappa utnyttjat dig?”

”Nej, såklart han inte har,” sa Skorpan snabbt. Sedan tvekade han och såg sig omkring, som för att försäkra sig om att ingen annan hörde. ”Men… han gick kanske lite över gränsen för vad som kan anses vara normalt och sunt. Och det har tyvärr påverkat mig på många sätt hela livet. Mitt förhållningssätt till tjejer är lite som det är på grund av det. Jag tror att det är någon form av rädsla som ligger begravd.”

”Men när du bjöd ut Sofie då?”

”Det kändes ganska säkert. Hon skulle tacka nej, det visste jag. Och även när hon tackade ja en gång, så visste jag att det inte skulle bli något mer. Så är det med alla tjejer jag dejtar. Att bjuda ut Sofie många gånger gjorde att jag framstod som lite mer normal. Ett sätt att ljuga både för mig själv och för alla andra. Men nu ser jag dig och Sofie, och ni är så fina tillsammans. Det riktigt glittrar i ögonen på er båda när ni ser på varandra. Till och med Albin, som normalt är blind för sådant, ser det och har kommenterat det.”

”Är det därför du sitter här? För det som din pappa gjorde och för att det påverkar ditt förhållande till tjejer?”

”Kanske. Jag är en nolla som inte är värd något. Ingen vill ha mig. Jag skojar och skämtar för att hålla smärtan på avstånd. Mina skämt är mitt försvar.”

”Men bästa Skorpan. Det låter ju förfärligt. Så kan du ju inte ha det. Vad kan jag göra för att hjälpa dig?”

”Jag vet inte, du lyssnar och är en fin vän.”

”Självklart! Det är det minsta jag kan göra efter all hjälp jag fått från dig och Sillen. Jag önskar att det var mer jag kunde göra.”

”Det räcker att du lyssnat. Jag behövde nog bara lätta på trycket lite.”

”Men har du inte pratat med någon kurator eller något?”

”Nej.”

”Det kanske du ska göra.”

”Aldrig i livet!”

”Men vad ska vi göra nu då? Hur ska vi komma härifrån? Vad ska jag säga till de andra? Alla är ju jätteoroliga. Såg du Albin? Han är stor, stark och väldigt snäll, men han är samtidigt en riktig mes. Så fort det är minsta lilla så blir han helt hispig.”

”Ja,” skrattade Skorpan. ”Jag vet. Du såg ju inte själv hur han var när du krockade med stolpen, men då var vi tvungna att säga till honom på skarpen. Han gjorde ju bara allt värre.”

”Ha ha ha… ja…”

De två vännerna satt tyst en stund innan Johan fortsatte:

”Jag säger till de andra att du behöver lite tid för dig själv. Så kan du sitta kvar här. Jag tror att jag måste hjälpa de andra lite. Vi har ganska mycket att göra idag. Och om de undrar vad som är fel, så säger jag bara att det är något från din historia, precis som vi alla som jobbar här bär på en sorglig eller mörk historia av något slag. Jag kommer och tittar till dig emellanåt.”

”Tack!”

Reflektion

Ibland bär vi på smärtor vi knappt vågar dela med någon. Skorpan har länge dolt sin sorg bakom skratt och skämt, men till slut blir bördan för tung att bära ensam. Det är ofta så – vi försöker hålla fasaden uppe, låtsas att allt är bra, men inom oss kan det finnas djupa sår och obesvarade frågor.

Att våga öppna sig är svårt, men det kan också vara början på läkedom. Johan visar genom sitt sätt att lyssna och finnas där, att vänskap inte handlar om att alltid ha rätt svar, utan om att vara närvarande. Det påminner oss om vikten av att ha människor i vårt liv som vi kan lita på och att själva vara den personen för någon annan.

Bibeln uppmanar oss att bära varandras bördor, för vi är inte skapade för att vandra ensamma. Oavsett hur tungt något känns, finns det alltid en väg framåt – och det första steget kan vara att våga dela sin smärta med någon man litar på.

Bibelvers: ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.” – Galaterbrevet 6:2

Skorpan – del 1: Var är Skorpan?

– Har du sett Skorpan?

Det var Albin som frågade Svampen.

”Nä, nu när du säger det. Det har varit tyst en lång stund. Har han gått hem?”

”Nä, det tror jag inte,” sa Albin. ”Då skulle han väl sagt hejdå?”

”Ja. Konstigt!”

”Johan!” hojtade Albin. ”Var är Skorpan?”

”Ingen aning,” sa Johan. ”Hurså?”

”Vi har inte sett honom på länge, och nu börjar jag sakna hans skämt och skratt.”

”Ja, det är lite konstigt faktiskt. Vi får gå och kolla om vi hittar honom, så det inte hänt något.”

De tre vännerna började leta efter Skorpan. Tvillingarna och Spenaten hängde på. Alla ropade de efter Skorpan och gick gång upp och gång ner. Men någon Skorpan hittade de inte.

Till slut ropade Albin:

”Här är han! Han är hemma hos dig, Johan!”

Alla visste vad Albin menade. Skorpan var naturligtvis inte hemma i Johans lägenhet, utan satt i den hylla där Johan brukade sitta och be. Johan visste att det var en bra plats att vara på när man ville vara för sig själv. Den delen av lagret bestod nästan bara av Biblar och annat kopplat till kristen tro. Dessutom hade Johan ordnat det så att det gick att krypa in i hyllan och sitta bekvämt. En stor pall med Biblar stod i botten av hyllan, och oavsett hur många Biblar av just den sorten som fanns på lager, lyckades Johan alltid på ett obegripligt sätt göra plats för att kunna sitta där.

Vid ett tillfälle hade de andra killarna skojat med honom när en överfull pall med Biblar skulle in i hyllan. De hade säkerställt att pallen tog upp hela utrymmet från golv till hyllplanet ovanför. ”Nu blir det omöjligt att sitta där!” hade de sagt. Men Johan hade flyttat runt alla lådor tills han ändå lyckades skapa en plats att sitta på, ovanpå en del av kartongerna med Biblar.

Men nu var det alltså Skorpan som satt där. Albin, som hittat honom, var nästan i upplösningstillstånd när Johan och de andra kom in i gången. Snart förstod de varför. Skorpan grät! Det var så oväntat att det hade varit mer troligt att någon skulle kunna fånga månen med en fjärilshåv. Skorpan var ju alltid den glada och skämtsamma killen. Att se honom sitta hopkrupen i hyllan, med knäna uppdragna mot ansiktet som han gömde bakom händerna, var en chock för dem alla.

”Men Skorpan, vad har hänt? Vad är det?”

Johan satte sig på huk bredvid sin vän, men Skorpan svarade inte. Inte ett ljud. Johan vände sig mot Svampen och sa:

”Vi måste säga till chefen. Kan du hämta honom? Och ni andra, det är bättre att ni återgår till arbetet. Jag stannar här med Skorpan.”

Bedrövade, med hängande huvud, lämnade killarna Johan och Skorpan. Snart stod chefen vid Johans sida och såg både orolig och bedrövad ut.

”Skorpan! Hur är det fatt?”

Men Skorpan svarade fortfarande inte.

Johan, som nu låg på knä intill, sträckte sig in i hyllan och kramade om sin vän.

”Vad handlar det här om?” frågade chefen Johan.

”Jag vet inte,” svarade Johan.

Chefen, som nu också lagt sig på knä, sa:

”Skorpan, om det är något vi kan göra, vad som helst, så säg till. Eller vill du bara vara ensam en stund?”

Det blev tyst en stund. Det var som om Skorpan behövde samla kraft innan han svarade.

”Du kan gå, chefen, jag klarar mig.”

Chefen tvekade men lämnade sedan de båda med en förmaning till Johan att vara snäll.

Då kunde inte Skorpan låta bli att muttra:

”Johan är alltid snäll!”

Chefen nickade. ”Ja, du har rätt, Skorpan, det är han faktiskt. Nu hoppas jag att han med sin blotta närvaro kan hjälpa dig genom det som händer, vad det nu än är.”

Johan log. ”Min blotta närvaro kan antagligen inte göra något, men jag kan läsa några rader ur Bibeln. Det vet jag skulle kunna hjälpa.”

Han sträckte sig in i hyllan och tog ner en liten pocketbibel från hyllplanet ovanför Skorpans huvud.

Skorpan suckade. ”Har du till och med gömt en Bibel här?”

Johan log. ”Självklart!”

Reflektion:
Ibland kan den gladaste och mest spralliga personen i vår omgivning vara den som kämpar mest i det tysta. Skorpan har alltid varit den som spridit skratt, men nu när han försvann, märkte alla hur mycket han egentligen betydde för gruppen. När vi ser någon dra sig undan eller agera annorlunda, kanske det finns en djupare anledning bakom.

Att bli sedd och bekräftad är en av våra största mänskliga behov. I berättelsen visar Johan och de andra vad sann vänskap innebär – att bry sig om någon även när de inte själva ber om det. Gud kallar oss till att vara där för varandra, att inte bara se till ytan utan att också våga fråga: ”Hur mår du egentligen?”

Kanske har du någon i din närhet som behöver den där extra uppmärksamheten just nu? Ett vänligt ord, ett lyssnande öra eller en enkel fråga kan betyda mer än vi anar.

Bibelvers:
”Var och en ska se inte bara till sitt eget bästa, utan också till andras.” – Filipperbrevet 2:4

Kärlek och omtanke – Vad betyder det egentligen?

Sofie stod bakom kassan och packade ner en kunds inköp i en vacker, handmålad papperspåse. Det var en hektisk dag i butiken, men det var något som värmde hennes hjärta. Varje gång någon log, tackade eller visade en liten vänlig gest fylldes hon av en känsla av lugn och hopp.

När dagen närmade sig sitt slut och den sista kunden lämnat butiken, lutade sig Johan över disken med en eftertänksam blick.

”Har du någonsin tänkt på vad kärlek egentligen är?” frågade han.

Sofie skrattade till. ”Oj, det var en stor fråga så här på en fredag. Jag antar att jag har tänkt på det, men… varför undrar du?”

Johan log och tog av sig sin keps. ”Jag tänkte på hur många ser kärlek som något stort och romantiskt – men tänk om kärlek egentligen är de små sakerna? Som att ta sig tid att lyssna på någon som behöver prata, eller att hjälpa till utan att förvänta sig något tillbaka.”

Sofie nickade långsamt. ”Som när du gav mig den där koppen kaffe förra veckan när jag inte ens hann ta en paus?”

”Precis så!” Johan sken upp. ”Kärlek är inte bara ord – det är handlingar. Och när vi visar kärlek genom våra handlingar, då sprider vi också omtanke och värme till världen runt oss.”

Johan tog fram sin lilla slitna Bibel från sin väska och slog upp ett välkänt stycke. ”Det här är en av mina favoritverser,” sa han och läste:

”Så förbli nu tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (1 Korinthierbrevet 13:13)

Han fortsatte: ”Det här kapitlet handlar om att kärlek inte handlar om att få, utan om att ge. Att vara tålmodig, vänlig, inte avundsjuk eller självisk. Det är en kärlek som reflekterar hur Gud älskar oss.”

Sofie lyssnade och lutade sig mot disken. ”Det låter så enkelt, men samtidigt så svårt. Jag tror ibland att vi missar de små chanserna att visa kärlek för att vi är för upptagna med våra egna liv.”

”Det är sant,” höll Johan med. ”Men vi kan börja smått – visa kärlek i våra dagliga handlingar, även om det bara handlar om att säga ett vänligt ord till någon.”

Tre enkla sätt att visa kärlek och omtanke i vardagen

  1. Ge av din tid: Ring en vän, lyssna på någon som behöver prata eller erbjud hjälp till en granne.
  2. Små handlingar med stor effekt: Överraska någon med en kopp kaffe, en handskriven lapp eller ett sms som visar att du bryr dig.
  3. Be för andra: Ta dig tid att be för människor i din närhet och för deras behov. Det är en av de mest kärleksfulla handlingarna du kan göra.

Hur kan du visa kärlek idag?

Johan och Sofie påminner oss om att kärlek och omtanke inte behöver vara stora eller komplicerade. Det handlar om de små, medvetna handlingarna som gör en skillnad i andras liv.

Så varför inte ta en stund idag och fundera: Hur kan du visa kärlek och omtanke för någon i din närhet? Det kanske är enklare än du tror.

Morgonkrångel

Camilla hade muttrat hela förmiddagen. Hennes barn hade varit ovanligt krångliga just denna morgon. Ingen av dem ville ta på sig kläder, och när de väl fick på sig något så var det samma kläder som dagen innan – fläckiga och smutsiga. Den yngsta hade dessutom spillt sås längs hela framsidan. När hon försökte byta kläder på dem blev det en ny kamp, och till slut hade hon gett upp och lämnat ansvaret till sin man.

Han var hemma i stort sett på heltid. Det hade börjat med en långtidssjukskrivning, men sedan hade de båda insett vilken fördel det var att en av dem stannade hemma och tog hand om hus, hem och barn. Ofta var det kvinnan som fick den rollen, men i deras fall gjorde hennes man ett strålande jobb. Men just den här morgonen hade han varit trött, och Camilla hade velat vara mer med barnen. Fast det var bara att erkänna – hennes man hade bättre hand med dem än hon själv.

När hon väl kom ut genom dörren började bilen krångla. På jobbet möttes hon av en sur kund som klagade på att en dyr penna han köpt för två veckor sedan redan var trasig. Camilla fick anstränga sig för att hålla god min, men så fort han lämnat och butiken blev tom satte hon igång att klaga över än det ena, än det andra.

”Idag ska man akta sig för Camilla,” sa Albin när han kom tillbaka efter att ha levererat en kundbeställning. ”Det är inte hennes dag idag. Jag var nästan rädd att hon skulle smälla till mig.”

Skorpan skrattade. ”Är du rädd för Camilla?”

”Nej, men har du varit ute hos henne idag?”

”Nej, men så farligt kan det väl inte vara?”

”Gå själv ut och prata med henne så märker du.”

Skorpan gick ut i butiken och fram till Camilla. Han försökte dra ett skämt, men insåg snabbt att det var lönlöst. I stället låtsades han ha ett ärende till Sofie och gick över till hennes disk innan han smet tillbaka ut på lagret.

”Johan! Johan! Var är du?”

”Här är jag. Vad är det frågan om?”

”Har du inte någon bra vers från din Bibel? Camilla behöver nog det innan hon har ihjäl någon.”

Johan tittade ut genom fönstret i lagrets port. Han såg hur Camilla rörde sig snabbt och häftigt – ett tydligt tecken på irritation. Men i stället för att gå direkt till henne, valde han att gå till Sofie först. Det kändes säkrare.

”Hur går det här ute för er idag?”

Camilla morrade. ”Det var ett farligt spring på er killar idag. Har ni inget att göra där bak på lagret?”

Johan och Sofie utbytte en blick och ryckte på axlarna.

”Jodå, vi har fullt upp,” svarade Johan lugnt. ”Men jag ville bara kolla hur ni har det. Jag har tänkt på er båda två idag. Jag tänkte på vilket jobb det måste vara att ha två så fina, men väldigt aktiva barn. Jag älskar dina barn, Camilla. De är otroligt roliga, men jag misstänker att det ibland är ganska utmattande att vara deras förälder.”

”Ja, det kan du skriva upp att det är. Akta dig för att bli förälder, Johan.”

”Var de extra krångliga idag?”

”Om?! Ja, det kan man väl säga. De vet inte vad ’sitta still’ betyder. Inte ens under frukosten. De tar en tugga och springer sedan ett varv runt bordet. Jag vet inte var de får sin energi ifrån.”

”Men du, vet du vad? Jag tror att dina barns morgonaktiviteter fortfarande påverkar dig. Kan du inte ta ett djupt andetag för min skull och låta axlarna sjunka lite?”

Camilla gjorde som han sa och log sedan mot honom.

”En gång till,” sa Johan precis när hon skulle svara.

Hon tog ännu ett djupt andetag. Både Johan och Sofie såg hur spänningarna började lämna hennes kropp.

”Jag har en Bibelvers till dig, Camilla. Den kommer från Jesajas bok. Jag lärde mig den utantill för länge sedan: ’Tänk inte på det som har varit, bry er inte om det förgångna. Se, jag gör något nytt. Redan nu visar det sig, märker ni det inte? Jag ska göra en väg i öknen och strömmar i ödemarken.’

Jag behövde själv lära mig att lämna det gamla bakom mig. Och jag tror att du också behöver lämna din morgon bakom dig. Vad tror du?”

Camilla suckade, men log. ”Du har som vanligt rätt, Johan. Skorpan kom här med ett skämt, men du kommer med ditt lugn och en vers – och så känns allt mycket bättre. Tack, Johan. Vad skulle vi göra utan dig?”

”Ja, vad skulle vi göra utan dig, Johan?” sa Sofie med ett varmt leende.

”Kul att kunna vara till någon glädje. Ta hand om er, tjejer. Jag har ett jobb som kallar, så jag går tillbaka. Vi ses till lunch.”


Lämna det gamla bakom dig – och ta emot det nya

Har du haft en sån där dag när allt känns fel redan från start? När stressen från morgonen följer med hela dagen och gör det svårt att fokusera? Camilla hade en sådan dag – men Johans påminnelse om orden från Jesaja 43:18-19 hjälpte henne att släppa taget om det som varit och se framåt.

Ibland fastnar vi i frustration över saker vi inte kan förändra. Det kan vara en stressig morgon, en konflikt på jobbet eller en besvikelse vi inte riktigt kan släppa. Men när vi ständigt blickar bakåt är det lätt att missa det nya som redan är på väg.

Tänk om det finns en bättre väg framför dig, men du ser den inte för att du är kvar i det som varit?


Tre sätt att börja om – varje dag

  1. Ge dagen en ny chans – Oavsett hur morgonen har varit, kan resten av dagen bli bra. Släpp det som gick fel och fokusera på vad som kommer.
  2. Se vad som är nytt – Ibland sker små förändringar som vi inte märker direkt. Ha ett öppet sinne för att nya möjligheter kan finnas precis framför dig.
  3. Ta ett djupt andetag och släpp taget – När stressen kommer, stanna upp. Andas, reflektera och påminn dig om att det alltid finns en väg framåt.

👉 Vad kan du släppa taget om idag för att se vad som ligger framför dig?

Säsong 4- del 16

När väckarklockan på telefonen ringde, var Sofie så trött att hon knappt visste vart hon var. Hon hade suttit med sin bullet journal lite för länge kvällen innan och innan dess hade arbetsdagen varit extremt hektisk. Det hade visserligen varit trevligt att sitta med bujon, men efter en sådan arbetsdag som den de haft behövdes det mycket sömn. Dessutom hade ju chefen flaggat för att det fanns risk att veckans sista arbetsdag skulle bli lika intensiv.

Den feber som Johan haft dagen innan var i alla fall borta, men också Johan var trött. Under tystnad åt de frukost och segade sig sedan ut i bilen. När de kom till jobbet var chefen redan där och det hade han tydligen varit länge. Normalt var han aldrig på lagret, bara på sitt kontor, men den här morgonen hade han valt att lämna kontoret för att istället hjälpa till att packa några av de beställningar som de inte hunnit och orkat dagen innan.

-Vi hjälps åt att fylla butiken idag, sa Johan. Med tanke på hur mycket som gick åt igår, så lär det vara tomt på flera håll.

Chefen höll med om att det var ett bra förslag. Själv fortsatte han att packa. Till och med när de andra killarna kom, fortsatte chefen att packa. Det gjorde att de andra genast insåg att de förmodligen hade en väldigt jobbig dag framför sig igen.

Johan började i sin favorit hylla, Bibelhörnan som alla kallade den. Han visste inte om det var bra eller dåligt att det var nästan helt tomt i hyllan. Det var såklart bra för då hade ju många handlat av produkterna, men dåligt om det var tomt så att inte fler kunde handla. Johan gjorde anteckningar och gick sedan ut på lagret. Till sin förskräckelse insåg han att det inte fanns mycket på lagret att hämta. Sedan chefen köpt bostadsområdet hade Johan inte haft möjlighet att ägna så mycket tid åt det kristna utbudet som han ville och var van vid. Därför hade han missat att beställa hem mera material.

Johan gjorde en snabb kontroll och ringde sedan direkt till leverantören.

-Det är nästan lite panik, sa Johan till säljaren.

Det visade sig att säljaren inte tyckte att det var så farligt. Han hade ändå tänkt göra ett besök i butiken, så han sa att han packade bilen full och körde direkt. Två timmar senare var säljaren i butiken och stannade sedan kvar nästan hela dagen för att prata med kunderna. Med sig hade han små Biblar som han delade ut gratis till alla som passerade honom.

Både Johan och chefen var väldigt nöjda över att ha säljaren i butiken. Det gjorde att alla andra fick möjlighet att hjälpa alla andra kunder mera. Det var inte bara säljaren från Bibel-leverantören som var på plats. När chefen fick höra hur Johan fick sin säljare på plats, ringde han genast till en annan och förklarade situationen, vilket gjorde att även den kom.

De båda säljarna var överväldigade över tillströmningen av kunder. Det hade inte någon av dem väntat sig. De var dock mer noga med att hålla rast än vad Johan och hans kollegor var. Precis som dagen innan hade tidningen skrivit en stor artikel vilket resulterade i nästan lika många kunder som dagen innan. När arbetsdagen var slut, var även personalen helt slut.

-Tur att det är helg så att vi kan vila upp oss, sa Svampen.

-Ja, jag håller med, sa Albin.

-Ja, det här är roligt, men det är jobbigt. Tur att de där båda säljarna kom i alla fall.

-Ja.

Med det skildes alla vänner i butiken och åkte hem till sitt. Johan och Sofie åkte dock inte hem utan till pastor Emil för att hälsa på Sillen.

-Det är en sak jag måste berätta för dig, Sillen, sa Johan när de småpratat en stund.

-Nej, Johan, sa Sofie.

-Jo, jag måste.

-Ja, men då går jag till andra rummet.

-Det låter illa, sa Emil.

-Ja, det är det, sa Johan. Men jag måste berätta. Det blir inte bättre av att vänta med det.

-Okej. Skjut, sa Sillen.

Johan tog ett djupt andetag och sa sedan:

-Jo, när jag var hos dig häromdagen för att byta lås.

-Gick det inte bra?

-Jodå, lås-killen var toppen. Men när jag skulle gå därifrån, då kom Karin.

-Ånej, Johan, vad har du gjort?

-Först när jag såg henne var jag mest bara förvånad över att se henne. Men sedan blev jag arg. Ändå ledde det ena till det andra. Jag tog henne med mig och det slutade med att hon nu bor i chefens bostadsområde.

-Men varför?

-Ja, det undrar egentligen jag också. Kommer du ihåg att vi bad för Karin den där förmiddagen då poliserna kom? Det verkar som att det hade omedelbar effekt. När Karin och jag satt i bilen på väg hem till henne, så bad jag igen och också då verkade det ge omedelbar effekt.

-Så du åkte hem till henne?

-Ja, hon sa att hon ville göra slut med sitt gamla liv, men att hon behövde hjälp med det. Så jag körde henne hem och hjälpte henne att packa. Sedan dumpade jag henne och alla hennes saker utanför ett av de höga röda husen. I samma hus som Emelie bor. Du vet Emelie?

-Ja, jag vet vem Emelie är.

-Jag har sagt åt Emelie att hålla ögonen på Karin. Och tydligen så hade Emelie knackat på och gått in och pratat med Karin. Karin berättade då själv för Emelie vad hon gjort och hur hon ångrade sig. Det fanns ju egentligen ingen anledning för Karin att berätta det för Emelie. Att hon gjorde det ser jag ändå som att hon kanske ångrar sig. Men jag är ändå ångerfull. Jag borde inte gjort det. Jag borde inte hjälpt henne.

-Jag vet inte, sa Emil. Det var kanske precis vad Karin behövde. Jag förstår att det kändes jobbigt att göra så efter allt som hänt, men tror du ändå inte att det faktiskt var bra? Att bryta med ett gammalt liv är svårt. Det krävdes nog en hel del av Karin för att be dig om hjälp.

-Ja, kanske. Men jag känner mig ändå hemsk. Det känns som att jag svikit dig Sillen. Du är min bästa vän och att se dig här hemma hos Emil, må så dåligt som du gör, det är fruktansvärt. Och så hjälper jag den som orsakat detta.

-Jag tror att du gjorde rätt, sa Sillen. Visst, det gör ont i mig. Hon har skadat både mig och många andra. Men om du inte hade gjort som du gjorde, så hade det kanske bara fortsatt. Nu finns ändå en något större chans att du brutit ett dåligt beteende. Att få henne att sluta skada män, var ju huvudorsaken till att jag pratade med polisen. Men de kunde uppenbarligen inte göra så mycket. Men det kunde du. Jag är glad att du berättade. Visst känns det lite som att du svikit mig, precis som du säger, men jag vet att du gjorde det av godhet.

-Jag vet faktiskt inte själv hur det gick till. När jag hade hjälpt henne så mådde jag verkligen väldigt dåligt. Flera gånger när jag var hemma hos henne, tänkte jag ge mig iväg. Nu vill jag helst bara glömma alltihop. Fast det går ju inte. Nu måste jag ju fortsätta att ta ansvar och se till så att hon inte börjar om igen. Det var därför jag satte henne i Emelies hus. Jag tänkte att Emelie kan hjälpa mig lite där. Tydligen så är Karin helt utan pengar. Hennes man som hon levt med har alla pengar de lurat till sig. Det var en taktik de hade, att inte ha något på sina bank-kort.

-Ja, jag vet. Hon hade nästan aldrig några pengar till något. Det borde ha startat en väckarklocka i mig. Hon sa att hon gett pengar till en kvinna i sin kyrka som var i någon form av kris. Hon menade att när vi var tillsammans klarade vi ju oss ändå. Och det gjorde vi. Jag hade och har pengar. Det är inte problemet.

-Nä, jag vet. Det sa jag till henne. Hon sa att hon ville betala tillbaka. Vi får se hur roligt hon tycker det är att vara utan pengar.

-Akta, sa Emil. Är hon utan pengar kanske hon tvingas lura till sig. Det är farlig mark du är på Johan.

-Ja, det är klart. Jag tänkte inte på det. Hur ska jag göra då?

-Sätt henne i arbete. Ett arbete där hon får lön så att hon kan betala för sig.

-Men vad?

-Ge henne en rulle sopsäckar och säg åt henne att städa. Jag har sett hur det ser ut i ert bostadsområde. Där finns mycket att göra i ordning.

-Ja, jag tänkte faktiskt att jag skulle sätta henne i sådant arbete. Ska jag ge henne lön för det?

-Ja, det är klart. Hon är väl ingen slav?

-Nä, fast hon borde vara.

-Akta dig Johan. Du är ute på mycket djupt vatten när du säger så. Vem ger dig rätt att säga så? Vem ger dig rätt att döma en annan människa? Döma en kvinna som säger att hon ångrar sig dessutom.

-Usch, du har rätt. Men det är inte helt enkelt. Jag tycker ju att hon burit sig hemskt åt. Jag vill döma henne.

-Ja, jag vet. Det är naturligt att vilja det i en sådan här situation. Men det hjälper inte. Det hjälper inte dig, inte Sillen och inte Karin. Det du gjort hittills har varit rätt, tycker jag det låter som. Fortsätt på den rätta vägen.

-Hmmm… vad säger du Sillen?

-Jag vet inte. Det låter rätt som Emil säger. Men i verkligheten är det annorlunda. Det är så enkelt att säga till någon annan hur han eller hon ska göra. Men när man själv är mitt i klistret då är det mycket svårare. Men som sagt tror jag att du gjort rätt och jag tror som Emil säger att du måste behandla henne med respekt, trots att vi inte tycker att hon förtjänar det. Kan vi prata om något annat nu. Jag orkar nog inte med Karin mer idag.

-Nä, det är klart. Jag bara kände att jag behövde berätta.

Johan och Sofie stannade kvar en stund till hemma hos Emil, innan de åkte vidare. Johan bestämde att det var lika bra att göra ett besök hemma hos Karin också. Han hade placerat Karin på samma våning som Emelie, så det var ett par våningar upp.

Karin verkade förvånad över att det var Johan och Sofie som kom. Hon hade väntat sig ett besök av Emelie. Enligt Karin såg Emelie Karins lägenhet nästan som sitt andra hem. I alla fall så spenderade hon ungefär lika mycket tid i Karins lägenhet som i sin egen.

-Jag tänkte ge dig ett arbete, sa Johan. På måndag börjar du utomhus på den här gatan. Jag kommer att lägga av en eller ett par rullar sopsäckar nere i entrén. Ditt arbete blir att städa upp efter andra. Jag är fortfarande arg och besviken på dig, så se till att göra ett bra arbete. Detta är din enda chans. Tar du den inte så kastar jag ut dig.

-Jag förstår. Vad ska jag göra med alla fulla sopsäckar?

-Ställ dem så att det blir lätt för mig att komma med släpet och lasta på dem.

-Vad får jag för lön?

-Det vet jag inte. Jag måste kolla om det finna några regler vi måste följa. Men du kommer att börja med lägsta möjliga. Sedan är det upp till dig att avgöra hur fortsättningen ska bli.

-Ja, jag förstår. Jag är tacksam för det du gör och gjort Johan och jag förstår att du är arg och besviken på mig. Det hade jag också varit om jag var som du. Jag hade inte fixat att göra det du gör mot mig. Men det är faktiskt ganska jobbigt att leva i en enda stor lögn hela tiden. Och inte bara i en lögn. Det är lögner som bygger på lögner. Man måste hela tiden passa sig så att man inte säger eller gör fel.

-Så jag ska tycka synd om dig?

-Nej, inte så. Det var inte det jag menade. Jag bara menar att jag är glad att du hjälper mig och jag förstår att du är arg på mig. Jag ska inte göra dig besviken något mer. Jag kommer förmodligen söka jobb på annat håll. Det känns inte bra att vara här efter vad jag gjort. Jag ser detta som en tillfällig lösning tills jag är på rätt bana.

-Ja, du gör som du vill. Så länge du inte krånglar till det så kan du bo kvar här och det finns mycket att röja upp, så du har tillfälligt arbete en tid framöver i alla fall.

-Tack!

Med det så lämnade Johan och Sofie lägenheten och åkte äntligen hem till sitt eget boende.

-Nu hade det varit skönt att slänga sig i en soffa och kolla på film en stund, sa Sofie när de kommit innanför dörren.

-Ja, vi får väl göra ett nytt försök med Ikea nästa vecka. Imorgon ska vi ju till dina föräldrar.

-Nej, måste vi det?

-Ja, det var vi ju eniga om.

-Ja, men jag får ont i magen av bara tanken. Jag räknas inte som deras dotter längre. Jag finns inte i deras värld.

-Jag slår vad om att du har fel.

Sofie satte sig vid köksbordet och bläddrade åter i sin bullet journal medan Johan fixade mat. När de ätit klart satte de sig en stund med sina Biblar och läste vars ett kapitel. Sen var de så trötta båda två att de bestämde sig för att gå och lägga sig trots att klockan bara precis passerat nio.

Säsong 4 – del 15

Torsdag morgon. Nu var det Johans tur att känna sig febrig. Helst ville han ligga kvar i sängen precis som Sofie hade gjort dagen innan. Men det var omöjligt. Det var så många måsten som låg på axlarna. Motvilligt klev han ur sängen och gick ut i köket och gjorde frukost. Han tvingade sig själv att vara som vanligt. Han ville inte att Sofie skulle märka något. Och det gjorde hon inte heller.

Precis som häromdagen var Johan och Sofie tidigt på jobbet. Men chefen var den här gången ännu tidigare. Han hade satt upp två lappar på dörren in till butiken. Båda handlade om att han sökte personal till butik och lager. På Sofies disk hade han även lagt dagens tidning uppslagen. Det var ett helt uppslag om chefen, butiken och bostadsområdet. Sofie och Johan blev stående och läste hela artikeln. Det var en väldigt bra artikel. Nästan som gratis reklam.

Några timmar senare visade det sig att artikeln fungerade just som en gigantisk annons. Redan innan de öppnade butiken var det kunder som väntade utanför. Sofie valde att öppna för dem och snart var det fler kunder i butiken än vad Sofie klarade av själv. Både Johan och Skorpan fick också bege sig ut i butiken. Efter en stund insåg Johan att han inte skulle kunna komma till Sillen på förmiddagen så som han hade tänkt. Kanske inte överhuvudtaget den här dagen. De var fem personal i butiken som servade kunder hela tiden, plus chefen som också hjälpte till.

Chefen koncentrerade sig på att ta hand om alla som ville prata om lapparna på dörren. Det var många som var intresserade av att jobba i butiken. Inte undra på det, så positivt som tidningen hade framställt både arbetet och chefen. Utöver det så var chefen mest dörrvakt och hjälpte kunder ut till bilen.

Inte heller de som skulle vara på lagret fick gjort vad de borde. De fick hela tiden springa ut och fylla på i butiken och svara på frågor. Till slut ringde de efter Olle, så att de skulle få lite mer hjälp. Olle hade ju varit på lagret tidigare, så han fick göra vad han kunde.

ingen i personalen höll någon rast på hela dagen. Det blev på sin höjd en paus på fem minuter för att gå på toa eller dricka ett glas vatten. Sedan var det full fart igen. Johan kände att det på ett sätt var tur att han åkt hit för att hjälpa till, men frågan var om det blev en björntjänst. Det kändes som att febern tilltog i samma takt som orken avtog.

Till slut var han tvungen att sätta sig på en stol på lagret.

-Hur är det, undrade Svampen.

-Det är okej. Jag kände mig lite febrig i morse och den här arbetsdagen har inte gjort det bättre. Jag behöver bara hämta andan lite.

-Visst, ska jag hämta något åt dig?

-Nej, det är lugnt. Ge mig bara fem minuter.

Fasaden som Johan hållit uppe var plötsligt för tung att bära. Han la sig över bordet för att vila. Då tog det inte lång stund innan nästa kollega var framme och undrade hur det var med honom. Till slut var det någon av dem som gick och skvallrade för chefen.

-Men Johan, hur är det fatt?

-Nja, lite febrig bara. Det är ingen fara. Jag behöver bara en kort rast.

-Ja, det är klart. Kan jag hämta något till dig?

-Energi i så fall.

-Ja, det är ju lite svårt. Du vet att jag är motståndare till energidryck om det var vad du menade.

-Jag vet. Hur går det i butiken?

-Det går bra. Tvillingarna har tagit din plats.

-Så jag har ersatts av två?

-Ha ha ha… ja, det kan man säga…. Stanna du här på lagret och ta det lite lugnt.

Johan valde att sitta kvar vid bordet tio minuter till. Sedan hjälpte han Albin att packa online beställningar. De hade jättemånga beställningar kvar och både Johan och Albin insåg att de omöjligt skulle hinna med alla. Det verkade som att även online kunderna hade blivit fler just den här dagen.

Normalt gick de flesta killarna hem vid fyra, några vid fem, men den här dagen stannade alla kvar tills sista kunden fick kliva in i butiken klockan sex. När dörren låstes fanns det ungefär tio kunder kvar. Till slut var det bara en utmattad personalstyrka som hängde över Sofies disk.

-Oj, vilken dag, sa chefen. Tack snälla ni för all hjälp! Ni har verkligen gjort en enastående insats allihop. Trots att det varit en jobbig dag och ni inte haft en riktig rast på hela dagen, så har ni haft ett gott humör utåt kunderna hela tiden. Ni är bäst!

-Det är klart, sa Skorpan. Visst, det har varit jobbigt, men samtidigt kul. Bara det inte blir på det här viset varje dag.

-Jag håller med, sa chefen. Det är såklart bra med extra klirr i kassan, men så här kan vi inte ha det varje dag. Jag har i alla fall träffat många människor som är intresserade av att jobba här. Jag är dock inte helt säker på att någon av dagens kunder är dem som jag söker.

-Vem söker du då?

-Jag vet inte. En till sådan som ni. Det blir en utmaning för mig att hitta. Kanske jag tvingas anställa någon som inte är perfekt. För så här som vi haft idag kan vi ju inte ha.

-Jag tror inte det är någon bra idé.

-Nä, inte jag heller, sa Svampen. Och om vi ska ha så här många kunder så måste vi nog faktiskt bygga ut också. Jag vet inte om det verkligen var okej med så här många kunder i butiken samtidigt.

-Nej, jag vet, sa chefen. Det var därför som jag ställde mig i dörren ett tag. En stund på eftermiddagen hade vi en lång kö utanför och jag tror faktiskt att den bidrog till att ännu fler kom hit. Tidningen var här och tog bild. Så vi måste nog förbereda oss på att det kanske blir samma visa imorgon.

-Finns det någon mer vi kan ringa hit i så fall?

-Tveksamt. Att komma som helt ny när det är sådan här rusning är inte enkelt och inte lämpligt. Olle, du kanske kan vara här från början imorgon, tills vi ser hur det utvecklar sig. Än en gång, tack allesammans för ett bra arbete idag. Nu måste ni åka hem och vila upp er.

Johan sa inte så mycket. Den korta rasten han tagit hade haft positiv effekt, men han kände sig fortfarande helt slut och febern hängde kvar.

-Hur är det, sa Sofie. Killarna sa att du var lite hängig.

-Ja, jag fick nog din feber.

-Hade du det redan på morgonen?

-Ja, erkände Johan.

-Jag misstänkte det. Då skulle du ju stannat hemma.

-Ja, men tänk om jag gjort det. Hur hade det blivit här då? Men vi kanske kan åka hem nu? Jag behöver nog min säng lite.

Egentligen ville Johan ringa till Sillen. Även Emelie ville han stämma av med. Men nu var orken verkligen helt slut. Utan någon mat i magen gick han raka vägen och la sig. Sofie däremot hade en mage som skrek efter mat. Hon hittade några rester i kylskåpet som hon värmde samtidigt som hon ringde Emelie.

Sofie förklarade för Emelie att Johan var sjuk och undrade hur spaningsuppdraget gick. Emelie var kvittrande glad och nöjd över sitt uppdrag som hon tog på största allvar. Hon hade tydligen knackat på Karins dörr och suttit en ganska lång stund kvällen innan och pratat. Enligt Emelie så var Karin ångerfull.

Efter avslutat samtal med Emelie och efter att ha plockat undan disken, satte sig Sofie vid köksbordet. Framför sig hade hon sin Bibel som Johan köpt och sin rosa bullet journal. Hon hade fått flera tillfällen under dagen att prata om bullet journaling med kunderna. Hon slog upp sin rosa bok och började titta på det hon gjort kvällen innan. Det hade varit så kul att fixa i ordning alla dessa så kallade layouts. Men vad skulle hon nu göra med dem? Vecko-uppslaget hon gjort var hon väldigt nöjd med, men hon hade ju inte skrivit in något att göra.

Samma sak var det med månads-uppslaget och flera andra uppslag hon gjort. Plötsligt kändes det meningslöst. Det var roligt att göra, men om man inte kunde ha det till något, vad var vitsen med det då? Det som hon hade skrivit, var att de skulle åka till Ikea idag, men det blev ju inte.

En habit tracker hade hon gjort och just nu var det bara den hon hade användning för. Den hade hon gjort för att se till så att hon faktiskt läste Bibeln varje dag. Därför la hon nu den rosa boken åt sidan och letade upp Matteus tredje kapitel i Bibeln. När hon läst klart gjorde hon en markering i sin bullet journal. Det kändes bra i alla fall. Sedan plockade hon ihop alla färgpennor och dekorationstejp. Bibeln la hon tillbaka i lådan bredvid sängen. Hon tittade på klockan. Det var för tidigt att gå och lägga sig än. Johan sov visserligen, men det var ju inte så konstigt.

Återigen satte sig Sofie vid köksbordet. Den rosa boken som var hennes bullet journal låg kvar så hon slog upp en blank sida. Medan hon plockade undan Bibeln och de andra sakerna hade hon kommit att tänka på Johans mamma och sedan på receptionen de skulle ha i bostadsområdet. Sofie plockade fram ritningen som mamman skickat. Sedan skrev hon i sin bullet journal med stora bokstäver mitt över uppslaget hon hade framför sig, Receptionen. Därifrån gjorde hon sträck ut och skrev vilka tankar hon hade med den. Efter en stund hade hon klart för sig vad som skulle finnas i receptionen och hur de skulle behöva lägga upp allt. Hon fortsatte att skriva och rita upp sina tankar.

Sofie slukades fullständigt av uppgiften och hade inte någon koll alls på att klockan passerat midnatt.

-Sitter du här älskling, sa Johan.

-Ehh… ja, vad är klockan?

-Den är tjugo över tolv.

-Va? Det kan inte vara möjligt.

Sofie tittade på sin telefon och kunde konstatera att Johan hade rätt.

-Hur kunde klockan bli så mycket?

-Inte vet jag. Vad gör du?

-Eehh.. jag planerar receptionen. Kom här så ska du få se.

Johan satte sig intill Sofie och tittade i hennes bok.

-Oj, har du gjort allt detta?

-Eehhh… ja, sa Sofie och tittade på sidan hon hade framför sig. Det var faktiskt mer än hon trott. Hon hade varit så inne i arbetet att hon fullständigt tappat all kontroll över tiden och allt hon gjort. Det hade bara flutit fram. Det hade blivit inte mindre än fem tankekartor, där den första var en översikt över hela receptionen och de andra djupdykningar inom en del områden.

Sofie började förklara för Johan hur hon tänkt och tack vare kartorna var det lätt för henne att gå tillbaka i tankegångarna och det var lika enkelt för Johan att hänga med.

-Det här är ju fantastiskt, sa Johan.

Sofie tittade ner i sin bok. Plötsligt kom hon på att hon ju missbrukat boken. Johan hade ju köpt den åt henne för att hon skulle planera. Det här var inte vad han hade tänkt sig när han köpte den.

-Men förlåt Johan. Jag har ju använt den här fina boken som du köpt till detta. Det var inte meningen. Jag skulle ju planera i den.

-Vadå, vad menar du? Jag kan inte mycket om bullet journaling, men det jag har lärt är att man kan och ska använda sin bok så som det passar en själv bäst. Det finns inga regler. Och det du har gjort här är väl planering. Det var väl detta du behövde planera mest just nu. Jag tycker det är jättebra. Du har ju tänkt långt utanför de ramar som du sett på youtube. Och det här inspirerar mig. Så som du gjort skulle jag också kunna tänka mig att använda boken. Fast jag kommer inte kunna göra så fint som du gjort.

Sofie tittade ner i sin bok igen. Johan hade kanske rätt. Det var faktiskt detta som hade legat i hennes huvud och skvalpat runt. Det kändes bra att ha det på papper. Det blev så mycket tydligare. Sofie fick till slut erkänna för sig själv att det var bra det hon gjort och det kändes skönt.

-Nu tycker jag att vi ska gå och lägga oss igen, sa Johan. Jag är trött, är inte du?

-Jo,

Sofie slog ihop sin bok och följde sedan efter Johan in i sovrummet. Det var inte många timmar kvar tills de skulle stiga upp igen, men de timmar som fanns kvar var det bäst att använda på bästa sätt.

Säsong 4 – del 14

Johan var ensam kvar i butiken. Alla andra hade åkt hem. Till och med chefen hade åkt. Visserligen var det för att hjälpa Karin, men ändå. Chefen brukade vara kvar sist. Johan gick bort till hyllorna med de prickade anteckningsböckerna där han nyligen pratat med dagens sista kund. Det fanns många färger att välja mellan. Och olika märken. Efter kvinnans beskrivning verkade Bullet Jounaling vara ett bättre alternativ än de där färdiga kalendrarna för att hålla ordning på allt. Friare. Men var det verkligen något för Johan?

Johan tog fram sin telefon och sökte information i ämnet. Sökresultatet var överväldigande. Han justerade sin sökning och skrev till ”för män”. Det var tydligen fullt rimligt att män höll på med det. Det nya sök-resultat verkade inte alls så blommigt som de första resultaten, så Johan bestämde sig för att slå till.

Kanske skulle han köpa ett block till Sofie också. Han tog ett rosa till henne. Med tanke på hur det första sökresultatet såg ut, köpte han även några pennor i olika färg samt både klistermärken och så kallad washi tejp till Sofie. Han hoppades att det skulle pigga upp henne när hon nu varit hemma sjuk från jobbet en hel dag.

Nöjd med sitt köp, trots att det blev mycket pengar, lämnade Johan till slut butiken. Först körde han till parken där Hanne och hennes man hade börjat göra i ordning. De hade såklart åkt hem för dagen, de också, men det var ändå intressant att se hur mycket de hunnit med.

Eftersom de inte var där körde han vidare till sin pastor, Emil, som lovat ta hand om Sillen.

-Hej, Sillen, sa Johan när han fick se Sillen sitta vid köksbordet.

-Hej Johan!

-Hur går det för dig?

-Jag vet inte. Det känns faktiskt ganska bra att bli lite ompysslad, men det är jobbigt. Egentligen är jag kanske tramsig.

-Du är inte tramsig. Du gillade ju Karin. Att hon var en skurk och en bandit, det kunde du inte veta.

-Nä.

-Vad tror du Emil? Hur länge ska Sillen vara här?

-Det är alldeles för tidigt att svara på. Han får vara här hur länge han vill. Precis som du fick och alla andra. Vi har ju de där tre rummen på gaveln bara för att kunna hjälpa till i sådana här situationer. Dyker det upp andra alvarligare fall senare, då får vi ta ställning till vem som behöver vår hjälp bäst. Är det för illa, så tar vi ju inte emot i alla fall. Vi är bara medmänniskor, inte sjukvård som en del behöver.

-Ja, jag vet. Blir det en extra insamling i samband med gudstjänsten på söndag?

-Jag tror inte det behövs. Vi har fått så många bidrag tidigare.

-Jag för gärna över pengar, sa Sillen. Jag betalar för min vistelse här.

-Det kan du göra senare i så fall. Tänk inte på det nu. Vi är glada att vi kan göra detta, för dig och för alla andra som behöver extra hjälp en period. De flesta av mina kollegor har inte den här möjligheten. Det krävs ju ett ganska stort hus.

-Ja, verkligen, sa Johan. Du Sillen förresten. Vet du vad jag har köpt idag?

-Nä. Ingen aning.

-En bullet journal.

-Ojdå! Hur kan det komma sig att det blev en sådan?

-Det var en kund som jag började prata med.

-Så mina tips dög inte, men en främmande kund lyssnade du på.

-Jag lyssnade ju på dig också, men vi sa ju att det var bra om vi testade lite olika. Du kom aldrig så långt som till bullet journal i din genomgång idag.

-Nej, jag gjorde väl inte det. Det ska bli intressant att höra vad du säger om det.

-Ja, jag köpte ett block till Sofie också. Vi får försöka komma in i det ikväll, hon och jag. Om hennes feber har släppt.

-Det låter mysigt med en liten pyssel stund tillsammans.

-Det hoppas jag. Men du, det var en sak till. Svampen vill lära sig det du brukar göra om dagarna. Ska jag skicka hit Svampen så att du berättar för honom eller orkar du komma till butiken?

-Det är nog enklast i butiken.

-Orkar du det då Sillen, sa Emil.

-Ja. Men jag måste erkänna att allt tar emot, sa Sillen. Det är som att allt är sirap. Mina tankar är som sirap och det känns som att det är sirap i både armar och ben. Till och med magen är full med sirap, så inget annat vill åka dit ner snarare tvärt om.

-Jobbigt!

-Ja, det är det. Och det gör det bara ännu värre. Det är som en ond cirkel som bara gör saker jobbigare och jobbigare. Men att komma till jobbet kanske hjälper.

-Jag kan komma och hämta dig efter frukostrasten och sedan köra dig tillbaka här efter en stund så att det inte blir för mycket på en gång.

Alla kom överens om att det kunde vara ett bra förslag. Med en klapp på Sillens axel lämnade Johan honom och åkte hemåt. Äntligen skulle han få veta hur det gick för Sofie. Han hade skickat flera sms under dagen, och då hade hon svarat att det var bättre.

Johan försökte låsa upp ytterdörren så tyst som möjligt. Han ville inte väcka Sofie om hon sov. Men det konstiga var att det hördes musik inifrån. När han öppnat dörren strömmade musik mot honom från vardagsrummet. Försiktigt tassade han dit och fick till sin förvåning se både Emelie och Sofie dansa runt i hela det tomma rummet.

-Hej!

-Nämen hej Johan. Kommer du? Emelie och jag har disko.

-Ja, jag ser det. Hur är det med febern?

-Den släppte redan efter någon timme.

-så då kommer du med till jobbet imorgon?

-Ja, det tänkte jag.

-Ååå så bra. Sven var också hemma idag och Sillen åkte till pastor Emil. Polisen kom till jobbet och berättade så hemsk Karin varit. Det tog hårt på Sillen som redan innan mådde dåligt av det hon gjort.

-Stackars Sillen.

-Ja, jag vet. Men det värsta är att jag gjort det ännu värre.

-Va? Varför, undrade Sofie som stängt av musiken och nu riktade sin fulla uppmärksamhet mot Johan.

-Jag åkte hem till Sillen för att byta lås åt honom. När det var klart kom Karin. För att göra en lång historia kort så slutade det med att jag hjälpte henne att flytta från sin riktiga man, till en lägenhet i vårt område.

-Men Johan! Varför gjorde du det? Det var ganska dumt! Vad ska du säga till Sillen om det?

-Jag vet inte. Jag ångrar att jag gjorde det, men det bara blev så. Jag är rädd att hon lurat mig igen.

-Men var bor hon nu då?

-I ditt hus Emelie. Det var faktiskt bra att du var här. Jag hade ändå tänkt ringa dig. Jag tänkte be dig hålla koll på vad hon gör.

-Det låter kul. Som en spion. Var det hon som hade alla sina saker på trottoaren?

-Ja, jag dumpade allt där. Ville inte hjälpa henne mer.

-Ha ha ha, ja henne såg jag. Hon var inte så glad då.

-Akta dig för henne, Emelie. Hon har lurat Sillen jättemycket. Hon har tagit en massa pengar från honom och andra män. Tydligen är det flera miljoner hon och hennes man lurat till sig. Jag satte henne i ditt hus, Emelie för att du skulle kunna spionera på henne. Karin får absolut inte träffa några män. Och om hon är borta länge så behöver jag veta. Vill inte att hon ska åka hem till män heller.

-Okej, det fixar jag, sa Emelie. Får lillebror också hjälpa till?

-Ja, det är klart. Det kan vara ert hemliga uppdrag.

-Får vi betalt?

-Det vet jag inte. Kanske.

-Jag cyklar hem på en gång. Får jag knacka på och gå in till henne?

-Ja, hon är inte farlig på det viset. Men lita inte på henne. Hon är expert på att luras.

Väldigt nöjd med sitt uppdrag skuttade Emelie iväg ut ur huset och cyklade sedan raka vägen hem.

-Jag är så glad att du är piggare igen, sa Johan. Jag har varit orolig hela dagen.

-Gulligt, men jag klarar mig.

-Ja, jag vet. Men jag köpte en sak till dig idag. Sillen och jag pratade lite om planering idag, innan han åkte iväg igen. Jag insåg att jag behöver något sätt att skriva upp allt. Jag hade glömt att vi ska till Ikea imorgon. Då sa Sillen att jag borde börja planera. Han berättade lite för mig, men jag kom inte fram till något. Fast nu i kväll så var det en kund som pratade om Bullet Journaling. Vet du något om det?

-Nej, inte mycket. Jag har ju sett vad kunderna har köpt och vi har ju några böcker i butiken som jag sett. Men jag kan inte säga att jag vet så mycket mer om det än så.

-Nä, inte jag heller. Men efter den där kunden så köpte jag ett block till mig och ett till dig, samt den där boken som handlar om Bullet journaling. Jag köpte en rosa bok till dig. Blir det bra eller?

-Tack!

-Jag köpte några pennor också. För när jag sökte på nätet så såg det ut som att det var viktigt med färg.

-Spännande! Ska vi lära oss detta i kväll menar du?

-Om du vill?

-Det låter kul. Ska vi börja läsa den här boken kanske?

-Ja, det kan väl vara lämpligt.

-Om jag läser högt så kanske du kan fixa mat samtidigt.

-Bra förslag.

Sofie satte sig på en av köksstolarna och började läsa högt ur boken.

-Det kommer att ta tid för oss att läsa hela den här boken, sa Sofie efter att ha läst en stund.

-Ja, men om du läser varje kväll medan jag lagar mat, så kommer vi ju till slut igenom. Vi kanske kan hitta en film på youtube som ger oss en liten snabbstart medan vi äter.

Sofie la boken åt sidan och letade upp en film som de kunde titta på senare. Sedan fortsatte hon att läsa.

Det Sofie läste var inte till mycket hjälp för Johan. Han förstod att bullet journaling skulle kunna vara ett bra alternativ, men han tänkte inte svälja allt rakt av. Medan de åt tittade de på filmen som Sofie letat upp och ett par till som länkades i den. Johan var skeptisk. Kvinnan i butiken hade låtit så positiv och Sillen tyckte verkligen att Johan skulle komma igång och planera, men det här verkade jobbigt. Det såg ut att ta mycket tid.

Sofie verkade ganska intresserad i alla fall. Hon började skapa ett index och en så kallad framtids log direkt i sin bok.

-Men jag vill ju bara ha en plats att skriva ner allt som jag måste komma ihåg. Jag vet inte om jag behöver en sådan där framtidslogg, sa Johan.

-Gör ingen sådan då, sa Sofie. Du hörde ju vad hon sa. Man ska ha sådant i sin bok som man har användning för.

-En sådan där månadsöversikt kan jag nog behöva, sa Johan. Jag gör en sådan.

-Gör det. Detta var kul tycker jag.

-Nja, jag är väl lite skeptisk, erkände Johan. Jag trodde att det plötsligt skulle ge någon form av aha upplevelse och att alla mina problem plötsligt skulle försvinna. Men Karin är fortfarande kvar i mitt huvud, precis som parken, Hanne, Sillen och allt annat. Inget har försvunnit. Det här har bara gett mig ännu en börda känns det som.

-Tråkigt. Det är antagligen inte meningen. Du kanske inte ska göra det här. Du kanske ska testa något annat.

-Som vadå? Happy planner är inte bättre. Det är 100% till för tjejer. Och en systemkalender tror jag inte blir bättre. Jag får nog helt enkelt försöka ge det här en chans. Men först vill jag nog gå och prata med Gud en stund, att samtala med honom tycker jag alltid hjälper bäst. Men sitt du kvar här och fortsätt.

Johan lämnade Sofie ensam i köket med block, pennor och tejp över hela bordet. Själv gick han upp på andra våningen och la sig på knä mitt i rummet.

-Kära Gud, sa Johan och bad högt och innerligt en lång stund.

Det hade varit en jobbig dag. Det här med Sillen och Karin tog hårt på Johan. Han mådde dåligt av att se Sillen må dåligt. Men det innebar ju också att han behövde vara extra stark. Det hade han aldrig tidigare behövt vara för någon. Inte på det här viset.